Och så är det dags att ta farväl av astronauten i John
Mitchell’s (It Bites, Arena, Frost*) egna projekt med namnet LONELY ROBOT.
Första plattan i trilogin, ”Please come home”, släpptes för fyra år sedan och
2017 kom del två, albumet ”The big dream”. Nu avslutas LONELY ROBOT’s äventyr
med nya albumet ”Under stars”. Och för Er som är familjära med John Mitchell
och hans något släpiga sångröst, vet vad Ni har att vänta Er. Och har Ni redan
bekantat Er med LONELY ROBOT’s två tidigare album så är det här en mycket
välkommen avslutning. Men John stänger inte helt dörren om sin astronaut…
John Mitchell är en hårt arbetande musiker som varit med och
format och påverkat dagens engelska progressiva rock, kryddat med influenser
från 80-talets engelska synthvåg. Första gången vi hörde talas om John var med
det numera klassiska brittiska progbandet Arena, som John anslöt 1997, men det
var först 2005 som hans namn blev mer omtalat i och med bandet Kino’s album ”Picture”
kom ut. Det var här som John fick agera frontfigur i stor skala och alla skrev
om plattan på ett mycket positivt sätt. Detta resulterade i samarbete med Jem
Godfrey och bandet Frost* året efter, även han en gammal anhängare av brittisk
synthpop och disco, vilket sedan har fortsatt på ytterligare tre studioplattor.
När It Bites återförenades 2003 så fungerade samarbetet med
originalsångaren Francis Dunnery inte speciellt bra, så frågan kom tre år
senare till John om att ersätta Francis. Eftersom It Bites var ett av Johns
egna favoritband så accepterade han genast erbjudandet och det blev två studioplattor
med det bandet, som numera är helt avsomnat. John’s signum fanns med på båda
dessa plattor och rösten är en av dessa starka attribut som gör att man genast
känner igen när Mitchell är inblandad.
Men han skriver också egen musik som har en klar ”John Mitchell-stämpel”.
Det är till viss del progressiv rock men samtidigt väldigt mycket melodiös
synthpop och kombinationen blir unik. Plattorna med LONELY ROBOT är lysande
exempel på detta. Nya plattan, ”Under stars”, fortsätter på samma väg som de
två tidigare albumen och det är bara att bocka och buga inför det som strömmar
genom högtalarna, en fantastisk mix av Kino, It Bites, lite Porcupine Tree och
några droppar Thomas Dolby och Nik Kershaw.
”Under stars” har naturligtvis ett tema och den här gången
belyser vår astronaut den unga generationen som vuxit upp med datorer och
telefoner som de inte kan slita sig från och baksidan av vårt beroende av
teknologiska prylar. Musiken är ofta lågmäld och vacker och lyssna gärna lite
extra på ”Authorship of our lives”, ”Under stars”, "How bright is the sun?" eller ”Icarus”, som är några lysande exempel på Mitchell’s popigare sida. När det kommer till de mer
progressiva inslagen så rekommenderar jag ”Ancient ascendant” eller ”When
gravity fails”. Men bäst är ”The only time I don’t belong is now” som faktiskt
låter lite AOR.
Som tidigare så spelar John alla instrument själv, förutom
trummor där Craig Blundell fått hoppa in. En grymt stark platta som avslutar
trilogin om LONELY ROBOT!
Betyg: 8/10
It Bites ”—”
Thomas Dolby ”—”
1.
Terminal earth
2.
Ancient ascendant
3.
Icarus
4.
Under stars
5.
Authorship of our lives
6.
The signal
7.
The only time I don’t belong is now
8.
When gravity fails
9.
How bright is the sun?
10.
Inside this machine
11.
An ending
Här kan Du höra den vackra "How bright is the sun?"
Nästa smakprov är mer progressivt i form av låten "Ancient ascendant".
