URSUS X är ett nytt svenskt progressivt rockprojekt som har
sin bas på västkusten, består av två personer, Björn Johansson från Bohuslän
och Staffan Lückander som bor i Varberg, och har precis släppt sitt debutalbum
”Orion”. Det här är ett projekt som tagit tid och fått mogna under lång tid.
Inspelningarna till plattan påbörjades redan 2006 och har alltså tagit lite
drygt tio år att slutföra.
Björn är en multiinstrumentalist som tidigare är mest känd
för sitt samarbete med Pär Lindh, Pär som är en av Sveriges mest aktiva musiker
inom den progressiva rörelsen och en av de profiler som var med och startade
Swedish Art Rock Society 1991. Björn och Pär har gjort albumet ”Bilbo”
tillsammans och Pär medverkade också på Björn Johanssons soloplatta ”Discus
ursi”. Båda dessa plattor härstammar från 1990-talet.
Staffan gav ut en platta 1993 med bandet Academia och vad
som också kan vara intressant att veta med det albumet är att här medverkade
också en mycket ung sångerska vid namn Sara Löfgren, sedermera känd från
dokusåpan Fame Factory och som också hade en jätte hit med låten ”Starkare”.
Academia spelade en typ av progressiv, symfonisk rock och det här är ett album
som jag faktiskt vill rekommendera att ni letar fram. Inte alls pjåkigt av ett
gäng mycket unga amatörer från Varberg under 1990-talet!
Att Björn och Staffan hållit på med det här projektet under
så lång tid kan beror på flera saker, men att föda fram en färdig produkt efter
så lång tid är ändå något som troligen känns ganska bra. Man har nått ett slut
och ser en färdig produkt. Då vill man också ha cred för det man gjort, eller
hur?
Så som recensent så är det här ett dilemma eftersom jag
måste vara ärlig i det jag gör och hur skall jag kunna bespotta på ett verk som
två personer slitit med i över tio år? ”Orion” består av två långa sviter som
är inspelade med upp till 200 spår stundtals, vilket bara det är imponerande.
Musiken ligger väldigt nära Mike Oldfields tidigare produktioner, såsom
”Hergest ridge” eller ”Ommadawn”, men saknar den finess som Oldfield gjorde sig
känd över.
Första delen av ”Orion” inleder med ett kort körtema som
strax övergår i ett luddigt tema med ett otydligt klockspel och det är här som
jag börjar höja ögonbrynen. Varför göra ett tema på ett instrument som man knappt
kan höra nyanserna av? Kanske inte det mest ultimata instrumentvalet här…
Precis som i Oldfields musik så byts teman ut och nya
musikaliska teman uppstår, men jag saknar en röd tråd i det här stycket och det
är ofta, vad det verkar, improviserade solon, som tar över de teman som finns.
Då är del två i denna svit betydligt bättre och strukturerna
och melodierna betydligt klarare och snyggare. Det finns också ett tema som i
olika varianter följer med genom det tjugo minuter långa verket. Vissa teman
från del ett dyker också upp, såsom det tidigare nämnda klockspelet, men det är
bara under kortare partier.
URSUS X får tyvärr bara till hälften godkänt av mig, då jag
hellre börjar min lyssning på andra delen av ”Orion”, ett verk som är vackert,
har snygga, starka teman och där dessa teman fungerar som en helhet på ett
naturligt följsamt vis både i struktur och också arrangemang. ¨
Jag vill gärna höra mer av den här duon i framtiden för det
här är ändå något ganska unikt, då man tagit mycket av tankesättet från
Oldfield och implementerat det med egna musikaliska intryck. Det här är absolut
ett bättre alternativ än det som Rob Reed (Magenta) gjort på två album,
”Sanctuary I & II” som men hyllning till en av vår tids stora progressiva
förebilder. Där Rob kopierar det Oldfield redan gjort försöker URSUS X att
vidareförädla. Med lite varierat resultat dock…
Betyg: 6/10
Mike Oldfield ”—”
Rob Reed ”—”
1.
Orion, pt.1
2.
Orion, pt.2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar