Recension: Defiants "Zokusho" (Frontiers)

2015 släppte DEFIANTS sitt debutalbum, en platta som undertecknad håller för en av det årets bästa melodiösa rockplattor. Bakom namnet DEFIANTS hittar vi tre tidigare medlemmar från det numera avsomnade bandet Danger Danger, som, mellan åren 1989 och 2009, släppte sju studioplattor, och som hade en mycket hängiven skara fans. Saknaden efter bandet var stor och det var Frontiers Records mäktige mogul, SerafinoPerugino, som övertalade Bruno Ravel och Paul Laine att hitta på något tillsammans igen. Bruno var med och startade Danger Danger, tillsammans med originalsångaren Ted Poley och Paul Laine fanns med i bandet som sångare mellan åren 1995 och 2004. Trion kompletterades med den svenskfödde gitarristen Rob Marcello, som fanns med på bandets sista/senaste platta, ”Revolve”, samt under återföreningsturnén som bandet gjorde 2014.

Fortfarande kommer jag tillbaka till debutplattan lite då och då, och låtarna ”Runaway” samt ”Take me back” är två favoriter som jag fortfarande får gåshud när jag hör. Dessutom är hela plattan ett pärlband av grymt snygga och melodiösa låtar med ett klassiskt stort och svulstigt sound. En platta som andades mycket av ursprunget i Danger Danger, en som också hade ett modernt melodiöst uttryck. När bandet nu precis har släppt sitt andra album, ”Zokusho” (japanska och betyder ungefär ”nästa kapitel” eller ”uppföljare”) så är det just den plattan som snurrat mest hos mig under de senaste veckorna.

Trion har blivit en kvartett, då ytterligare en av Danger Dangers originalmedlemmar anslutit som gästande musiker på samtliga spår, nämligen trummisen Steve West, men soundet är lika fantastiskt svulstigt melodiöst och låtmaterialet är imponerande starkt. Det tog fyra år att följa upp sitt debuterande ”mästerverk”, och tiden har det verkligen förvaltat väl, genom att skriva elva kanonspår som hamnat på albumet. Inledande ”Love is a killer” är en riktig ”killer” och efterföljande ”Standing on the edge” är inte långt efter. Det tar inte alltför lång tid innan jag går och nynnar med i låtarna som snabbt sätter sig. ”Hollywood in headlights” har också en knivskarp refräng, perfekt igenkänningsfaktor utan att vara ett plagiat.

”Fallin’ for you” fortsätter på samma melodiösa tema och jag får, förutom DangerDanger och Loverboy som referens, också vibbar av den sorgligt underskattade 90- rockaren Michael Morales, som numera lever ett mindre glamoröst liv som musiklärare och coach.

En av favoritspåren på nya plattan är ”Hold on tonight”, som har en refräng stark som Super-Glue som efterföljs av ”Allnighter”, en låt med hög partyfaktor.

Lite längre ner i spelordningen kommer ytterligare en av mina favoriter, ”Stay”, en låt med mer melodiöst dimensionerad refräng och Rob Marcello spelar upp ett grymt snyggt gitarrsolo och visar samtidigt vilken härlig ton han har i sitt spel.

Väntan har varit lång, men nu när nya albumet med DEFIANTS äntligen är här så det så bra som man hoppats att det skulle vara. De uppfyller förväntningarna med råge!

Betyg: 9/10

Loverboy ”—”

Danger Danger ”—”

1.       Love is the killer

2.       Standing on the edge

3.       Hollywood in headlights

4.       Fallin’ for you

5.       Hold on tonite

6.       Allnighter

7.       U X’d my heart

8.       It goes fast

9.       Stay

10.   Alive

11.   Drink up!

Här kan du se videon till "Falling for you"!

Recension: Soleil Moon "Warrior" (Frontiers)

2012 släppte amerikanska SOLEIL MOON sitt andra album på Frontiers Records, en platta som gärna hoppar fram ur skivsamlingen av sig själv lite då och då för att avlyssnas, då det handlar om kvalitativ, tidslös poprock i stil med Richard Marx, Ambrosia eller Michael Thompson. Bakom bandnamnet döljer sig två mycket rutinerade, men kanske inte så kända namn inom amerikansk musikliv. Sångaren Larry King har kanske några av Er läsare hört tidigare på Michael Thompson Bands plattor och John Blasucci är keyboardist som bland annat lirar med Dennis DeYoung. På det här albumet finns också Michael Thompson med och gästar på gitarr, men han ingår inte i bandet när de ger sig ut och spelar live.

”Warrior” är bandets tredje album och det är långt mellan skivsläppen. Debuten ”Worlds apart” släpptes 1999, och uppföljaren kom inte innan 2011 i USA, och 2012 när Frontiers licensierade plattan och släppte den på sitt bolag för övriga världen. I och med världsreleasen så fick också en betydligt större publik upp ögonen och öronen för detta bands snyggt producerade och tidlösa musik. Väntan har varit lång på uppföljaren men nu är den äntligen här och den lär inte göra någon av de tidigare fansen besviken.

”Warrior” låter mycket ”amerikansk”, svulstigt och textmässigt så dyker det upp en hel del nostalgi, redan i inledande spåret ”’72 Camaro”, en tillbakablick till en tid när bilens storlek och längd var betydelsefull. Camaron var i och för sig ingen stor bil, men är idag en klassiker för alla bilälskare. En snygg inledning och hela albumet har en värme i produktionen som man ofta saknar idag och troligen så är plattan inspelad ”the old-fashioned way”.

”Here for you” är nästa spår, en vacker halvtempoballad med en stark refräng som snabbt blir en favorit på plattan. King har en kraftfull pipa och av någon outgrundlig anledning så kommer jag att tänka på John Denver, en av USA’s största artister genom tiderna inom countrymusiken. Inte min bag, men han hade en ruskigt bra röst.

”You and I” har ett arrangemang som får mig att tänka på popig AOR från 1980, men det låter ändå hur fräscht som helst. En härligt nostalgisk låt och en av många spår på albumet med en klockren refräng.

