Recension: Neal Morse "Jesus Christ The Exorcist" (Frontiers)

NEAL MORSE behöver ingen prestation, då han numera är en älskad och aktad musiker som bara får fler och fler följare ju mer musik han ger ut. Att han i början av 2000-talet hoppade av sitt dåvarande band, Spock’s Beard, för att inte längre ägna sig åt sekulär musik, ansågs av många som ett dåraktigt val. Han har överbevisat sina belackare att det går att sälja både plattor och konsertbiljetter till den progressiva publiken, trots att han har starka kristna teman i sina texter. De två senaste plattorna ”Similitude of a dream” och ”The great adventure”, som släpptes under bandnamnet NEAL MORSE BAND, bygger båda på uråldriga texter med kristna förtecken, men för min egen del så är det den fantastiska musiken som imponerar, då jag själv inte alls är religiös på något sätt, och så är det för många progressiva rock fans. NEAL MORSE är unik i sitt sätt att skriva musik och kanske är också att det är få fans inom progressiv rock som lyssnar på texterna, då dessa ofta är ganska usla….

Men det finns ett innehåll i MORSE texter som ändå inte behöver tolkas med religiösa företecken utan som kan ses som rent filosofiska och han kan verkligen engagera lyssnaren. Kanske kan nya albumet ”Jesus Christ The Exorcist” ändå provocera en del då detta är en ren rockopera, vars idé härstammar hela tio år tillbaks i tiden. En av NEAL’s vänner tyckte att det var dags att någon gjorde en ny ”Jesus Christ Superstar” och NEAL kände sig manad att göra detta. Frontiers Records släpper nu resultatet av tio års arbete, rockoperan ”Jesus Christ The Excorsist”, ett verk som hade premiär på MORSEfest förra året.

Nya plattan är – naturligtvis – ett dubbelalbum, med en speltid på närmare två timmar och till skillnad från NEAL’s två senare verk, där teman upprepas och byter av varandra, så får lyssnaren här 25 nya låtar som binds ihop till en enhet. Allt presenterat av en stor ensemble med kända och mindre kända musiker och sångare. NEAL MORSE själv hörs väldigt lite, då han gör en mindre roll som sångare. Hans roll den här gången är i första hand som musiker, gitarrist, keyboardist och bassist. Dessutom så har han ju skrivit all musik. Randy George och Bill Hubauer finns med och Eric Gillette är också med på plattan, men inte som gitarrist utan som trummis och han är en lika grym trummis som gitarrist!

Eftersom det här är en rockopera så har flera sångare fått ta olika roller i verket. Som Jesus hör vi Ted Leonard (Spock’s Beard), Nick D’Virgilio (Spock’s Beard, Big Big Train) spelar Judas, Rick Florian (White Heart) har fått den otacksamma rollen som djävulen, Jake Livgren (Protokaw) - och son till Kansas gitarristen Kerry Livgren - spelar aposteln Petrus och Caiaphas och NEAL’s son Wil Morse hörs lite här och där, bland annat i körarrangemangen som finns i stort sett i varje låt.

Det hörs att NEAL har hämtat inspiration från Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s klassiska verk ”Jesus Christ Superstar”, där de olika rösterna får spela olika roller och där kör också är vanlig. Musiken är typisk NEAL MORSE, men ändå inte helt, då produktionen låter mer ”live” och jag tycker bara att det är positivt. Det låter lite retro, skull man kunna säga, och det här är inte alls en uppföljare till MORSE’s två senaste verk om någon trodde det. Dessutom så är låtmaterialet något av det bästa som NEAL har skrivit på mycket länge, många oerhört snygga låtar med starka melodier och fantastiska refränger. En favorit är ”Free at last” där Maria Magdalena (Talon David) sjunger en grymt vacker låt med en härlig inlevelse. En annan favorit Ted Leonard i ”Gather the people” och ”Love has called my name” är en supervacker poplåt där NEAL sjunger duett med Nick D’Virgilio. 

Låtarna varierar i stil från pop, blues, metal och – naturligtvis – progressiv rock, men fokus ligger på starka melodier och ”He must go to the cross” är en låt som lätt fastnar med en catchy körfigur. ”Hearts full of holes” är Judas bekännelse när han sviker Jesus och här låter Nick D’Virgilio lite som Robbie Willams och avslutande ”The greatest love of all/Love has called my name (Reprise)” är verkligen en pampig avslutning, något som NEAL MORSE brukar vara bra på. Kort sagt så är det här ett fantastiskt album, bra mycket bättre än den lilla besvikelsen med förra albumet ”The great adventure”. Enda nackdelen är att den slarvigt gjorda förpackningen, något som Frontiers Records troligen får ta på sig.

Betyg: 9/10

CD1:

1.       Introduction

2.       Overture

3.       Getaway

4.       Gather the people

5.       Jesus’ baptism

6.       Jesus’ temptation

7.       There’s a highway

8.       The woman of seven devils

9.       Free at last

10.   The madman of the Gadarenes

11.   Love has called my name

12.   Better wheather

13.   The keys to the kingdom

14.   Get behind me Satan

CD2:

1.       He must go to the cross

2.       Jerusalem

3.       Hearts full of holes

4.       The last supper

5.       Gethsemane

6.       Jesus before the council and Peter’s denial

7.       Judas’ death

8.       Jesus before Pilate and the crucifixion

9.       Mary at the tomb

10.   The greatest love of all

11.   Love has called my name (Reprise)

Här kan se och höra en av plattans tyngre spår, "Get behind me Satan"!