Recension: Neal Morse "Jesus Christ The Exorcist" (Frontiers)

NEAL MORSE behöver ingen prestation, då han numera är en älskad och aktad musiker som bara får fler och fler följare ju mer musik han ger ut. Att han i början av 2000-talet hoppade av sitt dåvarande band, Spock’s Beard, för att inte längre ägna sig åt sekulär musik, ansågs av många som ett dåraktigt val. Han har överbevisat sina belackare att det går att sälja både plattor och konsertbiljetter till den progressiva publiken, trots att han har starka kristna teman i sina texter. De två senaste plattorna ”Similitude of a dream” och ”The great adventure”, som släpptes under bandnamnet NEAL MORSE BAND, bygger båda på uråldriga texter med kristna förtecken, men för min egen del så är det den fantastiska musiken som imponerar, då jag själv inte alls är religiös på något sätt, och så är det för många progressiva rock fans. NEAL MORSE är unik i sitt sätt att skriva musik och kanske är också att det är få fans inom progressiv rock som lyssnar på texterna, då dessa ofta är ganska usla….

Men det finns ett innehåll i MORSE texter som ändå inte behöver tolkas med religiösa företecken utan som kan ses som rent filosofiska och han kan verkligen engagera lyssnaren. Kanske kan nya albumet ”Jesus Christ The Exorcist” ändå provocera en del då detta är en ren rockopera, vars idé härstammar hela tio år tillbaks i tiden. En av NEAL’s vänner tyckte att det var dags att någon gjorde en ny ”Jesus Christ Superstar” och NEAL kände sig manad att göra detta. Frontiers Records släpper nu resultatet av tio års arbete, rockoperan ”Jesus Christ The Excorsist”, ett verk som hade premiär på MORSEfest förra året.

Nya plattan är – naturligtvis – ett dubbelalbum, med en speltid på närmare två timmar och till skillnad från NEAL’s två senare verk, där teman upprepas och byter av varandra, så får lyssnaren här 25 nya låtar som binds ihop till en enhet. Allt presenterat av en stor ensemble med kända och mindre kända musiker och sångare. NEAL MORSE själv hörs väldigt lite, då han gör en mindre roll som sångare. Hans roll den här gången är i första hand som musiker, gitarrist, keyboardist och bassist. Dessutom så har han ju skrivit all musik. Randy George och Bill Hubauer finns med och Eric Gillette är också med på plattan, men inte som gitarrist utan som trummis och han är en lika grym trummis som gitarrist!

Eftersom det här är en rockopera så har flera sångare fått ta olika roller i verket. Som Jesus hör vi Ted Leonard (Spock’s Beard), Nick D’Virgilio (Spock’s Beard, Big Big Train) spelar Judas, Rick Florian (White Heart) har fått den otacksamma rollen som djävulen, Jake Livgren (Protokaw) - och son till Kansas gitarristen Kerry Livgren - spelar aposteln Petrus och Caiaphas och NEAL’s son Wil Morse hörs lite här och där, bland annat i körarrangemangen som finns i stort sett i varje låt.

Det hörs att NEAL har hämtat inspiration från Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s klassiska verk ”Jesus Christ Superstar”, där de olika rösterna får spela olika roller och där kör också är vanlig. Musiken är typisk NEAL MORSE, men ändå inte helt, då produktionen låter mer ”live” och jag tycker bara att det är positivt. Det låter lite retro, skull man kunna säga, och det här är inte alls en uppföljare till MORSE’s två senaste verk om någon trodde det. Dessutom så är låtmaterialet något av det bästa som NEAL har skrivit på mycket länge, många oerhört snygga låtar med starka melodier och fantastiska refränger. En favorit är ”Free at last” där Maria Magdalena (Talon David) sjunger en grymt vacker låt med en härlig inlevelse. En annan favorit Ted Leonard i ”Gather the people” och ”Love has called my name” är en supervacker poplåt där NEAL sjunger duett med Nick D’Virgilio. 

Låtarna varierar i stil från pop, blues, metal och – naturligtvis – progressiv rock, men fokus ligger på starka melodier och ”He must go to the cross” är en låt som lätt fastnar med en catchy körfigur. ”Hearts full of holes” är Judas bekännelse när han sviker Jesus och här låter Nick D’Virgilio lite som Robbie Willams och avslutande ”The greatest love of all/Love has called my name (Reprise)” är verkligen en pampig avslutning, något som NEAL MORSE brukar vara bra på. Kort sagt så är det här ett fantastiskt album, bra mycket bättre än den lilla besvikelsen med förra albumet ”The great adventure”. Enda nackdelen är att den slarvigt gjorda förpackningen, något som Frontiers Records troligen får ta på sig.

Betyg: 9/10

CD1:

1.       Introduction

2.       Overture

3.       Getaway

4.       Gather the people

5.       Jesus’ baptism

6.       Jesus’ temptation

7.       There’s a highway

8.       The woman of seven devils

9.       Free at last

10.   The madman of the Gadarenes

11.   Love has called my name

12.   Better wheather

13.   The keys to the kingdom

14.   Get behind me Satan

CD2:

1.       He must go to the cross

2.       Jerusalem

3.       Hearts full of holes

4.       The last supper

5.       Gethsemane

6.       Jesus before the council and Peter’s denial

7.       Judas’ death

8.       Jesus before Pilate and the crucifixion

9.       Mary at the tomb

10.   The greatest love of all

11.   Love has called my name (Reprise)

Här kan se och höra en av plattans tyngre spår, "Get behind me Satan"!

Recension: Teramaze "Are we soldiers" (Music Theories Recordings)

TERAMAZE blev med sitt förra album, ”Her halo” en ny fräsch kraft inom progressiv metal att räkna med. Med en melodiös exakthet så bjöd bandet på ett album som var ett av 2015 års bästa inom genren och plattan blev hyllad över hela världen, inte minst bland den växande skara fansen.  Bandet kommer från Melbourne, Australien och startade faktiskt redan 1993, vilket betyder att man har haft många år på sig att förfina sin musik, men det var först 2014, och albumet ”Esoteric symbolism”, som alla bitar föll på plats. Då började det att surra om TERAMAZE lite här och var och man kan säga att trägen vinner.

Det har tagit fyra år att sammanställa nya plattan ”Are we soldiers” och det har hänt en del sedan sist. Bandets originalsångare, Brett Rerekura, är tillbaka bakom mikrofonen, efter några års frånvaro. Jag gillade verkligen Nathan Peachys grymma stämma och fantastiska närvaro på ”Her halo” och hade lite svårt med Brett inledningsvis. Han har en grym sångröst även han, men den är mer anonym och han nyanserar inte alls lika mycket som Nathan gjorde.

Nya plattan ”Are we soldiers” släpps, precis som förra albumet, på Music Theories Recordings/ Mascot Label Group, ett skivbolag som har ett brett spektra av artister och band idag. TERAMAZE tillhör ett av skivbolagets tyngre akter och på nya albumet så är bandet tyngre än senast, och detta har medfört att melodierna inte är riktigt lika starka som på förra plattan. Däremot är det lika tajt och intrikat, med massor av musikalitet. Som tidigare sagts, så har det här grabbarna massor av erfarenhet och det lyser starkt genom hela, långa albumet.

För, som vanligt, så är får man mycket musik för pengarna när det gäller TERAMAZE. Nya plattan klockar in på 70 minuter, vilket är mastigt att ta sig genom i början. Jag var faktiskt på väg att avfärda plattan helt och hållet, då det tar sin tid att lyssna sig genom den. Förra albumets ”pop-inlägg”, typ titelspåret, hittar vi inte alls här och bandet har tagit sin progressiva metal mot en mer modern approach, samtidigt som man har starka influenser av Dream Theater och Symphony X. Men låten ”Are we soldiers” har en stark refräng som hänger kvar i skallen och även ”M.O.N.S.T.E.R.S.” håller hög klass. Lyssna lite extra på det härligt intrikata gitarr riffet i sistnämnda låt.

Men mitt favoritspår kommer allra sist, den tolv minuter långa ”Depopulate”, inte för att låten har de starkaste melodierna – både titelspåret, ”From savior to assassin” och ”M.O.N.S.T.E.R.S.” har betydligt snyggare refränger – utan för att alla de olika teman som låten består av är så snyggt arrangerat och dessutom så är de sista tre minuterna helt magiska.

TERAMAZE är en av den moderna progressiva metalens starkaste kort under senare år och håller ett stadigt grepp om sin position på nya albumet ”Are we soldiers”, trots att jag ändå tycker att plattan är en liten besvikelse. Jag saknar de starkaste refrängerna och jag saknar Nathan Peachy. Men annars så är det här en platta väl värd att kolla in!

Betyg: 7/10

Dream Theater ”—”

Symphony X ”—”

1.       Fight or flight

2.       Are we soldiers

3.       Control conquer collide

4.       From savior to assassin

5.       Orwellian times

6.       M.O.N.S.T.E.R.S.

7.       Wright of humanity

8.       Fact resistant human

9.       The one percent disarm

10.   Depopulate

Här kan Du se videon till låten "Fight or flight"!

Recension: Whitesnake "Flesh & blood" (Frontiers)

Vad har musiker som Cozy Powell, Neil Murray, Jon Lord, Ian Paice, Marco Mendoza, John Sykes, Bernie Marsden, Steve Vai, Vivian Campell, Brian Tichy och Adrian Vandenberg gemensamt? Jovisst har de alla varit medlemmar av gruppen WHITESNAKE någon gång under de 40+ år som bandet existerat. Det var strax efter det att sångaren David Coverdale stod helt allena, efter Deep Purple valde att avsluta 1976, och han släppt sina två första soloplattor som bandet WHITESNAKE blev etablerat, då de första soloturnéerna kompades av bandet The White Snake Band. Då bestod bandet av Bernie Marsden och Micky Moody på gitarrer, Neil Murray på bas och David Dowle på trummor, samt keyboardisten Brian Johnston, men sedan denna tid så har massor av duktiga musiker setts passera förbi, medan huvudmannen, David Coverdale, är den enda som bestått.

Numera består WHITESNAKE av gitarristerna Reb Beach och Joel Hoekstra, bassisten Michael Devin, keyboardisten Michele Luppi och trummisen Tommy Aldridge. Reb är numera bandets ledare, sedan Doug Aldrich valde att hoppa av 2015 och satsa på sitt eget band, Burning Rain, samt Dead Daisies, och Reb har varit med i bandet sedan 2002. Han har varit med på bandets tre senaste studioplattor och sedan 2011 års ”Forevermore” så har plattorna släppts på italienska bolaget Frontiers Records.  Sedan dess har också ”The Purple album” släppts, en platta med endast Deep Purple låtar, iklädda en något modernare skrud, en platta som på förhand kändes oerhört onödig, men som faktiskt låter förvånansvärt bra.

Nu har nya albumet ”Flesh & blood” precis släppts och det är Coverdale och WHITESNAKEs trettonde studioalbum (lite beroende på hur man räknar), med tretton nya alster (femton på deluxeutgåvan). Och om någon trodde att det här bandet hade ändrat stil på något sätt, eller försökt sig på någon ny genre så tror ni fel, det låter som man förväntar sig. Och det låter fantastiskt! Joel Hoekstra har varit med och skrivit sex av plattans spår och Reb Beach står för musiken på fem av dem. Säkert har de flesta av Er redan hört singeln ”Shut up & kiss me”, en blueshårdrockdänga av klassiskt WHITESNAKE snitt, med en refräng som fastnar utan kontroll. Texten är underordnad då riffen och den träffsäkra melodien står i fokus, för Coverdale har väl aldrig varit någon större textförfattare.

Jag har lyssnat nästan hela helgen på ”Flesh & blood” och har faktiskt lite svårt att byta ut den i spelaren. Hantverket är av yppersta kvalitet och ljudet är grymt. Coverdale har alltid valt de bästa musikerna för tillfället och på ”Flesh & blood” är det verkligen påtagligt. Det svänger grymt och Coverdale sjunger fortfarande otroligt bra, åtminstone på skiva.

