Efter tre snabba plattor mellan åren 2010 och 2012, så lades
supergruppen BLACK COUNTRY COMMUNION på is, trots stora framgångar och bra
mottagande. BCC består av Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherenian och
Jason Bonham, fyra mycket framgångsrika musiker på olika håll och fröet till
BCC uppstod när Hughes och Bonamassa jammade på en scen under Guitar Center’s
King Of Blues i Los Angeles 2009. Den världskände producenten Kevin Shirley,
som bland många andra översett inspelningar med Aerosmith, Led Zeppelin, Black
Crowes, Journey, Dream Theater och Iron Maiden, såg spelningen och övertalade
de två att sätta ihop ett band. Kevin räknas också som BCC’s femte medlem
eftersom det utan honom inte blivit något alls.
Kevin har naturligtvis varit med och översett inspelningarna
även denna gång, när bandet återigen gått in i studio och spelat in nytt
material, tio nyskrivna spår av Hughes och Bonamassa som nu släpps som albumet
”BCCIV”. Joe Bonamassa har ett tempo som musiker som jag inte riktigt förstår
hur någon klarar av, men mellan alla liveinspelningar, egna plattor och andra
åtaganden, t.ex. plattor och spelningar med sångerskan Beth Hart, var faktiskt
han som lyfte telefonluren och tog kontakt med de övriga tre och meddelande att
nu minsann var det dag för att återuppliva BCC igen!
När jag hörde talas om BCC 2010, så tyckte jag att det var
en något udda kombination, Hughes och Bonamassa, men efter att ha hört första
plattan så visade det sig att vara en riktigt lyckad duo. Men jag kan inte
påstå att någon av gruppens tre studioplattor fastnat riktigt hos mig. Det är
genuint genomförd hård rock med klara bluesinfluenser, men låtarna har inte
varit av den memorabla varan. Första plattan har hittills varit den som får
anses som den bästa av gruppens tidigare diskografi.
När man tagit lite längre tid på sig för att samla på sig
låtar, så borde resultatet kunna bli bättre än de kännbart hafsigt hopsatta
plattorna två och tre, eller? Låtskrivandet tog cirka fyra månader, enligt
Hughes, men troligtvis så har de båda låtskrivarna haft riff och andra embryon
till melodier sedan tidigare, Därför så möts lyssnaren av ”BCCIV” av en ganska
varierad samling låtar som sprider sig från folkmusikinspirerad rock till
klassisk hårdrock, men ofta med blues i botten. Glenn Hughes står för soulen
och hårdrocken, medan Bonamassa står för bluesen och folkmusiken.
Första spåret har varit ute ett tag på video, ”Collide” och
är ett funkigt stycke rock med klara Zeppelininslag och ett gitarr riff som är
signerat Glenn Hughes. En stuffig sak som svänger grymt bra och Hughes sjunger
så gudomligt bra att det är svårt att begripa att han fyller 66 år i år.
Likadant är det på andra spåret ”Over my head”, en låt som bygger på rytm i
versen och som har en stark refräng.
Låt nummer tre är det Joe som sjunger på och den här låten
sticker ut rejält mot hur BCC låter normalt. Låten handlar om Titanics
osjälviske orkesterledare Wallace Hartley som offrade sitt liv för att alla
andra skulle underhållas till dess att de kunde räddas på ett eller annat sätt.
Wallace, tillsammans med större delen av orkestern, följde med båten ner i dess
djup. Wallace var violinist och därför så spelas temat på fiol, ett instrument
som vi inte tidigare hört i detta band, och som vid första intrycket känns lite
malplacerat, men det här är en låt som verkligen växer ju mer det spelas.
Påminner lite om Dare korsat med Bruce Hornsby, ungefär…
”Sway” är ytterligare ett spår som lever lite på rytmen i
verserna, men där refrängen inte är lika stark som i ”Over my head” och efter
den följer ”The cove”, en låt som handlar om delfinslakten i Taiji i Japan som
äger rum varje år, där tusentals delfiner mördas på en och samma gång. Tempot
är långsamt men intensiteten är grymt skarp och det här ett spår med mycket
blues i botten. Snyggt!
En annan höjdpunkt på plattan är ”Wanderlust” som är en
aning ”popigare” än resten av spåren, med en tydlig anda av engelsk 60-talsstil,
med snygga inslag av Joes känsliga bluesgitarr.
Jag tycker att nya albumet är det bästa som det här bandet levererat
sedan debuten, och med tiden kanske till och med bättre. Variationen av låtar
är en av orsakerna och dessutom så känns tonen överlag mer positiv än tidigare,
lite luftigare ljudbild och man har valt att välja bort de allra tyngsta
influenserna som man kunnat höra tidigare, speciellt på album två och tre.
Musikerna är, som vanligt överjävliga, och Glenn Hughes sjunger om möjligt än
bättre än någonsin!
Betyg: 8/10
Glenn Hughes ”—”
Joe Bonamassa ”—”
1.
Collide
2.
Over my head
4.
Sway
5.
The cove
6.
The crow
7.
Wanderlust
8.
Love remains
9.
Awake
10.
When the morning comes
Här ser du killarna i låten "Collide"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar