Recension: Cruzh "Cruzh" (Frontiers)

Svenska bandet CRUZH är ett bevis på att man lyckas när man har en tanke och en strategi för att nå sitt mål. I mars 2013 såg man namnet CRUZH för första gången på internet i en kampanj som grabbarna själv skapat. Man släppte sin debutsingel, ”In a blink of an eye”, men man fick ingen som helts information om vilka som stod bakom musiken. Hemlighetsmakeriet föll väl ut och nyfikenheten kring bandet gjorde att många lyssnade och laddade ner låten och snacket kring dem startade en liten hype.

Det enda man kunde utröna vara att bandet kom ifrån Sverige och det var svårt att inte reagera över ”Get ready for the CRUZH” som man använde som slogan. Låten i sig kommer jag bara flyktigt ihåg som något ganska ointressant, men jag glömde aldrig namnet. Smart marknadsföring!

Två månader senare kom nästa låt, en medioker ballad kallad ”Stay”, och kampanjen fortsatte med små hintar om bandet, i form av internetannonsering och dylikt, men fortfarande så visste få vem grabbarna var. Namnet CRUZH var mer viktigt än vem som stod bakom och att ha ett starkt varumärke är a och o i alla business områden.

På hösten 2013 släppte CRUZH EP’n ”Hard to get”, nästa steg i bandets marknadsföring, nu för att nå ut till potentiella skivbolag, och nu lättade man på förlåten och presenterade sig för omvärlden. Ytterligare en EP släpptes utan att man kom närmare ett avtal med etablerad skivindustri, men samtidigt så växte skaran fans, som verkade gilla bandets välproducerade melodiösa rock.

Våren 2015 skulle CRUZH precis gå in i sin studio ännu en gång och spela in nästa demo-EP, när italienska Frontiers Records tog kontakt och ville signa bandet. Detta var ett erbjudande som grabbarna inte kunde säga nej till och deras strategi och marknadsplan hade gått i lås!

Debutalbumet är precis släppt och trion Tony Andersson på sång och keyboards, Anton Jönsson på gitarr och Dennis Butabi Borg på bas har skrivit ihop elva spår som ligger lite för sockersött i stil för att riktigt tilltala undertecknad. Dessutom så är Tonys röst milt sagt begränsad och utan känsla och trots att det finns låtar som jag faktiskt gillar, såsom de tre inledande spåren ”In ’n out of love”, den Boston-influerade ”First Cruzh” och ”Aim for the head” så faller det pladask på grund av en trist sångare.

Som sagt, CRUZH har haft en smart marknadsföring av sitt varumärke, men man måste ha en bra produkt att sälja. Det tycker jag inte riktigt att CRUZH har. Jag är lite förvånad att Frontiers har gått på hypen, men bolaget måste också se till vad köparna vill ha och troligtvis så vill de ha CRUZH. Alla tidigare släppta spår, förutom första singeln finns med på plattan och jag var inte imponerad av låtarna när de först släpptes och ingenting har förändrats i det avseendet.

Har en känsla att det här bandet kommer att falla i glömska ganska snart, tyvärr…

Betyg: 5/10

Def Leppard – typ senare plattor

REO Speedwagon ”—“

1.       In ‘n out of love

2.       First Cruzh

3.       Aim for the head

4.       Anything for you

5.       Survive

6.       Stay

7.       Hard to get

8.       You

9.       Set me free

10.   Before I walk alone

11.   Straight from my heart

 Här kan du se och höra plattans bästa spår "Aim for the head"!

 

Recension: Palace "Master of the universe" (Frontiers)

Michael PALACE är en ny stjärna som italienska Frontiers Records knutit till sig. Michael har nyligen arbetat med First Signal och Harry Hess, som låtskrivare och gitarrist, och vi kommer inom kort också att höra hans alster på kommande plattor med Cry OF Dawn feat. Göran Edman, Kryptonite feat. Jacob Samuel och Toby Hitchcock. Dessutom har bandet PALACE släppt sin debut, ”Master of the universe” bland augusti månads releaser från Frontiers. Bandet består av, förutom Michael PALACE på gitarr och sång, Rick Digorio på gitarr, Marcus Johansson på trummor och Soufian Ma’Aoui på bas. Dessa unga musiker har vi bland annat kunnat höra med namn som Erika, Adrenaline Rush, Houston och Find Me.

PALACE debuterar med en platta som är starkt influerad av 80-talets storslagna AOR med stora svulstiga keyboardmattor och snygga körer. Dessutom så är Michael en grym hantverkare när det kommer till själva låtmaterialet. Det var ett tag sedan som jag fastnade så totalt i en debut som den här och än en gång så är det ett svenskt band som står för de seriöst grymma melodiösa refrängerna som man får gåshud av. För trots internationella namn på alla utom trummisen så har bandet sin bas i Stockholm, och på alla hyllningar som man kunnat läsa på nätet innan plattan ens var ute, så var det något stort som vi hade att vänta.

PALACE har, som sagt, starka influenser av 1980-talets glada dagar, men som också har uppdaterat sitt sound med dagens teknik, så band som Harem Scarem, Wigelius, Find Me, First Signal och Houston har fått konkurrens av de här unga bandet. Bandets styrka är just låtmaterialet för det här handlar inte om att på något sätt sätta en egen prägel på soundet, utan man förvaltar en stil som så många både föraktar och älskar. Jag fullkomligt älskar det här och rysningarna på min hud duggar tätt.

Plattan inleds med titelspåret som det också gjorts en video till, där man kan se att Michael PALACE även anammat 80-talet när det gäller frisyr och klädval. Michael har en bra röst som ibland påminner lite om en ung Göran Edman och det här är bara början av ett pärlband av fantastiska låtar med grymma refränger.

De låtar som sticker ut mest är midtempolåten ”Part of me”, ”No exit” som har ett snyggt keyboardtema och en stark refräng, ”Matter in hand” som också vilar säkert på en grym refräng, och ”Rules of the game” som är min personliga favorit på plattan. Men det finns inga fillers och det här sätter ribban högt inför nästa platta.

PALACE är ett stort utropstecken och kandidat för 2016 års bästa AOR platta, tillsammans med Wigelius ”Tabula rasa”.

Betyg: 9/10

Wigelius ”—”

Find Me ”—”

1.       Master of the universe

2.       Cool runnin’

3.       Man behind the gun

4.       Part of me

5.       No exit

6.       Matter of hand

7.       Path to light

8.       Rules of the game

9.       She said it’s over

10.   Stranger’s eyes

11.   Young/Wild/Free

Här kan du se plattans titelspår "Master of the universe"som video!

 

Recension: Devin Townsend Project "Transcendence" (Inside Out)

Kanadensaren DEVIN TOWNSEND är en kameleont i musikvärlden, men en kameleont som är lätt att känna igen. Motsägelsefullt? Ja, visst är det så, men DEVIN är nyfiken på att göra nya saker och pröva nya vägar, men samtidigt göra det på sitt sätt. Han började sin karriär för över tjugo år sedan som gitarrist och sångare med Steve Vai innan han körde igång det numera avsomnade klassiska metalbandet Strapping Young Lads. Däremellan och efter har han släppt plattor som varit übertung deathmetal till new age, näst intill kommersiellt till country. Trots denna bredd så är det inte svårt att höra att det är DEVIN TOWNSEND som ligger bakom. Han har skapat sig en helt egen stil där stora, svulstiga ljudväggar och kaotiska arrangemang, ofta med knasiga och humoristiska vändningar, är ett signum.

Eftersom han ofta byter kostym så arbetar han också med olika musiker, men under senare åren, och med bandet DTP, DEVIN TOWNSEND PROJECT, så har han valt att jobba med i stort sett samma musiker. Nya ”Transcendence” är åttonde albumet med bandet och varje gång så säger DEVIN att det ”kanske” är sista gången. Men han fortsätter med samma musiker för att han har hittat ett team som han trivs att jobba med. Ryan Van Poederooyen har spelat trummor med DEVIN redan innan den här konstellationen, Dave Young sköter gitarrer och Brian Waddell bas i en tung kombination, samt avslutningsvis Mike St.-Jean som spelar keyboards. Ofta har den holländska sångerskan Anneke Van Giersbergen (The Gathering) funnits med och hon finns med även på nya plattan, dock i en mindre framträdande roll, då hon får dela de kvinnliga sånginsatserna med Che Aimee Dorval (Casualties Of Cool) och Katrina Natale (fanns med på DEVIN’s platta ”Ghost”).

Flera av DTP’s plattor har innehållit några av DEVIN’s mest kommersiella låtar någonsin, och speciellt ”Addicted” från 2009 och även ”Epicloud” från 2012 var avsiktligt så kommersiella som möjligt för att testa hur långt man kan gå utan att den tunga metalen lät patetisk. Senast vi hörde från DTP var via duosläppet ”Ziltoid - Dark matters” och ”Sky blue”, två plattor som senare släpptes separat och som var rejält olika varandra. Historien om Ziltoid kan komma att få ett tredje kapitel och dessutom är en symfoni att vänta från DEVIN, men i dagarna släpps alltså ”Transcendence”, en platta där DEVIN experimenterar ännu en gång, men där fansen kanske inte direkt hör någon större skillnad.

DEVIN TOWNSEND är känd för att vara en kontroll freak utan dess like. Varje ton, varje inställning och varje del i processen måste gå via honom. För första gången någonsin så har han vågat släppa på denna ”mani” och låtit bandmedlemmarna vara med i processen, hur mycket är dock svårt att utvisa då jag t. ex. inte har tillgång till vem som skrivit låtarna. Men DEVIN säger själv att han kunde lämna studion och överlåta delar av inspelningsarbetet till de andra. Han har också haft en utomstående producent i Adam Getgood (Periphery, Animals As Leaders), vilket har lett till ett något luftigare sound som inte är riktigt lika grötigt och kaotiskt som DEVINs produktioner låtit tidigare.

Plattans tio spår påminner om mycket som DEVIN gjort tidigare, innan DTP, mindre kommersiellt men samtidigt melodiöst och snyggt. Det tar lite längre tid att ta till sig låtarna men det är värt att ta sig den tiden. Suggestiva låtar som ”Failure” och ”Secret sciences” är något av det bästa som det här bandet gjort och den vackra ”From the heart” kommer också att bli en favorit från den här plattan. Sedan undrar jag varför man valt att inleda plattan med låten ”Truth” som låter nästan som originalet som fanns med på ”Infinity” plattan, och även avslutande ”Transdermal celebration”, en cover av Ween, när man lär ha haft cirka 60 låtar att välja mellan.

Ändå en grymt bra platta igen från DEVIN TOWNSEND PROJECT, en av de bättre som det här projektet släppt!

Betyg: 8/10

Devin Townsend Band ”Synchestra”

Devin Townsend Project ”Epicloud”

1.       Truth

2.       Stormbending

3.       Failure

4.       Secret sciences

5.       Higher

6.       Stars

7.       Transcendence

8.       Offer your light

9.       From the heart

10.   Transdermal celebration

Bonus Disc:

1.       Gump

2.       Celestial signals

3.       Support the cause

4.       Into the sun

5.       Time overload

6.       Lexus

7.       Farther on

8.       Victim

9.       MonkeyMind

10.   Canucklehead

11.   Loud

 Här kan du höra spåret "Failure" från plattan!

Recension: DGM "The passage" (Frontiers)

Jag upptäckte italienska progmetalbandet DGM, som står för de tre musikerna Diego Gianfranco och Maurizio som bildade bandet 1996, först i och med bandets förra album, ”Momentum”, som släpptes 2013. DGM har hunnit släppa åtta studioplattor och en live DVD sedan starten, flera musiker har passerat revy genom åren och kvar från starten är faktiskt ingen av de tre bokstäverna i akronymet DGM. ”Momentum” var bandets andra CD där nuvarande sångaren Mark Basile fanns med och det är i och med detta tillskott som DGM började göra sig ett namn internationellt. Det här bandet har mycket influenser från till exempel svenska Evergrey och amerikanska Symphony X, men som samtidigt utvecklat ett eget tungt sound som idag är något av det bästa inom den tunga progressiva metalen. Det bevisar dessa killar verkligen i och med nya plattan ”The passage” som släpps på Frontiers Records i dagarna.

DGM är numera ett mycket väloljat maskineri som utvecklats rejält sedan starten för tjugo år sedan. Det här bandet har haft en lång process för att komma dit de är idag, men jag upprepar; DGM är något av det bästa som du kan höra inom progressiv metal idag. Evergreys sångare Tom Englund finns med på sång på låten ”Ghosts of insanity” och Symphony X gitarrist Michael Romero lirar tung och snabb gura på ”Dogma” och dessa två digniteters medverkan vittnar om att man numera slåss i den högsta ligan om fansen. I och för sig så tror jag inte att någon behöver slåss för det finns alltid plats för nya heta namn då fansen alltid är sugna på nytt!

Inleder gör DGM med 16 minuter ”The secret”, som är uppdelad i två delar, ett imponerande spår som inte bara visar upp spelskicklighet, råstyrka och taktbyten, utan det här bandets stora styrka är att de också är oerhört melodiösa och sätter melodierna i centrum. Alla musikerna i bandet är övernaturligt duktiga och Marco Basile är en grym sångare, men om du lyssnar på låten ”Animal” så förstår du också att de här killarna kan skriva låtar som gränsar till trallvänliga! Vilken supersnygg refräng!

Vill du ha riktigt tung och snabb progressiv rock så kan säkert ”Ghost of insanity” passa, där bandet inleder som en kross med bombastiska arrangemang och grymt stark sång.

”Fallen” är också grymt tung, där gitarrerna smattrar i kombo med trummorna i ett helvetestempo, men samtidigt lyckas Basile sjunga så starkt och vackert med snygga harmonier och melodier.

Efter en kort och vacker ”Disguise” där Basile sjunger ensam till kompet av ett piano så får vi höra den grymma ”Portrait” och där speciellt keyboardisten Emanuele Casali visar upp sig i ett grymt läckert solo. Ännu en snygg progressiv låt där refrängen står i centrum.

”Daydreamer” inleder med ett riff som lutar mer åt klassisk hårdrock och metal och låten är faktiskt lite funkig fast med en hel del läckra inslag av den mer progressiva karaktären.

Betongkross är det tillbaks till i ”Dogma” där alltså Michael Romero gästar och det här är plattans tyngsta spår och då menar jag verkligen tung!

Avslutande spåret ”In sorrow” är en mer eller mindre akustisk ballad, där Marcos fantastiska röst får stort utrymme, en vacker och oerhört känslosam avslutning på ett grymt bra album. DGM’s klart bästa hittills och ett band som går från klarhet till klarhet!

Betyg: 8/10

Symphony X ”—”

Evergrey”—”

1.       The secret Part 1

2.       The secret Part2

3.       Animal

4.       Ghost of insanity

5.       Fallen

6.       The passage

7.       Disguise

8.       Portrait

9.       Daydreamer

10.   Dogma

11.   In sorrow

Här kan du se och höra singellåten "Animal"!