Hansi Cross var mannen bakom det lilla svenska skivbolaget
Progress Records. Förutom plattor med sitt eget band, Cross, så har bolaget
genom åren släppt plattor med bland andra Hidden Lands, Introitus, Brighteye
Brison, Magic Pie, Galleon och Brother Ape, det vill säga högkvalitativ
progressiv rock för alla oss som älskar allt inom den tänkande mannens musik.
För det handlar i stort sett uteslutande om män som utför och lyssnar på denna,
ofta krävande, form av musik. Hansi lämnade jordelivet i augusti i år, efter en
längre tids sjukdom, men trots detta så har holländska neoprog bandet
SILHOUETTE kunnat släppa sitt nya album ”The world is flat (And other
alterative facts)” på nämnda bolag. Tyvärr så får inte Hansi vara med, varken
vid release eller hur plattan mottas av publik eller oss recensenter. Dessutom
så får inte jag personligen någon av de trevliga små tack eller påpekanden,
rättelser eller vad det nu kunde vara som han gärna delade med sig av efter det
att han läst recensioner, den här gången. Alldeles för tidigt borta, må han
vila i frid och låt honom dekorera himmelen med progressiva tongångar!
”The world is flat…” är SILHOUETTEs femte studioplatta sedan
starten 2005. Bandet bestod då av fyra goda vänner som hade en stor passion för
progressiv musik, något som faktiskt är väldigt stort just i Holland där bandet
kommer ifrån. Landet har en fin tradition av band som lyckats inte bara i
hemlandet, såsom Kayak, Ekseption, Focus, Valensia och på senare år Knight
Area, Sky Architect och Arjen Anthony Lucassens alla olika projekt, såsom Ayreon,
Star One, Gentle Storm och Guilt Machine. Bandet släppte sin debut ”A-maze” på
egen hand 2007 och två år senare så var Hansi Cross den som knöt bandet till
sitt bolag och släppte ”Moods”, ett konceptalbum som presenterade en grupp som
var i mognande.
Nya albumet är också det ett konceptalbum, en platta som är
ganska varierad och där man bjudit in en del gästartister i form av, flöjt,
fiol och valthorn för att färga bandets neoprog musik på olika sätt. Det ska
genast sägas att jag inte är något stort fan av bandets sångare, Brian de
Graeve, som har en starkt begränsad röst, något som tyvärr är alltför vanligt
inom genren. Tänk Er en hybrid av Christiaan Bruin (holländsk
multiinstrumentalist som är känd i eget namn Chris, som trummis i Sky Architect
och med megaprojektet The Black Codex) och Nick Barrett från engelsk Pendragon.
Men stilmässigt så är SILHOUETTE väldigt holländskt och följer traditionen.
Inledande ”March of peace” börjar med ”na-na-na” sång från
Brian och det fungerar inte alls på mig och det här låter lite slarvigt och
oinspirerat med mediokra melodier. Bättre blir det, som tur är, redan i den
långa ”The flow” där fiolen fått en betydande roll i ljudbilden.
Även ”Six feet underground” är ett trevligt spår med massor
av intressanta teman och melodier och även här så hörs fiolen ganska mycket,
spelad av Sophie Zaaijer.
Längsta spåret på albumet heter ”Symphony for a perfect
moment” och klockar in på nästan arton minuter. Stycket är i och för sig
uppdelat i fem delar men dessa delar sitter ihop och bildar en enda lång
njutning i perfekt neoprogressiv rock där det finns lite längre partier som är
helt instrumentala och dessa grabbar är relativt skickliga på sina instrument,
ja gitarrist Daniel van del Weijde har visst till och med fått hoppa in på en
låt med Marillion under Marillion weekend 2013.
SILHOUETTE går från klarhet till klarhet och efter de
inledande två ojämna plattorna så har bandet vuxit fram till en av Hollands
bättre progressiva band och nya plattan är absolut deras bästa hittills!
Betyg: 7/10
Knight Area ”—”
Satellite ”—”
1.
March of peace
2.
The flow
3.
Six feet underground
4.
Symphony for a perfect moment
a.
A perfect momentb. Keep the memory alive
c. Lost diaries
d. Lucid dreams
e. The promise
5.
Sakura
6.
Turn it off
Här kan du njuta av den långa "Symphony for a perfect moment"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar