Recension: Phantom 5 "Play to win" (Frontiers)

Tysk melodiös metal har genom åren visat sig vara riktigt populärt utanför landets gränser. Band såsom Bonfire, Mad Max, Jaded Heart, Casanova, Fair Warning och Scorpions är bara några av de band som fans ofta lista som sina favoriter inom genren. Bonfire är ett av mina favoritband och Casanova var också riktigt bra under de år som bandet var aktivt. Tysk musik i stort har ett ganska speciellt sound, oavsett om det handlar om pop, rock, metal eller dansmusik. Det finns en hårdhet och saknar lite för ofta en känslighet som band från andra länder gärna implementerar. Det var någon som en gång sa att ”tyskar inte kan sjunga blues – det låter för jävligt för språket är för hårt och passar inte för att uttrycka känslor”. Det ligger något i det. Nu sjunger ju samtliga uppräknande band på engelska, men ändå….

Förra året så släppte Frontiers Records en platta med ett nytt tyskt band som lät precis som Mad Max korsat med Bonfire och Casanova, och kanske var inte det så konstigt när bandet PHANTOM 5 bestod av folk som tidigare spelat med dessa band. Trummisen Axel Kruse har bankat sina skinn i flera år i bandet Mad Max, tillsammans med sångaren, bassisten och gitarristen Michael Voss, som också fanns med i både Casanova och aktuella bandet Wolfpakk. Sångare i bandet är ingen mindre än Claus Lessmann, som varit frontfigur i Bonfire sedan 1986, men som valde att hoppa av det bandet till förmån för Phantom 5 för två år sedan. Sist, men inte minst, så finns gitarristen Robert Boebel från ett annat tyskt band, nämligen Frontline, på gitarr.

Debuten var en ganska trist historia, som tydligen sålde väldigt bra, för nu är bandet redan klara med sin uppföljare som fått namnet ”Play to win”. Nya albumet är ett bra snäpp bättre än debuten, då det finns ett gäng med riktigt slagfärdiga rockdängor att hojat med till. Jag har en ny favoritlåt i titelspåret, som inleder med ett riktigt snyggt och melodiöst gitarriff, där Michael och Robert spelar snygga stämmor och som återkommer i den härligt melodiösa refrängen.

Men det finns några pärlor till som jag gärna rekommenderar, såsom ”Crossfire”, en riktigt tung sak med vassa gitarrer i inledande riffet och här är refrängen också riktigt bra, där Lessmann sjunger över det härligt maffiga gitarrerna.

”Baptised” är en annan bra och klassiskt inramad tung rocklåt som lätt fastnar och det är lätt att jämföra med Bonfire, då Lessmanns karaktäristiska stämma är så väl förknippad med det bandet.

Bra refräng får du också i låten ”Read your mind”, som inleder med 80-talsinspirerade synthar som extra krydda.

Ytterligare spår som jag tycker är helt okej är ”Child soldiers” som också har en tänkvärd text, dock så är resten av plattan lite mer intetsägande. Plattan har ett tungt och bra producerat sound och det låter bättre än debuten. Snygg och klassisk melodiös hårdrock med influenser från slutet av 1980. Kan kanske vara nåt?

Betyg: 7/10

Bonfire ”—”

Casanova ”—”

1.       The change in you

2.       Crossfire

3.       Baptised

4.       Read your mind

5.       Play to win

6.       Child soldiers

7.       Do you believe in love

8.       Phantom child

9.       Had enuff

10.   Shadows dance

11.   Reach out

Här kan du se videon till låten "Crossfire"!

 

Recension: Von Hertzen Brothers "War is over!" (Music Theories Recordings/Mascot Label Group)

”War is over”! Tänk om de tre orden vore en sanning över hela vår värld. Kommer vi någonsin globalt kunna utbrista denna korta, men kraftfulla, mening tillsammans? Ja i Finland så sitter det tre bröder som gjort ett helt album vars tema är riktat åt vår mänsklighets tokigheter och vår ras oförmåga att hålla sams och leva i samförstånd. ”Vi måste först visualisera och fundera på hur freden ska se ut. Även om det bara är pyttesmå steg i ditt medvetande och hjärta så kommer det gradvis at spridas och utvecklas så att vi kan nå målet!”. Detta säger Mikko, som är en av tre bröder VON HERTZEN i guppen VON HERTZEN BROTHERS, som nu är aktuella med sitt nya album, som alltså heter ”War is over!”. Det är mycket kloka ord och om det skulle innebära att det blev fred på jorden så skulle jag gå runt och tvinga alla att lyssna på den här plattan!

VON HERTZEN BROTHERS är ett band som aldrig riktigt fått sitt stora internationella genombrott, men som är riktigt stora i sitt hemland Finland. När man pratar om bandet i media så beskrivs deras musik som progressiv, men med en stark feeling av AOR, och den beskrivningen är faktiskt inte så dum. För de tre bröderna kan verkligen leverera rena hitlåtar, såsom titelspåret ”New day rising” från gruppens förra album med samma namn, eller den vackra ”Flower and rust” från albumet ”Nine lives”. Eller nysläppta låten ”The arsonist”, som finns med på nya albumet, en låt som har en urstark refräng och där bandet låter som en hybrid mellan 30 Seconds To Mars och Biffy Clyro. Den här låten saknar egentligen helt progressiva inslag utan lutar mer åt en modern form av AOR eller indie rock!

”War is over!” är Mikko, Kie och Jonnes sjätte album sedan starten 2001 och nu vill man profilera sig mer utanför Finlands gränser och därför så har man skrivit avtal med Mascot Label Group, som kommer att distribuera plattan internationellt. Jag har följt det här bandet sedan 2011, och plattan ”Stars aligned”, men har inte blivit riktigt klok på om jag gillat det jag hört. Plattorna har varit ganska ojämna och det har varit högt och lågt i låtmaterialet, rena hits blandat med trista bagateller. På nya albumet har de tre bröderna skrivet låtar var och en för sig, och konstigt nog så är resultatet mer homogent än tidigare.

Plattan inleder med det långa titelspåret, ”War is over!”, som jag måste säga är det klart bästa som det här bandet gjort någonsin. Detta är en lång svit med flera olika snygga teman som man arrangerat ihop till en majestätisk låt med flera dimensioner. Avslutande temat återkommer i slutlåten, ”Beyond the storm”. Grymt mäktigt!

”To the end of the world” är en snygg och råare form av modern rock, där influenser från band som Foo Fighters eller senaste tidens Opeth kan genomskina. Stark refräng även här!

”The arsonist” är en riktig hitlåt i mina öron, modern, stark rock med en tuff attityd och stora melodiösa teman och en grym refräng.

Sedan fullkomligt älskar jag den maffiga inledningen till ”Jerusalem”, en magnifik låt som jag gärna skulle vilja se på en stor arena med ett häftigt ljud och en grandios ljusshow! Låt sedan hela världen vara åskådare och vagga till det suggestiva kompet.

Den vackra akustiska inledningen i ”Who are you?” varar i tre fjärdedelar av låten innan man blåser på med allt man har. Ett episkt stycke musik som väcker känslor varken man vill eller inte.

Tyngsta låten på plattan är den ilskna ”Blindsight” där gitarrer har en starkt framträdande roll, som följs av en ny grymt starkt melodiös låt med ett smått galopperande komp. Låten heter ”Long lost sailor” och är en av plattans höjdpunkter.

”Wanderlust” är nästan fyra minuter helt naket och nära med sång endast ackompanjerat av gitarr och lite atmosfäriska synthar. Oerhört skört och vackert och en kontrast till avslutande ”Beyond the storm”, som i och för sig inleder trevande, men som byggs upp till en kraftfull vägg av musik och en värdig avslutning på ett album som överraskade mig mycket positivt. Det här är en av höstens bästa plattor, oavsett om man gillar progressiv rock, AOR eller modern indiebetonad hårdrock. Strålande!

Betyg: 9/10

30 Seconds To Mars ”—”

Biffy Clyro ”—”

1.       War is over

2.       To the end of the world

3.       The arsonist

4.       Jerusalem

5.       Frozen butterlfies

6.       Who are you?

7.       Blindsight

8.       Long lost sailor

9.       Wanderlust

10.   Beyond the storm

 Här hittar du låten "The arsonist"!

Här kan du också lyssna till den fantastiska låten "War is over"!

Recension: Robin Beck "Love is coming" (Frontiers)

Behöver ROBIN BECK en introduktion? Ja kanske för vissa av Er, men för oss som upplevde Coca-Cola reklamen i slutet av 1980-talet, minns jättehiten ”First time”, en låt som användes av världens starkaste varumärke under en tid och där ROBIN sjöng på reklamjingeln som blev en en hel låt, eftersom efterfrågan blev gigantisk. ROBIN BECK var på allas läppar, men när låten slutade att användas så försvann ROBIN lika plötsligt som hon poppade upp. Åtminstone för den stora allmänheten.

ROBIN skivdebuterade redan 1979, med albumet ”Sweet talk”, men det var 10 år senare med albumet ”Trouble or nothin’”, och hitlåten ”First time”, som hon var som störst. Hon hade stor hjälp av låtskrivare och musiker såsom Diane Warren, Desmond Child, Steve Lukather och Paul Stanley från Kiss. Tre år senare så släpptes albumet ”Human instinct” och då slog man på stort med låtskrivare såsom Mark Spiro,, Jonathan Cain, Ann & Nancy Wilson (Heart), Glen Burtnik med flera. Dessutom så fanns flera av världens mest efterfrågade studiomusiker med på albumet, och det sålde helt okej, men långt ifrån vad man hade förväntat sig. 1994 kom albumet ”Can’t get off” och sedan blev det tyst om ROBIN.

Fram till 2003, då hon släppte albumet ”Wonderland” och sedan dess så har hon släppt ifrån sig nytt album med relativt jämna mellan rum på två till tre år. 2017 innebär det tionde soloalbumet för ROBIN BECK och albumet släppts på italienska Frontiers Records, ett bolag som hon tidigare släppt två plattor på. Nya plattan har fått namnet ”Love is coming” och låtarna är skrivna av Clif Magness och sin man James Christian (House Of Lords) och det är första gången sedan 1994 och albumet ”Can’t get off” som hon samarbetar med Clif. Han spelar också alla instrument på plattan, förutom något gitarrsolo här och där.

ROBIN är en av de största kvinnliga rockprofilerna idag, men kanske inte den som är allra kändas bland vanligt folk. Hennes plattor är oftast helt okej men saknar det där lilla extra för att jag skall gå igång fullt ut. Men hon har sin röst! Hennes absolut bästa platta hittills är tidigare nämnda ”Human instinct”, där det finns grymt bra låtar. Nya albumet är ROBINs bästa sedan dess, det kan jag säga redan nu. Clif och James har skrivit ett gäng riktigt bra låtar och jag är faktiskt riktigt överraskad över hur bra det här albumet är!

Plattan inleds med ”Island” som överraskar med ett kort och tungt gitarriff, med det handlar fortfarande om melodiös rock men med en något modern touch. ROBINs röst är fortfarande i toppform och hon låter fortfarande lika fräsch och vital som hon gjorde 1988!

Jag får Kent-feeling av inledningen till ”On the bright side” och svenska Kent är en grupp som jag har en viss hatkärlek till, men resten av låten är tillbaka i vackert melodiöst rocklandskap.

”In these eyes” är en riktigt snygg ballad som ROBIN gör så grymt bra och den här refrängen får jag nästan gåshud av.

Titelspåret är en av plattans höjdpunkter, med ett starkt tema och en bra refräng och ROBINs röst imponerar och lekfullheten i den popigare reggaedoftande ”Me just being me” är rätt kul. Här låter ROBIN lite som Ann Wilson i Heart på sina ställen. Härligt positiv låt!

Även ”On to something” påminner en hel del om Heart när det bandet, med systrarna Wilson i spetsen, var som mest ”kommersiella”. En power ballad i snyggt arrangemang och bra melodiösa teman och en riktigt härlig refräng.

Plattan tenderar att bli något svagare låtmässigt mot slutet, där den gospellika soulpastischen ”If you only knew” känns helt fel. Men avslutande två låtar, ”Girl like me”, där det låter lite Alannah Myles, och den underbara balladen ”Warrior” håller kvaliteten uppe och det här är ROBIN BECK’s bästa platta på väldigt länge. Inte illa när man varit i branschen i över trettio år!

Betyg: 8/10

Heart ”—”

House Of Lords ”—”

1.       Island

2.       On the bright side

3.       In these eyes

4.       Love is coming

5.       Me just being me

6.       On to something

7.       Lost

8.       Crave the touch

9.       If you only knew

10.   Here I am

11.   Girl like me

12.   Warrior

Här kan du se videon till titelspåret "Love is coming"!

Recension: Premiata Forneria Marconi "Emotional tattoos" (Inside Out)

PREMIATA FORNERIA MARCONI, eller som de flesta känner till bandet bäst, PFM, är Italiens genom tiderna absolut mest hyllade progressiva band. Man debuterade redan 1972, med albumet ”Storia di un minuto” och sedan dess så har mycket vatten runnit under broarna. Nu har man skrivit kontrakt för nya albumet, det första ”riktiga” PFM albumet sedan 2000, och det är också första gången sedan cirka trettio år som man sjunger på engelska. Ja, nya albumet, ”Emotional tattoos”, släpps i flera olika versioner och dubbel-CD’n innehåller samtliga låtar på både det engelska och det italienska språket.

PFM är för många det typiska italienska soundet, och nu när bandet valt att återgå till hur de en gång lät så är det nog många som hurrar. Efter en rockopera, ett instrumentalt album och en rent klassisk platta så verkar bandet hittat tillbaka till det som en gång gjorde bandet stort inom progressiv rock. Jag har under de senaste veckorna lyssnat på bandets nya låtar både på engelska och italienska, och trots att sångaren och den ende originalmedlemmen, Franz Di Cioccio, är duktig på det engelska språket så föredrar jag faktiskt den italienska plattan framför den engelska. Detta trots att jag ofta har svårt för att musik framförs på annat språk än engelska (hur märkligt är inte det ??).

Plattan inleds med den vackra ”We’re not an island/Il regno”, som i mitt tycke är helt fantastisk. Jag har inte hört jättemycket med bandet tidigare, men det här måste vara något av det bästa som de gjort. Även ”Morning freedom/Oniro” är en vacker låt, och även om man kan känna igen PFM’s speciella sound, så låter det ändå lite annorlunda, lite med bakåtlutat, lite lugnare, och också lite rakare utan invecklade progressiva teman, än vad jag hört tidigare i alla fall. Men det är snyggt och stiligt gjort!

”The lesson/La lezione” är en låt som man helst ska avnjuta på italienska, då språket är en stor del i låtens sväng och gung och nästa spår, ”So long/Mayday” inleder lugnt och vackert för att sedan bli något snabbare. Refrängen är snygg och melodiös och hela låten är kryddad med Lucio Fabbris fiol.

”A day we share/La danza degli specchi” är positiv, struttig och fylld med snygga teman och en enkel glad refräng som kan göra vilken dålig dag som helst bättre.

”Central district/Quartiere generale” andas samma positiva stämning och den här låten hämtar också arrangemangsmässigt från folkmusik med ett tema där fiolen har stor betydelse.

”Freedom square/Freedom square” är helt instrumental och egentligen enda spåret på albumet som man kan kalla fullt ut ”progressiv” kanske. Ändå saknar säkert något gammalt PFM-fan de progressiva inslagen på nya albumet, där låtarna ibland är rena pop eller rocklåtar, med lite mer intrikata arrangemang.  Men vad gör väl det, jag tycker ändå att det här är så pass bra och starkt gjort att jag utan vidare kan rekommendera Er att lyssna på plattan. Är du helt ny till gruppen så är inte den här plattan helt representativ för hur bandets diskografi låter, men det ändå ingen dum början alls. För Er som känner bandet sedan tidigare så lär vi få olika reaktioner. För min del så är jag positivt överraskad!

Betyg: 8/10

Genesis ”Collins-perioden”

Yes ”—”

CD1 – English Version

1.       We’re not an island

2.       Morning freedom

3.       The lesson

4.       So long

5.       A day we share

6.       There’s a fire in me

7.       Central district

8.       Freedom square

9.       I’m just a sound

10.   Hannah

11.   It’s my road

CD2-Italian Version

1.       Il regno

2.       Oniro

3.       La lezione

4.       Mayday

5.       La danza degli specchi

6.       Il cielo che c’e

7.       Quartiere generale

       8.       Freddom square

9.       Dalla terra alla luna

10.   Le cose belle

11.   Big bang

Här kan du se videon till låten "The lesson"!

