Recension: Nad Sylvan "The bride said no" (Inside Out)

NAD SYLVAN är sångaren med amerikansk bakgrund, föddes som Hugh Erik Stewart av amerikansk pappa och svensk mamma. Familjen flyttade till Malmö, men pappan trivdes aldrig i Sverige utan flyttade tillbaka. Hugh blev Christopher men trivdes aldrig med det namnet utan efter flera andra händelser så tog Christopher sin mammas efternamn innan giftermålet, Sylvan och NAD kommer av Nadine, på grund av sin fascination av Alice Cooper. Första gången jag kom i kontakt med denne talangfulle sångare var genom bandet Unifaun, som släppte ett fantastiskt album 2008 på Progress Records, ett album som idag av många anses som ett kultalbum inom progressiv rock.

NAD fick senare kontakt med Roine Stolt (Flower Kings) som startade projektet Agent Of Mercy med flera andra kända namn inom den svenska progressiva musiken. Det blev tre album med bandet och turné över hela världen, eftersom suget efter speciellt Roine Stolt var stort just då. Därför var Agent OF Mercy den stora språngbrädan ut i den stora musikvärlden för NAD SYLVAN. Men mer skulle komma.

2012 fick NAD ett mycket speciellt telefonsamtal. Det var från en av NADs egna idoler, gitarristen från Genesis – Steve Hackett. Han ville att NAD skulle komma över till London och deras möte resulterade i skivinspelning och turné med Hacketts ”Genesis revisited”.

2015 släpper NAD SYLVAN plattan ”Counting the widow”, som många trodde var en debutsoloplatta, men så är faktiskt inte fallet. NAD har släppt plattor tidigare då han har haft en lång musikkarriär långt innan Unifaun, för lång för att jag har möjlighet att ta upp allt här. ”Counting the widow” var ett konceptalbum som släpptes på InsideOut Music med mycket starka influenser från Genesis och då speciellt från Hackett tiden. Jag skrev i min recension den gången att jag tyckte att det lät lite väl mycket Genesis om plattan och det är något som jag fortfarande står för. NAD kommenterade faktiskt detta direkt till mig och var nog inte så glad över min recension, men jag hoppas att han skall bli gladare den är gången, för uppföljaren till ”Counting the widow”, som fått namnet ”The bride said no” är näst intill ett perfekt album.

Nya albumet är en fortsättning på det koncept som startade på förra plattan, en historia om ”the vampirate” NAD har bjudit in flera prominenta gäster såsom Steve Hackett, som spelar på fyra av plattans spår, bassisten Tony Levin som återfinns på tre spår, gitarristen Guthrie Govan, bassisten Jonas Reingold och trummisen Nick D’Virgilio. Dessutom så hittar vi också tre kvinnliga sångerskor som dyker upp lite här och där och dessa är svenska Jade.Ell och Tania Doko och Sheona Urauhart som båda ursprungligen kommer från Australien.

Plattan är betydligt mer diversifierad än debuten och det låter både retro och modernt och dessutom så är inte alla spår alltigenom progressiv rock. ”When the music dies” är ett av spåren som sticker ut lite extra och det beror mest på att det här är en låt med rakare struktur och snygga melodier som nästan är lite hitbetonad. Riktigt bra låt!

En annan favorit är ”What have you done” som är så bedårande vacker och där det långa avslutande gitarrsolot, signerat både Steve Hackett och Guthrie Govan är helt magiskt. Faktum är att halva låten är gitarrsolo, men då är det ett solo med alla de bästa intentioner, enbart frammanat av känsla och ingen tillstymmelse till ekvilibrism.

”Crime of passion” är ett annat spår som jag verkligen gillar, med en mörkare intrig, lite mer dramatik och speglar mer den cineastiska sidan av SYLVAN. Snygga synthstråkar ramar in arrangemangen och refrängen är som hämtad ur Genesis tidiga repertoar.

”A french kiss in an Italian café” är en skön låt som är rejält laidback och är får jag feeling av Tears For Fears eller 10 cc. Snyggt arr som låter betydligt mer modern än förra plattan.

Dessutom så måste man naturligtvis också nämna inledande ”The quartermaster” (som kommer som första riktiga spår efter den korta ”Bridesmaids”) som också har en något moderna touch och inledningen påminner lite om Pallas eller IQ faktiskt.

Plattan avslutas med titelspåret, en dryga tolv minuter lång glänsande historia med mycket progressiva element, där NAD får hjälp med sången en hel del från Tania Doko, som en gång i tiden var ena delen i duon Bachelor Girl. Här tar NAD ut svängarna med teman från vackert och lugnt till kaotisk jazzfusion.

”The bride said no” är en platta helt i min smak. Bra variation av både gammalt och nytt i stil och jag gillar verkligen att NAD vågar ta ut svängarna. Betydligt mycket bättre än förra plattan!

Betyg: 9/10

Genesis ”—”

Flower Kings ”—”

1.       Bridesmaids

2.       The quartermaster

3.       When the music dies

4.       The white crown

5.       What have you done

6.       Crime of passion

7.       A french kiss in an Italian café

8.       The bride said no

  Här kan du se videon till denvackra "When the music dies!

Här kan du se videon till "The quartermaster"!

Recension: Snakecharmer "Second skin" (Frontiers)

Bandet SNAKECHARMER bildades 2011 av de båda gamla Whitesnake medlemmarna Neil Murray och Micky Moody. Bandet släppte det självbetitlade albumet 2013 och i bandet ingick också Laurie Wisefield från Wishbone Ash på gitarr, Harry James från Thunder på trummor, Adam Wakeman från Ozzys band på keyboards och sången stod Chris Ousey från Heartland för. Plattan var en härlig mix av gammal klassisk Whitesnake rock och Bad Company, det vill säga souldränkt anglosaxisk hårdrock med melodiös inramning.

Det har nu blivit dags för att följa upp den plattan och i dagarna släpptes alltså ”Second skin”, med elva nya spår, där Chris Ouseys speciella röst även gör att fans till The Ladder, FM, Heartland och övriga nyare engelska rockband kommer att gilla det här. Micky Moody är den enda av medlemmarna från första albumet som inte är kvar i uppsättningen, då han valde att hoppa av under förra året. Ersättare för honom är en av Englands mest hyllade bluesrockgitarrister just nu, Simon McBride, som släppt ett antal soloplattor tidigare. Han gör ett riktigt bra arbete och jag tror inte att någon kommer att sakna Moody något nämnvärt faktiskt.

”Second skin” är en platta som är mycket kompetent och bandet levererar ett knippe riktigt bra låtar. Ousey är en gudabenådad sångare, och bandet är riktigt tajt. Men jag kan tycka att det blir lite trist i längden, lite kliniskt och fegt. Engelsk bluesinfluerad rock har en tendens att bli lite tråkig då man gärna producerar musiken lite för snällt. Jag önskar att gitarrerna hade fått lite mer plats, varit lite råare och att man hade vågat lite mer.

Därmed inte sagt att jag inte gillar det här, tvärtom. Här finns, som sagt, flera riktigt härliga spår, såsom ”That kinda love” som är en passande låt i sommarsolen, på beachen eller i bilen. Snygg låt med en stark refräng!

På ”Are you ready to fly” kan vi höra gitarristerna Laurie och Simon göra sitt bästa och där båda har en härlig bluesfeeling i sitt spel.

”Follow me under” har också en härlig blues touch och här kan man också höra Adam Wakeman på orgel mer framträdande än på de flesta andra spår.

Plattan har också en riktigt bra power ballad, en låt där Ouseys röst fullkomligen osar av känsla. ”I’ll take you as you are” kanske inte har plattans bästa refräng men det här spåret tillhör ändå en av plattans verkligt hörvärda.

”Fade away” är en riktig brottarballad i stil med Whitesnake, och det här är också en låt där Ouseys röst passar perfekt. Han har verkligen rätt verktyg i sin röst för att framkalla rätt känsla!

Plattans bästa spår är också den enklaste som i all sin enkelhet fungerar bäst. ”Dress it up” där allt stämmer och allt är så perfekt i sin avskalade simplicitet.

”Second skin” fungerar alldeles utmärkt som uppföljare och följer en brittisk tradition i stil. Inget fel i det och, som jag tidigare påpekat, det finns flera riktigt bra låtar, men som helhet blir jag lite avmätt.

Traditionellt hantverk som är professionellt musikaliskt och det är alltid en njutning att höra Chris Ousey bakom mikrofonen!

Betyg: 7/10

Whitesnake ”—”

Bad Company ”—”

1.       Sounds like a plan

2.       That kind of love

3.       Are you ready to fly

4.       Follow me under

5.       I’ll take you as you are

6.       Hell of a way to live

7.       Fade away

8.       Dress it up

9.       Punching above my weight

10.   Forgive & forget

11.   Where do we go from here

Se videon till "That kind of love" här!

Recension: Harem Scarem "United" (Frontiers)

2014 kom kanadensiska bandet HAREM SCAREMs senaste studioplatta, kallad ”Thirteen”, och det var första riktiga studiosläppet med nya låtar som bandet gjort sedan ett kortare uppehåll. Jag var faktiskt inte speciellt förtjust i det albumet och är heller inte den platta som jag väljer idag när jag vill lyssna på HAREM SCAREM. En liten besvikelse som bandet har att leva upp till, nu när nya albumet ”United” släpps, tre år efter ”Thirteen”. Konstigt nog känns det inte som tre år, och kanske beror det på att liveplattan ”Live at the Phoenix” släpptes sent 2015. Det är en konsertfilm som jag tittat på många gånger för HAREM SCAREM är ett mycket kompetent liveband, trots att sångare Harry Hess inte har det mest effektiva rörelseschemat! Och så har bandet gjort massor av fantastisk musik på sina tolv tidigare studioplattor!

”United” är mycket efterlängtat och själv så var det albumet den första av de nya släppen i maj som jag började lyssna på. HAREM SCAREM har genom åren varit ett av de mest spelade i min lilla lägenhet och det är ett band som för det mest levererar grymt starka låtar och korta, men genomarbetade plattor. ”United” består av elva nyskriva spår och klockar in på runt 45 minuter och det är ovanligt långt för att vara en HAREM SCAREM platta!

Kort men naggande god skulle man kunna säga om ”United”, som inleder med ett spår just heter ”United” och HAREM SCAREMs speciella sound går inte att ta miste på. Dels så hör vi Pete Lesperance patenterade gitarrsound och så Harry Hess karaktäristiska röst och tillsammans med Creighton Doane på trummor och nyaste medlemmen Stan Miczek på bas så får man direkt vad man förväntar sig. Och titelspåret är en riktig pärla med en tajt vers och en stensäker refräng som jag älskar redan efter första gången jag hör den.

Gitarrplockandet känns än mer igen i låten ”Here today gone tomorrow” och även det här spåret har en fantastisk refräng som det inte råder något tvivel om att jag kommer att gå och nynna på en hel del i sommar.

Den struttiga ”Gravity” frälser också på samma sätt som de två tidigare spåren, nämligen med en refräng som sitter som berg efter första gången och även ”Sinking ship” fungerar alldeles utmärkt, men det är ett spår som jag hört under en längre tid. Det var nämligen första låten som jag hörde och den klickade inte riktigt de första gångerna, men vilken refräng det är även här!

”One of life’s mysteries” är plattans ballad och det brukar HAREM SCAREM vara bra på och den här låten är inget undantag. Refrängen, vänner, refrängen!

”No regrets” är en snabb låt med Lesperance speciella sätt att bygga riff, snygg refräng och ett oerhört tajt komp och ”Bite the bullet” är superläcker med en grym refräng och ett typiskt HAREM SCAREM sound.

Ja, ”United” är plattan som HAREM SCAREM tar revansch med, åtminstone i min bok. ”Thirteen” var lite halvsval, ojämn och inte riktigt vad jag hade väntat på efter flera år av tystnad. Nya plattan reparerar allt, men elva spår som är det bästa och starkaste som bandet har levererat på länge. En favorit inför sommarsemestern!

Betyg: 9/10

Def Leppard ”—”

Night Ranger ”—”

1.       United

2.       Here today gone tomorrow

3.       Gravity

4.       Sinking ship

5.       One of life’s mysteries

6.       No regrets

7.       Bite the bullet

8.       Things I know

9.       The sky is falling

10.   Heaven and earth

11.   Indestructable

 Se videon till "Here today gone tomorrow" här!

Se videon till "Sinking ship" här!

Recension: Gungfly "On her journey to the sun (Inside Out)

Den 11:e juli förra året så kom det en press release från svenska bandet Beardfish att de hade gått skilda vägar och att resan därmed var slut. Men bandets huvudman, Rikard Sjöblom, sångare, keyboardist, gitarrist och låtskrivare, är en man som inte kan sitta still. Och kanske är det just därför som Beardfish inte längre existerar. Under förra året så blev han medlem i engelska bandet Big Big Train, han släppte soloplattan ”The unbendable sleep” och nu är det dags för Rikards andra band, sedan 2009, GUNGFLY att släppa sitt tredje studioalbum. Jag tror att vem som helst hade fått det svårt att få ihop allt det så att alla inblandade blev nöjda…

GUNGFLY var ett slags soloprojekt från början som numera har vuxit fram som ett helt band, med bröderna Petter och Rasmus Diamant på trummor och bas samt Sverker Magnusson på keyboards och David Zackrisson från Beardfish på gitarr. Dessutom har man alldeles nyligen hittar ytterligare en keyboardist i form av Martin Borgh, vilket gör att man live ibland är hela tre stycken som trakterar vita och svarta tangenter. Men Rikards speciella form av 70-tals retro sound finns fortfarande där och likheterna mellan Beardfish och GUNGFLY är väldigt många. Faktiskt så många att nya plattan ”On her journey to the sun” likväl hade kunnat släppts under Beardfish’s namn omdet inte vore för att medlemmarna inte är desamma.

Nya albumet är en resa in i Rikards sätt att se på världen och musiken är nästan alltid i dur, med starka progressiva och psykedeliska förtecken, nästan lite flower power i atmosfären. Även omslaget är målat i starka och varma färger, långt ifrån de mörka färger som är absolut vanligast när man tittar på dagens skivomslag.

Att jämföra tidigare plattor från GUNGFLY är inte speciellt givande, för egentligen är nya plattan en del i ett nytt kapitel och denna början är inte alls dumt. Jag har ibland haft lite svårt för Beardfish, men tidigare plattor med GUNGFLY har varit riktigt bra. Nu låter GUNGFLY lite mer som Beardfish gjorde och därför så är jag faktiskt lite besviken. Jag hade hoppats att GUNGFLY’s lite mer experimentella sida hade fått leva kvar, men så är det inte. ”On her journey to the sun” är en lång platta som tar ett tag att ta sig igenom men intrycket är att jag vill haft något mer.  För alla Beardfish fans så är det bara att gratulera för ni kommer absolut inte att bli besvikna. Jag är inte direkt besviken, men ändå inte riktigt nöjd. Och för Er som missat GUNGFLY tidigare så kommer det som bonus en ”best-of” platta från bandets två tidigare plattor.

Bästa spåret är det instrumentala spåret ”Polymixia” som kombinerar Zappa med Made In Sweden på ett genialt sätt då den nästan tolv minuter långa låten består av flera härliga teman, varav avslutande delen är speciellt bra.

Dessutom så gillar jag den tyngre låten ”My hero” som har ett snyggt tema med variationer som följer låten igenom.

Även den långa avslutande ”The river of sadness” är snygg där Rikard också spelar dragspel, det första instrument som han lärde sig. Här finns en hel del härliga teman och de är smakfullt sammansvetsade i ett bra arrangemang.

Som sagt, ett album som inte helt igenom är till belåtenhet för min del, men som förvaltar den speciella stil som Rikard Sjöblom lärt oss att gilla i Beardfish…

Betyg: 7/10

1.       Of the orb

2.       On her journey to the sun

3.       He held an axe

4.       My hero

5.       If you fall, Pt 1

6.       Polymixia

7.       Over my eyes

8.       Old demons die hard

9.       Keith (The son of sun)

10.   The river of sadness

11.   All a dream

Här kan du se videon till titelspåret!