Recension: Caligula's Horse "In contact" (Inside Out)

CALIGULA’S HORSE kommer från Brisbane i Australien och bildades som grupp så sent som 2011. Trots att bandets historia bara är sex år så är man nu redo att släppa album nummer fyra, det andra som får release via Inside Out över hela världen. Det var i och med bandets förra album ”Bloom”, som släpptes för två år sedan, som saker och ting började hända på allvar. För att marknadsföra sig som liveband så har de sedan dess agerat som support act för välkända band som Pain Of Salvation, Opeth, Anathema och TesseracT och turnerat ganska mycket, speciellt i Europa, där bandets har fått en hel del uppmärksamhet.

Jag upplevde bandets förra album som lite själlöst och önskade att bandet hade en mer egen profil och ett eget sound, för det låter en hel del Tesseract och Haken om det här bandet. Och när jag menar Haken, som är ett av mina absoluta favoritband inom progressiv metal, så är det att man kan höra element och idéer som man kan härleda rent strukturmässigt till de båda banden. Men de har inte riktigt lyckats med att implementera något eget i sitt sound, och en av svagheterna med CALIGULA’s HORSE är den anonyme sångaren Jim Grey, som har en röst som inte alls vill tränga genom. Han har en bra sångröst, men inte mer och för at tränga genom komplexiteten i CALIGULA’s HORSE musisk så behöver man en Ross Jennings eller Mikael Åkerfeldt för att matcha och fånga intresse.

Australien är inte bortskämda med progressiva rockband, men några få namn har lyckats hitta vägen utanför kontinentens gränser där Cog, Karnivool, The Third Ending och framför allt Unitopia är några av dessa. Nu hr alltså CALIGULA’S HORSE sällat sig till denna skara och satsar, via Inside Out’s goda renommé på att nå ut än mer än tidigare. Huruvida detta kommer att lyckas eller inte får väl framtiden utvisa, men nya albumet ”In contant” är ändå ett steg framåt för bandet, som talar om att plattan är ett konceptalbum som handlar om konstformer och kreativitet och är ett statement över vad som för oss människor tillsammans, trots våra, ibland, stora olikheter.

CALIGULA’S HORSE spelar en modern progressiv metal, där trummisen Josh Griffins teknik innebär mycket för soundet, något som också är signifikant för band som till exempel TesseracT. Man färgar också sina låtar med massor av komplexa arrangemang och det här bandet består av väldigt skickliga musiker. Jag önskar att sångaren hade lite mer inlevelse och det finns ett spår på plattan, ”Inertia and the weapon of the wall” som egentligen är en recitation av en text, helt utan musik, där texten läses upp med en helt fantastisk inlevelse. Jag kan inte avgöra om det är sångaren själv som läser eller om det är någon inhyrd skådespelare, men det låter som Jim Grey. Här visar han upp en grym inlevelse som han borde överföra på något sätt i sitt sätt att sjunga.

 

Han kommer hyfsat nära i efterföljande spåret ”The cannon’s mouth” som jag utser till plattans bästa spår, med en lite udda men intressant melodi i vers. Inget för lättskrämda personer skulle jag kanske tillägga!

Plattan avslutas med en lång låt på dryga 15 minuter och det är också, tillsammans med tidigare nämnda ”The cannon’s mouth”, plattans behållning. Låten inleder med en grymt snygg melodislinga som där gitarren visar vägen, ett tema som återkommer i låten i olika variationer. Ett mäktigt och snyggt arrangerat stycke musik.

Dessutom gillar jag den lugna låten ”Love conquers all” som påminner lite om Steven Wilson på ett kufiskt vis. En vacker liten sång på bara knappt två och en halv minut, men som sticker ut lite med all sin vänlighet.

Problemet jag har med CALIGULA’S HORSE är att bandet inte har någon egen identitet. Grabbarna är grymt duktiga, fokuserar på teman, men helheten blir inte tillräckligt bra. Ett bra band som behöver våga lite mer, ta ut svängarna och pröva att twista till sitt budskap. En bra platta men inte mer…

Betyg: 6/10

TesseracT ”—”

Haken ”—”

1.       Dream the dead

2.       Will’s song (Let the colours run)

3.       The hands are the hardest

4.       Love conquers all

5.       Songs for no one

6.       Capulet

7.       Fill my heart

8.       Inertia and the weapon on the wall

9.       The cannon’s mouth

10.   Graves

Här kan du höra låten "Songs for no one"!

Recension: Bob Kulick "Skeletons in the closet" (Vanity Music)

BOB KULICK får väl anses vara en av de mest meriterade gitarristerna i världen och tillsammans med sin bror, Bruce Kulick, så har han hjälpt Kiss med solon på flertalet av bandets plattor. Faktum är att BOB provspelade för Kiss redan 1973, men då valde man en annan gitarrist istället. Men BOBs karriär fick en flygande start som 16-åring när han tillsammans med sitt band Random Blues Band fick möjligheten att dela scen med Jimmy James & The Blue Flames, som ju senare blev mer kända som Jimi Hendrix Experience. Den unge BOB fick hjälpa Jimi med en sträng som gick av och just därför så är BOB KULICK ett av de största och mest respekterade gitarristerna i världen!

Nej, jag bara skojar! Han har naturligtvis gjort en massa annat också för att bevisa sin kapacitet som gitarrist genom åren och bland annat så var han gitarrist i det lite smått legendariska bandet Balance, vars andra album, ”In for the count”, är en favorit hos många som gillar AOR och melodiös hårdrock. Förutom Kiss och Balance så har vi också kunnat höra honom med Meat Loaf, Lou Reed, Michael Bolton, W.A.S.P., Doro och Tim Ripper Owens, bara för at nämna några.

BOB KULICK har varit verksam i musikbranschen i femtio år, men det är först nu som han tar steget fullt ut och släpper sitt första egna album, ”Skeletons in the closet” och den platta som jag nu har i min spelare är resultatet av en EP som spelades in för ett tag sedan, med fyra nya låtar, signerade BOB, keyboardisten Doug Katsoros från Balance och broder Bruce Kulick. Tanken var att det inte skulle bli mer, men så kom någon på att man skulle släppa en hel CD och då valde man att släppa det här albumet med fem nyinspelade spår och fem spår som är BOBs egna favoriter från tidigare produktion. Ja, det är alltså inte nyinspelningar av dessa låtar, utan man har helt enkelt plockat två spår från Murderer’s Row plattan och två från albumet från Skull, två band som bara gjorde en platta där BOB KULICK var gitarrist. Att det inte finns något spår från Balance får man väl tolka som att de knappast fick loss låtarna från skivbolagen…

Nåväl, faktum är att plattans fem sista spår är väldigt välkomna för varken Murderer’s Row eller Skull plattorna finns att få tag på idag, annat än om man har tur i någon secondhand affär. ”Can’t stop the rock” är ett spår som är hämtat från Murderer’s Row repertoar, men som aldrig släpptes på platta så det är lite kul att den dyker upp här. Murderer’s Row var ett band där David Glen Eisley (Giuffria) sjöng och Jay Schellen (World Trade, Asia, Hurricane) spelade trummor och den plattan är idag en liten raritet! Även plattan med Skull är något av en raritet och i det bandet ingick Dennis St. James (som egentligen heter Dennis Feldman – Balance, Heaven, Speedway Blvd) på sång och Bobby Rock (Hardline, Vinny Vincents Invasion) på trummor!

Då återstår det att redovisa hur BOB KULICK står sig idag, eftersom plattans fem första spår är nyinspelade, varav fyra är nyskrivna. Det låter lite råare om dem än om de 90-talsproduktioner som plattans sista del består av. Men det är inget som stör på något sätt och faktiskt så är det här riktigt bra låtar.

”Rich man” inleder med härliga bluesiga riff och ett grymt solo från BOB. Refrängen är grymt snygg och sången från Todd Kerns (Slash) är grymt snygg. På trummor hittar vi ingen mindre än Vinnie Appice.

”Not before you” är en ganska knepig lite låt som jag inte riktigt kommer underfund med, men det är alltid kul att höra Robin McAuley på sång.

Bäst är låten ”London” där vi hör Dee Snider sjunga på ett sätt som jag aldrig hört honom göra tidigare. Han har alltid haft en grym pipa, men här visar han en enorm känsla som man inte är van vid att han förmedlar.

Därefter så hör vi en cover på ledmotivet till James Bond-filmen ”Goldfinger” i en version som låter väldigt mycket Alice Cooper och sångaren, som här heter Vic Wright men som är mer känd som Vicky James Wright från Tokyo Blade, gör allt för att göra den kända filmlåten till en skräckrockklassiker.

Sist av de nya låtarna är ”Player” där Andrew Freeman (Offspring, Hurricane, Last In Line) sjunger, men detta är ett ganska ordinärt metalspår som inte fastnar hos mig i alla fall.

Summa summarum är att det här albumet innehåller inspelningar som både härstammar från 90-talet och som är nyinspelade.  Konstigt nog så är skillnaden mellan dessa inte speciellt stora, men jag föredrar ändå plattans senare del, då låtmaterialet är bättre här. En helt okej platta som kanske inte helt igenom visar BOBs storhet som gitarrist, men han får ändå slängt iväg flera solon som inte är fy skam!

Betyg: 7/10

1.       Rich man

2.       Not before you

3.       London

4.       Goldfinger

5.       Player

6.       India  (MURDERER’S ROW)

7.       Skeletons in the closet (MURDERER’S ROW)

8.       Can’t stop the rock (Unreleased MURDERER’s ROW)

9.       Guitar commandos (SKULL)

10.   Eyes of a stranger (SKULL)

Recension: Lionheart "Second heart" (AOR Heaven)

Det legendariska bandet LIONHEART gjorde succé på årets Sweden Rock Festival, ett band som kanske inte så många av Er hört talas om tidigare. Och det kanske inte är så konstigt i så fall för LIONHEART slog aldrig och fick aldrig den back-up från sitt amerikanska bolag som de skulle behövt när deras debutalbum, ”Hot tonight” släpptes 1984. Men under åren så har bandet fått något av kultstatus, då deras medlemmar gått vidare och lyckats på annat håll.

Bandet bildades 1980 och då bestod bandet av Dennis Stratton på gitarr och som tidigare funnits med i första upplagan av Iron Maiden, Jess Cox på sång som kom ifrån Tygers Of Pan Tang, Steve Mann på gitarr från gruppen Liar, Rocky Newton på bas från gruppen Wildfire och så Frank Noon som trummade på ett kort tag i Def Leppard. Men trummisar och sångare stannade inte så länge och till slut bestämde man sig för att Dennis och Rocky skulle dela på sången. På trummor så passerade, bland andra, Niko McBrain förbi snabbt, innan han sedermera fastnade i Iron Maiden där han fortfarande trakterar trumpinnar och trumskinn.

Efter många timmar med att skriva eget material, spela in demos och, framför allt, massor av live shower, så fick man napp med amerikanska Epic, och inspelningarna kunde påbörjas i Los Angeles, med en sessiontrummis vid namn Bob Jenkins. På albumet hade man också rekryterat en sångare vid namn Chad Brown och plattan släpptes senare under året. En påkostad video spelades också in till låten ”Die for love”, där man också kunde se skådespelaren Rik Mayall, men den påföljande promotionturnén, där man skulle spela tillsammans med Kansas och Foreigner, blev i sista stund inställd. Alltså befann sig bandet i ett slags limbo och den ena efter den andra medlemmen försvann för andra uppdrag, Dennis med Praying Mantis och Steve och Rocky spelade bland annat med Michael Schenker.

2016 fick bandet en förfrågan från Rockingham Festival i Nottingham och bandet återförenades för en spelning och det hela blev en succé, vilket fick de ärrade männen att vilja fortsätt på något sätt. Resultatet har blivit fler spelningar och nu också en ny platta, ”Second nature”, som precis släppts via AOR Heaven, och på sätt och vis så har tiden stått still. Det här låter nästan precis så som det gjorde för dryga trettio år sedan, vilket inte alls är någon nackdel. Naturligtvis så har soundet uppdaterats något, men det är heller ingen nackdel, då inspelningar under just 80-talet kanske inte var de absolut bästa. Fem av låtarna lär vara nyskrivna medan resten är låtar som härstammar från 80-talet.

Stommen i bandet är fortfarande Stratton, Mann och Newton och på sång hittar vi faktiskt den gamle Shy och Phnomena sångaren Lee Small, samt trummisen Clive Edwards.  Det finns en del keyboards också på plattan, men vem som spelar vet jag inte då detta inte är listat i den information jag har. Härliga keyboards mattor finns det direkt i ”Give me the light”, en snygg låt med en direkt refräng. Denna låt följs av en riktigt bra version av Chris De Burghs gamla hit ”Don’t pay the ferryman” där Lee visar vilken kraftfull pipa han har.

”Angels with dirty faces” är en av plattans bättre spår, med en stark refräng och man också får prov på att man lagt mycket krut på att arrangera snygga körer.

I ”30 years” låter bandet lite tyngre, med influenser från både Thin Lizzy och Saxon, med snygga gitarrfigurer och ett tema som troligen har något att göra med bandmedlemmarnas olika historier inom musikbranschen.

”Second nature” låter en hel del Phenomena av någon anledning, en lite längre, men ändå snygg refräng som efter några lyssningar blir en av plattans favoriter. Plus till ett riktigt härligt gitarrsolo och på ”Prisoner” så är det återigen fokus på ett gediget körarbete.

”Second nature” är ett riktigt bra album, där man blandat mellan äldre spår som aldrig blivit inspelade och några helt nyskrivna låtar. En bra blandning som imponerar!

Betyg: 8/10

Praying Mantis ”—”

Phenomena ”—”

1.       Prelude

2.       Give me the light

3.       Don’t pay the ferryman

4.       Angels with dirty faces

5.       30 years

6.       On our way

7.       Second nature

8.       Prisoner

9.       Every boy in town

10.   Time is watching

11.   Heartbeat radio

12.   Lionheart

13.   Reprise

Här kan du se videon till "Don't pay the ferryman"!

Recension: The Nights "The Nights" (Frontiers)

Från Finland kommer nya bandet THE NIGHTS och de har precis släppt sin debutplatta på Frontiers Records. THE NIGHTS startade så sent som sommaren 2015 när sångaren Sami Hyde och gitarristen Ilkka Wirtanen slog sina musikaliska påsar ihop. Ilkka är mest känd som producent i Finland och har bland andra producerat Reckless Loves fyra album och även varit med och skrivit några av det bandets internationella hits. Han har naturligtvis också producerat andra inhemska band såsom Hellcity Punks och Baton Rogue Morgue.

Sami är mest känd för att ha medverkat i Tony Mills Band, men han har också skrivit en hel del låtar till andra band och artister, bland annat ett annat finskt band som också har släppt album på Frontiers Records, nämligen The Magnificent.

THE NIGHTS musik kan snabbt summeras som en schizofren typ av melodiös rock, där 80-talet möter modern nedstämd hårdrock, åtminstone låter gitarrerna från Ilkka riktigt tunga och arga i plattans tre första spår. Och den här ”krocken” känns vid de första lyssningarna ganska märklig, men efter några fler sessioner i CD-spelaren så växer dessa tre låtar fram som det som är den här plattans styrka.

”Welcome to the show” startar upp ganska beskedligt med en vacker inledning som efter ett tag övergår i tunga tuggande gitarrer. Samis snälla röst passar därför illa mot gitarrens mörka tema och detta hade jag väldigt svårt för i början. Men ”Welcome to the show” är en snygg låt med härliga 80-talslika synthmattor i bakgrunden och en stark refräng.

”Nothing but love” inleder med likaledes tunga gitarrer men låten har flera vändningar och bandets melodiösa 80-talssound tar över i den magnifika refrängen.

Därefter följer kanske plattans starkaste låt, ”Juliette” som också starkt lutar mot 80-talet med massor av keyboards och tuggande gitarrer.

De övriga låtarna på albumet är mer ren 80-tals nostalgi, med undantag av ”I wanna be your superhero”, som mer låter som något från något gammalt avdankat pojkband skulle kunna ha gjort, kryddat med lite nedstämda gitarrer….

Nä, det är blir tyvärr lite parodiskt stundtals, på gränsen till acceptabelt. Jag gillar inte alls det här, de tre första spåren får visserligen okej, men resten smakar som gelégodis som legat framme alldeles för länge, segt och torrt. Och Sami Hydes sång är väldigt tråkig och begränsad, utan känsla och inlevelse. Nej, det här var ingen bra debut…

Betyg: 4/10

Magnificent ”—”

Reckless Love ”—”

1.       Welcome to the show

2.       Nothing but love

3.       Juliette

4.       I will never stop loving you

5.       In a blink of an eye

6.       Hold on

7.       Elegy (You should be here)

8.       Take me to heaven

9.       You belong to me tonight

10.   I wanna be your superhero

11.   We can rule the world tonight

 Här kan du se och höra låten "Juliette"!

Recension: Da Vinci "Ambition rocks" (AOR Heaven)

Norge under 1980-talet. Landet hade byggt upp en grund för att leverera AOR utanför landets gränser. Nu var det dags. Banden hette Return, Stage Dolls och TNT. De var de som lyckades bäst med sitt budskap, men det fanns också ett annat band som var mycket framgångsrikt på hemmaplan nämligen DA VINCI, som även turnerade lite utomlands, framför allt så fick de möjligheten att var förband till Status Quo och deras två sista spelningar gjorde DA VINCI på gamla anrika Wembley Arena.

DA VINCI släppte bara två album, debuten och ”Back in business”, men man hann med att göra över 600 spelningar mellan åren 1986 och 1992, vilket är i snitt 85 gig per år!! Imponerande!

Men när de riktigt stora framgångarna uteblev splittrades bandet 1993, men tre av bandets medlemmar höll fortsatt kontakt och skrev låtar ihop. Ett band som är en direkt avfälling av DA VINCI är Street Legal, som släppt plattor sporadiskt sedan dess.

2004 startades det frö som skulle leda till att DA VINCI återuppstod och att bandet nu är klara för att släppa sitt tredje album, ”Ambition rocks”, ett första livstecknet på platta på 25 år.

Innan jag ska gå in på hur nya albumet låter så vill jag bara kommentera plattans omslag en stund. Elefanten som Ni ser på bilden har alldeles nyligen använts av ett annat norskt band, Elephant Plaza, på sitt debutalbum. Exakt samma elefant, men en annan bakgrund. Tittar man sedan på omslaget till DA VINCI’s första singelsläpp från den här plattan, ”I’ve come all this way” så är också bakgrunden exakt densamma. En ganska pinsam miss som jag inte förstår hur den har kunnat uppstå…

Nåväl, omslag i all ära, det finns där för att fånga köparens intresse, men talar inte om hur bra en platta är. Jag gillade DA VINCIs AOR redan när deras två första album släpptes och de hade en viss finurlighet och lite mer arrangerad AOR än till exempel Return, som var det band som var störst i Sverige på den tiden. På nya plattan så fortsätter bandet på samma väg och släpper ett album med tolv nyskrivna låtar som tar mig tillbaka till det glada 80-talet. Och visst kommer vissa att säga att det låter förlegat och ute, men jag gillar verkligen hur DA VINCI tagit sig tillbaka med sitt sound och förädlat det in i 2010-talet.

Synthar, orglar och andra keyboards är ett frekvent använt instrument och det beror på att Dag Selboskar är en av bandets låtskrivare och en av originalmedlemmarna. Han inleder ”Vicious circle” med tidstypiskt synthljud och det är modigt att inleda plattan med en låt som egentligen saknar en bra hook. Men det här är ändå en mycket stark låt som visar lite på ur DA VINCI jobbar, snygga arrangemang och lite oväntade vändningar i melodierna.

Men det finns naturligtvis också rena poplåtar med AOR feeling också, precis det som man förväntar sig av ett sådant här band. Tidigare nämnda ”I’ve come all this way” var första singel från den här plattan och det låter väldigt mycket 80-tal om den här låten. Snygga harmonier, och jag får i alla fall en nostalgisk feeling när jag hör den här låten.

Likadant är det med ”See u when I see u” och man kan inte anklaga DA VINCI för att uppfinna något nytt, men när det låter så pass bra som det gör här, så är i alla fall jag nöjd! Det här är en halvtempolåt med en riktigt snygg refräng.

Plattan presenterar flera riktigt snygga låtar, och jag gillar verkligen det här, även om det inte är ett helt igenom lyckat album. Det kanske är lite för långt och hur mycket jag än gillar fusion inslagen i avslutande ”Touch of humanity” så tar det lite udden av den oerhört vackra ”You’re mine” som kommer i spellistan strax innan. Den är annars en perfekt avslutning på en riktigt bra platta och välkomna tillbaka i hetluften DA VINCI. Hoppas det blir några plattor till!

Betyg: 8/10

Rat Bat Blue ”—”

Treat ”—”

1.       The return

2.       Vicious circle

3.       Curious sensation

4.       I’ve come all this way

5.       See u when I see you

6.       Rocket of fame

7.       Angel

8.       Storm on the horizon

9.       Little lonely

10.   Sole survivor

11.   Painted lady

12.   You’re mine

13.   Touch of humanity

 Här hittar du länk till videon till låten "I've come all this way"!