Recension: Ursus X "Orion" (Self-Released)

URSUS X är ett nytt svenskt progressivt rockprojekt som har sin bas på västkusten, består av två personer, Björn Johansson från Bohuslän och Staffan Lückander som bor i Varberg, och har precis släppt sitt debutalbum ”Orion”. Det här är ett projekt som tagit tid och fått mogna under lång tid. Inspelningarna till plattan påbörjades redan 2006 och har alltså tagit lite drygt tio år att slutföra.

Björn är en multiinstrumentalist som tidigare är mest känd för sitt samarbete med Pär Lindh, Pär som är en av Sveriges mest aktiva musiker inom den progressiva rörelsen och en av de profiler som var med och startade Swedish Art Rock Society 1991. Björn och Pär har gjort albumet ”Bilbo” tillsammans och Pär medverkade också på Björn Johanssons soloplatta ”Discus ursi”. Båda dessa plattor härstammar från 1990-talet.

Staffan gav ut en platta 1993 med bandet Academia och vad som också kan vara intressant att veta med det albumet är att här medverkade också en mycket ung sångerska vid namn Sara Löfgren, sedermera känd från dokusåpan Fame Factory och som också hade en jätte hit med låten ”Starkare”. Academia spelade en typ av progressiv, symfonisk rock och det här är ett album som jag faktiskt vill rekommendera att ni letar fram. Inte alls pjåkigt av ett gäng mycket unga amatörer från Varberg under 1990-talet!

Att Björn och Staffan hållit på med det här projektet under så lång tid kan beror på flera saker, men att föda fram en färdig produkt efter så lång tid är ändå något som troligen känns ganska bra. Man har nått ett slut och ser en färdig produkt. Då vill man också ha cred för det man gjort, eller hur?

Så som recensent så är det här ett dilemma eftersom jag måste vara ärlig i det jag gör och hur skall jag kunna bespotta på ett verk som två personer slitit med i över tio år? ”Orion” består av två långa sviter som är inspelade med upp till 200 spår stundtals, vilket bara det är imponerande. Musiken ligger väldigt nära Mike Oldfields tidigare produktioner, såsom ”Hergest ridge” eller ”Ommadawn”, men saknar den finess som Oldfield gjorde sig känd över.

Första delen av ”Orion” inleder med ett kort körtema som strax övergår i ett luddigt tema med ett otydligt klockspel och det är här som jag börjar höja ögonbrynen. Varför göra ett tema på ett instrument som man knappt kan höra nyanserna av? Kanske inte det mest ultimata instrumentvalet här…

Precis som i Oldfields musik så byts teman ut och nya musikaliska teman uppstår, men jag saknar en röd tråd i det här stycket och det är ofta, vad det verkar, improviserade solon, som tar över de teman som finns.

Då är del två i denna svit betydligt bättre och strukturerna och melodierna betydligt klarare och snyggare. Det finns också ett tema som i olika varianter följer med genom det tjugo minuter långa verket. Vissa teman från del ett dyker också upp, såsom det tidigare nämnda klockspelet, men det är bara under kortare partier.

URSUS X får tyvärr bara till hälften godkänt av mig, då jag hellre börjar min lyssning på andra delen av ”Orion”, ett verk som är vackert, har snygga, starka teman och där dessa teman fungerar som en helhet på ett naturligt följsamt vis både i struktur och också arrangemang. ¨

Jag vill gärna höra mer av den här duon i framtiden för det här är ändå något ganska unikt, då man tagit mycket av tankesättet från Oldfield och implementerat det med egna musikaliska intryck. Det här är absolut ett bättre alternativ än det som Rob Reed (Magenta) gjort på två album, ”Sanctuary I & II” som men hyllning till en av vår tids stora progressiva förebilder. Där Rob kopierar det Oldfield redan gjort försöker URSUS X att vidareförädla. Med lite varierat resultat dock…

Betyg: 6/10

Mike Oldfield ”—”

Rob Reed ”—”

1.       Orion, pt.1

2.       Orion, pt.2

Recension: Mr. Big "Defying gravity" (Frontiers)

Supergrupper dyker upp lite då och då i alla former av genrer, men inom rocken så är det ganska vanligt. En av de mest långlivade, så kallade, supergrupperna är väl Mr. Big, där världens bästa bassist Billy Sheehan påverkar ljudbilden väldigt påtagligt, tillsammans med den flyhänte gitarristen Paul Gilbert. Dessutom så finns den skönsjungande Eric Martin också med i bandet och alla tre har haft framgångsrika karriärer på olika håll under många år. Originaltrummisen heter Pat Torpey och han räknas fortfarande som medlem i MR. BIG, men tyvärr så finns han inte med på bandets nya album, ”Defying gravity”, då han nyligen fick diagnosen Parkinsons, vilket lär innebära att han inte kommer att kunna spela trummor i fortsättningen. Ett mycket trist besked och öde för en grym musiker. Ersättare för honom är Matt Starr.

MR. BIG har genom åren haft större hits med låtar som ”Green tinted sixties min”, ”Wild world”, ”Just take my heart” och naturligtvis den största av dem alla, ”To be with you”. Men bandet har släppt åtta studioalbum tidigare, som alla har haft riktigt hög kvalitet och nya albumet blir alltså nionde plattan med nya låtar inspelade under sex dagar tillsammans med den världskände producenten Kevin Elson. Kevin står också bakom debutalbumet, ”Lean into it” och plattan ”Bump ahead” och när de nu återförenas med honom så försätts lyssnaren tillbaka till början av 1990-talet, strax innan grungen förstörde för oss som älskade svulstig melodiös rock’n’roll.

”Defying gravity” låter som MR. BIG gjorde när de var som bäst och kombinerar det med den nyfunna glädje att spela tillsammans som de visat upp på de två album som släppts sedan återföreningen 2009, ”What if…” och ”The stories we could tell” som båda släpptes på Frontiers Records. Även nya plattan är släppt av det italienska skivbolaget och är en av årets stora släpp från bolaget. MR. BIG är fortfarande ett namn som säljer relativt stora volymer.

Bandet kombinerar i vanlig ordning hög musikalitet med förmågan att skriva melodiösa låtar. Att höra Sheehans basspel är i sig en upplevelse och Gilberts fantastiska gitarrspel är magnifikt. Eric Martin är grädde på moset med en grymt stark röst som fortfarande håller samma klass som för 28 år sedan när debuten släpptes. Att kräva att det skall finnas stora hits på den här plattan är naturligtvis inget som någon gör men så vacker som ”Forever and back” är så skulle det finnas möjlighet till det, om alla himlens stjärnor stod rätt samtidigt. Det kommer tyvärr inte ske, men det är en riktigt snygg låt som jag gärna spelar på repeat.

”Mean to me” är ett annat av spåren som snabbt sätter sig. Med en stark refräng och ett halsbrytande gitarrtema så sticker det här ut rejält. Dessutom duellerar Billy och Paul, som brukligt är,  under låtens solo! Grymt skickligt!

”Nothing bad (Bout feeling good)” är en typisk MR. BIG midtempolåt med snygga harmonier, en vers med akustisk gitarr och en grym refräng som man bara vill hojta med i.

”1992” handlar om hur bandet levde rockdrömmen på riktigt mitt i deras största succé och är även en grymt stark låt och gitarr riffet i den funkiga ”Nothing at all” är också något som fastnar direkt.

”Defying gravity” är nog MR. BIGs starkaste release sedan ”Lean into it” och en platta där det inte finns ett enda dåligt spår. En av årets bästa plattor, kanske?

Betyg: 9/10

Damn Yankees ”—”

Night Ranger ”—”

1.       Open your eyes

2.       Defying gravity

3.       Everybody needs a little trouble

4.       Damn I’m in love again

5.       Mean to me

6.       Nothing bad (Bout feeling good)

7.       Forever and back

8.       She’s all coming back to me now

9.       1992

10.   Nothing at all

11.   Be kind

 Här kan du se videon till titelspåret!

 

Recension: Tangent "The slow rust of forgotten machinery" (Inside Out)

Mitt förhållande till den excentriske musikern Andy Tillison har alltid varit brokigt och när hans band The TANGENT nu släpper nytt så blir jag som vanligt märkligt berörd, fast åt det negativa hållet. Den här mannen vet man inte riktigt alltid vad man kan förvänta sig ifrån, mer än att det alltid blir sång av det mindre njutbara formatet. För Andy är absolut ingen skönsångare, ja han har kanske till och med en av musikvärldens tråkigaste röster. Det stör mig alltid när jag hör en ny TANGENT platta, men ibland så blixtar han till med riktigt bra låtar med härliga idéer och arrangemang i gammal traditionell progressiv skola.

Nya albumet heter ”The slow rust of forgotten machinery” och är, i första hand, en politisk platta där texterna är förlagda i nuet, när plattan skrev. Alltså får man en inblick i hur Andy uppfattade 2016 års turbulens med den massiva invandringen till Europa och hur osynliga murar började byggas lite här och var i världen. I andra hand har musiken fått stå den här gången och det är oerhört synd. Det finns visserligen en och annan låt som fungerar riktigt bra, speciellt ”Slow rust”, men mycket tid på plattan har lagts till sjungande monologer från Andys sida.

TANGENT år 2017 består av Andy Tillison på sång, keyboards, och för första gången också på trummor, ett instrument som Andy egentligen var först med att traktera. Han visar sig vara en riktigt bra trummis, men det kan bli svårt att framföra låtarna på scen om man inte hyr in någon trummis när det är tid för att turnera.  Vid Andys sida så finns också svenske Jonas Reingold på bas, och det är alltid en njutning att höra honom i form, Luka Machin hittar vi på gitarr samt Theo Travis på diverse blåsinstrument. Ny medlem är keyboardisten och sångerskan Marie-Eve de Gaultier.

Musiken är den här gången inte alls lika intressant och ofta vaggar Andy in mig i småjazziga sömngångartakter och jag har faktiskt svårt att hålla mig vaken. Andy pratsjunger och texterna är så långa och man hör musiken puttra på i bakgrunden. Det blir ganska trist i längden. Dessutom är låtarna, som det nästan alltid är med TANGENT, väldigt långa. Nä, den här gången blir det inte godkänt för TANGENT…

Betyg: 5/10

1.       Two rope swings

2.       Dr. Livingstone (I presume)

3.       Slow rust

4.       The sad story of lead and astatine

5.       A few steps down the wrong road

 Här kan du höra ett utdrag ur plattans långa låt "Slow rust"!

Recension: Soul Secret "Babel" (Pride & Joy Music)

Från Italien kommer det flera duktiga och framgångsrika progressiva metalband. Ett av dessa är SOUL SECRET, men de är kanske inte det mest kända av dem. Detta band har dock funnits sedan 2004 och släppt tre album tidigare. Senast de hördes av var med konceptplattan ”4”, en platta som jag själv inte hört. Den enda av bandets plattor som jag faktiskt hört tidigare är debuten ”Flowing portraits” som släpptes 2008, en platta som inte imponerade speciellt på mig. Det som fick mig intresserad var att man hyrt in sångaren Mark Basile (DGM), som jag hört tidigare och gillade. Nu är bandet aktuellt med sitt fjärde album, som fått namnet ”Babel”.

”Babel” är ytterligare ett konceptalbum, som handlar om sökandet efter Gud. Ja, det kan låta pretentiöst, och jag lovar det är det också. Historien utspelar sig på ett rymdskepp. Två astronauter, kallade Sam och Adriel, är på väg ut i rymden tillsammans med en mycket sofistikerad dator, kallad logOS, som är utrustad med det absolut senaste inom teknologi som man kunna uppbringa. När de till slut når ”The City Of Gods” så upptäcker de att det finns ingen där…

Spännande eller inte, det finns lite talad dialog i den här historien och jag hade gärna sett att man strukit det, för det är så sanslöst krystat och riktigt dåligt gjort. Usel inlevelse och märkligt skådespeleri från personer som troligtvis aldrig tidigare gjort något liknande.

Nåväl, plattan står inte och faller för lite prat, för SOUL SECRET är ett progressivt band som rör sig både i rock och metal kretsar. Dessutom så finns det infall av jazz (”What we’re all about”), fusion avsnittet i den långa avslutande ”In the hardest of times” och latino pop i samma låt.

Flera av spåren är ganska komplexa i sina arrangemang. Ett sådant exempel är den mörkare och tyngre ”Will they?” eller ”Entering the city of Gods”, där bandet visar upp sin bästa sida av brutna takter och svårtillgängliga passager. Det här är otvetydigt ett mycket kompetent band som ibland är overkligt samspelta, men allt som oftast så glömmer de att skriva melodier som man kommer ihåg.

Trots vissa betänkligheter som jag här tidigare beklagat mig över så är det är ett intressant band, just av den anledningen att musiken är komplex och varierad. Man har turnerat vid olika tillfällen tillsammans med band som Vanden Plas, Subsignal och gjorde nyligen en konsert som förband till Mike Portnoy’s Shatterd Fortress, där man framförde hela nya albumet ”Babel”. Någonstans bland dessa band passar SOUL SECRET perfekt in, med mer åt rock hållet än åt metal hållet.

Progressiv metal är en ganska uttjatad genre och det händer inte så vansinnigt mycket nytt bland dagens band. SOUL SECRET är inte heller speciellt nyskapande, men det finns ändå något hos det här bandet som gör att jag kan sätta mer ner och lyssna på deras senaste ”Babel” igen. Rekommendabelt med viss tvekan?

Betyg: 6/10

Vanden Plas ”—”

DGM ”—”

1.       Prologue

2.       What we’re all about

3.       A shadow on the surface

4.       Will they?

5.       logOS

6.       Awakened by the light

7.       Entering the city of Gods

8.       The cuckoo’s nest

9.       Newton’s law

10.   In the hardest of times

 Smakprov i form av video till låten "What we're all about" ser du här!