Recension: Kaipa "Children of the sounds" (Inside Out)

Förra albumet ”Sattyg” som släpptes för tre år sedan, var åtminstone jag lite besviken på, då KAIPA alltid varit ett av mina absoluta svenska favoritband inom progressiv rock. Det är mycket tack vare KAIPA som vi har så många fantastiskt bra band som också håller internationellt. Bakom bandet finns keyboardisten Hans Lundin, den ende som är kvar sedan starten 1973, och det är hans speciella keyboards som blivit det varumärke som är KAIPA av idag. KAIPA debuterade på platta 1975, med ett idag självbetitlat klassiskt album, som följdes upp av ”Inget nytt under solen” ett år senare, som också räknas som en av svensk rockhistorias större klassiker. Bandet släppte ytterligare tre plattor fram till 1982 innan bandet lades på is.

2002 bestämde sig Hans Lundin, tillsammans med Roine Stolt, som var en av originalmedlemmarna, att återuppliva bandet och via Inside Out, samma bolag som Roine var knutet till med sin egen grupp Flower Kings, kom plattan ”Notes from the past” och succén var ett faktum. Förutom Hans och Roine så fanns det lite nytt folk samlat i bandet, Morgan Ågren på trummor, Jonas Reingold på bas och Patrik Lundström och Aleena Gibson på sång. Nya plattan ”Children of the sounds” är bandets åttonde album sedan återkomsten och alla medlemmar, förutom Roine Stolt som lämnade KAIPA efter två plattor och ersattes av gitarristen Per Nilsson, är fortfarande desamma!

Nya ”Children of the sounds” består av fem nyskrivna låtar som naturligtvis kommer från Hans Lundins penna och han har den här gången hittat inspiration från sina långa cykelturer i det vackra landskapet runt Uppsala trakten som är bandets säte. Och KAIPAs musik låter som naturen själv, positiv och vacker. Det är sällan mollackord i Lundins kompositioner och musiken är influerad av engelsk Canterbury och folkmusik, men översatt till svenska skogar och svenska troll och väsen.

Sångare Patrick och hans kvinnliga kollega Aleena är numera jämlika i framförande och deras röster kompletterar varandra så fantastiskt bra. Jag har tidigare skrivit i en annan KAIPA recension att jag tycker att Aleena är väldigt sexig…röstmässigt. Hon har en röst som verkligen passar in i den progressiva världen med sin lite hesa, snälla röst. De sjunger för det mesta båda på alla spår men ofta är det någon av de två som dominerar och det turas de om att göra.

Titelspåret inleder albumet och det är plattans snyggaste låt, som sträcker ut sig i elva och en halv minut. Och här är det i första hand Aleena som sjunger och det gör hon väldigt snyggt mot Hans vackra melodier.

”On the edge of new horizons” är plattans längsta spår med sina nästan arton minuter i speltid, och det hinner hända en hel del under den tiden. För Er alla som är bekanta med bandets progressiva rock så väntar en högtidstid med massor av snygga teman och instrumentala passager. Den här gången är det Patrik som hörs mest, och han har en sångröst som man förknippar med KAIPA mer än Ritual, som han ursprungligen kommer ifrån.

”Like a serpentine” är också oerhört vacker och glider iväg i ungefär samma fåra som man förväntar sig att KAIPA skall göra och trots att den här plattan är precis det som man vill att det skall vara, så kanske jag hade önskat att det funnits en eller annan liten överraskning. Jag gillar och har alltid gillat KAIPA, och man vet alltid vad man får, ibland bra, ibland lite bättre. ”Children of the sounds” kommer säkert att uppskattas av alla tidigare KAIPA fans, då Hans och hans band levererar det som man förväntar sig. Den här gången lite bättre faktiskt…

Betyg: 8/10

Flower Kings ”—”

Ritual ”—”

1.       Children of the sounds

2.       On the edge of new horizons

3.       Like a serpentine

4.       The shadowy sunlight

5.       What’s behind the fields

 Här kan du se och höra titelspåret "Children of the sounds"!