Recension: Come Taste The Band "Reignition" (AOR Heaven)

Bandet COME TASTE THE BAND kommer från Norge och har funnits sedan 1997. Inledningsvis så spelade man uteslutande covers av Deep Purple och släppte även två album med Deep Purple låtar; ”A tribute to Deep Purple” 1999 och ”Live” 2006. De här grabbarna gjorde sin grej så bra att man skapade sig ett erkännande och rykte hos publiken som även nådde medlemmarna i Deep Purple, vilket innebar att Glenn Hughes började ett samarbete med bandet 2007 på en stor norsk festival, kallad ”Kartfestivalen”, ett samarbete som varade till 2010 när Hughes hoppade av och istället startade sitt Black Country Communion.

Men 2011 så var det nästa Deep Purple sångare som hörde av sig, ingen mindre än Joe Lynn Turner, som ju också varit medlem i Rainbow. Repertoaren utvidgades till att även innehålla låtar från Rainbows låtlista och mellan 2012 och 2014 turnérade bandet tillsammans. Under tiden spelades även två låtar in som JLT skrivit tillsammans med Jo Henning Kaasin och Ståle Naas, CTTB’s gitarrist och bassist. Dessa två spår, ”Tied down” och ”Don’t let me bleed” finns med på bandets första platta med eget material som precis släppts på AOR Heaven.

2014 gjorde bandet konserter med två tidigare Rainbow sångare, Doogie White och Graham Bonnet och på ett hörn så fanns också den norske mästersångaren Jorn Lande med. Doogie har hållit kontakten med bandet sedan dess och spelat in sju nyskrivna låtar för bandet. Dessa sju, plus tidigare två nämnda spår finns nu alltså släppta på plattan ”Reignition”. Det är alltså ett slags 20års jubileum två år för sent som firas med att bandet, som turnérat med några av de största sångarna i rockhistorien, nu släpper sitt första album med eget material. Och som de gör det också!

Det är väl ganska få som fortfarande tycker att Deep Purple har något kvar att ge och nya uppsättningen med Rainbow var väl ett skämt, eller? Därför är det så härligt att höra att det finns någon som för arvet vidare och COME TASTE THE BAND gör det överraskande bra. Det låter en hel del Deep Purple, mest Mark I i stil, men också tidiga Rainbow och låtarna är faktiskt riktigt bra, bättre än vad jag hade kunnat förställa mig. Live ska bandet tydligen vara grymma när de river av de gamla klassiska Deep Purple låtarna. Nu kanske de också kan göra sina egna låtar till klassiker, vem vet!

Doogie White gör sin insats grymt bra och JLT är alltid JLT, men det ska fan vara sångare i det här bandet, för det finns faktiskt en sådan som är stadigvarande. Vidar Heidal heter han och han var med och bildade COME TASTE THE BAND för 22 år sedan och är en av två originalmedlemmar som fortfarande är kvar. Men han får bara vara med som bakgrundssångare på ett av plattans nio spår, stackarn…

Betyg: 8/10

Deep Purple ”—”

Rainbow ”—”

1.       Not that kind of man

2.       Under your skin

3.       Slave for your love

4.       Black rose

5.       Tide down

6.       Don’t let me bleed

7.       Fools in the night

8.       Cradle to grave

9.       So long old friend

Här kan du höra låten "Tied down" där Joe Lynn Turner sjunger!

Recension: Steve Hackett "At the edge of light" (Inside Out)

Efter ett kortare uppehåll i utgivningarna så är jag nu tillbaks på ett nytt år med nya möjligheter där vi kommer att få se gamla, såväl som nya namn dyka upp på den här bloggen. Först ut 2019 i min CD-spelare har varit STEVE HACKETT, en av den progressiva rockens största profiler, som startade sin karriär i det klassiska rockbandet Genesis, men som till dags dato faktiskt släppt hela 26 album i eget namn. Det tjugosjätte heter ”At the edge of light” har precis släppts, naturligtvis i flera olika varianter. Men nästan femtiofem minuter nyskriven musik blir det i alla fallen, oavsett vilken version man väljer.

HACKETT, som fyller 68 år den 12.e februari, är en musiker som alltid gått sin egen väg och också skapat sig ett helt eget uttryck och sound. Han använder sig ofta av udda instrument, bjuder in duktiga, men mindre namnkunniga musiker, på instrument som vi västerlänningar knappt hört talas om. Han överbryggar olika musikstilar, skriver och spelar sin musik från klassisk musik, via ”världsmusik” till rent popiga stunder. Ja, det är få musiker som verkligen passar in så bra inom epitetet progressiv musik som just STEVE HACKETT.

Dock har han på senaste albumen stagnerat något och upprepat sig en del, idéerna har verkat ta slut och jag hade därför inte alltför stora förhoppningar om att han ändrat på den trenden på nya albumet. Men, ack vad jag har fel! Ja, stilen är visserligen densamma, det spretar åt olika håll där STEVE HACKETT’s signatur är det enda som håller samman konceptet. Men vi får oss tillgodo tio spår som är det bästa som HACKETT skrivit på många år.

Man skulle kunna tro att ”At the edge of light” kunde vara en konceptuell platta, då de flesta spåren hänger ihop utan avbrott, men det förnekar HACKETT. Flera av låtarna är ändå reflektioner över det mörker som håller på att täcka större delen av vår värld, med främlingsfientlighet, miljöförstörelse och maktgalna ledare. I ”Beasts in our time” sjunger HACKETT om just de mörka krafter som vill få oss andra att tro att det är vilken del av världen som du härstammar ifrån som talar om din kompetens och din duglighet. En ideologi som även krupit sig in i ett så upplyst land som vårt eget. Låten inleder lugnt och vackert, för att mot slutet övergå i ett furiöst instrumentalt parti där STEVE HACKETT använder sin gitarr på ett tyngre sätt än normalt och där Rob Townsend brölar i sin saxofon i bakgrunden.

”Under the eye of the sun” var första låten som släpptes från det här albumet, en positivt laddad låt, med ett snyggt gitarrtema och ett hav av stämmor, vackert sjungna av HACKETT själv.

På ”Underground railroad” får STEVE hjälp med sången av inga mindre än Durga och Lorelei McBroom, mer kända för sitt samarbete med Pink Floyd. Det här är ett spår där STEVE plockar fram sin dobro och det blir lite bluesig gospel med en viss bluegrass-feeling, innan trummor drar igång och ett instrumentalt parti med olika grymt häftiga teman följer .

Längsta spåret på albumet heter ”Those golden wings” och inleder med vackra stråkar, innan en ensam gitarr och STEVEs röst tar vid. Men strax drar hela bandet igång i den oerhört vackra refrängen och det här är otvivelaktigt plattans stora höjdpunkt. Efter två refränger så börjar ett långt och mäktigt instrumentalt stycke, som spretar hit och dit, från stort körverk till hård rock. Ett mycket spännande stycke musik och en HACKETT när han är som bäst!

I ”Shadow and flame” drar HACKETT och gänget till Indien och sitarspelaren Sheema Mukherjee får visa upp sig till ackompanjemang av trummisens stora trumsound.

Avslutande spåren ”Descent”, ”Conflict” och ”Peace” är en trilogi där inledande ”Descent” kan jämföras med Ravels ”Bolero” med en gnutta mer dramaturgi, som övergår i den korta, men mäktiga ”Conflict” som låter som ett Bond-tema. Det är tur att det avslutas med något mer positivt i ”Peace”, ett spår som är destinerat att bli en ny HACKETT klassiker, med vackra harmonier och stora körer.

STEVE HACKETT brukar alltid leverera intressant musik, men den här gången så har han levererat sin intressantaste platta på bra många år!

Betyg: 9/10

Steve Hackett ”To watch the storms”

Steve Hackett ”Wild orchids”

1.       Fallen walls and pedestals

2.       Beasts in our time

3.       Under the eye of the sun

4.       Underground railroad

5.       Those golden wings

6.        Shadow and flame

7.       Hungry years

8.       Descent

9.       Conflict

10.   Peace

Här kan Du se videon till låten "Beasts in our time"!

Recension: Roine Stolt's The Flower King "Manifesto of an alchemist" (Inside Out)

Musikern ROINE STOLT är nog en av de mest aktiva i Sverige och som gjort otroligt mycket musik genom åren, men som är näst intill okänd för den stora massan musikkonsumenter. Han startade sin karriär som 18-åring i det klassiska bandet Kaipa, som släppte sitt debutalbum redan 1975. Sedan dess så har det faktiskt blivit strax över femtio skivreleaser med olika band, förutom Kaipa också Flower Kings, Transatlantic, Agents Of Mercy, The Tangent, Jon Anderson, nya bandet The Sea Within, samt ett gäng soloalbum. I de flesta av dessa band har han varit bandledare och huvudsaklig låtskrivare, vilket gör honom till unik, då han också spelar i stort sett vilket instrument som helst, förutom trummor.

Så var fallet på det egna albumet ”The flower king”, som släpptes 1994, och som blev något av en språngbräda ut i den internationella musikaliska världen. Efter tre album med Kaipa så lämnade ROINE bandet 1978, och sedan var det ganska tyst om honom, fram till att ”The flower king” släpptes. ROINE gav sig ut på turné med ett band som senare blev gruppen Flower Kings. 1999 skrev bandet på ett kontrakt med tyska Inside Out, som släppte ”The flower king” och ytterligare fyra plattor med bandet som man hittills hunnit släppa och nu tog allt fart på allvar.

Genom åren så har ROINE STOLT varit väldigt framgångsrik i en smal musikstil, som visserligen blivit bredare med åren, men hade världen varit rättvis så hade ROINE varit mångmiljonär och en kändis över hela världen. Men det är nog samtidigt tur att det inte är så, då ROINE haft fria musikaliska visioner som alltid varit intressanta och ofta alldels lysande briljanta. Bandet Flower Kings är det mest framgångsrika konceptet och också det mest långlivade, som skapat fantastiska plattor som ”Stardust we are”, ”Unfold the future”, ”Paradox hotel” och bandets senaste platta ”Desolation rose”, som släpptes 2013.

Bandet Flower Kings ligger numera helt nere, men man vet aldrig med ROINE STOLT och nyheten om att han samlat ihop lite gammalt och nytt folk och skulle ut på turné med Flower Kings låtar skapade hopp om en ny platta. Det kom också, men det här är mer en soloplatta än ett bandprojekt och heter följaktligen ROINE STOLT’s THE FLOWER KING, som en sorts fortsättning på soloplattan ”The flower king”. Faktum är att det finns vissa spår på det här albumet som härstammar från tidig Flower Kings era och som inte passat in i något av ROINEs olika projekt, förrän nu.

ROINE sjunger i stort sett alla låtar själv på nya plattan, som fått namnet ”Manifesto of an alchemist”, till skillnad från Flower Kings, där Hasse Fröberg tog en stor del av det ansvaret. Hasse finns med, men bara med körsång och även Nad Sylvan står som sångare på albumet. Övriga musiker är ROINEs bror Michael Stolt, och Jonas Reingold, som båda tidigare fanns med i gruppen Flower Kings och alltså är det ”gamla” folket. ROINE står för alla gitarrer och också en hel del keyboard, men Max Lorentz och nya förmågan Zach Kamins, som också kommer att finnas med på turnén, spelar också keyboard här. På trummor hittar vi ingen mindre än Marco Minnemann, som kommer att ersättas av en annan ny förmåga på turnén, Mirko DiMaio.

”Manifesto of an alchemist” presenterar tio nya spår och en speltid på närmare sjuttio minuter. Allt är inspelat under relativt kort tid och ljudbilden är något sämre än vad man annars brukar få från ROINE oavsett vilket band. Man började inspelningarna i början av juli och låtarna var färdigmixade i mitten av augusti så det gick ovanligt fort och få pålägg är gjorda enligt ROINE.

Inledande ”Lost America” är en klassiskt formad STOLT-komposition med grymt snygga och melodiösa sångverser och refräng, men där det naturligtvis också petas in progressiva instrumentala delar och hela anrättningen är i toppklass. Texten är samtida och samhällskritisk, vilket flertalet av albumets låtar är.

”Ze pawns” har en smygande början och ROINE närmast viskar fram sången inledningsvis, och det här är ett annat av plattans starkare spår, också den med ett tydligt politiskt budskap.

Plattans längsta spår heter ”High road” och är en typisk Flower Kings låt, med starka influenser från Yes, snygg melodiös sång och intrikata musikaliska infall däremellan. ”Rio Grande” följer därefter och är en instrumental sak som går från melodiöst till mer jazzigt meditativt mot andra delen av spåret Hela tiden med en stark Flower Kings känsla, och ett välkänt sound skapat av ROINE STOLT.

”Next to a hurricane” är en vacker och snygg låt med en stark refräng och sedan följer låten ”The alchemist” som ändrar stil mot en jazzig progressiv rock med vassa kanter. Dessutom är det här ännu ett instrumentalt stycke, där Rob Townsend får mycket utrymme med sin saxofon.

Efter en kortare Beatles-influerad poplåt, ”Baby angels”, så hittar vi ytterligare ett snyggt instrumentalt nummer i ”Six thirty wake-up”, innan plattan avslutas med ytterligare en längre välkostymerad låt, kallad ”The spell of money”, i vilken alla kända attribut när det gäller ROINE STOLT finns med.

Det spelar egentligen inte någon roll om det står The Flower Kings eller ROINE STOLT’s THE FLOWER KING på albumet, det går inte att ta miste på vem som skrivit musiken. Jag gillar det här albumet, betydligt mer än jag gillade ROINE’s nya supergrupp The Sea Within som släppte sitt första album tidigare i år. Ett nytt lysande exempel på att ROINE STOLT borde ha mer uppmärksamhet i det svenska musiklivet. Ett musikaliskt geni som knutit till sig geniala musiker – det kan inte bli fel!

Betyg: 9/10

The Flower Kings ”—”

Transatlantic ”—”

1.       Rainsong

2.       Lost America

3.       Ze pawns

4.       High road

5.       Rio Grande

6.       Next to a hurricane

7.       The alchemist

8.       Baby angels

9.       Six thirty wake-up

10.   The spell of money

 Lyssna och njut till inledande "Lost America" här!

Recension: Care Of Night "Love equals war" (AOR Heaven)

2015 släpptes en platta med svenska bandet CARE OF NIGHT, som tog många AOR fans med storm och plattan hamnade högt upp på mångas bästalista för årets releaser. Gruppen bildades fem år tidigare ur askan av det kortlivade bandet Seven Tears som släppte sitt enda album på italienska Frontiers Records 2007. Efter att CARE OF NIGHT fick alla lovord för sin debutplatta, ”Connected”, så gjorde de också ett bejublat uppträdande på Nottingham Festival samma år, men sedan blev det tyst under en längre tid.

Efter några medlemsbyten och ny gitarrist i form av Viktor Öström Berg, så är ny killarna tillbaka med album nummer två, ”Love equals war”. Erik Wigelius, från gruppen Wigelius, producerade debutalbumet på ett alldeles föredömligt sätt och han har fått förnyat förtroende även denna gång, och soundet är än en gång alldeles lysande. Har Du inte tidigare hört CARE OF NIGHT, men kanske hört Wigelius två lysande plattor, så kommer Du att gilla det här. Det är ett stort, svulstigt AOR sound, som låter både retro och modernt på samma gång och Wigelius har hittat ett ”eget” sound att blanda nytt och gammalt som passar CARE OF NIGHTs keyboardbaserade melodiösa rock perfekt.

Plattan inleds med titelspåret, som ger mig rysningar direkt. Det här är en av årets bästa låtar i den här genren, stor produktion, maffiga keyboard och synth, och så Calle Schönbergs skönsång som grädde på moset. En låt med en härligt snygg och grymt stark refräng som biter sig fast som en igel!

”Your perfection” kommer härnäst och det är ännu en låt som snabbt fastnar, stark refräng med en lagom igenkänningsfaktor. Det gäller att låna, förädla och gör det bättre. Då blir det en hit!

Likadant gäller ”She leads you on”, vars inledande keyboardslinga inte på något sätt är en ny uppfinning, men i det här bandets händer så arrangerar man ihop en låt som vida överglänser de flesta andra som använt sig av samma standardackord i AOR-genren. Så snyggt och svulstigt vackert!

”All I got” är inledningsvis en snygg ballad, som sedan övergår i ett Toto-influerad tyngre mellanspel som är härligt arrangerat och lysande framfört.

Nya gitarristen har tillfört lite taggigare och mer framträdande gitarr i ljudbilden och på ”Hit” blir det likt en smocka i jämförelse till de övriga låtarna. Ytterligare en stark right-in-your-face refräng där Calle får kvinnlig hjälp med sången på slutet.

Tillbaka med stora keyboards tar bandet oss på nästa spår, ”Ivory tower”, en låt som låter en hel del Wigelius, men också mer kända svenska band som Work Of Art eller Spin Gallery. Klassiskt snyggt!

Powerballaden ”Cold as my heart” är lagom melankolisk och det här är en helt okej låt, men man har haft otyget att blanda in en saxofon i ljudbilden och det är med tveksamhet som jag accepterar detta (inte speciellt förtjust i detta djävulens instrument, hihi). Som tur är så används detta instrument mycket sparsamt.

Shuffletakterna i ”Please don’t leave” svänger visserligen, men låten i övrigt är ganska trist och ”We will find a way” känns som utfyllnad, vilket är lite trist då det här albumet bara bjuder på tio låtar sammanlagt.

Avslutande ”At last” är dock en riktig pärla och en grymt snygg avslutning på ytterligare en stark platta från CARE OF NIGHT. Debuten var ett strå vassare än nya plattan och var rakt igenom fantastiskt låtmässigt. Åtta starka av tio spår är ändå inte fy skam och det här bandet är så in i baljan mycket bättre än det mesta som släpps i genren. Stark fortsättning på karriären som jag hoppas kommer innebära ett gäng lika starka plattor i framtiden, eller?

Betyg: 8/10

Wigelius ”Tabula rasa”

Work Of Art ”Artwork”

1.       Love equals war

2.       Your perfection

3.       She leads you on

4.       All I got

5.       Hit

6.       Ivory tower

7.       Cold as my heart

8.       Please don’t leave

9.       We will find a way

10.   At last

 Här kan Du höra det fantastiska titelspåret!

Recension: Rickard Sjöblom's Gungfly "Friendship" (Inside Out)

RIKARD SJÖBLOM har kallats den nya generationens Roine Stolt bland den progressiva fanbasen. Och det finns en hel del likheter mellan dessa två musiker, först och främst finns det en märkbar rastlöshet hos båda; Roine har gärna flera band och projekt igång samtidigt och startar egna band och går med i andras från och till. Det börjar likna RIKARDS vardag också, som startad sin seriösa musikaliska bana med bandet Beardfish, som släppt åtta album mellan åren 2003 och 2015. Det bandet rör sig gärna mellan jazz, rock och progressiva tongångar och RIKARD är den som skriver i stort sett allt material som bandet gett ut på album. Dessutom har RIKARD släppt två solplattor, tre plattor med duon Bootcut och dessutom så är RIKARD numera fast medlem i engelska progrockbandet Big Big Train.

2009 gav RIKARD ut första plattan med egna bandet GUNGFLY, plattan ”Please be quiet”, som skiljde sig i ljudbilden något från Beardfishs, och var en kanal för RIKARDS lite rockigare sida. Det har sedan blivit ytterligare två studioplattor från GUNGFLY, senast förra årets ”On her journey to the sun”, och det som från början var mer menat som ett sidoprojekt är numera RIKARDS enda egna band, då Beardfish numera gått i graven. Därför lät förra plattan mer som ett Beardfish album än de två tidigare GUNGFLY plattorna.

Nu har GUNGFLY precis släppt album nummer fyra, kallat ”Friendship”, där RIKARD tittar tillbaka till sin barndom och skriver texter om sina gamla vänner, några som han inte vet var de längre finns, några som inte längre lever och några få som fortfarande finns kvar. Historierna kretsar kring en trädkoja som han minns att de byggde nära sina föräldrars hus och där vänskapen frodades och där banden knöts hårdare och hårdare tills en dag när allt försvann och alla gick vidare åt olika håll. Precis så som livet ofta är för de flesta av oss.

GUNGFLY består av RIKARD, som spelar de flesta instrumenten på plattan, utom trummor där Petter Diamant ser till att det hålls på takten. Dessutom finns också Petters bror Rasmus med på bas på fyra av plattans tio spår och David Zackrisson spelar gitarr på två av låtarna. Albumets sju första spår tillhör plattans koncept och det här är sju grymt starka spår och kanske det bästa som RIKARD skrivit någonsin, åtminstone har han fått ihop den starkaste plattan hittills av alla som släppts där RIKARD varit inblandad. Från snygga inledande ”Ghost of vanity”, via det långa titelspåret, den närmast hitiga och vackra ”They fade” och den instrumentala ”A treehouse in a glade” där RIKARD försöker beskriva hur kojan byggdes och hur man spenderade sin tid där, mer eller mindre på liv och död när vännerna ibland blev attackerade av äldre gäng som de inte ville ha att göra med.

Efter den poprockiga ”Stone cold” serverar SJÖBLOM och hans mannar den genialiska låten ”If you fall, pt. 2”, vars första del återfinns på GUNGFLY’s förra platta. Det här är tretton minuter magi och en av årets häftigaste progressiva upplevelser, fylld av snygga teman och ett härligt arrangemang. ”Crown of leaves” är en höstlikt melankolisk låt som omfamnar jazzigt och varmt innan plattan byter tema och bjuder på tre bonusspår, varav ”Past generation” är en låt som skrevs i RIKARDS yngre år när han prövade sin lycka i punkband. Det här är en modern tolkning av en av RIKARDs allra första kompositioner, som också ger smakprov av hur det lät då, i slutet av låten. Lite kul faktiskt och låten är ju inte helt galet fel ändå!

Annars är ”Slow dancer” en snygg låt i 80tals-stil som jag inte kan låta bli att gilla och plattan avslutas med en kortare version av titelspåret kallat ”Friendship (Utopian radio edit)” där de första fem instrumentala minuterna är borttagna.

En riktigt bra platta från GUNGFLY som visar prov på en av Sveriges just nu intressantaste musiker och låtskrivare i den progressiva skolan.

Betyg: 8/10

Beardfish ”—”

1.       Ghost of vanity

2.       Friendship

3.       They fade

4.       A treehouse in a glade

5.       Stone cold

6.       If you fall, pt. 2

7.       Crown of leaves

8.       Slow dancer (Bonus track)

9.       Past generation (Bonus track)

10.   Friendship (Utopian radio edit) (Bonus track)

 Här kan du höra inledande  "Ghost of vanity"!