Ett band som dragit sin uppmärksamhet till mig de senaste
åren är bluesbandet BLACK STONE CHERRY. Bluesband säger ni? Ja, visst är dessa
fyra sydstatsgrabbar enormt präglade av den svarta bluesen och vissa av spåren
på den nya plattan, ”Kentucky”, kan man direkt skala ner till ett intimt
bluesarrangemang, så närheten till dessa rötter är markant. Men BLACK STONE
CHERRY är ett ”modernt” band och utåt så är det metal, postgrunge och sydstatshårdrock
som, vid första anblicken, präglar detta intelligenta bands musik.
Det är nu tio år sedan deras bana startade med det hyllade
albumet med samma namn som bandet själva. Man har valt att ta sig tillbaka till
samma studio, David Barricks Barrick Recordings, där det hela startade, med idag
så är studion uppgraderad med ett mixerbord från självaste Abbey Road studion
och man kan också säga att BLACK STONE CHERRY uppgraderats med egna familjer,
hus och 10 års turnerande sedan sist. Detta gör att man låter mer moget utan
att för den skull släppa på sitt vinnande koncept, ett tungt bluesbaserat
southern rock sound som får mig att verkligen känna bandets musik långt in i
märgen.
Jag såg bandet live på SRF 2014 och de visade sig vara lika
bra på scen som ryktet talat för. De har också lyckats att förmedla mycket av
sin nerviga livekänsla på platta, vilket inte är så lätt som man kan tro. På
nya ”Kentucky” så är detta riktigt påtagligt då det finns en närvaro från
första tonen till sista, till och med på ett något uttjatat spår som Whitfield/Strong
klassikern ”War”, som bland annat Bruce Springsteen ofta kört live, men som
Edwin Starr en gång i tiden gjorde i original. Valet av cover känns sämre på
pappret än det faktiskt är.
Det här är ett mycket starkt album, med massor av
fantastiska låtar och framför allt ett band som är alltigenom elektriskt när de
driver fram låtarna. Jag vill från dessa plocka fram två spår som jag håller
som plattans starkaste, och det är först den skitiga bluesrocken i ”Soul machine”
där man dragit arrangemanget mer åt soul och det är riktigt svårt att sitta
still när refrängen drar igång.
”Long ride” kan man säga är plattans ”hitlåt”, för här
kommer bandets melodiösa sida fram. Det här är också en något ”snällare” låt
med en refräng som jag haft i huvudet under de senaste veckorna.
”Kentucky” är en naturlig fortsättning på BLACK STONE CHERRY’s
musikaliska resa. Det låter mer moget, mer erfaret men samtidigt lika busigt
och rått som tidigare. Känns i nuläget som bandets jämnaste och mest
genomarbetade platta och naturligtvis så rekommenderar jag den här plattan
varmt!
Betyg: 8/10
Black Crowes ”—”
Molly Hatchet ”—”
1.
The way of the future
2.
In our dreams
3.
Shakin’ my cage
4.
Soul machine
5.
Long ride
6.
War
7.
Hangman
8.
Cheaper to drink alone
9.
Rescue me
10.
Felling fuzzy
11.
Darkest secret
12.
Born to die
13.
The rambler
En "Behind the scenes"-version av "Soul machine" kan avnjutas HÄR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar