Efter det att Mike Portnoy hoppade av Dream Theater för
några år sedan så tog han upp samarbetet med Derek Sherenian igen, Derek som en
gång i tiden också var medlem i Dream Theater. De två hade stort ansvar till
DT’s framgångar mellan 1995 och 1990, då de som ”The Del Fuvio Brothers” stod
som producenter av de plattor som släpptes under denna period. 2010
återförenades de två, tillsammans med bassisten Billy Sheehan och gitarristen
Tony McApine för ett helt instrumentalt liveband som gjorde en turné.
Billy Sheehan fortsatte Mike samarbete med i bandet The
Winery Dogs, som gjort ett par plattor, och därför var det naturligt att fråga
honom om han ville vara med när Mike och Derek tänkte bilda nytt band
tillsammans.
Portnoy, Sherenian och Sheehan, behövde fler folk och som
gitarrist föll valet på Ron ”Bumblefoot” Thal (ex-Guns’n’Roses) och på sång
hittar vi Jeff Scott Soto (Journey, Talisman m.fl). Tillsammans bildar denna
extremt erfarna kvintett nya bandet SONS OF APOLLO, som direkt fick Thomas
Waber på tyska bolaget Inside Out att dregla frenetiskt och han blev inte
mindre entusiastisk när han fick höra hur bra plattan faktiskt är.
För det här är en platta som kommer att kunna tilltala en
ganska bred publik, då man har hittat ett koncept som påminner lite om det som
Portnoy redan gjort med bandet Flying Colors. Att blanda progressivt komplex
musik med rakare hårdrock och metal och det är egentligen bara tyngden som är
betydligt massivare med SONS OF APOLLO än Flying Colors. Debutplattan har fått
namnet ”Psychotic symphony” och kombinerar en hel del av erfarenheterna från
Dream Theater med klassisk hårdrock och melodiös metal. Derek Sherenian har
haft mycket att säga till om, då hans speciella spelstil och hans maffiga
keyboards får stort utrymme.
Plattan inleds med det långa eposet ”God of the sun”, som är
ett magnifikt exempel på att de här erfarna musikerna tar sitt nya projekt på
största allvar. Jag var ganska ljummet inställd till den här plattan innan jag
började att lyssna och det beror mest på att jag tycker att flera i bandet har
gjort lite för mycket som inte varit riktigt så bra de senaste åren. Portnoy är
inblandad i allt, känns det som och egentligen hade jag nog valt en annan
sångare än Jeff Scott Soto, som jag tycker har stagnerat under en längre tid.
Men med en inledning som ”God of the sun” så kapitulerar jag omedelbart. Med
ett orientaliskt tema i melodierna och ett härligt groove tar bandet med
lyssnaren på en resa som inleder relativt konventionellt i cirka 6 minuter,
innan Sherenian tar vid med ett fantastiskt solo som utmynnar i ett längre
parti med halsbrytande teman och magnifika musikaliska idéer. Det var länge
sedan jag hörde något inom progressiv metal som lät så här bra och vitalt!
”Coming home” är en låt som är både kortare och rakare, och
var också första låt som allmänheten fick höra i form av en studioinspelad
video. Det var också första låten som jag hörde och den imponerade inte alls på
mig, men i sammanhanget, när man hört albumets alla nio spår, så är det här en
grymt bra låt med snygga melodier och ett grymt groove i arrangemanget.
”Signs of the time” är plattans tyngsta och mörkaste spår,
med vassa, nedstämda gitarrer i låtens inledning. Här får också ”Bumblefoot”
möjlighet att visa att han minsann är en grymt skicklig gitarrist!
”Labyrinth” är en musikalisk labyrint (!) där låten inleder
med vers-stick och refräng motto, men där det efter dryga 3 minuter blir en
kreativ lekstuga av hyss, teman och ibland helt övernaturliga saker. Grymt
imponerande lyssning!
Ja, vad ska man egentligen klaga på när fem av världens
bästa musiker går samma så här och verkar tycka att det är så roligt också. Då
blir det också bra. I ”Divine addiction” leker Derek Jon Lord i inledningen och
hela låten har en tung Deep Purple anda över sig.
Plattan avslutas med den tio minuter långa, instrumentala
”Opus maximus”, där alla inblandade musiker visar sin bästa sida, och där Derek
Sherenian är helt i sitt esse. Grymt tajt, komplext med brutna takter till
höger och vänster och en virtuositet som är i världsklass. Fullkomligt lysande
avslutning på en platta som jag inte alls hade förväntat mig. Släng Er i väggen
Dream Theater!
Betyg: 9/10
Dream Theater ”—”
Deep Purple ”—”
1.
God of the sun
2.
Coming home
3.
Signs of the time
4.
Labyrinth
5.
Alive
6.
Lost in oblivion
7.
Figaro’s whore
8.
Divine addiction
9.
Opus maximus
Videon till "Coming home" hittar du här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar