Recension: Dirty Thrills "Heavy living" (Frontiers)

Nicky James är en engelsk sångare och musiker som släppte ett antal plattor i eget namn utan någon jättestor framgång mellan 1963 och 1976. Han var medlem i Moody Blues 5, som senare blev The Moody Blues, men slutade två månader innan bandet skrev skivkontrakt med Decca och senare gjorde musikhistoria. Detta har naturligtvis influerat han son, Louis James, som är frontfigur i bandet DIRTY THRILLS, som nyligen släppte albumet ”Heavy living” på italienska bolaget Frontiers Records. Detta är gruppens andra platta och jag kanske direkt ska informera Er Frontiers fantaster att detta inte på något sätt är ett typiskt album för bolaget.

DIRTY THRILLS bjuder på urtypen av engelsk hård rock, där närheten till blues är mer än övertydlig och där ordet DIRTY i bandnamnet vittnar om ett sound som är rejält down-to-earth och man har verkligen letat efter en så skitig ljudbild som det bara går att göra med dagens annars så perfekta teknik i anspråk. Det distar rejält om allt, från gitarrer till sång och det låter också som att man överstyrt inspelningsvolymen en del på trummorna. Jag är inte riktigt bekväm med den här ljudbilden, men jag vänjer mig efter några lyssningar.

Det är nästan ofrånkomligt att inte tänka på tidiga Led Zeppelin när man hör DIRTY THRILLS, men jag kommer också att tänka på den walesiska bluesrocktrion Budgie när jag lyssnar mig genom den elva låtar långa plattan. Som sagt, det här är inte den typ av musik som man i första hand förknippar med Frontiers Records, men även Serafino behöver vidga sina vyer när det gäller musikstil för att hitta nya kunder som vill köpa bolagets plattor.

Och DIRTY THRILLS överraskar mig faktiskt, men först efter några lyssningar då jag försöker vänja mig vid det risiga soundet. Det här bandet har en hel del kvaliteter och först och främst så har man en sångare som verkligen når ut med rätt attityd och karisma i sin röst och han låter som en korsning mellan Robert Plant och Paul Rodgers och det är inget dumt betyg. Övriga bandet är tajt och har ett härligt groove, både i de snabbare låtarna, men framför allt när de spelar några av plattans långsammare spår, såsom den underbara ”No resolve” eller den bluesiga ”Rabbit hole”. Sedan skadar det inte att låtkvaliteten i stort är riktigt hög.

DIRTY THRILLS är ännu ett i nytt band i högen av unga musiker som tittar i backspegeln och hittar sina influenser från grupper och artister som var verksamma långt innan de själva var födda. Rival Sons är ett av dessa som gjort sig ett namn och ett annat band som Frontiers lagt beslag på är Inglorious. Det DIRTY THRILLS gör är dock än mer tillbaka till rötterna, mer blues, mer ”skitigt” och mer jordnära. Sedan om det är mer äkta kan väl diskuteras, men jag är ändå positivt överraska till bandet och den här plattan. Gött sväng helt enkelt!

Betyg: 7/10

Rival Sons ”—”

Budgie ”—”

1.       I’ll be with you

2.       Go slow

3.       Law man

4.       Hanging around

5.       Lonely soul

6.       No resolve

7.       Interlude

8.       The brave

9.       Rabbit hole

10.   Drunk words

11.   Get loose

 Här hittar du ett smakprov i form av video till låten "Law man"!