PREMIATA FORNERIA MARCONI, eller som de flesta känner till
bandet bäst, PFM, är Italiens genom tiderna absolut mest hyllade progressiva
band. Man debuterade redan 1972, med albumet ”Storia di un minuto” och sedan
dess så har mycket vatten runnit under broarna. Nu har man skrivit kontrakt för
nya albumet, det första ”riktiga” PFM albumet sedan 2000, och det är också
första gången sedan cirka trettio år som man sjunger på engelska. Ja, nya
albumet, ”Emotional tattoos”, släpps i flera olika versioner och dubbel-CD’n
innehåller samtliga låtar på både det engelska och det italienska språket.
PFM är för många det typiska italienska soundet, och nu när
bandet valt att återgå till hur de en gång lät så är det nog många som hurrar.
Efter en rockopera, ett instrumentalt album och en rent klassisk platta så
verkar bandet hittat tillbaka till det som en gång gjorde bandet stort inom
progressiv rock. Jag har under de senaste veckorna lyssnat på bandets nya låtar
både på engelska och italienska, och trots att sångaren och den ende originalmedlemmen,
Franz Di Cioccio, är duktig på det engelska språket så föredrar jag faktiskt
den italienska plattan framför den engelska. Detta trots att jag ofta har svårt
för att musik framförs på annat språk än engelska (hur märkligt är inte det
??).
Plattan inleds med den vackra ”We’re not an island/Il
regno”, som i mitt tycke är helt fantastisk. Jag har inte hört jättemycket med
bandet tidigare, men det här måste vara något av det bästa som de gjort. Även
”Morning freedom/Oniro” är en vacker låt, och även om man kan känna igen PFM’s
speciella sound, så låter det ändå lite annorlunda, lite med bakåtlutat, lite
lugnare, och också lite rakare utan invecklade progressiva teman, än vad jag hört
tidigare i alla fall. Men det är snyggt och stiligt gjort!
”The lesson/La lezione” är en låt som man helst ska avnjuta
på italienska, då språket är en stor del i låtens sväng och gung och nästa
spår, ”So long/Mayday” inleder lugnt och vackert för att sedan bli något
snabbare. Refrängen är snygg och melodiös och hela låten är kryddad med Lucio
Fabbris fiol.
”A day we share/La danza degli specchi” är positiv, struttig
och fylld med snygga teman och en enkel glad refräng som kan göra vilken dålig
dag som helst bättre.
”Central district/Quartiere generale” andas samma positiva
stämning och den här låten hämtar också arrangemangsmässigt från folkmusik med
ett tema där fiolen har stor betydelse.
”Freedom square/Freedom square” är helt instrumental och
egentligen enda spåret på albumet som man kan kalla fullt ut ”progressiv”
kanske. Ändå saknar säkert något gammalt PFM-fan de progressiva inslagen på nya
albumet, där låtarna ibland är rena pop eller rocklåtar, med lite mer intrikata
arrangemang. Men vad gör väl det, jag
tycker ändå att det här är så pass bra och starkt gjort att jag utan vidare kan
rekommendera Er att lyssna på plattan. Är du helt ny till gruppen så är inte
den här plattan helt representativ för hur bandets diskografi låter, men det
ändå ingen dum början alls. För Er som känner bandet sedan tidigare så lär vi
få olika reaktioner. För min del så är jag positivt överraskad!
Betyg: 8/10
Genesis ”Collins-perioden”
Yes ”—”
CD1 – English Version
1.
We’re not an island
2.
Morning freedom
3.
The lesson
4.
So long
5.
A day we share
6.
There’s a fire in me
7.
Central district
8.
Freedom square
9.
I’m just a sound
10.
Hannah
11.
It’s my road
CD2-Italian Version
1.
Il regno
2.
Oniro
3.
La lezione
4.
Mayday
5.
La danza degli specchi
6.
Il cielo che c’e
7.
Quartiere generale
8.
Freddom square
9.
Dalla terra alla luna
10.
Le cose belle
11.
Big bang
Här kan du se videon till låten "The lesson"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar