Recension: Black Stone Cherry "Kentucky" (Mascot)

Ett band som dragit sin uppmärksamhet till mig de senaste åren är bluesbandet BLACK STONE CHERRY. Bluesband säger ni? Ja, visst är dessa fyra sydstatsgrabbar enormt präglade av den svarta bluesen och vissa av spåren på den nya plattan, ”Kentucky”, kan man direkt skala ner till ett intimt bluesarrangemang, så närheten till dessa rötter är markant. Men BLACK STONE CHERRY är ett ”modernt” band och utåt så är det metal, postgrunge och sydstatshårdrock som, vid första anblicken, präglar detta intelligenta bands musik.         

Det är nu tio år sedan deras bana startade med det hyllade albumet med samma namn som bandet själva. Man har valt att ta sig tillbaka till samma studio, David Barricks Barrick Recordings, där det hela startade, med idag så är studion uppgraderad med ett mixerbord från självaste Abbey Road studion och man kan också säga att BLACK STONE CHERRY uppgraderats med egna familjer, hus och 10 års turnerande sedan sist. Detta gör att man låter mer moget utan att för den skull släppa på sitt vinnande koncept, ett tungt bluesbaserat southern rock sound som får mig att verkligen känna bandets musik långt in i märgen.

Jag såg bandet live på SRF 2014 och de visade sig vara lika bra på scen som ryktet talat för. De har också lyckats att förmedla mycket av sin nerviga livekänsla på platta, vilket inte är så lätt som man kan tro. På nya ”Kentucky” så är detta riktigt påtagligt då det finns en närvaro från första tonen till sista, till och med på ett något uttjatat spår som Whitfield/Strong klassikern ”War”, som bland annat Bruce Springsteen ofta kört live, men som Edwin Starr en gång i tiden gjorde i original. Valet av cover känns sämre på pappret än det faktiskt är.

Det här är ett mycket starkt album, med massor av fantastiska låtar och framför allt ett band som är alltigenom elektriskt när de driver fram låtarna. Jag vill från dessa plocka fram två spår som jag håller som plattans starkaste, och det är först den skitiga bluesrocken i ”Soul machine” där man dragit arrangemanget mer åt soul och det är riktigt svårt att sitta still när refrängen drar igång.

”Long ride” kan man säga är plattans ”hitlåt”, för här kommer bandets melodiösa sida fram. Det här är också en något ”snällare” låt med en refräng som jag haft i huvudet under de senaste veckorna.

”Kentucky” är en naturlig fortsättning på BLACK STONE CHERRY’s musikaliska resa. Det låter mer moget, mer erfaret men samtidigt lika busigt och rått som tidigare. Känns i nuläget som bandets jämnaste och mest genomarbetade platta och naturligtvis så rekommenderar jag den här plattan varmt!

Betyg: 8/10

Black Crowes ”—”

Molly Hatchet ”—”

1.       The way of the future

2.       In our dreams

3.       Shakin’ my cage

4.       Soul machine

5.       Long ride

6.       War

7.       Hangman

8.       Cheaper to drink alone

9.       Rescue me

10.   Felling fuzzy

11.   Darkest secret

12.   Born to die

13.   The rambler

 En "Behind the scenes"-version av "Soul machine" kan avnjutas HÄR!

Recension: The Enid "Dust" (RSK)

Robert John Godfrey startade sin karriär i det klassiska engelska bandet Barclay James Harvest och skrev några av det bandets mest älskade sånger, innan han, i begynnelsen av punkeran, trotsade all logik och bildade det alltigenom märkliga bandet THE ENID. Det här är ett band som sedan dess släppt massor av plattor, och det som är mest anmärkningsvärt med det är att det bara var i början som THE ENID hade ett traditionellt skivkontrakt. Mellan 1976 och 1979 släppte man fyra album, som alla distribuerades och marknadsfördes via multinationella bolaget EMI. Sedan dess har bandet gått sin egen väg, bekostat alla inspelningar och turnéer själv. Detta har man lyckats med tack vare en stor och trogen skar fans, via fan klubben ”The Stand”, som lyckades med det som många av dagens band är mer eller mindre tvingade till att använda sig av när man vill göra skivor, nämligen ”crowdfunding”, ett begrepp som inte fanns på den tiden men som THE ENID var långt för sin tid med.

Jag ska erkänna att min relation med bandet inte är speciellt bra, då jag inte lyssnat speciellt mycket på gruppens plattor tidigare. Under senare år har både bandet, Robert John Godfrey själv och så nutida sångaren Joe Payne lovordats och prisats i media och på olika prisutdelningar att jag inte kunde låta bli att lyssna in mig på nya plattan ”Dust” som precis släppts. Det är sista plattan i en trilogi, som berättar om bandets resa genom de olika generationer av musiker som passerat förbi genom åren. För till skillnad från många andra band som överlevt 1970-talet så har THE ENID bytt medlemmar väldigt ofta, men en person har hela tiden bestått, nämligen kompositören, arrangören och keyboardisten Robert John Godfrey.

Robert räknas som en av Englands bästa kompositörer och den utmärkelsen har han fått från seriöst håll. THE ENID är inte vilket band som helst utan rör sig i gränslandet mellan progressiv rock, symfonisk rock och klassisk musik. Joe Payne är en upplevelse i sig att höra, då han lär ha ett röstregister som rör sig lätt över fem (!) oktaver, något som är mycket sällsynt. Han har ingen stark röst, som en operasångare, utan låter mer som en musikalartist, och därför så passar han mycket väl in i THE ENIDs teatraliska musik. Deras konserter lär vara en stor upplevelse där Joe gärna uttrycker sig med stora medel framför det moderna och senaste när det gäller interaktiv LED teknik.

Plattan inleds med ”Born in the fire” som byggs upp inledningsvis med ett klassiskt parti och där Joes röst verkligen sätts på prov efter ungefär halva tiden av den dryga åtta minuter långa låten. Därefter drar det symfoniska rockbandet THE ENID igång med körer och snygga harmonier som bryter mellan rock, musikal och klassiskt influerad musik. Sanslöst vackert och spännande!

Riktigt vackert blir det i den lugna ”Someone shall rise” som dessutom låter oerhört mycket engelskt, musikal och en del Alan Parson Project. Albumet starkaste spår.

Mycket musikal blir det också i den vackra ”Monsters” ett spår som handlar om det alla verkar drömma om, det perfekta livet med hus, bil, vacker fru och i medel 2,4 barn.

Fortsättningsvis så bjuds man som lyssnare på ytterligare fyra spår där influenserna blandas friskt mellan klassisk musik, film teater och musikal, symfonisk rock och progressiva tongångar. Det är spännande, vackert, känslostarkt, teatraliskt och svulstigt att lyssna på THE ENID. Enda smolket i bägaren är att det ljudmässigt inte låter så bra som jag skulle vilja. Det kommer att bli mer av THE ENID hos mig framöver, då jag kommer att ta mig an tidigare plattor också.

Betyg: 8/10

Rick Wakeman ”The six wives of Henry VIII”

“The phantom of the opera” (Musical)

1.       Born in the fire

2.       Someone shall rise

3.       Monsters

4.       1000 stars

5.       When the world is full

6.       Trophy

7.       Heavy heart

 Här kan du se och höra den mäktiga låten "Someone shall rise"!https://www.youtube.com/watch?v=o3sktYQEmmA

Recension: Joe Bonamassa "Blues of desperation" (Provogue)

JOE BONAMASSA hör till den moderna bluesens största akter och han släpper plattor i olika konstellationer och är ute och turnerar i en sådan omfattning att man kan undra om det inte finns flera versioner av karln. Jag har sett honom live ett par gånger och han är en grymt skicklig gitarrist, men kanske inte världen roligaste scenpersonlighet, tvärtom är han direkt tråkig. På skiva så kan det också låta vansinnigt tråkigt om honom, eller om de olika band och duettplattor som han spelat in och gett ut de senaste åren. Men en sak kan man inte ta ifrån honom; han är en grym gitarrist som även har en känslofull sångröst.

Bonamassa är nu aktuell med sitt femhundratrettiosjätte album (nä, nu överdrev jag lite) och nya plattan har fått namnet ”Blues of desperation”, med elva nyskrivna bluesrocklåtar som spretar från traditionell blues (”You left me nothin’ but the bill and the blues”), via Jeff Beck (”Blues of desperation”) och en funkigare (”Mountain climbing”) och rockigare (”This train”) Eric Clapton. Texterna handlar om typiska bluesämnen, såsom tåg, berg och dalar, hjärtesorg och ensamhet, och till sin hjälp så har JOE varit i Nashville, tillsammans med producenten Kevin Shirley, och skrivit låtarna med namn som James House, Tom Hambridge, Jeffrey Steele, Jerry Flowers och Gary Nicholson, idel kända låtskrivare inom amerikansk country och blues.

Resultatet är en platta som jag måste erkänna att jag faktiskt diggar riktigt hårt till. Jag brukar inte tokgilla BONAMASSAs plattor och ofta blir det bara att de blir stående i skivhyllan, men det kommer inte ”Blues of desperation” att göra.

Inledande ”This train” är hur grym som helst och trumsoundet är både tyngre och bredare än vad JOE brukar höras framför. Det är ett stort sound till en simpel men oerhört svängig låt, där allt fungerar som en enhet, till och med BONAMASSAs gitarr, som i, det bland kan bli lite för mycket av, särskilt live.

Den tunga och grooviga ”Mountain climbing” har ännu större trumsound och det är något som Kevin Shirley medvetet ”trollat” fram. En av plattans bästa låtar!

Tempot lugnas ner betydligt i ”Drive” och här känns BONAMASSA igen, med sin hybrid av Ry Cooder, Eric Clapton, Roy Buchanan och Bobby King.

Bäst på albumet är, utan tvekan, den långa bluesiga ”No good place for the lonely”, där de tre sista minuterna är ett enda långt gitarrsolo där JOE är på ett fantastiskt humör. Jag brukar inte så lätt gå igång på solon, det kryllar ju ändå av dem på nästan alla plattor som släppts i världen och då måste solot vara unikt för att det skall tilltala mig. Det här är ett sådant unikt solo, så sanslöst taktiskt uppbyggt och med så mycket känsla och intensitet. En riktig gåshudsblues!

JOE BONAMASSA visar upp sig från sin bästa sida och det står klart att han inte alltid är tråkig, bara han har rätt låtmaterial. Och en variation av låtar att spela upp. Det har han här i allra hösta grad och det är styrkan med nya plattan, förutom ett stentajt band bestående av trummisarna Anton Fig och Greg Morrow, keyboardisten Reese Wynans, bassisten Michael Rhodes, tre blåsare och en kör som bland andra består av australiensiske rockaren Jimmy Barnes dotter Mahalia Barnes. Lysande modern och nytänkande bluesrock!

Betyg: 8/10

Eric Clapton ”August”

Jeff Beck ”Emotion & commotion”

1.       This train

2.       Mountain climbing

3.       Drive

4.       No good place for the lonely

5.       Blues of desperation

6.       The valley runs low

7.       You left med nothin’ but the bill and the blues

8.       Distant lonesome train

9.       How deep this river runs

10.   Livin’ easy

11.   What I’ve known for a very long time

 Lyssna till sanslöst tunga "Mountain climbing" HÄR!

Recension: Circus Maximus "Havoc" (Frontiers)

Jag har recenserat det italienska skivbolaget Frontiers Records releaser sedan starten 2001, men under 2016 så kommer deras skivsläpp att synas mer sällan på den här sidan, tyvärr. Det beror inte på att jag tycker att det här bolaget på något sätt blivit sämre, tvärtom. Frontiers Records är en av de viktigaste oberoende skivbolagen i världen som gett oss så mycket fantastisk musik under de senaste tjugo åren och som jag hoppas kommer att vara lika spännande och aktiva under närmaste tjugo åren framåt. Min förhoppning är att de även håller fast vid den fysiska skivan, som mer eller mindre är på väg att försvinna, vilket i sig är en katastrof för musikbranschen, och att de skall fortsätta att ge oss lika mycket intressant musik som de hittills har levererat.

Anledningen till att Ni inte kommer att kunna läsa om deras releaser i samma utsträckning som tidigare är att de än en gång ändrat sina rutiner gentemot oss recensenter. Från och med denna månad så kommer deras releaser endast att kunna avnjutas i förhand som streaming, vilket innebär att jag måste lyssna på kommande recensionsexemplar på en speciell krypterad sajt, som i sin tur kräver att jag befinner mig vid en dator när jag vill lyssna. Nu är det så att mina rutiner innebär att jag lyssnar på musik när jag är på resande fot, i iPod eller i bil, till och från arbetet eller när jag är ute och går med min hund, och där går det inte att komma åt musiken som jag vill recensera. Av den anledningen så kan jag i nuläget inte lösa detta, då det i så fall skulle innebära att jag måste drastiskt ändra mina vardagliga rutiner, vilket jag helt enkelt inte vill eller kan.

Men jag skall ändå försöka att få med en och annan platta från detta eminenta bolag, men då blir det troligen någon eller några veckor senare än vanligt, eftersom jag måste vänta tills dessa att plattan är släppt i butik. Sedan tar det ju lite tid innan jag lyssnat igenom musiken innan jag känner mig redo att skriva om den. Ett sådant exempel är den nya plattan med det norska progressiva metalbandet CIRCUS MAXIMUS. ”Havoc” är bandets fjärde album sedan debuten med albumet ”The 1st chapter” som släpptes av Frontiers 2005, och mycket har hänt i det musikaliska lägret, trots att bandet i stort sett har varit intakt sedan debutplattan. Om man kort jämför debuten, som var en av de årets mest intressanta debuter, med nya albumet, så har bandet gått från ett tungt Dream Theater influerat band till att låta CIRCUS MAXIMUS, en stil som spretat mycket, från progressiv metal (typ ”Highest bitter”, via modern och tung postgrunge metal (titelspåret ”Havoc”) till det ytterst vackra i den fantastiska ”Loved ones”, men som ändå är ytterst homogen.

Det här är ett ytterst kompetent band, med grymt duktiga musiker och en sångare i Michael Eriksen, som är utöver det vanliga, och jag tror att många med mig har haft en otålig väntan sedan 2012, då förra albumet släpptes. Fyra år är en lång tid och första spåret jag hörde från nya plattan var faktiskt titelspåret, ”Havoc”, och då blev jag riktigt orolig, för det är inte så man är van vid att höra CIRCUS MAXIMUS. När jag nu hör låten igen, som en del i en helhet, så är låten en självklarhet, liksom den vackra ”Loved ones” är lika en säker självklarhet. Jag håller ändå andra delen av plattan som starkare och ”Remember” är ett spår som är det mest lättillgängliga som det här bandet har gjort, tillsammans med förra albumets ”Game of life”. Dessutom så fullkomligt älskar jag den avslutande ”Chivalry”, ett svulstigt och episkt spår som jag inte tror lämnar någon oberörd.

Det finns också en deluxe-utgåva där man får ett extraspår i låten ”Loath”, ett spår som inte når upp till de övriga nio spåren, men där man också får en hel extra CD med utdrag från en konsert från Japan, som spelades in 2012, en konsert som funnits på bandets hemsida under en längre tid, fast då med bild också. Jag hade uppskattat om det vore DVD’n som man kunde få med här, men så är inte fallet, vilket är en liten besvikelse. Men, ”Havoc” lär finnas med på min tio-i-topp lista över årets bästa album, var så säker!

