Recension: Silhouette "The world is flat (And other alternitive facts)" (Progress)

Hansi Cross var mannen bakom det lilla svenska skivbolaget Progress Records. Förutom plattor med sitt eget band, Cross, så har bolaget genom åren släppt plattor med bland andra Hidden Lands, Introitus, Brighteye Brison, Magic Pie, Galleon och Brother Ape, det vill säga högkvalitativ progressiv rock för alla oss som älskar allt inom den tänkande mannens musik. För det handlar i stort sett uteslutande om män som utför och lyssnar på denna, ofta krävande, form av musik. Hansi lämnade jordelivet i augusti i år, efter en längre tids sjukdom, men trots detta så har holländska neoprog bandet SILHOUETTE kunnat släppa sitt nya album ”The world is flat (And other alterative facts)” på nämnda bolag. Tyvärr så får inte Hansi vara med, varken vid release eller hur plattan mottas av publik eller oss recensenter. Dessutom så får inte jag personligen någon av de trevliga små tack eller påpekanden, rättelser eller vad det nu kunde vara som han gärna delade med sig av efter det att han läst recensioner, den här gången. Alldeles för tidigt borta, må han vila i frid och låt honom dekorera himmelen med progressiva tongångar!

”The world is flat…” är SILHOUETTEs femte studioplatta sedan starten 2005. Bandet bestod då av fyra goda vänner som hade en stor passion för progressiv musik, något som faktiskt är väldigt stort just i Holland där bandet kommer ifrån. Landet har en fin tradition av band som lyckats inte bara i hemlandet, såsom Kayak, Ekseption, Focus, Valensia och på senare år Knight Area, Sky Architect och Arjen Anthony Lucassens alla olika projekt, såsom Ayreon, Star One, Gentle Storm och Guilt Machine. Bandet släppte sin debut ”A-maze” på egen hand 2007 och två år senare så var Hansi Cross den som knöt bandet till sitt bolag och släppte ”Moods”, ett konceptalbum som presenterade en grupp som var i mognande.

Nya albumet är också det ett konceptalbum, en platta som är ganska varierad och där man bjudit in en del gästartister i form av, flöjt, fiol och valthorn för att färga bandets neoprog musik på olika sätt. Det ska genast sägas att jag inte är något stort fan av bandets sångare, Brian de Graeve, som har en starkt begränsad röst, något som tyvärr är alltför vanligt inom genren. Tänk Er en hybrid av Christiaan Bruin (holländsk multiinstrumentalist som är känd i eget namn Chris, som trummis i Sky Architect och med megaprojektet The Black Codex) och Nick Barrett från engelsk Pendragon. Men stilmässigt så är SILHOUETTE väldigt holländskt och följer traditionen.

Inledande ”March of peace” börjar med ”na-na-na” sång från Brian och det fungerar inte alls på mig och det här låter lite slarvigt och oinspirerat med mediokra melodier. Bättre blir det, som tur är, redan i den långa ”The flow” där fiolen fått en betydande roll i ljudbilden.

Även ”Six feet underground” är ett trevligt spår med massor av intressanta teman och melodier och även här så hörs fiolen ganska mycket, spelad av Sophie Zaaijer.

Längsta spåret på albumet heter ”Symphony for a perfect moment” och klockar in på nästan arton minuter. Stycket är i och för sig uppdelat i fem delar men dessa delar sitter ihop och bildar en enda lång njutning i perfekt neoprogressiv rock där det finns lite längre partier som är helt instrumentala och dessa grabbar är relativt skickliga på sina instrument, ja gitarrist Daniel van del Weijde har visst till och med fått hoppa in på en låt med Marillion under Marillion weekend 2013.

SILHOUETTE går från klarhet till klarhet och efter de inledande två ojämna plattorna så har bandet vuxit fram till en av Hollands bättre progressiva band och nya plattan är absolut deras bästa hittills!

Betyg: 7/10

Knight Area ”—”

Satellite ”—”

1.       March of peace

2.       The flow

3.       Six feet underground

4.       Symphony for a perfect moment

a.       A perfect moment
b.       Keep the memory alive
c.       Lost diaries
d.       Lucid dreams
e.       The promise

5.       Sakura

6.       Turn it off

 

Här kan du njuta av den långa "Symphony for a perfect moment"!

Recension: Steelheart "Through worlds of stardust" (Frontiers)

STEELHEART var aldrig speciellt stora i Sverige. Debuten släpptes 1990 och innehöll balladen ”I’ll never let you go” som fick stor uppmärksamhet i Japan (var annars?), men det som man mest kommer ihåg från den låten var sångaren Miljenko Matijevics extremt höga falsett. Bandet kom i det som senare har beskrivits, hårdrockens dödsryckning, då grungen slog ut allt i sin väg. 1992 var det rena självmordet att släppa polerade hårdrocksplattor, men STEELHEART släppte ”Tagled in reins”, som var, och är, en riktigt bra platta med tidens mått mätt, men succén uteblev överallt, utom i Japan.

Under turnén som följde så råkade Mijenko ut för en olycka på scenen som skulle visa sig innebära slutet för den versionen av STEELHEART. Dock kan han skatta sig lycklig idag, för den strålkastarramp som han klättrade upp i var inte förankrad och hela kalaset rasade rätt över honom. Det visade sig senare att han hade ådragit sig huvudskador som kunde ha gjort honom invalid eller värre…

Fyra år senare så återvände Miljenko med sitt STEELHEART i ny form och albumet ”Wait” visade upp ett annorlunda sound, där bandet uppdaterats med den nya tidens rockinfluenser, men ”We’ll die young” kanske några minns som ett av spåren till filmen ”Rock star”, med Mark Wahlberg i huvudrollen. Och det är i och med den filmen som Miljenko är mest känd, eftersom det är hans röst som hörs när Mark sjunger på scen!

Miljenko Matijevic är nu tillbaka och har spelat in ett helt nytt album för Frontiers Records och det här är en platta som skivbolaget verkar tro mycket på. STEELHEARTs influenser från Led Zeppelin är tydliga i inledande ”Stream line savings” och Miljenko sjunger fortfarande övernaturligt bra, med extrem falsett som sitt ultimata vapen.

I ”My dirty girl” är soundet skitigt och band som Slaughter eller Skid Row poppar upp i bakhuvudet, med det finns en skarpare finess i Matijevic kompositioner och arrangemang. Refrängen är grymt beroendeframkallande och parkerar sin enkelhet och effektivitet hos dig som lyssnar varken du vill eller inte.

”Come inside” är en suggestiv låt med ett tungt gung, vassa gitarrer, en ylande Miljenko och viss modern teknik i arret. En av plattans starkaste spår.

Även ”My word” är en av mina favoriter och jag tänker direkt på Winger, ett av vår tid mest innovativa melodiösa rockband. Det här är ett spår som är annorlunda men som ändå håller sig till fasta konventioner inom rocken.

Efter de fyra första spåren byter plattan fokus och tre lugna eller halvlugna låtar presenteras på rad. Först ut är singelspåret ”You got me twisted” som det också gjorts en video till som Ni kan spana in via länken nedan. Det här är en power ballad av klassiskt snitt och riktigt bra faktiskt.

Efterföljande ”Lips of rain” är också singel från plattan som precis släppts med tillhörande video. Den här låten är en ren ballad där större delen av låten bara innehåller pianokomp och stråkar. Det låter lite Cheap Trick om den här låten faktiskt och även den här låten är riktigt bra.

Ballad nummer tre heter ”With love we live again” och det blir en ballad för mycket för mig om man säger så.

Som tur är så rockar de loss på nytt i ”You got me runnin’”, ett spår som är helt okej, men albumet avslutas sedan av ytterligare en power ballad och sist på plattan blir det pianoballad i ”I’m so in love with you”. Det blir alldeles för mycket ballader!

”Through worlds of stardust” heter nya plattan som inleder lovande, men där jag blir riktigt besviken när Miljenko sedan levererar fem lugnare låtar mot slutet. Lite svårt att hålla mig vaken har jag…

Betyg: 6/10

Led Zeppelin ”—”

Skid Row ”—”

1.       Stream line savings

2.       My dirty girl

3.       Come inside

4.       My world

5.       You got me twisted

6.       Lips of rain

7.       With love we live again

8.       Got me running

9.       My freedom

      10.   I’m so in love with you

Här är länk till videon "You got me twisted"!

Recension: Wayward Sons "Ghosts of yet to come " (Frontiers)

Toby Jepson, en gång i tiden firad frontman i engelska rockbandet Little Angels, fick för ett tag sedan förfrågan från italienska Frontiers Records om att göra ett soloalbum. Svaret blev ett blankt nej, det hade Toby ingen som helst lust med att göra. Han har alltid spelat i band, en enhet som fortsatt senare under sin tid som framgångsrik producent till bland andra grupper som The Virginmarys, Illustr8tors och Toseland. Han känner sig bara bekväm i ett band där man har något att säga tillsammans med hjälp av rock’n’roll. Därför blev det, efter flera längre diskussioner, ett alternativ i form av ett nytt band som fått namnet WAYWARD SONS.

Little Angels gjorde fem plattor mellan 1987 och 1994, innan bandet upplöstes och Toby hade under en kortare tid ett eget band i form av The Toby Jepson Band och jobbade också med skotska bandet Gun och Fastway. Men större delen av sin tid tillbringade han med att producera andra, nya och hungriga, band som passade in i TOBY’s egen musikaliska bild, rak, enkel, rå och melodiös rock utan krusiduller.  Från ett av dessa band, Treason Kings, plockade han gitarristen Sam Wood, en ung lovande kille med rätt attityd och en känsla för urkraften i rock’n’roll.  Trummisen heter Phil Martini och har tidigare spelat med Tokyo Dragons och Spear Of Destiny och är en riktigt cool musiker som låter mycket men gör lite väsen av sig på scen, taktfast och med full koll på groovet.

Nic Wastell kände TOBY sedan tiden med Little Angels, som bassist i Chrome Molly och redan innan Frontiers hade ställt sin fråga om samarbete så hade TOBY och Nic diskuterat om ett spela in ett nytt album med Chrome Molly med TOBY som producent. Nu blev det något helt annat men jag tror inte att någon av de inblandade är speciellt besviken över det.

”Ghosts of yet to come” heter debutalbumet med WAYWARD SONS och det här är engelsk skitig hårdrock med grund från pubrock och punk. För Er som diggade Little Angels på 1990-talet, eller Gun, Company Of Wolves eller modernare rockband som The Answer och Ingloriuos kommer att älska det här. Det här är en debut från musiker som lever rock’n’roll, det hörs mycket tydligt. Det är med känsla och attityd som de levererar kanonlåtar som ”Alive”, en tung Soundgarden influerad melodiös hårdrock i klassiskt engelskt snitt, eller snygga ”Until the end” och Thin Lizzy influerade ”Ghost”, en låt som nyligen också det gjorts en video till, vars länk du kan hitta nedan.

Lite AC/DC inspiration får vi i den raka och ärliga ”I don’t wanna go”, som har en refräng som fastnar direkt, varken man vill eller inte.

”Give it away” är ännu en stark låt med grym refräng och ett effektivt riff och tillsammans med ”Ghost” är det här plattans bästa spår.

Lite Sex Pistols låter det i inledningen av ”Killing time”, men det upphör snabbt när den grooviga versen startar, och när ”Crush” kör igång så får jag av någon konstig anledning direkt associationer till den gamla kvinnliga rockikonen Pat Benatar, men jag kan inte riktigt förklara varför.

Tio spår (elva på CD versionen) på under 40 minuter är klassisk vinyltid och WAYWARD SONS är klassisk rock som skulle kunna passa in oavsett om den vore släppt under 70-, 80-, 90- eller 2000-talet. TOBY JEPSON är en något underskattad sångare som inte hörs så ofta, men jag hoppas att det blir ändring på det i och med det här nya bandet. Dessutom så är låtmaterialet grymt bra och en av Frontiers största överraskningar i år!

Betyg: 9/10

Little Angels ”—”

Gun ”—”

1.      Alive

2.      Until The End

3.      Ghost

4.      Don’t Wanna Go

5.      Give It Away

6.      Killing Time

7.      Crush

8.      Be Still

9.      Small Talk

10.  Something Wrong

11.  Get Loose

Här hittar du videon till "Ghost"!

En annan trevlig video att titta på till låten "Alive"!

Recension: Kee Of Hearts "Kee of hearts" (Frontiers)

Än en gång så har ett nytt band skapats under det italienska skivbolaget Frontiers tak. Här frodas idéer och eftersom bolaget numera knutit till sig större delen av världens största rockartister inom AOR, melodiös rock och hårdrock, så är chansen att människor träffas från olika band ganska stor. Sedan hejas detta på av Frontiers viktiga CEO Serafino Perugino på ett fullständigt ogenant vis. Man kan tycka vad man vill om det, jag vet att musikrecensenter och ”förstå-sig-påare” på senare år börjat bojkotta bolaget bara för att de anser att det blivit lite av fabrik i processen. Detta kan jag hålla med om till viss del. Vissa konstellationer känns dock mer konstruerade än andra men till syvende och sist så vill väl alla ta varje möjlighet till att tjäna pengar och synas, eller?

Att testa nya samarbeten är ju inget nytt i vår värld, företag söker nya kunder och politiker lobbar som aldrig förr. Varför sen ner på våra musiker? De har naturligtvis samma längtan att utvecklas och möta nya utmaningar som alla andra och Frontiers har blivit en plattform för många musiker att hitta nya konstellationer att arbeta i. Med tanke på hur musikbranschen ser ut idag så ska både publik och musiker tacka för engagemanget som dessa italienare har och för att det finns så mycket musik att välja på för oss konsumenter. Vill man sedan inte lyssna så är det valfritt, men bojkott (som jag vet flera utverkat ) är att gå för långt.

Nåväl, KEE OF HEARTS är ett nytt band där medlemmarna kommer från Europe, Fair Warning och Alien. Bakom det lite finurliga namnet döljer sig, i första hand, gitarristen Kee Marcello, som ju gjort ett par grymt starka plattor på Frontiers tidigare, och sångaren Tommy Heart, som vi känner igen från band som Fair Warning och Soul Doctor, som också släppt plattor via Frontiers. På bas hittar vi Ken Sandin (Alien), på trummor italienaren Marco Di Salvia och på keyboards så är det också italienskt, i form av Frontiers egen lilla hustomte, Alessandro Del Vecchio (Hardline). Alessandro har också spelat in, producerat och mixat plattan.

KEE OF HEARTS låter som en hybrid av svensk och tysk AOR och därför så är plattan något ojämn. Tysk AOR kan ibland bli lite cheesy och låtar som ”Edge of paradise” och ”Twist of fate” är precis så banala att det inte är långt till skämskudden. Dessa spår ligger mot slutet och då har man redan skjutit av sitt bästa krut.

Albumet inleder bra, med ”The storm”, ”A new dimension” och ”Crimson dawn”, tre starka melodiösa rocklåtar i klassiskt snitt, där Kee’s gitarr skickligt framför stilfulla riff och flyhänta solon och där vi lätt känner igen Tommys lite hesa och raspiga röst.

”Stranded” är min favoritlåt, en riktigt härlig melodiös rockrökare med en stark refräng som jag går igång på. Ytterligare ett spår förtjänar att nämnas, den något lugnare låten ”Invincible”, som också har en snygg refräng.

Den som förväntar sig att den här plattan skall låta som Marcello’s senaste grymma platta ”Scaling up” kommer att bli besviken. Det här är en typisk Alessandro Del Vecchio platta och jag tror att han har fått styra och ställa ganska mycket och troligtvis också skrivit delar av låtmaterialet också (Det brukar han göra!). Det låter också en hel del Fair Warning om låtarna, men med lite mer AOR stuk. KEE OF HEARTS är ingen dålig platta, men låtmaterialet är lite ojämnt och stundtals riktigt svagt och det blir anonymt och lite tråkigt mot slutet av albumet. En besvikelse med tanke på att jag är ett stort fan av Marcellos normalt grymma plattor.

 

Betyg: 6/10

Fair Warning ”—”

Europe ”—”

1.       The storm

2.       A new dimension

3.       Crimson dawn

4.       Bridge to heaven

5.       Stranded

6.       Mama don’t cry

7.       Invincible

8.       S.O.S

9.       Edge of paradise

10.   Twist of fate

11.   Learn to love again

 

Här kan du se videon till låten "The storm!"

Här kan du se videon till låten "Bridge to heaven!"

Recension: Newman "Aerial" (AOR Heaven)

Steve NEWMAN är en känd gestalt vid det här laget i engelsk AOR och melodiös rock. Redan 1997 kom första plattan med det egna bandet NEWMAN, och då var Steve redan en etablerad låtskrivare som skrivit en del musik både inom rock och pop. Dock var det nu som början till historieskrivningen börjar för Steve, och för hans band NEWMAN, som alltid fått bra respons från både berörda media och fans inom melodiös rock. För Steve är en grym låtskrivare som går sin egen väg och som gärna gör det mesta själv, men det finns två musiker som oftast finns vid Steves sida och det är trummisen Rob McEwen som trummat på de senaste nio NEWMAN plattorna, och så sångaren Mark Thompson-Smith, som hjälper Steve med körsång.

Nya albumet har fått namnet ”Aerial” och följer den goda tradition som plattor med NEWMAN innebär, snyggt producerad och framförd AOR med grymma låtar och refränger. Steve NEWMAN gör inte mycket för att förnya sig och sin ljudbild, men det behövs verkligen inte när han gång på gång levererar några av de bästa plattor som finns inom genren. ”Aerial” är en oförskämt bra platta och står sig bland de bättre som den är mannen någonsin gjort!

Plattan inleder med ”Fear of flying” som sätter standarden direkt. En grymt härligt melodiös rocklåt med feta keyboards, en snygg gitarr och ett fast driv i kompet. Rob är en trummis som verkligen är driven och en viktig ingrediens i NEWMANs tajta sound. Ofta vill Steve arrangera sina låtar lite mer än vad normalt är, och om Ni kommer ihåg det svenska bandet Big Money så korsa deras sound med Toto, eller FM så ligger man inte så långt från hur ”Fear of flying” låter!

”Don’t wake the lion” har ett sanslöst driv och gitarrer och keyboards, tillsammans med det tunga trumspelet är så tajt och snyggt. En härligt melodiös låt med stark refräng.

”Can’t stop loving you” har också en knivskarp refräng” och ”Life to remember” är en av mina många favoriter på den här plattan, en låt med ett snyggt groove och ännu en bra refräng.

Den vackra inledningen till ”Vertigo (Leap of faith)” med ett pianotema och Steves sång följs upp av en grym refräng och det är tycker jag är plattans starkaste spår, och ett av de bästa spår som Steve skrivit någonsin.

”I am your man” är också en sån där supersnygg låt som bara Steve NEWMAN kan skapa, med inslag av westcoast, melodiös och riktigt härlig refräng som jag nästan får gåshud av. Och nästan lika bra är ”Nothing left”, ja egentligen så finns det inte ett enda dåligt spår på den här plattan som utfyllnad. Det är ingen perfekt platta, men det är klasskillnad på NEWMAN och på de flesta andra skivsläpp inom samma melodiösa rockgenre.

Bör finnas i varje sann diskofils skivsamling!

Betyg: 9/10

FM ”—”

Heartland ”—”

1.       Fear of flying

2.       Don’t wake the lion

3.       Can’t stop loving you

4.       Life to remember

5.       High tonight (Aerial)

6.       Vertigo (Leap of faith)

7.       Two sides

8.       I am your man

9.       Always strangers

10.   Noting left

11.   Still bleeding

12.   You don’t know me

 Här hittar du länk till låten "High tonight (Aerial)"!

Här hittar du länk till låten "Can't stop loving you"!

Recension: Martina Edoff "We still align" (AOR Heaven)

Från Fame Factory, via Dr. Alban och E-Type till egen karriär och turné i Nordamerika och i Argentina. MARTINA EDOFF startade faktiskt sin karriär redan runt 2000 som sångerska i det som senare blev The Poodles och har också stått på scen i Robert Wells ”Rhapsody in rock”. Men hon har tagit tid på sig för att mogna in i sin egen karriär och vilken rivstart det blev. 2014 släppte hon nämligen sin debutplatta och den omutbare engelske recensenten Dave Ling på tidningen Classic Rock AOR Magazine blev eld och lågor över vad han hörde. Hon fick gratisreklam i form av ett helt uppslag i tidningen och sedan började fler positiva recensioner trilla in.

Tillsammans med Jona Tee (H.E.A.T.) så spelades snabbt uppföljaren ”Unity” in och då passade hon på att turnera i USA och Kanada, samt uppträdde inför 6000 nya fans i Argentina som förband till Tarja Turunen. Inte så illa pinkat av en svensk rockbrud som på allvar försöker ta upp kampen med de riktigt stora tjejerna inom rocken och hon har verkligen förutsättningarna för det. Och då tänker jag på rösten som är hennes stora tillgång, en stark och grym rockröst från en tjej som verkligen har attityd. Det är tyvärr alltför ofta som det låter för snällt om de tjejer som försöker komma fram i rockbranschen, hur mycket attityd som de än har med sig in.

Nya albumet släpps från AOR Heaven och heter ”We will align”. Hon har fått hjälp med låtskrivandet av bland andra Billy Sheehan, som hon träffade när hon turnerade med The Winery Dogs i början 2016, Jona Tee och Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T. och tillsammans med bandet, som består av Stefan Bergström på gitarr, Jona Tee på keyboards, Nalle Påhlsson på bas och Björn Höglund på trummor, så har man skapat precis det sound som EDOFF letat efter, en melodiös hårdrock med blues i botten.

Faktum är att jag helt missade MARTINAs debutalbum, då jag inte fattade riktigt vad hon hade gjort. För mig var MARTINA EDOFF pop och schlager och döm om min förvåning när jag efter ett tag fick tipset om plattan och lyssnat. Nu var kanske inte debuten helt genom bra, men lagom till nya albumet så har MARTINA hittat rätt. ”We will align” är en stark platta där låtmaterialet i sig är starkt, men där det tack vare MARTINAs röst och power gör att man direkt reagerar och inser att det här är något alldeles extra.

Som sagt låtmaterialet är bra och varierat, men det finns några spår som sticker ut lite mer, såsom inledande ”Turn our pages” där MARTINA får använda sin röst till fullo, Stefans gitarrer är tunga och kompet hur tajt som helst.

”Champions” har en sån där refräng som man bara inte kan värja sig mot och MARTINA sjunger med en säkerhet och pondus som få. Starkt och melodiöst!

Titelspåret är också ett av de bättre spåren, där låtens tema har lite orientaliska drag och det här är en låt med lite inslag av Ritchie Blackmore’s Rainbow i vers och refräng.

Refrängen till ”Lay down your arms” är också högklassisk och MARTINA sjunger än en gång så att man  förstår att hon verkligen menar vartenda ord som hon sjunger.

Som första singel och låten som man gjort video till så har man valt den lugna ”Face the mirror”. Kanske inte den låt som jag själv hade valt och det är heller inte en låt som representerar albumet i övrigt speciellt bra. Här låter det mer pop om MARTINA och det kanske inte är så man ska marknadsföra henne, eftersom det är när hon tar sig an de tyngre låtarna som det blixtrar till. ”Face the mirror” är i och för sig ingen dålig låt, men inget som jag går igång på.

Nä, då finns det istället grymma gitarrtunga låtar som ”I’m invincible” och ”Truth came knocking” som rensar upp i skallen, där MARTINA sjunger skiter av både Robin Beck och Pat Benatar. Tänk Er en bluesigare och lite mörkare variant av Ann Wilson, sådan klass har MARTINA EDOFF. Grymt bra platta!

Betyg: 8/10

Heart ”—”

Robin Beck ”—”

1.       Turn our pages

2.       Champions

3.       Alive

4.       We will align

5.       Lay down your arms

6.       Face the mirror

7.       Set you free

8.       I’m invincible

9.       Truth came knocking

10.   Brand new world

Här kan du se videon till "Face the mirror"!