JOE BONAMASSA hör till den moderna bluesens största akter och han släpper plattor i olika konstellationer och är ute och turnerar i en sådan omfattning att man kan undra om det inte finns flera versioner av karln. Jag har sett honom live ett par gånger och han är en grymt skicklig gitarrist, men kanske inte världen roligaste scenpersonlighet, tvärtom är han direkt tråkig. På skiva så kan det också låta vansinnigt tråkigt om honom, eller om de olika band och duettplattor som han spelat in och gett ut de senaste åren. Men en sak kan man inte ta ifrån honom; han är en grym gitarrist som även har en känslofull sångröst.
Bonamassa är nu aktuell med sitt femhundratrettiosjätte
album (nä, nu överdrev jag lite) och nya plattan har fått namnet ”Blues of
desperation”, med elva nyskrivna bluesrocklåtar som spretar från traditionell
blues (”You left me nothin’ but the bill and the blues”), via Jeff Beck (”Blues
of desperation”) och en funkigare (”Mountain climbing”) och rockigare (”This
train”) Eric Clapton. Texterna handlar om typiska bluesämnen, såsom tåg, berg
och dalar, hjärtesorg och ensamhet, och till sin hjälp så har JOE varit i Nashville,
tillsammans med producenten Kevin Shirley, och skrivit låtarna med namn som
James House, Tom Hambridge, Jeffrey Steele, Jerry Flowers och Gary Nicholson,
idel kända låtskrivare inom amerikansk country och blues.
Resultatet är en platta som jag måste erkänna att jag
faktiskt diggar riktigt hårt till. Jag brukar inte tokgilla BONAMASSAs plattor
och ofta blir det bara att de blir stående i skivhyllan, men det kommer inte ”Blues
of desperation” att göra.
Inledande ”This train” är hur grym som helst och trumsoundet
är både tyngre och bredare än vad JOE brukar höras framför. Det är ett stort
sound till en simpel men oerhört svängig låt, där allt fungerar som en enhet,
till och med BONAMASSAs gitarr, som i, det bland kan bli lite för mycket av,
särskilt live.
Den tunga och grooviga ”Mountain climbing” har ännu större
trumsound och det är något som Kevin Shirley medvetet ”trollat” fram. En av
plattans bästa låtar!
Tempot lugnas ner betydligt i ”Drive” och här känns
BONAMASSA igen, med sin hybrid av Ry Cooder, Eric Clapton, Roy Buchanan och
Bobby King.
Bäst på albumet är, utan tvekan, den långa bluesiga ”No good
place for the lonely”, där de tre sista minuterna är ett enda långt gitarrsolo
där JOE är på ett fantastiskt humör. Jag brukar inte så lätt gå igång på solon,
det kryllar ju ändå av dem på nästan alla plattor som släppts i världen och då
måste solot vara unikt för att det skall tilltala mig. Det här är ett sådant
unikt solo, så sanslöst taktiskt uppbyggt och med så mycket känsla och
intensitet. En riktig gåshudsblues!
JOE BONAMASSA visar upp sig från sin bästa sida och det står
klart att han inte alltid är tråkig, bara han har rätt låtmaterial. Och en
variation av låtar att spela upp. Det har han här i allra hösta grad och det är
styrkan med nya plattan, förutom ett stentajt band bestående av trummisarna
Anton Fig och Greg Morrow, keyboardisten Reese Wynans, bassisten Michael
Rhodes, tre blåsare och en kör som bland andra består av australiensiske
rockaren Jimmy Barnes dotter Mahalia Barnes. Lysande modern och nytänkande
bluesrock!
Betyg: 8/10
Eric
Clapton ”August”
Jeff Beck ”Emotion
& commotion”
1. This train
2. Mountain climbing
3. Drive
4. No good place for the lonely
5. Blues of desperation
6. The valley runs low
7. You left med nothin’ but the bill
and the blues
8. Distant lonesome train
9. How deep this river runs
10. Livin’ easy
11. What I’ve known for a very long time
Lyssna till sanslöst tunga "Mountain climbing" HÄR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar