Recension: Unruly Child "Can't go home" (Frontiers)

2010 så återförenades originalupplagan av bandet UNRULY CHILD för att släppa plattan ”Worlds collide”, en platta som inte var riktigt helgjuten och som jag hade förväntat mig mer från. För två år sedan så släppte bandet en sjuspårs CD på eget bolag, där man visade upp en mer mogen sida av sin melodiösa hårdrock. Projektet var meningen att resultera i en systerplatta, eller en ”baksida” (då tänkte man klassiskt vinylformat), men någon sådan kom aldrig. Istället är bandet tillbaka på Frontiers Records med en helt ny platta med elva nyskrivna låtar och bandet består fortfarande av sångare Marcie/Mark Free (King Kobra, Signal) på sång, Bruce Gowdy (Stone Fury, World Trade) på gitarr, Guy Allison (Lodgic, World Trade, Doobie Brothers) på keyboard, Jay Schellen (Hurricane, World Trade) på trummor och Larry Antonio (Pablo Cruise).

Nya albumet har fått namnet ”Can’t go home” efter en av plattans riktiga höjdarlåtar, ”She can’t go home”, en snygg och moget arrangerad power ballad med en refräng som är svår att inte gilla. Faktum är att det låter lite åt Toto hållet, trots att man fortfarande känner igen UNRULY Child’s signum. Detta är mycket tack vare sångaren Marcie Free, som fortfarande besitter en fantastisk röst.

Det finns fler riktigt starka låtar på det här albumet, och starkast av dem alla är ”Point of view”. Det här är utan tvekan en av de bästa låtar som jag hört på bra länge och en låt som framkalla rysningar och välbehag längs ryggraden. Refrängen är sanslöst snygg och smart på något finurligt vis!

Som sagt, det finns en hel del riktigt bra låtar här och faktum är att jag är ganska förbluffad över hur bra den här plattan är. ”Driving into the future” är en modern och snyggt arrangerad låt i AOR facket (nästan alla spår på den här plattan lutar åt det håller med en viss touch av westcoast), med snygg refräng dock ganska långt från den melodiösa hårdrock som bandet en gång presenterade på sin klassiska debutplatta från 1982.

Lite mer groovy låter bandet på ”Get on top”, som i och för sig inleder ganska lugnt, men låten drar igång i bryggan till refrängen och här kan man höra vissa antydningar till bandet ursprungliga melodiösa hårdrock. Ännu en snygg och urstark låt med en perfekt refräng!

Att bandet numera spelar en mognare typ av AOR, eller melodiös rock är inte till någon nackdel. Jag måste verkligen säga att det här är en av de bättre plattor i genren som jag hört på länge och för att ytterligare påpeka detta så kan jag också lägga till låtar som ”Ice cold sunshine” som en läcker låt i stil med Mr. Mister och den melodiösa och nästan lite hitbetonade ”When love is here”, som faktiskt också har lite Mr. Mister över sig.

”Can’t go home” är en platta som jag faktiskt inte förväntat mig från UNRULY CHILD, utan här har man skruvat till allt, utom tyngden. Det låter inte längre tidigt 1990-tal, utan de här grabbarna har vuxit upp och blivit erfarna män. De förvaltar den utvecklingen mycket bra och leverera ett ruskigt bra album som jag starkt rekommenderar!

Betyg: 9/10

Mr. Mister ”—”

Signal ”—”

1.       The ony one 2.       Four eleven 3.       Diving me into the future 4.       Get on top 5.       See if she floats 6.       She can’t go home 7.       Point of view 8.       Ice cold sunshine 9.       When love is here 10.   Sunlit sky 11.   Someday somehow Här hittar du länk till låten "Point of view"! Och här kan du lyssna till låten "The only one"!