Det finns inte ett enda dåligt spår på den här plattan och jag har flera favoriter, förutom ”Shut up & kiss me”. ”Always & forever” låter lite Thin Lizzy och har en refräng som jag har nynnat på under flera dagar, ”Hey you (You make me rock)” är tung och har ett fett gitarr riff och en skarp refräng, den vackra powerballaden ”When I think of you” med Coverdales karaktäristiskt, kraftiga inandningar, och den tokhärliga och bluesiga ”Trouble is your middle name” som också snabbt blir en låt som man går omkring och skriksjunger refrängen på.

Ytterligare några favoriter är ”Well I never” där refrängen också är av den digniteten att den har en benägenhet att inte släppa taget. Avslutande ”Sands of time” håller jag också som en av mina favoriter, där refrängen också är grymt stark.

På deluxe-utgåvan får man ytterligare två nya spår, den lugna bluesiga ”Can’t do right for doing wrong” och en struttig sak som heter ”If I can’t have you” och båda håller hög klass, men det finns en anledning till att de är bonusspår.

”Flesh & blood” visar att det fortfarande går att göra bra musik vid sextiosju års ålder. Han har ju i och för sig bra hjälp från sina yngre kollegor, men Coverdale is still going strong. Mighty strong!

Betyg: 9/10

1. Good to see you again
2. Gonna be alright
3. Shut up & kiss me
4. Hey you (You make me rock)
5. Always & forever
6. When I think of you (Colour me blue)
7. Trouble is your middle name
8. Flesh & blood
9. Well I never
10. Heart of stone
11. Get up
12. After all
13. Sands of time

14. Can't do right for doing wrong (Bonus track deluxe edition)
15. If I can't have you (Bonus track deluxe edition)

DVD Deluxe edition:
1. Shut up & kiss me (Classic jag version)
2. Shut up & kiss me (Club mix)
3. Behind the scenes of flesh & blood
4. Shut up & kiss me (Video mix)
5. Gonna be alright (Extended mix)
6. Sands of time (Radio mix)

Här hittar du videon till låten "Shut up & kiss me"!

Recension: Alan Parsons "The secret" (Frontiers)

ALAN PARSONS är en levande legend och legenden berättar att han hade förmånen att börja sin karriär med att jobba som assisterande tekniker på Beatles två sista plattor och bättre start än så är svårt att hitta. Från Beatles fick han större och större ansvar i studion med bland andra Paul McCartney och The Hollies, innan hans stora genombrott kom med producentrollen på Pink Floyd’s klassiska platta ”Dark side of the moon”, ett album som revolutionerande hela studiobranschen därefter. Han är också mannen som rattade ljudet på hits som John Miles ”Music” och ”Highfly”, Pilots ”Magic” och Ambrosias album ”Somewhere I’ve never travelled” och mycket stor del i denna musik beror på ALAN PARSONS speciella ljudbild, stors och svulstigt.

1975 mötte ALAN Eric Woolfson och ALAN PARSONS Project föddes, ett projekt där ALAN i första hand hade rollen som arrangör och producent och Eric skrev större delen av musiken. Musikerna, speciellt sångare, varierade, men med tiden så bestod bandet av en inre kärna av musiker, såsom gitarristen Ian Bairnson, trummisen Stuart Elliott och arrangören Andrew Powell. Debutalbumet hette ”Tales of mystery and imagination” och temamässigt byggdes albumet upp utifrån verk skrivna av Edgar Allan Poe. Därefter följde ett pärlband av numera klassiska plattor, såsom ”I robot”, ”Pyramid”, ”The turn of a friendly card” och Eye in the sky”.

Konceptet bestod i att bland klassiskt orkestral musik med melodiös pop och konceptet var mycket lyckat, åtminstone fram till och med albumet ”Eye in the sky”, som är ALAN PARSONS Projects mest sålda album. Ytterligare fyra album släpptes med APP, innan ALAN tog bort ”Project” och fortsatte i eget namn på skiva och som ALAN PARSONS Live Project på scen. Framgångarna med dessa album uteblev mer eller mindre, och senast vi hörde nytt material med ALAN PARSONS var på albumet ”A valid path”, 2004, som med sin moderna framtoning blev en stor flopp bland ALAN PARSONS gamla fans.

Men ALAN PARSONS har inte legat på latsidan, utan satsat sin tid på att turnera mer med sin låtskatt och publiken har fått vad den vill ha. Ett livealbum, ”Eye 2 eye” släpptes 2010 via Frontiers Records och tydligen har man hållit kontakten för nya plattan ”The secret” släpps på just detta bolag. Detta är alltså första studioalbumet med ALAN PARSONS på 15 år och förhandsintresset har naturligtvis varit massivt. Låten ”Miracle”, där Jason Mraz sjunger, har redan presenterats och alldeles nyligen kommer singelsläpp nummer två, ”As lights fall” där ALAN PARSONS själv sjunger. Båda dessa spår är snygga och starka poplåtar med PARSONS typiska stil och skulle mycket väl kunnat passa in på, till exempel, ”Eye in the sky”-plattan.

Men inledningen är vågad, ett orkestralt stycke, ”The sorcerer’s apprentice”, som är skrivet av Paul Dukas och som fanns med i Disney’s film, ”Fantasia” från 1940. Tanken är säkert att gamla fans skall få en känsla av att nu börjar ALAN PARSONS om från början, då debutplattan var full av orkestrala inslag. Numret är inspelat live i studio och, förutom en stor orkester så finns även Nathan East med på bas, Vinnie Colaiuta på trummor och Steve Hackett på gitarr.

Övriga spår på albumet är typiska PARSONS poplåtar, med symfoniska inslag och de orkestrala arrangemangen är fantastiska, dock är det bara första spåret som har en ”riktig” orkester. Förutom ”Miracle” och ”As lights fall”, så rekommenderar jag också ”One note symphony”, en udda sång från Todd Cooper som sjunger texten på samma not genom hela låten, den vackra ”Sometimes” där Lou Gramm gästar som sångare och likaledes lugna ”Fly to me”. Men kanske att det blir lite väl avslappnat på vissa spår mot slutet. Trots det så är ”The secret” det bästa som ALAN PARSONS släppt på länge, kanske så långt tillbaka som ”Eye in the sky”. Jag gillade i och för sig den mer progressiva plattan ”Gaudi”, som kom några år senare, men poplåtarna är riktigt snygga och stilmässigt så ligger nya albumet bra nästa tiden runt ”Eye in the sky”. En härlig återkomst från en levande legend!

Betyg: 7/10

Alan Parsons Project ”Eye in the sky”

Alan Parsons Project ”Turn of a friendly card”

1.       The sorcerer’s apprentice

2.       Miracle

3.       As lights fall

4.       One note symphony

5.       Sometimes

6.       Soirée fantastique

7.       Fly tom me

8.       Requiem

9.       Beyond the years of glory

10.   The limelight fades away

11.   I can’t get there from here

Här kan Du njuta av låten "As light fall"!

Recension: Jordan Rudess "Wired for madness" (Mascot)

JORDAN RUDESS är keyboardfantom i en av världens största rockgrupper, nämligen Dream Theater, för Er som inte vet. Han är också profilen som har givit getbocksskägget ett ansikte, men detta vita, välansade skägg påverkat troligen inte JORDAN’s fantastiska förmåga att hantera vita och svarta tangenter. Han har släppt plattor i eget namn förr, och det är vid dessa tillfällen som JORDAN tar ut svängarna rejält, då han bjudit på rena pianosoloalbum, moderna symfonier eller jazzfusion med varierad framgång.

Det är fyra år sedan som han senast släppte eget album, men nu är det alltså dags för nya plattan ”Wired for madness” att hitta vägen ut till potentiella köpare. Albumet består av åtta spår, och merparten av speltiden ägnas åt sviten ”Wired for madness”, ett verk som är uppdelat i två delar och som tillsammans är runt 35 minuter långt. Under dessa 35 minuter så träffar vi inte på ett enda musikaliskt tema mer än en gång och det här är inte ett lättlyssnat stycke musik, men väl så imponerande. Naturligtvis så är det diverse keyboards som har den mest framträdande rollen som instrument, men det finns också lite sång här och där, där också JORDAN själv bidrar. I del två hör vi också Marjana Semkinas vackra stämma från ryska duon iamthemorning och i slutet av hela sviten dyker bandkamraten från Dream Theater upp, James LaBrie, med sin mycket karaktäristiska stämma.

Som sagt, det här är inget lättlyssnat stycke men offra gärna 35 minuter då titelspåret är fyllt av dramatik och svindlande partier av mer eller mindre melodiös symfonisk rock. Och JORDANs vana trogen byter han ofta stil och ljudbild och visar upp en teknisk briljans med sina instrument som få kan mäta sig med.

JORDANs sångröst är inte mycket att orda om, då den är både begränsad och en aning uttryckslös, men likväl så är ”Off the ground” en låt som är mer sångbaserad och låten i sig är inte dålig, lite åt engelsk progressiv rock och vi hör Guthrie Govan (Aristocrats, Asia) gästa med ett kortare solo.

”Drop twist” är ytterligare en låt med spännande vändningar och påhitt och vi hör, lite oväntat, en ung up-and-coming trummis vid namn Elijah Wood (inte att förväxla med skådespelaren från Sagan Om Ringen), som är mest känd för att spela med Shania Twain och han visar även kunna spela den här typen av komplexa rytmer, både i låten ”Drop twist” och efterföljande ”Perpetual shine”. Den senare med ett klart fusioninspirerat sound.

I ”Just can’t win” så byter JORDAN stil igen och vi hör även Joe Bonamassa gästa med sin gitarr i detta bluesiga nummer. JORDAN sjunger själv och någon bluesröst har han absolut inte, vilket gör att den här låten inte tilltalar mig speciellt.

”Just for today” är en lugn och vacker låt där JORDAN sjunger än en gång, och det är också denna låts svaghet, men på avslutande ”Why I dream” så fungerar faktiskt JORDANS sång i denna jazziga, vackra och spännande skapelse.

Övriga gäster på albumet är trummisarna Marco Minnemann och Rod Morgenstein och gitarristerna Vinnie Moore och Joh Petrucci. En spännande, men inte helt genomstark platta, där de inledande 35 minuterna är höjdpunkten på albumet och visst blir man imponerad av RUDESS kvicka fingrar och varierande ljudbild bland sina många keyboards.

Betyg: 7/10

Allan Holdsworth ”—”

Emerson. Lake & Palmer ””-”

1.       Wired for madness Part 1

2.       Wired for madness Part 2

3.       Off the ground

4.       Drop twist

5.       Perpetual shine

6.       Just can’t win

7.       Just for today

8.       Why I dream

Här kan du videon till första delen av sviten "Wired for madness"!

Recension: Lonely Robots "Under stars" (Inside Out)

Och så är det dags att ta farväl av astronauten i John Mitchell’s (It Bites, Arena, Frost*) egna projekt med namnet LONELY ROBOT. Första plattan i trilogin, ”Please come home”, släpptes för fyra år sedan och 2017 kom del två, albumet ”The big dream”. Nu avslutas LONELY ROBOT’s äventyr med nya albumet ”Under stars”. Och för Er som är familjära med John Mitchell och hans något släpiga sångröst, vet vad Ni har att vänta Er. Och har Ni redan bekantat Er med LONELY ROBOT’s två tidigare album så är det här en mycket välkommen avslutning. Men John stänger inte helt dörren om sin astronaut…

John Mitchell är en hårt arbetande musiker som varit med och format och påverkat dagens engelska progressiva rock, kryddat med influenser från 80-talets engelska synthvåg. Första gången vi hörde talas om John var med det numera klassiska brittiska progbandet Arena, som John anslöt 1997, men det var först 2005 som hans namn blev mer omtalat i och med bandet Kino’s album ”Picture” kom ut. Det var här som John fick agera frontfigur i stor skala och alla skrev om plattan på ett mycket positivt sätt. Detta resulterade i samarbete med Jem Godfrey och bandet Frost* året efter, även han en gammal anhängare av brittisk synthpop och disco, vilket sedan har fortsatt på ytterligare tre studioplattor.

När It Bites återförenades 2003 så fungerade samarbetet med originalsångaren Francis Dunnery inte speciellt bra, så frågan kom tre år senare till John om att ersätta Francis. Eftersom It Bites var ett av Johns egna favoritband så accepterade han genast erbjudandet och det blev två studioplattor med det bandet, som numera är helt avsomnat. John’s signum fanns med på båda dessa plattor och rösten är en av dessa starka attribut som gör att man genast känner igen när Mitchell är inblandad.

Men han skriver också egen musik som har en klar ”John Mitchell-stämpel”. Det är till viss del progressiv rock men samtidigt väldigt mycket melodiös synthpop och kombinationen blir unik. Plattorna med LONELY ROBOT är lysande exempel på detta. Nya plattan, ”Under stars”, fortsätter på samma väg som de två tidigare albumen och det är bara att bocka och buga inför det som strömmar genom högtalarna, en fantastisk mix av Kino, It Bites, lite Porcupine Tree och några droppar Thomas Dolby och Nik Kershaw.

”Under stars” har naturligtvis ett tema och den här gången belyser vår astronaut den unga generationen som vuxit upp med datorer och telefoner som de inte kan slita sig från och baksidan av vårt beroende av teknologiska prylar. Musiken är ofta lågmäld och vacker och lyssna gärna lite extra på ”Authorship of our lives”, ”Under stars”, "How bright is the sun?" eller ”Icarus”, som är några lysande exempel på Mitchell’s popigare sida. När det kommer till de mer progressiva inslagen så rekommenderar jag ”Ancient ascendant” eller ”When gravity fails”. Men bäst är ”The only time I don’t belong is now” som faktiskt låter lite AOR.

Som tidigare så spelar John alla instrument själv, förutom trummor där Craig Blundell fått hoppa in. En grymt stark platta som avslutar trilogin om LONELY ROBOT!

Betyg: 8/10

It Bites ”—”

Thomas Dolby ”—”

1.       Terminal earth

2.       Ancient ascendant

3.       Icarus

4.       Under stars

5.       Authorship of our lives

6.       The signal

7.       The only time I don’t belong is now

8.       When gravity fails

9.       How bright is the sun?

10.   Inside this machine

11.   An ending

Här kan Du höra den vackra "How bright is the sun?"

Nästa smakprov är mer progressivt i form av låten "Ancient ascendant".

Recension: Darkwater "Human" (Ulterium Records)

Progressiv metal är en genre som många förknippar med megabandet Dream Theater, och det finns en hel uppsjö av band som gör sitt yttersta att härma de amerikanska stilbildarna inom genren. De flesta av dessa band lyckas tyvärr ganska dåligt i försöken att vara nästa stora band och det är mer och mer sällan som jag själv hittar några guldkorn till band i den mängd som faktiskt finns. Men här i Sverige så finns det några mycket inspirerande och intressanta band som lyckats hitta en lite egen stil, starkt profilerad av svenska musikers förmåga som är så grymt duktiga på det melodiösa, oavsett musikstil.

Evergrey är vårt lands Dream Theater, som inspirerat många inom den tyngre metalen och som tidigt i sin karriär involverade progressiva element i sin musik. Numera är Evergrey stora över hela världen och har bildat skola för en lite mer melodiös progressiv metal, vilket resulterar i flertalet mycket intressanta svenska, och även norska, band, såsom Cloudscape, Andromeda, Mind’s Eye, Circus Maximus och Seventh Wonder. Och så har vi också, från Borås, gruppen DARKWATER, som hittills gett ut två mycket högklassiga album, ”Calling the earth to witness” från 2007 och ”Where stories end” som släpptes 2010. Bandet är nu aktuella med ett tredje album, ”Human”, som vi alltså fått vänta hela nio år på!

Om väntan varit lång så är bandet mer än förlåtna, då resultatet är något alldeles extra. Nya plattan är precis så bra som jag hade hoppats att Seventh Wonder’s ”Tiara” skulle vara när det albumet släpptes förra året, ett album som var en mindre besvikelse. Jämförelsen gör jag därför att DARKWATER har mycket likheter i stil och sångaren Henrik Båth är en alldeles lysande sångare som har en röst som påminner en hel del om Tommy Karevik. Vi får ett album som är späckat med nyskriven melodiös progressiv metal och speltiden på albumet är hela sjuttiosex minuter, men här finns ingen utfyllnad över huvud taget!

Inledande ”A new beginning” är så smakfullt grandios i arrangemangen, från keyboards, gitarr, samspelet mellan bas och trummor och så Henrik Båths röst ovanpå det. Det är grymt tajt och en imponerande stark inledning.

Men det blir bättre. Den suggestiva ”In front of you” har en något orientalisk touch och ett gitarr riff som hypnotiskt driver låten hela vägen in i mål efter nästan åtta minuter. Det här är en riktigt magisk stund och en stor favoritlåt just nu!

En kortare lugnare låt, kallad ”Alive (Part I)” går strax ihop med ”Alive (Part II)” och vi möts av en dramatisk vägg av ljud, stora synthkörer och taggiga gitarrer. Ännu ett stort epos på albumet.

Mest imponerande bland låtarna är den tolv minuter långa ”Reflection of a mind” och de är i de längsta spåren som DARKWATER briljerar. Man har flertalet mycket snygga idéer och man arrangerar ihop dessa på ett oerhört lysande sätt, allt låter så självklart. Det här är en platta som jag bara blir så glad över att lyssna på, även om flera av spåren är ganska mörka och tunga. Ett av dessa mörkare spår är ”The journey” som, trots sin tyngd, har en riktigt snygg refräng. Avslutningsvis vill jag även rekommendera Er att låna tio minuter av Era liv till att njuta av ”Turning pages” som går från tyngd och råhet till vackert och skört om vartannat, en inre resa för en trött själ och kanske en inspiration att vända blad och ta nya tag. Grymt snyggt är det i alla fall. Nio års väntan ger oss en överraskande och fantastisk musikupplevelse och DARKWATERs stora genombrott…hoppas jag!

Betyg: 9/10

1.       A new beginning

2.       In front of you

3.       Alive (Part I)

4.       Alive (Part II)

5.       Reflection of a mind

6.       Insomnia

7.       The journey

8.       Burdens

9.       Turning pages

10.   Light of dawn

Här kan Du höra den magiska låten "In front of you"!

Recension: Last In Line "II" (Frontiers)

Det som startade som ett jam projekt slutade med ett helt album på italienska Frontiers Records och en enig skara människor världen var eniga i sina hyllningar till bandet som en gång stod bakom några av metalvärldens största klassiker. Plattorna heter ”Holy diver”, ”Sacret heart” och ”Last in line”, tre album som för evigt satt spår i musikhistorien. Jag talar naturligtvis om Ronnie James Dio och hans band Dio, som bestod av trummisen Vinnie Appice, gitarristen Vivian Campbell, och bassisten Jimmy Bain bakom sångaren själv.

2011, ett år efter Dio’s tragiska bortgång, samlades Appice, Campbell och Bain i en replokal för att återuppleva gamla minnen, vilket sedan ledde till ytterligare ett rep och de rutinerade musikerna tyckte det var så roligt att man började spåna på att göra något tillsammans. Valet av sångare föll på den unga och färska sångaren Andrew Freeman som man råkat höra riva av en gammal Dio låt på ett sådant sätt att alla var eniga om att han var rätt man för jobbet.

Inledningsvis blev det ett fåtal lokala gig i Los Angeles, som sedan utökades till även Japan och England, som ett sorts tributeband till just Dio, men snart hade man också skrivit lite nytt material och i februari 2016 släpptes ”Heavy crown”, debutalbumet med gruppen LAST IN LINE (namnet naturligtvis taget från Dios album). Det blev en platta mycket i Dios anda, med riktigt snyggt låtmaterial, en metalplatta som många hade högt upp på sina ”best of”-listor det året.

Nu har LAST IN LINE släppt album nummer två och eftersom Jimmy Bain gick bort strax efter det att debutalbumet släppts så var man tvungen att snabbt hitta en ersätta för kommande turné. Valet föll på ex-Ozzy Osbourne bassisten Phil Soussan, och han har stannat kvar i bandet sedan dess. Nytt blod har också gett ett lite annorlunda sound på nya albumet, kort och gott kallat ”II”, och det har resulterat i ett mer varierat album.

Det låter mindre Dio och mer åt Lynch Mob i inledande ”Blackout the sun”, en lysande inledning där Andrew sjunger med stor pondus och trion musiker är grymt tajta. ”Landslide” är också grymt bra och ett spår som är ganska typiskt för inriktningen som det här bandet tagit. Varje låt har mycket mer detaljerade och intrikata arrangemang, där Vinnys trumspel sticker ut som ett starkt exempel, då det är få stunder han spelar ett rakt rocktempo. Kanske kan det skrämma bort en del som älskade den rakare metalen som debuten bjöd på, men jag tycker det här är en mycket intressant utveckling.

”Gods and tyrants” driver på med samma, nästa progressiva, anda och det är fantastiskt att höra en platta där allt låter så genomtänkt och självklart. Jag gillade debuten men det här var en positiv överraskning och det finns ytterligare en del riktigt bra spår här, såsom ”Give up the ghost” som låter lite Audioslave faktiskt, eller den annorlunda ”The unknown” som har en lugnare vers innan en explosiv och melodiös refräng brakar lös. En klart progressiv favorit på denna starka platta!

”Sword from the stone” är plattans längsta spår, men faktiskt inte längre än strax över sex minuter, vilket kan tyckas ovanligt, men det här är en låt med en stark refräng och ett härligt groove, trots ett ”hackigt” gitarr tema. Jag gillar också det tunga gitarr temat i ”Love and war” och Vivan är en fantastisk gitarrist, det visste jag sedan tidigare, men här är han i sitt esse.

LAST IN LINE har gått vidare soundmässigt och visar att det här bandet nu står på egna ben. En riktigt, riktigt bra platta!

Betyg: 9/10

Lynch Mob ”—”

Winger ”—”

1.       Intro

2.       Blackout the sun

3.       Landslide

4.       Gods and tyrants

5.       Year of the gun

6.       Give up the ghost

7.       The unknown

8.       Sword from the stone

9.       Electrified

10.   Love and war

11.   False flag

12.   The light

Här kan Du se videon till "Blackout the sun"!

Recension: Mikael Erlandsson "Capricorn six" (AOR Heaven)

Göteborgsgrabben MIKAEL ERLANDSSON fortsätter att släppa musik oförtrutet, och speciellt i Japan är MIKAEL’s och hans band Last Autumn’s Dream väldigt stora. L.A.D. har till dags datum släppt hela fjorton album och strax innan jul så släpptes albumet ”Secret treasures” under bandnamnet MIKAEL ERLANDSSON & Last Autumn’s Dream. Detta album släpps nu i Europa, via AOR Heaven, som en soloplatta från MIKAEL, kallad ”Capricorn six”. Detta är naturligtvis rejält missvisande för alla fans, speciellt eftersom plattorna har samma omslag, men olika titlar, men så är det i branschen ibland. Så har Du redan införskaffat ”Secret treasures” för dyra pengar från Japan, så behöver Du inte den här plattan också, då det är samma tio spår solo med ERLANDSSON. På Japan upplagan finns det även fyra extraspår, nya remixade versioner från L.A.D’s andra platta, ”II”.

Nåväl, MIKAEL ERLANDSSON har en karaktäristisk röst som gör att man lätt känner igen honom och det är på gott och ont. Han har ju även släppt två plattor med banden Love Under Cover och Salute, och rösten gör sitt att man tveklöst jämför med Last Autumn’s Dream. På ”Capricorn six”, som skall vara MIKAEL ERLANDSSON’s sjätte soloalbum, så är förvirring än mer total, då det faktiskt låter som ett nytt L.A.D. album. MEN…

MIKAEL har använt sig av andra musiker, Sayit Dölen på gitarr, Pontus Engberg på trummor och Joel Starander på bas, alla kända Göteborgsmusiker, och inledningsvis så är det svårt att skilja den här plattan mot något annat som MIKAEL ERLANDSSON är inblandad i och mer eller mindre omöjligt att särskilja från någon av L.A.D’s plattor. Det låter helt enkelt MIKEAL ERLANDSSON, kompetent skrivet, melodiöst och snygg, men samtidigt något trist.

Jag har sedan länge valt att släppa bandet Last Autumn’s Dream, för det låter likadant platta efter platta, det blir repetitivt och de två första plattornas kvalitet lär det bandet aldrig komma tillbaka till. Sedan kan man kanske undra varför man släpper en soloplatta som låter exakt likadant som något av albumen med sitt band?

Det verkar som att jag klagar en hel del, men jag beundrar faktiskt MIKAEL ERLANDSSON samtidigt. Han är en duktig låtskrivare, en jävel på att sjunga och det låter alltid proffsigt om allt som han tar i. Men jag hade hoppats att han vågade ta sig utanför sin box och pröva något nytt och det behöver inte falla alltför långt utanför sina normala, men låta lite annorlunda. Nu har han valt att ”låta som vanligt”, och visst kommer många japanska fans att älska det här. Bäst på den här plattan är låten ”Had to let you go”, en stark ballad med en refräng som verkligen berör. ”Why” är också bra och en ganska typisk komposition från den här mannen, och i ”Evil” blir det lite tyngre och MIKAELs röst raspar likt ett rakblad mot hörlurarnas membran.

”Capricorn six” är klassisk melodiös rock, där jag hade önskat att man vågat ta ut svängarna lite. Det är ett helt okej låtmaterial, men lite stereotypt och tråkigt…

Betyg: 6/10

Last Autumn’s Dream ”—”

Love Under Cover ”—”

1.       Eye of the hurricane

2.       Why

3.       Pain

4.       Evil

5.       Had to letyou go

6.       Break another heart

7.       Fear the people

8.       Ok

9.       I just wanna love ya

10.   Alice in Wonderland

Här kan du höra låten "Break another heart"!

Recension: Toby Hitchcock "Reckoning (Frontiers)

Tillsammans med svenske trummisen och producenten Daniel Flores och svenske gitarristen Michael Palace så passar amerikanske sångaren TOBY HITCHCOCK på att släppa sitt andra soloalbum, när kollegan i Pride Of Lions, Jim Peterik, är i full gång med att färdigställa ett nytt album med ett av sina andra band, World Stage. Ja, för Er som inte riktigt har koll på vem TOBY HITCHCOCK är, så slog han väl mer eller mindre ned som en bomb, när det självbetitlade debutalbumet med bandet Pride Of Lions släpptes för 16 år sedan. Jim Peterik, som ju har ett förflutet i det klassiska amerikanska bandet Survivor, och skrivit odödliga hits som ”Eye of the tiger” och ”Burning heart”, hörde TOBY i en studio av en slump och insåg direkt att han var tvungen att göra något tillsammans med honom.

Efter ytterligare fyra studioplattor med Pride Of Lions så har man lagt bandet på is ett tag, bland annat för att Peterik skall ägna sig åt andra musikaliska äventyr. Då passar alltså TOBY på att förverkliga sina. TOBY har beskrivits som en hybrid av Toto’s Bobby Kimball (en ung sådan!). Styx’s Dennis De Young och Lou Gramm från Foreigner, men samtidigt så har TOBY HITCHCOCK naturligtvis en helt egen röst som är oerhört kraftfull och känslofull.

Nya albumet heter ”Reckoning” och man får ganska naturligt en viss känsla av Pride Of Lions när man hör inledande ”No surrender”, men samtidigt så låter det också Daniel Flores om den här låten, typ bandet Find Me. Det är AOR på hög nivå, fylld med massor av dramatik och då jag ansåg att senaste Pride Of Lions-plattan var ganska svag så är det kul att det här betydligt bättre. ”No surrender” är en suverän inledning och även ”Promise me” är en härligt ”stor” AOR-dänga, med en härlig vers med massor av keyboards som leder fram till en riktig ”killer”-refräng.

Balladen ”Show me how to live” är alltför blödig i min smak och låter mer som smörig, kristen pop, men TOBY sjunger oerhört starkt och man förstår att det här är ett spår som han känner mycket för. Mig tilltalar den dock inte.

Nej, vi glömmer spår tre och hoppar istället direkt till nästa spår, ”Behind the lies” där TOBY är tillbaka i det härligt svulstiga AOR träsket, med massor av härliga keyboardmattor! Och det fortsätter även på ”Fighting for my life” och ”Serenity”, som är två av de starkare spåren på albumet.

Men bäst på albumet är den makalösa ”Queen untouchable”, ett spår som inte släpper taget om mig, med en riktigt stark refräng och suverän inlevelse i sången från TOBY.

Plattans fyra sista spår går i samma melodiösa still men det är kanske bara avslutande ”Someone like you” som håller samma standard som de bästa på det här albumet. En grymt stark sångare som här får svensk hjälp att göra en riktigt bra AOR platta!

Betyg: 8/10

Pride Of Lions ”—”

Find Me ”—”

1.       No surrender

2.       Promise me

3.       Show me how to live

4.       Behind the lies

5.       Fighting for my life

6.       Serenity

7.       Queen untouchable

8.       Gift of flight

9.       Don’t leave

10.   This is our world

11.   Someone like you

Här ser Du videon till låten "Promise me"!

Recension: Starbreaker "Dysphoria" (Frontiers)

Tony Harnell åker ut och in ur bandet TNT, men nu undrar jag om han någonsin kommer att återvända till sitt forna band, efter utträdet för snart två år sedan. Återigen är det fokus på bandet STARBREAKER istället, ett samarbete som startade redan 2005 tillsammans med Primal Fear-gitarristen Magnus Karlsson Det som började som ett sidoprojekt för Harnell, med debutalbumet från 2005, blev sedermera en huvudsyssla på album nummer två, ”Love’s dying wish”, som släpptes tre år senare.

Debuten var en härligt tung platta med snygga melodiösa låtar, och förutom Harnell och Karlsson fanns också trummisen John Macaluso och bassisten Fabrizio Grossi med i inledningen. Men Fabrizio byttes ut inför album nummer två, och bassisten heter fortfarande Jonni Lightfoot på album nummer tre, ”Dysphoria”, som precis släppts ut på marknaden, elva år efter senaste albumet.

Att höra Tony Harnells höga och ljusa stämma är alltid en fröjd för öronen. Vem har inte mästerverk som TNT’s ”Tell no tales” och ”Intuition” i sin samling att njuta till när andan faller på, plattor som bör finnas i varje sann rockares samling. Därför är det extra intressant med den här plattan, då det var evigheter sedan som vi hörde Tony sjunga rock. Ett tag turnérade han med Skid Row, men det har inte spelats in någon platta med det bandet och med senaste återinträdet med TNT så blev det heller inget inspelat. Om inte jag räknat helt fel så var det faktiskt med förra STARBREAKER plattan som Tony senast rockade till det med attityd! Då räknar jag inte med de loja plattorna i eget namn, med stil mer mot poprock och americana, som han släppt under tiden.

Jag var inte speciellt förtjust i ”Love’s dying wish”, som var flera snäpp tyngre och mörkare än STARBREAKERs debutalbum och nya plattan ”Dysphoria” inleder med ren ondska och rejäl fart i låten ”Pure evil”, en låt som mycket väl skulle kunna komma från ”Love’s dying wish”. Det här var inte riktigt vad jag hoppats på, men efter de inledande power metal tongångarna så blir ”Dysphoria” ett riktigt varierat album, med ytterligare nio mycket snygga låtar som varierar från ballad till melodiös metal.

En av de spår som vi hörde innan albumet släpptes, såsom ett smakprov via YouTube, är ”Wild butterflies”, som är en av plattans starkare spår. Även ”Last December” är ett snyggt melodiöst metalspår, där Tony Harnells röst får det att låta lite gammal hederlig TNT-klass, om det inte vore för Karlssons tyngre gitarrspel.

Melodiöst blir det också i ”My heart belongs to you” och låtarna ”Fire away” och ”Bright star blind me”, som vi hittar lite längre ner i låtlistan, är lysande exempel på Magnus Karlssons låtskrivartalang. Det handlar om melodiös hårdrock och passar Harnell’s röst perfekt.

Största utropstecknen på den här plattan är faktiskt de två lugnaste spåren, den supervackra balladen ”Beautiful one”, där Tony sjunger med en sådan känsla att man ryser i hela kroppen, och ”How many more goodbyes”, som inleder lugnt för att strax gå över i en tung refräng som åtminstone jag inte kan få ur skallen.

Nya STARBREAKER plattan är sannerligen efterlängtad, inte minst för att få höra Tony Harnell sjunga rock igen. Men samtidigt så är det här precis den platta som vi hoppades på, tung rock men utan alltför mycket powermetal, samt en röst som tillhör en av de bästa i världen. Bandet avslutar med en cover, ”Starbreaker” från Judas Priest’s låtskatt, men bandet eget material är betydligt mer intressant. En härlig återkomst för både bandet STARBREAKER och för Tony Harnell!!

Betyg: 8/10

TNT ”—”

Pretty Maids ”—”

1.       Pure evil

2.       Wild butterflies

3.       Last December

4.       My heart belongs to you

5.       Beautiful one

6.       Dysphoria

7.       How many more goodbyes

8.       Fire away

9.       Bright star blind me

10.   Starbreaker

Här kan Du höra låten "Wild butterflies"!

Recension: Inglorious "Ride to nowhere" (Frontiers)

Platta nummer tre från ”The future of British Rock”, enligt Classic Rock Magazine, bandet INGLORIOUS. Det här bandet slog sig fram med dunder och brak, och lite hjälp från italienska skivbolaget Frontiers Records, 2016 med sitt självbetitlade album. Det visade sig att Serafino Perugino, som är Frontiers Records grundare, satsat helt rätt, då det är en av det bolagets största säljare de senaste åren. Uppföljaren kom redan året efter, ”II”, och var lite tyngre men fortfarande ett bevis på att INGLORIOUS var på väg att bli något stort. När nu bandet är klart med album nummer tre så låter de inte riktigt lika skitiga som tidigare, men det är en fröjd att höra sångaren Nathan James i högform.

Bandet spenderade större delen av 2018 i en studio, och än en gång så är det den legendariske producenten Kevin Shirley (Aerosmith, Led Zeppelin) som mixat ljudbilden och rattat de ljudfiler som grabbarna spelat in. Resultatet är över förväntan faktiskt. Nathan har tonat ner lite på de högsta tonerna och sjunger mer ”normalt” och ibland närmar han sig David Coverdale i coolhet och känslighet.

Nya albumet heter ”Ride to nowhere” och har kanske inte världens mest iögonfallande omslagsbild, men musiken är värd all vikt i guld.  Plattan inleder med första singelsläppet, den härligt melodiösa ”Where are you know?”, en av många favoriter på den här CD’n. En grym refräng som gör att åtminstone jag inte kan sitta still!

Även ”Freak show” har en stark refräng och det är en tajt låt där hela bandet står i centrum. Det låter ”live” och Kevin Shirley är en mästare på att få det att låta organiskt och analogt bland alla ettor och nollor. Sedan kan man ju också välja att inhandla den här plattan på vinyl så blir det än mer analogt!

Lugnare blir det i ”Never alone” som går i ”falsk valstakt”, och vilken röst Nathan har och hur han bevisar vart skåpet ska stå. En riktig gåshudslåt!

”Tomorrow” låter väldigt mycket Whitesnake, speciellt i refrängen, som är grymt snygg och melodiös. Tillhör definitivt ett av de starkaste spåren på plattan och på låten ”Queen” så påminns jag av Richie Kotzen, lite funk och soul som smyger sig in i den feta rocken. Lyssna speciellt på det korta men hejdlöst härliga solot.

”Liar” har också en smittande refräng, det svänger grymt och tajt, precis som det också gör i låten ”Time to go” och efter dessa två spår så inser jag också att INGLORIOUS lämnat de 70-talsinspirerade två tidigare plattorna för en mer modern approach, och det är ett lyckokast då det här kan vara en av årets bästa rockplattor som släpps redan i januari.

Med ett lite annorlunda sound, större variation i låtmaterialet, elva nya spår och ett tajtare sound så levererar INGLORIOUS ett superstarkt album som jag härmed rekommenderar alla att införskaffa!

Betyg: 9/10

Rival Sons ”—”

Bad Company ”--

1.       Where are you know?

2.       Freak show

3.       Never alone

4.       Tomorrow

5.       Queen

6.       Liar

7.       Time to go

8.       I don’t know you

9.       While she sleeps

10.   Ride to nowhere

11.   Glory days

Här kan du höra plattans inledande spår "Where are you know?" !