Recension: Bob Kulick "Skeletons in the closet" (Vanity Music)

BOB KULICK får väl anses vara en av de mest meriterade gitarristerna i världen och tillsammans med sin bror, Bruce Kulick, så har han hjälpt Kiss med solon på flertalet av bandets plattor. Faktum är att BOB provspelade för Kiss redan 1973, men då valde man en annan gitarrist istället. Men BOBs karriär fick en flygande start som 16-åring när han tillsammans med sitt band Random Blues Band fick möjligheten att dela scen med Jimmy James & The Blue Flames, som ju senare blev mer kända som Jimi Hendrix Experience. Den unge BOB fick hjälpa Jimi med en sträng som gick av och just därför så är BOB KULICK ett av de största och mest respekterade gitarristerna i världen!

Nej, jag bara skojar! Han har naturligtvis gjort en massa annat också för att bevisa sin kapacitet som gitarrist genom åren och bland annat så var han gitarrist i det lite smått legendariska bandet Balance, vars andra album, ”In for the count”, är en favorit hos många som gillar AOR och melodiös hårdrock. Förutom Kiss och Balance så har vi också kunnat höra honom med Meat Loaf, Lou Reed, Michael Bolton, W.A.S.P., Doro och Tim Ripper Owens, bara för at nämna några.

BOB KULICK har varit verksam i musikbranschen i femtio år, men det är först nu som han tar steget fullt ut och släpper sitt första egna album, ”Skeletons in the closet” och den platta som jag nu har i min spelare är resultatet av en EP som spelades in för ett tag sedan, med fyra nya låtar, signerade BOB, keyboardisten Doug Katsoros från Balance och broder Bruce Kulick. Tanken var att det inte skulle bli mer, men så kom någon på att man skulle släppa en hel CD och då valde man att släppa det här albumet med fem nyinspelade spår och fem spår som är BOBs egna favoriter från tidigare produktion. Ja, det är alltså inte nyinspelningar av dessa låtar, utan man har helt enkelt plockat två spår från Murderer’s Row plattan och två från albumet från Skull, två band som bara gjorde en platta där BOB KULICK var gitarrist. Att det inte finns något spår från Balance får man väl tolka som att de knappast fick loss låtarna från skivbolagen…

Nåväl, faktum är att plattans fem sista spår är väldigt välkomna för varken Murderer’s Row eller Skull plattorna finns att få tag på idag, annat än om man har tur i någon secondhand affär. ”Can’t stop the rock” är ett spår som är hämtat från Murderer’s Row repertoar, men som aldrig släpptes på platta så det är lite kul att den dyker upp här. Murderer’s Row var ett band där David Glen Eisley (Giuffria) sjöng och Jay Schellen (World Trade, Asia, Hurricane) spelade trummor och den plattan är idag en liten raritet! Även plattan med Skull är något av en raritet och i det bandet ingick Dennis St. James (som egentligen heter Dennis Feldman – Balance, Heaven, Speedway Blvd) på sång och Bobby Rock (Hardline, Vinny Vincents Invasion) på trummor!

Då återstår det att redovisa hur BOB KULICK står sig idag, eftersom plattans fem första spår är nyinspelade, varav fyra är nyskrivna. Det låter lite råare om dem än om de 90-talsproduktioner som plattans sista del består av. Men det är inget som stör på något sätt och faktiskt så är det här riktigt bra låtar.

”Rich man” inleder med härliga bluesiga riff och ett grymt solo från BOB. Refrängen är grymt snygg och sången från Todd Kerns (Slash) är grymt snygg. På trummor hittar vi ingen mindre än Vinnie Appice.

”Not before you” är en ganska knepig lite låt som jag inte riktigt kommer underfund med, men det är alltid kul att höra Robin McAuley på sång.

Bäst är låten ”London” där vi hör Dee Snider sjunga på ett sätt som jag aldrig hört honom göra tidigare. Han har alltid haft en grym pipa, men här visar han en enorm känsla som man inte är van vid att han förmedlar.

Därefter så hör vi en cover på ledmotivet till James Bond-filmen ”Goldfinger” i en version som låter väldigt mycket Alice Cooper och sångaren, som här heter Vic Wright men som är mer känd som Vicky James Wright från Tokyo Blade, gör allt för att göra den kända filmlåten till en skräckrockklassiker.

Sist av de nya låtarna är ”Player” där Andrew Freeman (Offspring, Hurricane, Last In Line) sjunger, men detta är ett ganska ordinärt metalspår som inte fastnar hos mig i alla fall.

Summa summarum är att det här albumet innehåller inspelningar som både härstammar från 90-talet och som är nyinspelade.  Konstigt nog så är skillnaden mellan dessa inte speciellt stora, men jag föredrar ändå plattans senare del, då låtmaterialet är bättre här. En helt okej platta som kanske inte helt igenom visar BOBs storhet som gitarrist, men han får ändå slängt iväg flera solon som inte är fy skam!

Betyg: 7/10

1.       Rich man

2.       Not before you

3.       London

4.       Goldfinger

5.       Player

6.       India  (MURDERER’S ROW)

7.       Skeletons in the closet (MURDERER’S ROW)

8.       Can’t stop the rock (Unreleased MURDERER’s ROW)

9.       Guitar commandos (SKULL)

10.   Eyes of a stranger (SKULL)