Betyg: 9/10

Mind’s Eye ”—”

Seventh Wonder ”—”

1.       The weight

2.       Highest bitter

3.       Havoc

4.       Pages

5.       Flames

6.       Loved ones

7.       After the fire

8.       Remember

9.       Chivalry

10.   Loath (Bonus track deluxe edition)

CD2 Live at Loud Park, Japan 2012 (Bonus deluxe edition)

1.       Forging

2.       Namaste

3.       The one

4.       Arrival of love

5.       Abyss

6.       Alive

7.       Game of life

8.       Last goodbye

 Smakprov från platta i form av videon till: "Remember"

Recension: Spiritual Beggars "Sunrise To Sundown" (Inside Out)

SPIRITUAL BEGGARS är nog ett fenomen i rockvärlden. På så sätt att all inblandade medlemmar egentligen kommer från en helt annan musikstil. SPIRITUAL BEGGARS är ”dirty old 70s hippie rock”, med en stor portion av kärlek lagd till Deep Purple. Bandets fem medlemmar har rötter i dödsmetalen eller annan tung, modernare metal; Michael Amott på gitarr började sin bana i numera legendariska dödsmetalbanden Carnage och Carcass och bassisten Sharlee D’Angelo inledde sin musikaliska bana i det danska heavy metalbandet Mercyful Fate. Michael och Sharlee möttes sedan i bandet Arch Enemy, som bildades 1995, strax efter det att Carcass tagit sitt sista ackord. Men två år innan dess så hade debutalbumet med SPIRITUAL BEGGARS kommit ut.

Med redan på debuten så fanns trummisen Ludwig Witt och han är faktiskt en av bandets största tillgångar, med sitt organiska trumspel, de dovt stämda pukorna och fantastiska tajming. Ludwig lirar också i Grand Magus, ett band som lirar doom metal och så har vi till slut keyboardisten Per Wiberg, som med sina härliga hammondmattor är pricken över i:et i SPIRITUAL BEGGARS 70-talsrock. Per kommer ursprungligen från Opeth, men numera lirar han också hård bluesrock med Varbergsbandet Kamchatka. Dessutom så har bandet också en sångare i Apollo Papathanasio, annars känd från grekiska heavy metalbandet Firewind.

Ett fenomen inom rockvärlden på flera sätt. Dels att SPIRITUAL BEGGARS numera är på sitt tjugotredje år i karriären och att grabbarna, trots sina andra band, får det att gå ihop rent logistiskt. Men också att man kan spela så vitt skiljda stilar och ändå vara så framgångsrik. Snacka om musikaliskt begåvade musiker!

Trots långt leverne för bandet så har man inte hunnit med mer än nio studioplattor, och tacka sjutton för det, när det också, i Michael och Sharlees fall, släppts tio album med Arch Enemy under samma tid. Lägg därtill turnéer med båda banden och man kan börja undra när de får något ledigt.

Men tiden som nya albumet tagit att spela in är faktiskt bara fem dagar. I studio. Innan dess så har det naturligtvis tagit viss tid att skriva låtarna, men den korta tiden i studio krävde viss effektivitet. Såsom att man har spelat in allt live, ståendes i en halvcirkel runt trummisen. Detta är något ganska ovanligt i dagens digitala inspelningsteknik, men jag kan lova Er att det verkligen låter helt fantastiskt om de nya låtarna.

Man inleder med en kort och ”hittig” titellåt, innan ”Diamond under pressure” tar över med ett intro som är mer än lovligt stulen från Deep Purple’s ”My woman from Tokyo”, och referenserna till den låten slutar inte där. Det här är en härlig låt med massor av hammondorgel och att det låter så likt Deep Purple’s gamla hit gör inget. Jag tar det mer som en hyllning än ett plagiat.

Plattans elva nya spår är än mer melodistarka än någonsin från detta band. ”Still hunter” är ett av de starkaste spåren med ett grymt starkt gitarr riff och en klockren refräng. Längsta spåret klockar in på strax under sex minuter och är det spår som svävar ut mest, men som är ganska långt från hur det kunde låta om SPIRITUAL BEGGARS på tidigare plattor. En riktigt stark och grymt skönt gungande platta från ett av västkustens grymmaste band!

Levereras även i en limiterad version med sju extra spår!

Betyg: 8/10

Deep Purple ”—”

1.       Sunrise to sundown

2.       Diamond under pressure

3.       What doesn’t kill you

4.       Hard road

5.       Still hunter

6.       No man’s land

7.       I turn to stone

8.       Dark light child

9.       Lonely freedom

10.   You’ve been fooled

11.   Southern star

 Lyssna här på den sköna "Diamond under pressure"