Recension: VUUR "In this moment we are free-Cities" (Inside Out)

Anneke van Giersbergen är för många mest känd som Devin Townsends sidekick på flera av hans plattor, inkluderat hans två storsäljare ”Addicted” och ”Epicloud”. Dessutom har Anneke även funnits med Devin under några turnéer också. Där har hennes röst varit en stor bidragande orsak till de stora framgångarna, åtminstone så är jag helt övertygad om detta. Men Anneke hade en karriär innan Devin Townsend och för många andra av Er så minns Ni henne som frontfiguren i det holländska metalbandet The Gathering, ett band som var stort inom ”depprockar”-kretsar under många år. Jag förstod aldrig storheten med det bandet och jag gör fortfarande inte det.

Under senare år så har Anneke också hunnit släppa ett par soloplattor, men då har det mer handlar om poprock och dessutom så har hon också arbetat med Arjen Lucassen i projektet Gentle Storm. Det bandet släppte albumet ”The diary” 2015 och sedan åkte Anneke ut på turné med låtarna utan Arjen. Men med i turnébandet fanns, bland andra, trummisen Ed Warby (Ayeron, Elegy), gitarristen Ferry Duijsens (Ayreon) och bassisten Johan van Stratum (Stream Of Passion), samt sångerskan Marcela Bovio (Stream Of Passion). Succén var ett faktum och man tyckte att det var så kul att spela ihop att det sedermera blev ett nytt band av detta, med vissa justeringar. Marcela var med och startade VUUR (betyder eld eller passion på holländska), tillsammans med Anneke, men valde sedan att hoppa av projektet och därför så drar Anneke hela lasset själv när det gäller sång.

Och, trots att jag gillar det mesta av Anneke, så blir det här lasset lite för stort för hennes späda och operalika röst. Det blir lite för lite variation i hennes timbre och röstläge på deras debutalbum ”och med tanke på att det här är det tyngsta som jag hört med Anneke någonsin, så gäller det att man har en röst som har lite power. Det har Anneke onekligen, men på fel sätt.

Därför så passar inledande ”My champion – Berlin” henne ganska illa, där det, liksom musikens progressiva resa, borde vara mer lämpligt med en sångare/sångerska som kan följa med i de tematiska svängningarna.

Det blir betydligt bättre i den tunga ”Time – Rotterdam”, som konstigt nog är än mer polyrytmiks, men samtidigt rakare i strukturen. Jag gillar det mörka temat i låten och gitarr riffet är magnifikt!

Alla spåren har en titel med tillägg av en storstad och ett löst tema för hela plattan är att Anneke har skrivit texter för de olika stämningar som hon mött på alla sina resor runt i världen som musiker. En av plattans bättre spår är den om Beirut, ”The martyr and the saint”, för här passar hennes röst riktigt bra ihop med en med den mer positiva inramningen i arrangemanget.

Sedan får vi följa med till Rio i låten ”Freedom” som är en av de låtar som verkligen fungerar för Annekes röst. Dessutom så är resten av bandet på topp, kanske inte i första hand med en massa progressivt musikaliska element, men det här är en lugnare, tajt och snyggt arrangerad låt.

Musiken har kommit till tack vare bandets två gitarrister, Ferry Duijsens och Jord Otto, men bidragit har också Joost van den Broek, som också var med i turnébandet The Gentle Storm och som dessutom bidrar med lite keyboards på det här albumet och som också har producerat plattan, Mark Holcomb (Periphery), Esa Holopainen (Amorphis) och Daniel Cardoso (Anathema). Låtarna är genomgående bra och snyggt framförda, Anneke gör vad hon kan och gör för det mest rätt. Jag blir ändå lite ”trött” på hennes entonighet i längden.

Betyg: 6/10

Epica ”—”

Stream Of Passion ”—”

1.       My champion – Berlin

2.       Time – Rotterdam

3.       The martyr and the saint – Beirut

4.       The fire – San Fransisco

5.       Freedom – Rio

6.       Days go by – London

7.       Sail away – Santiago

8.       Valley of diamonds – Mexico City

9.       Your glorious light will shine – Helsinki

10.   Save me – Istanbul

11.   Reunite! – Paris

 

Här kan du se och höra låten "My champion-Berlin"!

 

Recension: Midnite City "Midnite City" (AOR Heaven)

Några korta rader om ett nytt band som bildades så sent som i januari i år. Frontman är Rob Wylde, som vi kunnat höra ibland andra det klassiska sleezerock bandet Tigertailz. Han har också skrivit låtar till bland andra Vega och Steevi Jaimz. Med tre låtar på en demo, ”Nothing’s like losing you”, ”Summer of our lives” och ”Think about you”, producerade av Pete Newdeck (Newman, Eden’s Curse) bearbetade bandet olika bolag runt i världen och det var AOR Heaven som nappade med bästa dealen. Därför så sitter jag här med bandets debutalbum som har samma namn som bandet självt, MIDNITE CITY, och lyssnar mig genom de elva spår som de hunnit spela in sedan kontraktet blev verklighet.

MIDNITE CITY låter en hel del som senaste alstret från Tigertailz, ”Blast”, som det bandet släppte förra året. Det innehåller låtar som Rob skrivit för det här projektet och som han, efter det att dealen med AOR Heaven var klar, spelade in med Pete Newdeck som trummis, den okände gitarristen Miles Meakin och Shawn Charvette på keyboards. Själv spelar Rob också gitarr på ett härligt punkigt vis på den här plattan. Det här är rak, okomplicerad och tidlös melodiös rock, med slagsida åt sleazerock eller ”hair metal” som vissa kallar det.

Som sagt, gitarrljudet är något ”punkigt”, rått och raspigt, men i övrigt så är MIDNITE CITYs musik övervägande melodiös. Rob Wylde är kanske inte världens roligaste sångare, men han passar in i konceptet, på samma sätt som han är en värdig arvtagare till Steevi Jaimz i Tigertailz. Plattan inleds med ”We belong” och det här är ett spår som ganska lätt fastnar i pannloben, med en refräng som är enkel och beroendeframkallande.

”Ghost of my old friends” är faktiskt en trallvänlig låt och i och med det en aning sötsliskig i min smak och även ”Summer of our lives” blir lite för banal. Jag kan inte låta bli att tänka på det gamla klassiska svenska rockundret Noice, fast MIDNITE CITY är inte i närheten lika uselt som Noice lät en gång i tiden.

”Nothing’s like losing you” är en av mina favoritlåtar på albumet, där man återanvänder riff och teman som använts så många gånger förr, men det fungerar fortfarande väldigt bra. Det här är en av få riktigt bra låtar som jag fastnat för med MIDNITE CITY. Ytterligare spår som är okej är ”One step away” och ”I just can’t take it” som båda sväller över av melodiösa melodier. Annars så är detta inte mer än en ordinär samling låtar som jag kommer att glömma ganska snabbt och jag stundtals lite svårt för det lite punkiga soundet som gör att det låter lite amatörmässigt på sina ställen.

MIDNITE CITY låter inte alltför kul, det finns några få ljuspunkter men över lag så är det här en ganska tråkig och förutseende platta där klyschorna avlöser varandra. Helt okej, men inte mer…

Betyg: 5/10

Tigertailz ”—”

 

1.       We belong

2.       Ghost of my old friends

3.       Summer of our lives

4.       Nothing’s like losing you

5.       Last beat of my heart

6.       Everything you meant to me

7.       Can’t wait for the nights

8.       One step away

9.       I just can’t take it

10.   Things she said

11.   Think about you

Här hittar du videon till låten "Summer of our lives"!

Recension: Revolution Saints "Light in the dark (Frontiers)

Att trion REVOLUTION SAINTS skulle återuppstå och följa upp sitt fantastiska första album, endast kallats ”Revolution Saints”, var det nog inte många som ville satsa pengar på, när nyheten om trummisen och sångaren Deen Castronovo misshandlat och hotat sin fru under påverkan av olika narkotiska preparat kablades ut över en närmast chockad rockpublik för två år sedan. Deen, som vid tillfället också var medlem i Journey, sparkades med omedelbar verkan från det bandet och många trodde nog också att det var slutet för Deens lovande karriär som både sångare och trummis!

REVOLUTION SAINTS var ett drömprojekt för Frontiers Records CEO Serafino Perugino, då han arbetat med alla de tre musikerna i bandet, bassisten Jack Blades (Night Ranger), gitarristen Doug Aldrich (Whitesnake, Dio) och trummisen Deen Castronovo (Journey). Att hitta en konstellation där Deen skulle vara frontfiguren och sångare var en idé som funnits hos Serafino under en längre tid och det var ingen lätt uppgift att försöka pussla ihop scheman med de två andra för att få tid att gå in i studio. 2015 kom debuten ut och det var en platta som många hade högst upp sina listor över det årets bästa plattor.

Nu är ändå trion tillbaka, med förstärkning av den allestädes närvarande Alessandro Del Vecchio på keyboards och som producent. Det här är en tung kvartett musiker som spelat in nya plattan ”Light in the dark” med referenser melodiösa rockband, såsom Night Ranger, Damn Yankees, Y&T och Bad English, men framför allt Journey. Deen var ju även sångare på vissa spår på Journeys senare album, och många trodde faktiskt att det var Steve Perry som sjöng!

Nya albumet tar vid där debuten avslutade och man känner igen bandets sound, men låtmaterialet är snäppet sämre än var det var på debutplattan.

Plattan inleder med titelspåret och det här är Journey rakt av, in i minsta detalj av låtbyggandet, en snabb och snygg låt med stark refräng och både Deen och Jack sjunger här.

Låten som kommer därefter heter ”Freedom” och är fylld av dramatik och snygga harmonier, ett grymt snyggt solo från Aldrich. Det här är favoriten på plattan för min del!

Första balladen heter ”I wouldn’t change a thing” är också andra singel från den här plattan och ni kan se videon som finns inspelad via länken nedan. Det här verkar vara en sorts bekännelse från Deen angående hans problem som han tidigare haft. Han sjunger grymt bra här och låten är riktigt stark och det hela känns väldigt äkta.

Sedan följer ett antal spår som visserligen är riktigt bra om man jämför med mycket annat som släpps, men som inte alls når upp till den standard som visades upp på debutalbumet.

”Don’t surrender” rockar på med ett grymt snyggt riff och Deens kraftfulla röst jobbar för fullt och likadant är det i både ”Take you down” och ”The storm inside”, två spår som också har drivande gitarr riff som grund.

Ballad nummer två heter ”Can’t run away from love” och här sjunger Deen med samma härliga känslofulla röst som på tidigare ballad, men det här är en mer ordinär melodi som inte lyfter lika lätt.

Ytterligare ett spår tål att rekommenderas och det är ”Another chance” som ligger näst sist på albumet. Jag gillar gitarr riffet skarpt och refrängen svänger en hel del och Deen är helt klart i toppform ännu en gång. Avslutande ”Falling part” är också snygg, men där är det bryggan som är bästa delen i låten.

Att REVOLUTION SAINTS skulle få en uppföljning var det inte många som trodde. Inte jag heller faktiskt. Men nu är de tillbaka och de gör en helt okej platta, bra mycket bättre än mycket annat som släpps, men ska jag jämföra med debutalbumet så är det här långt ifrån lika intressant. Bra låtar, men lite anonymt i längden…

Betyg: 7/10

Journey ”—”

Night Ranger ”—”

1.       Light in the dark

2.       Freedom

3.       Ride on

4.       I wouldn’t change a thing

5.       Don’t surrender

6.       Take you down

7.       The storm inside

8.       Can’t run away from love

9.       Running on the edge

10.   Another chance

11.   Falling apart

12.   Back on my trail (Live)-Bonus track deluxe edition olny

13.   Turn back time (Live)-Bonus track deluxe edition only

14.   Here forever (Live)-Bonus track deluxe edition only

15.   Locked out of paradise (Live)-Bonus track deluxe edition only

Här hittar du videon till låten "I wouldn't change thing"!
Här kan du se titelspåret på albumet "Light in the dark"!