Recension: Unruly Child "Can't go home" (Frontiers)

2010 så återförenades originalupplagan av bandet UNRULY CHILD för att släppa plattan ”Worlds collide”, en platta som inte var riktigt helgjuten och som jag hade förväntat mig mer från. För två år sedan så släppte bandet en sjuspårs CD på eget bolag, där man visade upp en mer mogen sida av sin melodiösa hårdrock. Projektet var meningen att resultera i en systerplatta, eller en ”baksida” (då tänkte man klassiskt vinylformat), men någon sådan kom aldrig. Istället är bandet tillbaka på Frontiers Records med en helt ny platta med elva nyskrivna låtar och bandet består fortfarande av sångare Marcie/Mark Free (King Kobra, Signal) på sång, Bruce Gowdy (Stone Fury, World Trade) på gitarr, Guy Allison (Lodgic, World Trade, Doobie Brothers) på keyboard, Jay Schellen (Hurricane, World Trade) på trummor och Larry Antonio (Pablo Cruise).

Nya albumet har fått namnet ”Can’t go home” efter en av plattans riktiga höjdarlåtar, ”She can’t go home”, en snygg och moget arrangerad power ballad med en refräng som är svår att inte gilla. Faktum är att det låter lite åt Toto hållet, trots att man fortfarande känner igen UNRULY Child’s signum. Detta är mycket tack vare sångaren Marcie Free, som fortfarande besitter en fantastisk röst.

Det finns fler riktigt starka låtar på det här albumet, och starkast av dem alla är ”Point of view”. Det här är utan tvekan en av de bästa låtar som jag hört på bra länge och en låt som framkalla rysningar och välbehag längs ryggraden. Refrängen är sanslöst snygg och smart på något finurligt vis!

Som sagt, det finns en hel del riktigt bra låtar här och faktum är att jag är ganska förbluffad över hur bra den här plattan är. ”Driving into the future” är en modern och snyggt arrangerad låt i AOR facket (nästan alla spår på den här plattan lutar åt det håller med en viss touch av westcoast), med snygg refräng dock ganska långt från den melodiösa hårdrock som bandet en gång presenterade på sin klassiska debutplatta från 1982.

Lite mer groovy låter bandet på ”Get on top”, som i och för sig inleder ganska lugnt, men låten drar igång i bryggan till refrängen och här kan man höra vissa antydningar till bandet ursprungliga melodiösa hårdrock. Ännu en snygg och urstark låt med en perfekt refräng!

Att bandet numera spelar en mognare typ av AOR, eller melodiös rock är inte till någon nackdel. Jag måste verkligen säga att det här är en av de bättre plattor i genren som jag hört på länge och för att ytterligare påpeka detta så kan jag också lägga till låtar som ”Ice cold sunshine” som en läcker låt i stil med Mr. Mister och den melodiösa och nästan lite hitbetonade ”When love is here”, som faktiskt också har lite Mr. Mister över sig.

”Can’t go home” är en platta som jag faktiskt inte förväntat mig från UNRULY CHILD, utan här har man skruvat till allt, utom tyngden. Det låter inte längre tidigt 1990-tal, utan de här grabbarna har vuxit upp och blivit erfarna män. De förvaltar den utvecklingen mycket bra och leverera ett ruskigt bra album som jag starkt rekommenderar!

Betyg: 9/10

Mr. Mister ”—”

Signal ”—”

1.       The ony one 2.       Four eleven 3.       Diving me into the future 4.       Get on top 5.       See if she floats 6.       She can’t go home 7.       Point of view 8.       Ice cold sunshine 9.       When love is here 10.   Sunlit sky 11.   Someday somehow Här hittar du länk till låten "Point of view"! Och här kan du lyssna till låten "The only one"!

Recension: Lionville "A world of fools" (Frontiers)

Gruppen LIONVILLE har släppt två plattor tidigare på lilla skivbolaget Avenue Of Allies, två mycket uppskattade plattor som fans av både västkustpop, AOR och melodiös rock har kunnat uppskatta. De båda plattorna släpptes 2011 och 2012, sedan har det varit helt tyst om bandet, som bildades av gitarristen och låtskrivaren Stefano Lionetti tillsammans med sin bror Alessandro. De har fått hjälp av bland andra Bruce Gaitsch på gitarr, Pierpaolo ”Zorro” Monti (Shining Line) på trummor, Alessandro Del Vecchio (Hardline, Eden’s Curse) på keyboards och Anna Portalupi (Hardline) på bas på tidigare album. Numera så är det bara Stefano som finns kvar, tillsammans med svenske sångaren Lars Säfsund (Work OF Art, Enbound) som också varit med från början.

Lars är ju en av vårt lands absolut bästa sångare och han har satt en hög nivå på det här bandets sound och därför så har förväntningarna på detta efterlängtade tredje album varit väldigt höga, åtminstone från min sida. Nya albumet har fått namnet ”A world of fools” och släpps den här gången på italienska Frontiers Records., ett helt naturligt val eftersom bandets musik är mer eller mindre ett varumärke på hur det ska låta på det bolaget. Men man har valt att låta gitarrerna och den mer AOR-iga sidan av bandet ta mer plats den här gången, på gott och ont.

Plattan inleds med ”I will wait” och här sätter LIONVILLE årgång 2017 ribban, där gitarren är något mer dominerande och soundet mer åt Giant än åt Boulevard, Richard Marx eller Toto. Melodierna finns där och det låter riktigt snyggt produktionsmässigt, men samtidigt verkar det som man producerat bort lite av nerven i musiken.

”Bring me back our love” är en av plattans höjdpunkter och både band och sångare är i toppklass. Titelspåret är ett annat av mina favoritspår och refrängen bjuder på härliga harmonier och melodislingor.

Mot slutet av plattan så presenterar bandet låtar som påminner mig om vad som gjorde att de två första albumen gick varma ganska länge i min ljudanläggning och ett strålande exempel är ”One more night” som låter en hel del Toto och har en grymt stark refräng. ”Our good goodbye” är också en stark låt i riktig Toto stil, som är enda spåret på albumet där Lars inte sjunger, utan det är Stefano själv som tar ton och det gör han faktiskt riktigt bra. Dessutom så gillar jag också skarpt avslutande balladen ”Image of your soul”, en låt som skulle kunna vara hämtad från någon av bandets två tidigare album.

LIONVILLEs tredje platta är riktigt bra AOR/melodiös rock, men jag är ändå lite besviken. Låtarna är i snitt något svagare och några få spår har ännu inte fastnat över huvud taget i min skalle. Den är snyggt producerad och musikerna, speciellt sångaren Lars Säfsund, är i världsklass. Det blir lite tråkigt ibland och det verkar som om man ansträngt sig lite väl mycket för anpassa sig till Frontiers stall. Med reservation rekommenderad!

Betyg: 7/10

Toto ”—”

Giant ”—”

1.       I will wait

2.       Show me the love

3.       Bring me back our love

4.       Heaven is right here

5.       A world of fools

6.       One more night

7.       All I want

8.       Living on the edge

9.       Our good goodbye

10.   Paradise

11.   Image of your soul

 Här kan se videon till inledningslåten "I will wait"!

Här kan du se videon till låten "Bring me back our love"!

Recension: Age Of Reflection "In the heat of the night" (AOR Heaven)

Ännu ett svenskt AOR band har fått möjligheten att släppa nyskrivna låtar på det tyska skivbolaget AOR Heaven. Den här gången heter bandet AGE OF REFLECTION och medlemmarna består av folk från band som ONEbyONE och Seven Tears och bandet har sin bas i Västerås. Det var gitarristen Carl Berglund som tillsammans med bassisten Jan Skärming som började skriva låtar med 80-tals stuk och man hade under en längre tid lyssnat på de gamla stora giganterna från det decenniet, för att hitta inspiration.

I maj 2016 valdes fyra låtar ut som lades upp på Spotify och i augusti så hade bandet kontrakt med AOR Heaven för ett helt album. Och nu är vi i februari 2017 och då ligger plattan, som fått namnet ”In the heat of the night” klar för att släppas. Snabbt ska det gå!

Plattan består av tio spår plus en alternativ version av låten ”Every time”, en av plattans bästa spår. Allt är producerat av bandet själva, men man har fått hjälp med mastrings- och mixningsarbetet från ingen mindre än Erik Mårtensson (Eclipse). Nu hjälper det kanske inte alltför mycket då ljudbilden från början, det vill säga det arbete som grabbarna gjort själva, inte är den allra bästa. Flera av låtarna är ganska snarlika och soundet på plattan blir därför stundtals lite för likriktat och det är lite synd, för det här är ett lovande band som kanske behöver lite mer tid på sig för att kunna leverera något riktigt bra. Kanske gick det här lite för fort, eller?

Bandets musik har mycket influenser från 80-talens stora rockhjältar, såsom Journey, Foreigner, Survivor, Honeymoon Suite och REO Speedwagon, men samtidigt så har man inte glömt sina rötter i svensk musik. Det låter också en del modernt klassisk retro AOR som svenska band, såsom Miss Behaviour, Last Autumn’s Dream och några till.

Låtar som tidigare nämnda ”Every time”, inledande ”Borderline”, den härligt melodiösa ”The mirror never lies” och balladen ”Always” är riktigt bra, med snygga melodier och ett närmast klassiskt AOR sound. ”Evelyn” är lite tyngre, men fortfarande med en snygg refräng och även ”You are my light” tillhör mina favoriter från det här albumet. Den sistnämnda är en låt som inleder lugnt och vackert med ett ensamt piano för att sedan dra igång med hela bandet. Refrängen är riktigt snygg, dock lite för lite varierad.

AGE OF REFLECTIONs styrka är att man på kort tid skrivit ett knippe riktigt bra låtar. Plattan är något ojämn och det finns några fillers, såsom titelspåret, trots ett viktigt tema, inte har några melodier som man kommer ihåg. Dessutom så är produktionen lite svagare än genomsnittet och det låter lite lågbudget, vilket är lite trist.

Jag hoppas att det här bandet kommer tillbaka med en uppföljare om några år, för det här är en intressant debut som gör att jag gärna hör mer. Tipset är att fila lite mer på både sound och låtskrivande så kommer det här att bli riktigt bra!

Betyg: 6/10

Seven Tears ”—”

Miss Behaviour ”—”

1.       Borderline

2.       The mirror never lies

3.       Everytime

4.       In the heat of the night

5.       Always

6.       Evelyn

7.       Blame it on myheart

8.       Now and forever

9.       You are the light

10.   Dying for your love

11.   Every time (Alternative Version)

 Här kan du se och höra låten "Blame it on the night"!