”Just so you know” är en låt som John Farnham troligen hade önskat att han skrivit, eller kanske också ”Can’t go on”. Båda med snygga refränger och en tidlös touch.

Första riktiga balladen heter ”Halfway to nowhere” och även denna låt är knivskarp i sina harmonier, arrangemang och refräng.

”When I’m with you” är nästa spår som jag fastnar för, en låt som inte riktigt kan bestämma sig för om det skall vara en ballad eller dansvänlig. Refrängen är stark och arrangemanget är himmelskt (om ni förstår kopplingen) såsom Michael W. Smith skulle kunna rattat in.

Tempot blir lite långsammare mot slutet och det finns några spår som inte håller klass, men i stort är det här ännu ett album som kommer att få alla AOR freaks att vakna upp. Titelspåret är dessutom nästan översvulstigt, med ett längre symfoniskt parti, som kunde varit signerat David Foster.

Det finns dock två ”fel” med ”Warrior”, avslutande ”420”, ett spår som inte står med i låtlistan – ett så kallat ”Hidden Track”, som inte alls platsar in. Dessutom så undrar jag hur de tänkte när de valde ut omslaget, som ger intrycket av att det här är en band som lirar betydligt tyngre musik, vilket mycket väl kan skrämma bort potentiella köpare. Hoppas detta inte blir fallet, för ”Warrior” är verkligen väl värd att lyssna in sig på!

Betyg: 8/10

Survivor ”—”

John Farnham ”—”

1.       ’72 Camaro

2.       Here for you

3.       You and I

4.       Just so you know

5.       Can’t go on

6.       Halfway to nowhere

7.       How long

8.       Nothing matters

9.       When I’m with you

10.   Before the rainbow

11.   Warrior

12.   420 (Hidden track)

Här kan Du lyssna till den vackra "Here for you"!

Recension: Unruly Child "Big blue world" (Frontiers)

En av rockens mest underskattade debutalbum kom 1992 och bandet var UNRULY CHILD. Mitt i värsta grungevågen så drunknade detta mästerverk i den nya, ångestfyllda, rocken, som spred sig som en kräftsvulst över världen. En efterföljare spelades in, men släpptes aldrig och UNRULY CHILD lades på is några år, innan de dök upp i en annan konstellation 1998, långt ifrån den kvaliteten som debuten hade. 2010 släpptes så den ”riktiga” uppföljaren till debutalbumet, där sångaren Mark Free (Signal, King Kobra) varit en viktig del, nu tillbaka i bandet som Marcie Michelle Free, efter att genomgått en könskorrigering i mitten av 1990-talet. Tiden var mogen för Marcie att återgå till musikbranschen, efter många års frånvaro, och albumet ”Worlds collide” visade att Mark/Marcie fortfarande besatt en enastående röst, som många saknat.

2014 släpptes första delen av ”Down the rabbit hole”, ett självfinansierat projekt, som vi ännu ej fått del två av, och 2017 var bandet tillbaka med ett nytt, helt, album på Frontiers Records, ”Can’t go home”. Då visade bandet upp en mognare sida, tempot var något lägre och låtarna mer åt melodiös rock än svulstig AOR, men det är faktiskt UNRULY CHILD’s starkaste platta sedan debuten, med en härlig samlig oerhört snygga låtar. Det har gått ytterligare två år och det är redan dags för uppföljaren till 2017 års mästerverk, ett album som fått titeln ”Big blue world”.

Nya albumet har en fortsatt stark profil när det gäller välskrivna låtar, men jag förstår mig inte riktigt på ljudbilden. Det finns ingen botten i produktionen och det låter ovanligt platt och komprimerat. De här rutinerade grabbarna har skrivi tio nya grymt starka låtar, men av någon anledning glömt att producera dessa med kärlek till sitt ursprung. Jag har inget emot att bandet, redan på förra albumet, ”vuxit upp”, men oj vad jag saknar ett svulstigt AOR sound som förgyller Marcies fantastiska stämma, Bruce Gowdy’s läckra och smakfulla gitarr riff samt Guy Allisons sinne för keyboard harmonier.

”Living in someone else’s dream” inleder plattan och det är en stark början, med en resa tillbaka till slutet av 80-talet, som är harmonierna gyllene tid, men det saknas tryck i Gowdy’s gitarr och allt är så fasligt lagom. Trummorna låter inte heller speciellt kul och Jay Schellen står inte ens listad att spela på plattan i den information som jag har, så kanske är det trummaskin (?) istället.

”All over the world” är också en stark låt med snygga melodier och harmonier och Marcie sjunger fantastiskt, men det hade behövts ett tyngre sound.

Därefter kommer ”Dirty little girl” som är en härlig melodiös rocklåt lite åt Toto-hållet, men med en touch av bandet Signal, Mark Free’s första band. Snygg låt med härliga harmonier och melodier.

En av plattans bättre spår är den lugnare ”Breaking the chains”, med en akustisk gitarr i kompet på verserna. Smakfullt och vackert med en refräng som fastar.

Även ”Are these words enough” är en lugnare låt som också är smakfullt melodiös, men som kanske saknar en refräng som fastnar på samma sätt som förgående spår.

”Will we give up today” går också i halvtempo till att börja med men ökar mot refrängen, som är riktigt bra och har ett aktuellt tema i miljöns tecken.

Tempot tas ner ytterligare ett snäpp när balladen ”Beneath the steady rain” startar, och det är inte riktigt vad man behöver efter flertalet lugnare spår. Dessutom så är det här inte någon speciellt bra låt och känns onödig och jag brukar hoppa över den när jag lyssnar på albumet rakt igenom.

När man ökar tempot på plattans tre sista spår så tappar plattan ändå lite fart eftersom dessa spår känns lite mer som utfyllnad och inte håller samma klass som första delen av albumet. Bästa av de tre är den lite bluesiga ”Down and dirty” son får beskrivas som plattans ”tyngsta” spår.

Jag hade inte förväntat mig att UNRULY CHILD skulle kunna toppa förra albumet och det gör de heller inte. ”Big blue world” är helt okej låtmässigt, trots att det svajar mot slutet, men största problemet är produktionen som jag inte kan godkänna, med tanke på de tidigare presenterat plattor som låter mycket bättre än så här…

Betyg: 7/10

Signal ”—”

Mr. Mister ”—”

1.       Living in someone else’s dream

2.       All over the world

3.       Dirty little girl

4.       Breaking the chains

5.       Are these words enough

6.       Will we give up today

7.       Beneath a steady rain

8.       The harder they will fall

9.       Down and dirty

10.   The hard way

Här kan Du se videon till låten "Will we give up today"!

Recension: Pattern-Seeking Animals "Pattern-Seeking Animals" (Inside Out)

Sedan Neal Morse försvann från Spock’s Beard så har man ofta tagit hjälp av en ”osynlig” medlem i bandet när det gäller låtskapande. Han heter John Boegehold och han är även keyboardist som också spelat på några av Spock’s plattor. Det är nu dags för honom att släppa platta med det egna bandet PATTERN-SEEKING ANNIMALS och det är inte helt fel gissat om Ni tror att vi skall hitta musiker från Spock’s Beard i bandet. För så är det; bassisten Dave Meros finns här och likaså förre Spock’s-trummisen Jimmy Keegan. Dessutom så har John valt att förlita sig till nuvarande Spock’s-sångaren Ted Leonard att både spela gitarr och sjunga.

Ni som följt Spock’s karriär sedan Neal Morse bestämde sig att hoppa av, vet att de har lyckats att fortsätta bandet på en hög nivå och de plattor som släppts har, men några få undantag, varit riktigt bra. Detta beror troligen mycket på att man har haft John Boegehold med sig i kulisserna, för han visar på den här plattan att han är en alldeles lysande låtskrivare, som har gåvan att kunna skriva intrikata, progressiva stycken – både långa och korta – och samtidigt vara oerhört melodiös. Både Dave Meros och Ted Leonard listas som låtskrivare, men jag är väldigt säker på att det är Johns grundidéer som de fått putsa lite på, och inte tvärtom.

Vid en första lyssning så låter det här som ytterligare en ”Spock’s Beard”-platta, men låtmaterialet är mer varierat och faktum är att jag har lyssnat på PATTERN-SEEKING ANIMALS’ debutplatta under mer än en månad nu, och jag tröttnat inte, så som jag faktiskt kan erkänna att jag ofta gör när det gäller Spock’s Beards plattor de senaste åren. Inledande, 10 minuter långa ”No burden left to carry” är lysande i alla dess teman och lite senare så kommer en kontrast i den poprockiga, 4 minuter korta, där man inte hittar några ”progressiva” inslag alls. ”Fall away” är också en mer ”vanlig” låt, en oerhört vacker ballad, där Ted Leonard sjunger grymt starkt.

Bästa spåret på plattan är ”No man’s land”, en låt med flera hooks, från det enkla visseltemat i inledningen till en grymt efterhängsen refräng. En låt som inte faller precis under progressiv rock, men som smälter in perfekt i variationen på det här albumet. Avslutande ”Stars along the way” är en av plattans längre spår och en vacker, värdig slutlåt på ett alldeles fantastiskt album.  Här blandas influenser från Genesis, Kansas och naturligtvis Spock’s Beard, på ett intelligent sätt!

Tanken med PATTERN-SEEKING ANIMALS var att det bara skulle vara ett skivprojekt, men nu är alla inblandade sugna att ta sin musik ut på turné. Och dessutom så lär det bli mer musik från gruppen, då John redan börjat skriva musik till en uppföljare. Den ser jag verkligen fram emot! Under tiden så tänker jag låta debutplattan cirkulera i spelaren ett tag till, och verkligen njuta!

Betyg: 9/10

Spock’s Beard ”—”

Kansas ”—”

1.       No burden left to carry

2.       The same mistakes again

3.       Orphans of the universe

4.       No one ever died and made me king

5.       Fall away

6.       These are my things

7.       We write the ghost stories

8.       No man’s land

9.       Stars along the way

Här kan Du njuta till plattans inledningsspår, "No burden left to carry"!

Recension: Nad Sylvan "The regal bastard" (Inside Out)

Det startade i 2015 med albumet ”Courting the widow” och fortsatte 2017 med albumet ”The bride said no”. Jag pratar om NAD SYLVAN’s historia om en vampyrs bravader, som nu avslutas med plattan ”The regal bastard”, en trilogi som för evigt kommer att sätta denna svenskamerikan på den progressiva musikkartan. Man kunde höra talas om NAD första gången när det lilla skivbolaget, Progress Records, 2008 släppte ett album med en duo som kallade sig Unifaun. NAD hade i och för sig tidigare gjort musik, men inte med ett skivbolag bakom sig. Unifaun lät mycket Genesis och ryktet spreds om denne musiker och sångare med den speciella rösten. Roine Stolt ville ha med honom i det kortlivade bandet Agent OF Mercy, som släppte 3 album, och Steve Hackett handplockade NAD när han för några år sedan återupptäckte Genesis katolog på skiva och flera turnéer.

Inside Out skrev kontrakt med NAD för vampyr-trilogin och SYLVAN har fått mycket god hjälp från bland annat Steve Hackett, Jonas Reingold, Tony Levin Guthrie Govan och Nick D’Virgilio under vägens gång. Sista plattan heter ”The regal bastard” och vi är framme vid historiens slut, men förhoppningsvis inte slutet för NAD SYLVAN. Debutplattan var lovande, men det var med förra albumet, ”The bride said no”, som allt föll rätt på plats med en samling grymt starka låtar, en röst som är unik och en tajt ensemble av rutinerade musiker. SYLVAN’s soulindränkta progressiva rock lutar ofta mot popens värld och han radade starka och catchy refränger bland de intrikata arrangemangen med en lätthet som var imponerande.

Detta fortsätter även på nya plattan, som inleder med den starka ”I am the sea”, en låt som är ett samarbete med producenten Anders Wollbeck (Army Of Lovers, Vacuum, Tarja, Tina Arena m.fl.). En stark inledning som övergår i den udda ”Ohau” som låter som en gammal vikingasång i modern skrud, där refrängen är ett riktigt plåster. Tyvärr är inte ”Whoa (Always been without you)” lika kul, en låt som känns väldigt lång och sträcker ut sig i drygt sju minuter. Det här är en låt som inte fastnar alls för mig och det är lite synd, då resten av plattan är så fantastiskt bra. Singelspåret ”Meet your maker” är en av dessa fantastiska alster, som också följer härnäst, en cool låt med en underliggande svart humor som jag gillar, snyggt arrangerad och titta gärna på den snyggt animerade videon så blir upplevelsen än bättre. NAD får här också kvinnlig assistans bakom mikrofonen av Tania Doko.

Min favorit på plattan är det långa titelspåret, 12 minuter och 21 sekunder av ren magi, ett spår som ofta trillar runt i min spelare och som kommer att komma högt bland årets bästa låtar 2019. Fantastiskt snyggt arrangerad, och refrängen är oerhört vacker. Samarbetet mellan Jonas Reingolds bass och Nick D’Virgilios trumspel är magiskt i den längre instrumentala delen och SYLVANs arrangemang av klaviatur är inget annat än världsklass, likaså stråkarrangemangen, signerade Maria Grönlund.

Efter den vackra balladen ”Leave me on these waters”, avslutas trilogin med ”Honey I’m home”, en kortare variant av ”Whoa”, som faktiskt passar bättre i detta arrangemang. Som bonusspår på CD-versionen (tack för det!) så hittar vi ytterligare två små läckerheter, ”Diva time”, som är ytterligare ett snyggt samarbete med Anders Wollbeck och ”The lake isle of Innisfree” som är en vacker lugn sak med melodiösa harmonier i vers och refräng.

”The regal bastard” är en platta som alla som redan blev frälsta av ”The bride said no” kommer att älska. Trots ett lite mindre kul spår så är nya albumet något som man måste ha i sin skivhylla. Och hör Du NAD SYLVAN för första gången och fastnar, så glöm inte att lyssna in Dig på de övriga två albumen i trilogin. Fantastiskt välgjord och trevlig progressiv rock!

Betyg: 8/10

Genesis ”—”

Steve Hackett ”—”

1.       I am the sea

2.       Oahu

3.       Whoa (Always been without you)”

4.       Meet your maker

5.       The regal bastard

6.       Leave me on the waters

7.       Honey I’m home

8.       Diva time (Bonus track CD)

9.       The lake isle of Innisfree (Bonus track CD)

Här kan Du se "Meet your maker"!

Recension: Neal Morse "Jesus Christ The Exorcist" (Frontiers)

NEAL MORSE behöver ingen prestation, då han numera är en älskad och aktad musiker som bara får fler och fler följare ju mer musik han ger ut. Att han i början av 2000-talet hoppade av sitt dåvarande band, Spock’s Beard, för att inte längre ägna sig åt sekulär musik, ansågs av många som ett dåraktigt val. Han har överbevisat sina belackare att det går att sälja både plattor och konsertbiljetter till den progressiva publiken, trots att han har starka kristna teman i sina texter. De två senaste plattorna ”Similitude of a dream” och ”The great adventure”, som släpptes under bandnamnet NEAL MORSE BAND, bygger båda på uråldriga texter med kristna förtecken, men för min egen del så är det den fantastiska musiken som imponerar, då jag själv inte alls är religiös på något sätt, och så är det för många progressiva rock fans. NEAL MORSE är unik i sitt sätt att skriva musik och kanske är också att det är få fans inom progressiv rock som lyssnar på texterna, då dessa ofta är ganska usla….

Men det finns ett innehåll i MORSE texter som ändå inte behöver tolkas med religiösa företecken utan som kan ses som rent filosofiska och han kan verkligen engagera lyssnaren. Kanske kan nya albumet ”Jesus Christ The Exorcist” ändå provocera en del då detta är en ren rockopera, vars idé härstammar hela tio år tillbaks i tiden. En av NEAL’s vänner tyckte att det var dags att någon gjorde en ny ”Jesus Christ Superstar” och NEAL kände sig manad att göra detta. Frontiers Records släpper nu resultatet av tio års arbete, rockoperan ”Jesus Christ The Excorsist”, ett verk som hade premiär på MORSEfest förra året.

Nya plattan är – naturligtvis – ett dubbelalbum, med en speltid på närmare två timmar och till skillnad från NEAL’s två senare verk, där teman upprepas och byter av varandra, så får lyssnaren här 25 nya låtar som binds ihop till en enhet. Allt presenterat av en stor ensemble med kända och mindre kända musiker och sångare. NEAL MORSE själv hörs väldigt lite, då han gör en mindre roll som sångare. Hans roll den här gången är i första hand som musiker, gitarrist, keyboardist och bassist. Dessutom så har han ju skrivit all musik. Randy George och Bill Hubauer finns med och Eric Gillette är också med på plattan, men inte som gitarrist utan som trummis och han är en lika grym trummis som gitarrist!

Eftersom det här är en rockopera så har flera sångare fått ta olika roller i verket. Som Jesus hör vi Ted Leonard (Spock’s Beard), Nick D’Virgilio (Spock’s Beard, Big Big Train) spelar Judas, Rick Florian (White Heart) har fått den otacksamma rollen som djävulen, Jake Livgren (Protokaw) - och son till Kansas gitarristen Kerry Livgren - spelar aposteln Petrus och Caiaphas och NEAL’s son Wil Morse hörs lite här och där, bland annat i körarrangemangen som finns i stort sett i varje låt.

Det hörs att NEAL har hämtat inspiration från Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s klassiska verk ”Jesus Christ Superstar”, där de olika rösterna får spela olika roller och där kör också är vanlig. Musiken är typisk NEAL MORSE, men ändå inte helt, då produktionen låter mer ”live” och jag tycker bara att det är positivt. Det låter lite retro, skull man kunna säga, och det här är inte alls en uppföljare till MORSE’s två senaste verk om någon trodde det. Dessutom så är låtmaterialet något av det bästa som NEAL har skrivit på mycket länge, många oerhört snygga låtar med starka melodier och fantastiska refränger. En favorit är ”Free at last” där Maria Magdalena (Talon David) sjunger en grymt vacker låt med en härlig inlevelse. En annan favorit Ted Leonard i ”Gather the people” och ”Love has called my name” är en supervacker poplåt där NEAL sjunger duett med Nick D’Virgilio. 

Låtarna varierar i stil från pop, blues, metal och – naturligtvis – progressiv rock, men fokus ligger på starka melodier och ”He must go to the cross” är en låt som lätt fastnar med en catchy körfigur. ”Hearts full of holes” är Judas bekännelse när han sviker Jesus och här låter Nick D’Virgilio lite som Robbie Willams och avslutande ”The greatest love of all/Love has called my name (Reprise)” är verkligen en pampig avslutning, något som NEAL MORSE brukar vara bra på. Kort sagt så är det här ett fantastiskt album, bra mycket bättre än den lilla besvikelsen med förra albumet ”The great adventure”. Enda nackdelen är att den slarvigt gjorda förpackningen, något som Frontiers Records troligen får ta på sig.

Betyg: 9/10

CD1:

1.       Introduction

2.       Overture

3.       Getaway

4.       Gather the people

5.       Jesus’ baptism

6.       Jesus’ temptation

7.       There’s a highway

8.       The woman of seven devils

9.       Free at last

10.   The madman of the Gadarenes

11.   Love has called my name

12.   Better wheather

13.   The keys to the kingdom

14.   Get behind me Satan

CD2:

1.       He must go to the cross

2.       Jerusalem

3.       Hearts full of holes

4.       The last supper

5.       Gethsemane

6.       Jesus before the council and Peter’s denial

7.       Judas’ death

8.       Jesus before Pilate and the crucifixion

9.       Mary at the tomb

10.   The greatest love of all

11.   Love has called my name (Reprise)

Här kan se och höra en av plattans tyngre spår, "Get behind me Satan"!

Recension: Teramaze "Are we soldiers" (Music Theories Recordings)

TERAMAZE blev med sitt förra album, ”Her halo” en ny fräsch kraft inom progressiv metal att räkna med. Med en melodiös exakthet så bjöd bandet på ett album som var ett av 2015 års bästa inom genren och plattan blev hyllad över hela världen, inte minst bland den växande skara fansen.  Bandet kommer från Melbourne, Australien och startade faktiskt redan 1993, vilket betyder att man har haft många år på sig att förfina sin musik, men det var först 2014, och albumet ”Esoteric symbolism”, som alla bitar föll på plats. Då började det att surra om TERAMAZE lite här och var och man kan säga att trägen vinner.

Det har tagit fyra år att sammanställa nya plattan ”Are we soldiers” och det har hänt en del sedan sist. Bandets originalsångare, Brett Rerekura, är tillbaka bakom mikrofonen, efter några års frånvaro. Jag gillade verkligen Nathan Peachys grymma stämma och fantastiska närvaro på ”Her halo” och hade lite svårt med Brett inledningsvis. Han har en grym sångröst även han, men den är mer anonym och han nyanserar inte alls lika mycket som Nathan gjorde.

Nya plattan ”Are we soldiers” släpps, precis som förra albumet, på Music Theories Recordings/ Mascot Label Group, ett skivbolag som har ett brett spektra av artister och band idag. TERAMAZE tillhör ett av skivbolagets tyngre akter och på nya albumet så är bandet tyngre än senast, och detta har medfört att melodierna inte är riktigt lika starka som på förra plattan. Däremot är det lika tajt och intrikat, med massor av musikalitet. Som tidigare sagts, så har det här grabbarna massor av erfarenhet och det lyser starkt genom hela, långa albumet.

För, som vanligt, så är får man mycket musik för pengarna när det gäller TERAMAZE. Nya plattan klockar in på 70 minuter, vilket är mastigt att ta sig genom i början. Jag var faktiskt på väg att avfärda plattan helt och hållet, då det tar sin tid att lyssna sig genom den. Förra albumets ”pop-inlägg”, typ titelspåret, hittar vi inte alls här och bandet har tagit sin progressiva metal mot en mer modern approach, samtidigt som man har starka influenser av Dream Theater och Symphony X. Men låten ”Are we soldiers” har en stark refräng som hänger kvar i skallen och även ”M.O.N.S.T.E.R.S.” håller hög klass. Lyssna lite extra på det härligt intrikata gitarr riffet i sistnämnda låt.

Men mitt favoritspår kommer allra sist, den tolv minuter långa ”Depopulate”, inte för att låten har de starkaste melodierna – både titelspåret, ”From savior to assassin” och ”M.O.N.S.T.E.R.S.” har betydligt snyggare refränger – utan för att alla de olika teman som låten består av är så snyggt arrangerat och dessutom så är de sista tre minuterna helt magiska.

TERAMAZE är en av den moderna progressiva metalens starkaste kort under senare år och håller ett stadigt grepp om sin position på nya albumet ”Are we soldiers”, trots att jag ändå tycker att plattan är en liten besvikelse. Jag saknar de starkaste refrängerna och jag saknar Nathan Peachy. Men annars så är det här en platta väl värd att kolla in!

Betyg: 7/10

Dream Theater ”—”

Symphony X ”—”

1.       Fight or flight

2.       Are we soldiers

3.       Control conquer collide

4.       From savior to assassin

5.       Orwellian times

6.       M.O.N.S.T.E.R.S.

7.       Wright of humanity

8.       Fact resistant human

9.       The one percent disarm

10.   Depopulate

Här kan Du se videon till låten "Fight or flight"!

Recension: Whitesnake "Flesh & blood" (Frontiers)

Vad har musiker som Cozy Powell, Neil Murray, Jon Lord, Ian Paice, Marco Mendoza, John Sykes, Bernie Marsden, Steve Vai, Vivian Campell, Brian Tichy och Adrian Vandenberg gemensamt? Jovisst har de alla varit medlemmar av gruppen WHITESNAKE någon gång under de 40+ år som bandet existerat. Det var strax efter det att sångaren David Coverdale stod helt allena, efter Deep Purple valde att avsluta 1976, och han släppt sina två första soloplattor som bandet WHITESNAKE blev etablerat, då de första soloturnéerna kompades av bandet The White Snake Band. Då bestod bandet av Bernie Marsden och Micky Moody på gitarrer, Neil Murray på bas och David Dowle på trummor, samt keyboardisten Brian Johnston, men sedan denna tid så har massor av duktiga musiker setts passera förbi, medan huvudmannen, David Coverdale, är den enda som bestått.

Numera består WHITESNAKE av gitarristerna Reb Beach och Joel Hoekstra, bassisten Michael Devin, keyboardisten Michele Luppi och trummisen Tommy Aldridge. Reb är numera bandets ledare, sedan Doug Aldrich valde att hoppa av 2015 och satsa på sitt eget band, Burning Rain, samt Dead Daisies, och Reb har varit med i bandet sedan 2002. Han har varit med på bandets tre senaste studioplattor och sedan 2011 års ”Forevermore” så har plattorna släppts på italienska bolaget Frontiers Records.  Sedan dess har också ”The Purple album” släppts, en platta med endast Deep Purple låtar, iklädda en något modernare skrud, en platta som på förhand kändes oerhört onödig, men som faktiskt låter förvånansvärt bra.

Nu har nya albumet ”Flesh & blood” precis släppts och det är Coverdale och WHITESNAKEs trettonde studioalbum (lite beroende på hur man räknar), med tretton nya alster (femton på deluxeutgåvan). Och om någon trodde att det här bandet hade ändrat stil på något sätt, eller försökt sig på någon ny genre så tror ni fel, det låter som man förväntar sig. Och det låter fantastiskt! Joel Hoekstra har varit med och skrivit sex av plattans spår och Reb Beach står för musiken på fem av dem. Säkert har de flesta av Er redan hört singeln ”Shut up & kiss me”, en blueshårdrockdänga av klassiskt WHITESNAKE snitt, med en refräng som fastnar utan kontroll. Texten är underordnad då riffen och den träffsäkra melodien står i fokus, för Coverdale har väl aldrig varit någon större textförfattare.

Jag har lyssnat nästan hela helgen på ”Flesh & blood” och har faktiskt lite svårt att byta ut den i spelaren. Hantverket är av yppersta kvalitet och ljudet är grymt. Coverdale har alltid valt de bästa musikerna för tillfället och på ”Flesh & blood” är det verkligen påtagligt. Det svänger grymt och Coverdale sjunger fortfarande otroligt bra, åtminstone på skiva.

Det finns inte ett enda dåligt spår på den här plattan och jag har flera favoriter, förutom ”Shut up & kiss me”. ”Always & forever” låter lite Thin Lizzy och har en refräng som jag har nynnat på under flera dagar, ”Hey you (You make me rock)” är tung och har ett fett gitarr riff och en skarp refräng, den vackra powerballaden ”When I think of you” med Coverdales karaktäristiskt, kraftiga inandningar, och den tokhärliga och bluesiga ”Trouble is your middle name” som också snabbt blir en låt som man går omkring och skriksjunger refrängen på.

Ytterligare några favoriter är ”Well I never” där refrängen också är av den digniteten att den har en benägenhet att inte släppa taget. Avslutande ”Sands of time” håller jag också som en av mina favoriter, där refrängen också är grymt stark.

På deluxe-utgåvan får man ytterligare två nya spår, den lugna bluesiga ”Can’t do right for doing wrong” och en struttig sak som heter ”If I can’t have you” och båda håller hög klass, men det finns en anledning till att de är bonusspår.

”Flesh & blood” visar att det fortfarande går att göra bra musik vid sextiosju års ålder. Han har ju i och för sig bra hjälp från sina yngre kollegor, men Coverdale is still going strong. Mighty strong!

Betyg: 9/10

1. Good to see you again
2. Gonna be alright
3. Shut up & kiss me
4. Hey you (You make me rock)
5. Always & forever
6. When I think of you (Colour me blue)
7. Trouble is your middle name
8. Flesh & blood
9. Well I never
10. Heart of stone
11. Get up
12. After all
13. Sands of time

14. Can't do right for doing wrong (Bonus track deluxe edition)
15. If I can't have you (Bonus track deluxe edition)

DVD Deluxe edition:
1. Shut up & kiss me (Classic jag version)
2. Shut up & kiss me (Club mix)
3. Behind the scenes of flesh & blood
4. Shut up & kiss me (Video mix)
5. Gonna be alright (Extended mix)
6. Sands of time (Radio mix)

Här hittar du videon till låten "Shut up & kiss me"!

Recension: Alan Parsons "The secret" (Frontiers)

ALAN PARSONS är en levande legend och legenden berättar att han hade förmånen att börja sin karriär med att jobba som assisterande tekniker på Beatles två sista plattor och bättre start än så är svårt att hitta. Från Beatles fick han större och större ansvar i studion med bland andra Paul McCartney och The Hollies, innan hans stora genombrott kom med producentrollen på Pink Floyd’s klassiska platta ”Dark side of the moon”, ett album som revolutionerande hela studiobranschen därefter. Han är också mannen som rattade ljudet på hits som John Miles ”Music” och ”Highfly”, Pilots ”Magic” och Ambrosias album ”Somewhere I’ve never travelled” och mycket stor del i denna musik beror på ALAN PARSONS speciella ljudbild, stors och svulstigt.

1975 mötte ALAN Eric Woolfson och ALAN PARSONS Project föddes, ett projekt där ALAN i första hand hade rollen som arrangör och producent och Eric skrev större delen av musiken. Musikerna, speciellt sångare, varierade, men med tiden så bestod bandet av en inre kärna av musiker, såsom gitarristen Ian Bairnson, trummisen Stuart Elliott och arrangören Andrew Powell. Debutalbumet hette ”Tales of mystery and imagination” och temamässigt byggdes albumet upp utifrån verk skrivna av Edgar Allan Poe. Därefter följde ett pärlband av numera klassiska plattor, såsom ”I robot”, ”Pyramid”, ”The turn of a friendly card” och Eye in the sky”.

Konceptet bestod i att bland klassiskt orkestral musik med melodiös pop och konceptet var mycket lyckat, åtminstone fram till och med albumet ”Eye in the sky”, som är ALAN PARSONS Projects mest sålda album. Ytterligare fyra album släpptes med APP, innan ALAN tog bort ”Project” och fortsatte i eget namn på skiva och som ALAN PARSONS Live Project på scen. Framgångarna med dessa album uteblev mer eller mindre, och senast vi hörde nytt material med ALAN PARSONS var på albumet ”A valid path”, 2004, som med sin moderna framtoning blev en stor flopp bland ALAN PARSONS gamla fans.

Men ALAN PARSONS har inte legat på latsidan, utan satsat sin tid på att turnera mer med sin låtskatt och publiken har fått vad den vill ha. Ett livealbum, ”Eye 2 eye” släpptes 2010 via Frontiers Records och tydligen har man hållit kontakten för nya plattan ”The secret” släpps på just detta bolag. Detta är alltså första studioalbumet med ALAN PARSONS på 15 år och förhandsintresset har naturligtvis varit massivt. Låten ”Miracle”, där Jason Mraz sjunger, har redan presenterats och alldeles nyligen kommer singelsläpp nummer två, ”As lights fall” där ALAN PARSONS själv sjunger. Båda dessa spår är snygga och starka poplåtar med PARSONS typiska stil och skulle mycket väl kunnat passa in på, till exempel, ”Eye in the sky”-plattan.

Men inledningen är vågad, ett orkestralt stycke, ”The sorcerer’s apprentice”, som är skrivet av Paul Dukas och som fanns med i Disney’s film, ”Fantasia” från 1940. Tanken är säkert att gamla fans skall få en känsla av att nu börjar ALAN PARSONS om från början, då debutplattan var full av orkestrala inslag. Numret är inspelat live i studio och, förutom en stor orkester så finns även Nathan East med på bas, Vinnie Colaiuta på trummor och Steve Hackett på gitarr.

Övriga spår på albumet är typiska PARSONS poplåtar, med symfoniska inslag och de orkestrala arrangemangen är fantastiska, dock är det bara första spåret som har en ”riktig” orkester. Förutom ”Miracle” och ”As lights fall”, så rekommenderar jag också ”One note symphony”, en udda sång från Todd Cooper som sjunger texten på samma not genom hela låten, den vackra ”Sometimes” där Lou Gramm gästar som sångare och likaledes lugna ”Fly to me”. Men kanske att det blir lite väl avslappnat på vissa spår mot slutet. Trots det så är ”The secret” det bästa som ALAN PARSONS släppt på länge, kanske så långt tillbaka som ”Eye in the sky”. Jag gillade i och för sig den mer progressiva plattan ”Gaudi”, som kom några år senare, men poplåtarna är riktigt snygga och stilmässigt så ligger nya albumet bra nästa tiden runt ”Eye in the sky”. En härlig återkomst från en levande legend!

Betyg: 7/10

Alan Parsons Project ”Eye in the sky”

Alan Parsons Project ”Turn of a friendly card”

1.       The sorcerer’s apprentice

2.       Miracle

3.       As lights fall

4.       One note symphony

5.       Sometimes

6.       Soirée fantastique

7.       Fly tom me

8.       Requiem

9.       Beyond the years of glory

10.   The limelight fades away

11.   I can’t get there from here

Här kan Du njuta av låten "As light fall"!

Recension: Jordan Rudess "Wired for madness" (Mascot)

JORDAN RUDESS är keyboardfantom i en av världens största rockgrupper, nämligen Dream Theater, för Er som inte vet. Han är också profilen som har givit getbocksskägget ett ansikte, men detta vita, välansade skägg påverkat troligen inte JORDAN’s fantastiska förmåga att hantera vita och svarta tangenter. Han har släppt plattor i eget namn förr, och det är vid dessa tillfällen som JORDAN tar ut svängarna rejält, då han bjudit på rena pianosoloalbum, moderna symfonier eller jazzfusion med varierad framgång.

Det är fyra år sedan som han senast släppte eget album, men nu är det alltså dags för nya plattan ”Wired for madness” att hitta vägen ut till potentiella köpare. Albumet består av åtta spår, och merparten av speltiden ägnas åt sviten ”Wired for madness”, ett verk som är uppdelat i två delar och som tillsammans är runt 35 minuter långt. Under dessa 35 minuter så träffar vi inte på ett enda musikaliskt tema mer än en gång och det här är inte ett lättlyssnat stycke musik, men väl så imponerande. Naturligtvis så är det diverse keyboards som har den mest framträdande rollen som instrument, men det finns också lite sång här och där, där också JORDAN själv bidrar. I del två hör vi också Marjana Semkinas vackra stämma från ryska duon iamthemorning och i slutet av hela sviten dyker bandkamraten från Dream Theater upp, James LaBrie, med sin mycket karaktäristiska stämma.

Som sagt, det här är inget lättlyssnat stycke men offra gärna 35 minuter då titelspåret är fyllt av dramatik och svindlande partier av mer eller mindre melodiös symfonisk rock. Och JORDANs vana trogen byter han ofta stil och ljudbild och visar upp en teknisk briljans med sina instrument som få kan mäta sig med.

JORDANs sångröst är inte mycket att orda om, då den är både begränsad och en aning uttryckslös, men likväl så är ”Off the ground” en låt som är mer sångbaserad och låten i sig är inte dålig, lite åt engelsk progressiv rock och vi hör Guthrie Govan (Aristocrats, Asia) gästa med ett kortare solo.

”Drop twist” är ytterligare en låt med spännande vändningar och påhitt och vi hör, lite oväntat, en ung up-and-coming trummis vid namn Elijah Wood (inte att förväxla med skådespelaren från Sagan Om Ringen), som är mest känd för att spela med Shania Twain och han visar även kunna spela den här typen av komplexa rytmer, både i låten ”Drop twist” och efterföljande ”Perpetual shine”. Den senare med ett klart fusioninspirerat sound.

I ”Just can’t win” så byter JORDAN stil igen och vi hör även Joe Bonamassa gästa med sin gitarr i detta bluesiga nummer. JORDAN sjunger själv och någon bluesröst har han absolut inte, vilket gör att den här låten inte tilltalar mig speciellt.

”Just for today” är en lugn och vacker låt där JORDAN sjunger än en gång, och det är också denna låts svaghet, men på avslutande ”Why I dream” så fungerar faktiskt JORDANS sång i denna jazziga, vackra och spännande skapelse.

Övriga gäster på albumet är trummisarna Marco Minnemann och Rod Morgenstein och gitarristerna Vinnie Moore och Joh Petrucci. En spännande, men inte helt genomstark platta, där de inledande 35 minuterna är höjdpunkten på albumet och visst blir man imponerad av RUDESS kvicka fingrar och varierande ljudbild bland sina många keyboards.

Betyg: 7/10

Allan Holdsworth ”—”

Emerson. Lake & Palmer ””-”

1.       Wired for madness Part 1

2.       Wired for madness Part 2

3.       Off the ground

4.       Drop twist

5.       Perpetual shine

6.       Just can’t win

7.       Just for today

8.       Why I dream

Här kan du videon till första delen av sviten "Wired for madness"!

Recension: Lonely Robots "Under stars" (Inside Out)

Och så är det dags att ta farväl av astronauten i John Mitchell’s (It Bites, Arena, Frost*) egna projekt med namnet LONELY ROBOT. Första plattan i trilogin, ”Please come home”, släpptes för fyra år sedan och 2017 kom del två, albumet ”The big dream”. Nu avslutas LONELY ROBOT’s äventyr med nya albumet ”Under stars”. Och för Er som är familjära med John Mitchell och hans något släpiga sångröst, vet vad Ni har att vänta Er. Och har Ni redan bekantat Er med LONELY ROBOT’s två tidigare album så är det här en mycket välkommen avslutning. Men John stänger inte helt dörren om sin astronaut…

John Mitchell är en hårt arbetande musiker som varit med och format och påverkat dagens engelska progressiva rock, kryddat med influenser från 80-talets engelska synthvåg. Första gången vi hörde talas om John var med det numera klassiska brittiska progbandet Arena, som John anslöt 1997, men det var först 2005 som hans namn blev mer omtalat i och med bandet Kino’s album ”Picture” kom ut. Det var här som John fick agera frontfigur i stor skala och alla skrev om plattan på ett mycket positivt sätt. Detta resulterade i samarbete med Jem Godfrey och bandet Frost* året efter, även han en gammal anhängare av brittisk synthpop och disco, vilket sedan har fortsatt på ytterligare tre studioplattor.

När It Bites återförenades 2003 så fungerade samarbetet med originalsångaren Francis Dunnery inte speciellt bra, så frågan kom tre år senare till John om att ersätta Francis. Eftersom It Bites var ett av Johns egna favoritband så accepterade han genast erbjudandet och det blev två studioplattor med det bandet, som numera är helt avsomnat. John’s signum fanns med på båda dessa plattor och rösten är en av dessa starka attribut som gör att man genast känner igen när Mitchell är inblandad.

Men han skriver också egen musik som har en klar ”John Mitchell-stämpel”. Det är till viss del progressiv rock men samtidigt väldigt mycket melodiös synthpop och kombinationen blir unik. Plattorna med LONELY ROBOT är lysande exempel på detta. Nya plattan, ”Under stars”, fortsätter på samma väg som de två tidigare albumen och det är bara att bocka och buga inför det som strömmar genom högtalarna, en fantastisk mix av Kino, It Bites, lite Porcupine Tree och några droppar Thomas Dolby och Nik Kershaw.

”Under stars” har naturligtvis ett tema och den här gången belyser vår astronaut den unga generationen som vuxit upp med datorer och telefoner som de inte kan slita sig från och baksidan av vårt beroende av teknologiska prylar. Musiken är ofta lågmäld och vacker och lyssna gärna lite extra på ”Authorship of our lives”, ”Under stars”, "How bright is the sun?" eller ”Icarus”, som är några lysande exempel på Mitchell’s popigare sida. När det kommer till de mer progressiva inslagen så rekommenderar jag ”Ancient ascendant” eller ”When gravity fails”. Men bäst är ”The only time I don’t belong is now” som faktiskt låter lite AOR.

Som tidigare så spelar John alla instrument själv, förutom trummor där Craig Blundell fått hoppa in. En grymt stark platta som avslutar trilogin om LONELY ROBOT!

Betyg: 8/10

It Bites ”—”

Thomas Dolby ”—”

1.       Terminal earth

2.       Ancient ascendant

3.       Icarus

4.       Under stars

5.       Authorship of our lives

6.       The signal

7.       The only time I don’t belong is now

8.       When gravity fails

9.       How bright is the sun?

10.   Inside this machine

11.   An ending

Här kan Du höra den vackra "How bright is the sun?"

Nästa smakprov är mer progressivt i form av låten "Ancient ascendant".