Recension: Stephen Pearcy "Smash (Frontiers)

STEPHEN PEARCY känner de flesta till som sångare i gamla 80-tals sleazerockarna Ratt, men STEPHEN har sedan 2002 också satsat på sig själv och släppt fem plattor i eget namn och nu är han högaktuell med sitt sjätte album, kallat ”Smash”. Plattan släpps via italienska Frontiers Records, vilket kommer att sätta STEPHEN mer i fokus än på bra länge. Ratt gjorde ju en mycket kompetent comeback 2010 med albumet ”Infestation”, där bandet verkligen visade att de fortfarande är en kraft att räkna med. Nu är det alltså dags för STEPHEN själv att krama ur det bästa han kan och albumet ”Smash” har rullat flera gånger i CD-spelaren den senaste veckan.

PEARCY är en mångsysslare och har flera strängar på sin lyra än att spela rock’n’roll. Han är inblandad i skapandet av olika TV program, han producerar och skriver naturligtvis musik och han är också ett företag där han marknadsför och säljer sin egen uppfinning, ”Mic knuckles”, som är en typ av mikrofonhållare. Dessutom så skriver han jinglar och musik till olika TV och filmprojekt, något som har blivit en miljardindustri och där de flesta musiker idag tjänar sina pengar. Rock’n roll kan man tyvärr inte leva på….

”Smash” låter naturligtvis en hel del Ratt, men är även en resa runt i musikhistorien. Plattan är mer varierad än vad en Ratt platta brukar vara och ska jag vara helt ärlig så har jag inte hört någon av PEARCYs tidigare soloplattor.

Inledande ”I know I’m crazy” låter en hel del Alice Cooper och det är faktiskt något som genomsyrar flera spår på albumet, såsom ”Dead roses” och ”Jamie”, där soundet lutar åt den sleaziga garagehårdrock som ofta förknippas med Cooper, åtminstone i tidernas begynnelse och under senare år.

”Ten miles wide” är singelspår från plattan och en härligt rak rökare där STEPHENs raspiga röst jobbar stenhårt, och där refrängen är en glasklar hit.

I ”Shut down baby” leker STEPHEN lite Led Zeppelin där gitarristen Chris Hager gästar på slide gitarr och i den lite småtöntiga ”Lollipop” så försöker han sig på att härma Steven Tyler i Aerosmith. Nä, skämt åsido, det är inte alls så illa utan det här fungerar riktigt bra och jag gillar att STEPHEN blandar och ger så att det blir lite variation.

Mitt favoritspår från den här plattan är ”Want too much”, en tyngre låt med ett läckert gitarr riff och en envis refräng som sitter som klister hos mig. Även avslutningen på plattan är riktigt bra, där avslutande balladen ”Summers end” är en snygg och levande avrundning på ett överraskande vitalt och bra album!

Betyg: 7/10

Alice Cooper ”—”

Aerosmith ”—”

1.       I know I’m crazy

2.       Ten miles wide

3.       Shut down baby

4.       Dead roses

5.       Lollipop

6.       Hit me with a bullet

7.       Rain

8.       Want too much

9.       Wat do ya think

10.   Jamie

11.   I can’t take it

12.   Passion infinity

13.   Summers end

 Här kan du kolla in videon till låten "I can't take it"!

Recension: Murder Of My Sweet "Echoes of the aftermath" (Frontiers)

Svenska MURDER OF MY SWEET är aktuella med sitt fjärde album och mannen bakom bandet heter Daniel Flores, en multiinstrumentalist som även visat sig ha talang som låtskrivare och producent. Många känner säkert igen hans namn från andra plattor, såsom Frontiers acten Find Me, men hans huvudinstrument är trots allt trummor, något som han spealde med sitt första band, Mind’s Eye.

Förutom Daniel så är det sångerskan Angelica Rylin som man förknippar mest med MURDER OF MY SWEET, då det är denna duo som varit intakt sedan starten för tio år sedan. Övriga musiker är Christopher Vetter på gitarr och Patrik Janson på bas.

Bandets förra album, ”Beth out of hell” var ett konceptalbum, där gruppens cineastiska och melodiösa popmetal drogs till sin spets och albumet rönte massor av lysande recensioner världen över. Själv så älskade jag plattan under ett kort tag, men tröttande ganska snabbt, precis som jag gjort med de två tidigare plattorna. Detta har jag funderat en hel del på, för bandets musik är grymt välproducerat och jag älskar den här typen av musik, där det ofta blir dramatiskt och där inspirationen är hämtad från filmmusik och klassisk musik. För att beskriva MURDER OF MY SWEET så kanske man kan säga att bandet är en kommersiellare version av Kamelot, eller?

Men faktum kvarstår att jag snabbt tröttnar på bandets plattor, som jag alla gett höga betyg. Nya albumet, ”Echoes of the aftermath” är lite rakare och har lite ”enklare” melodier, men fortfarande med Flores genuina prägel och stil, och plattans tolv spår håller nästan lika hög klass som tidigare. Inledande ”Sleeping giant” är helt lysande och en av gruppens bästa låtar hittills, med mycket drama och film i botten och en liten del ABBA som extrakrydda. Men när jag lyssnat på den här låten ett antal gånger så slår det mig vad som hela tiden stört mig; Angelica Rylins röst.

Förlåt Angelica, du har en grymt snygg och bra röst och det är inte meningen att klanka ner på någon, men tänk om det varit någon kraftfull sångare, typ Tommy Karevik, som tagit sig an den här låten, med en större pondus och med ett bredare register? MURDER OF MY SWEET startades med inspirationen just från kraften ur filmvärlden och där har Daniel lyckats fullt ut, men för att det skall fungera helt och hållet så kanske en sångare/sångerska (ja det finns naturligtvis!) med rätt dramatik i rösten vore att föredra inför Angelicas felfria och änglalika röst.

Nåväl, nya albumet har massor av riktigt snygga låtar, framför allt då inledande, redan tidigare nämnda, ”Sleeping giant”, men även ”Personal hell”, ”Racing heart”, ”Flatline”, ”In risk of rain” och den avslutande vackra balladen ”Inside, outside” är låtar som jag gärna rekommenderar. Att inte nya plattan håller riktigt lika hög nivå som förra albumet är bara en liten petitess, för låtmässigt så är det här ändå väl godkänt. Men det återstår att se hur lång tid det tar den här gången innan jag tröttnar.

Betyg: 8/10

1.       Sleeping giant

2.       Personal hell

3.       Racing heart

4.       Cry wolf

5.       Echoes of the aftermath

6.       Flatline

7.       Loud as a whisper

8.       Shining after dark

9.       Ode to everyone

10.   Go on

11.   In risk of rain

12.   Inside, outside

 Här hittar du låten "Personal hell" som promovideo!

Recension: Aaron Keylock "Cut against the grain" (Provogue)

Den stora pojkdrömmen för väldigt många unga grabbar har i modern tid varit att bli en älskad och aktad rockgitarrist som reser världen runt och lever på sin musik. Därför så är gitarren, utan tvekan, det vanligaste instrumentet som dessa unga grabbar börjar lära sig. Det dröjer inte länge innan merparten av dessa inser att de inte har tillräcklig talang för att uppfylla sin rockdröm och de börjar ragga brudar på annat sätt istället. Men det finns de som har den där eftersökta talangen som gör att de kanske, med lite tur, kan leva på sin musik och för alltid sätter sitt namn i musikhistorien.

AARON KEYLOCK föddes för snart 20 år sedan i en lite engelsk stad och han fick sin första gitarr vid 8 år ålder, spelade sina första gig vid elva års ålder och som året senare spelade över hundra gig! Han stora problem var alltid att försöka övertyga dörrvakterna på spelställena att det verkligen var han som skulle spela just den kvällen.

Vid tretton års ålder mötte han Joe Bonamassa och vid sexton så spelade han förband till Blackberry Smoke på deras Leave a scar-turné i England. Fortfarande så hade AARON inte spelat in något material på skiva men ryktet om hans kapacitet spreds sig vida inom rock och blueskretsar och han turnerade vidare med bland andra Wilko Johnson, The Answer och The Cadillac Three innan han i början av 2016 flög över till Los Angeles för att påbörja inspelningarna av sitt debutalbum tillsammans med producenten Fabrizio Grossi (Slash, Zakk Wylde, Alice Cooper m.fl.). Resultatet släpps nu i form av plattan ”Cut against the grain” på skivbolaget Provogue.

För att ännu inte fyllt 20 år så har alltså AARON KEYLOCK massor av erfarenhet när det gäller att stå på scen men fansen har längtat efter plattor och nu får de äntligen sin önskan uppfylld. Plattan är en blandning av rock och blues och ett namn som dyker upp i skallen direkt när man hör AARON spela är Rory Gallagher, då han har samma råhet och inte alltför tekniskt fulländade stil. Plattan är inspelad på så sätt att det ligger så när ett liveljud som möjligt och det passar KEYLOCK perfekt. Han är ingen större sångare om jag nu skall klaga på någonting, men det tar han igen med sitt sätt att hantera en gitarr.

Jag imponeras inte i första hand av låtmaterialet, som är ganska ordinärt, någonstans i gränslandet mellan Rolling Stones (”That’s not me”, ”Try”), Gary Moore (i bluesiga ”Just one question” )och även inledande ”All the right moves”), ZZ Top (”Medicine man”) och amerikansk bluesrock och americana, som i ”Down” eller titelspåret ”Against the grain”, men jag tilltalas av AARON KEYLOCK’s unga respektlöshet gentemot en musikstil som vi brukar förknippa med ärrade och erfarna musiker. AARON är absolut ett namn att hålla koll på och han har en talang helt i klass med tidigare nämnda Joe Bonamassa, som också upptäcktes i tidig ålder, fast AARON har en betydligt råare stil och jag är helt övertygad att han i första hand ska ses live. Troligen en platta som det kommer att snackas om mycket under 2017!

Betyg: 7/10

Rolling Stones ”—”

Gary Moore ”—”

1.       All the right moves

2.       Down

3.       Medicine man

4.       Falling again

5.       Just one question

6.       Against the grain

7.       That’s not me

8.       Try

9.       Spin the bottle

10.   Sun’s gonna shine

11.   No matter what the cost

 Här hittar du video till låten "Against the grain"!

Recension: Sweet Mary Jane "Winter in paradise" (AOR Heaven)

SWEET MARY JANE är en ny bekantskap från Sundsvall. Bandet är ännu ett i raden av svenska band som den tyska labeln AOR Heaven satsat på de senaste åren. Debutalbumet heter ”Winter in paradise” och kommer att släppas inom kort och Ni kanske kan gissa Er till att musiken handlar om melodiös rock med vissa anspelningar till AOR, speciellt i de inledande låtarna.

Bandet består av, för mig tidigare okända, yngre musiker, där namnet Berggren dyker upp som enda koppling till något som jag tidigare haft kontakt med. Det är sångaren i bandet som heter Tomas Berggren, som lär ha spelat i ett band tidigare som hette Razamanaz, men som också är bror till Stefan Berggren, gitarristen som bland annat gjort en platta tillsammans med Lee Kerslake från Uriah Heep i konstellationen Berggren Kerslake Band.

Övriga medlemmar i bandet kommer från band som Airborn, Roulette, L.A.C.K. och Anacondah och jag har tidigare inte kommit i kontakt med någon av dessa, vad jag kan minnas i alla fall. Däremot så finns det ett betydligt kändare namn bakom produktionen, nämligen Lars Chriss, som bland annat är känd från gruppen Lion’s Share, men som på senare år producerat plattor med bland andra Impera, Seven och Steve Overland. Soundet på plattan är helt okej, men jag saknar lite nerv och intensitet i bandets spel.

Som sagt, inledande spåren är riktigt bra, där ”Fire in your eyes” sätter ribban, ett snyggt nummer med en helt okej refräng och ett klassiskt 80-tals sound. Lite längre ner så kan Ni se bandet video till låten, men jag kanske ska varna lite för att det inte är något av det bättre som jag sett i mitt liv, och då är jag riktigt diplomatisk. Låten är betydligt bättre än videon om man uttrycker sig så…

Även ”No retreat, no surrender” fungerar i min värld, med ett snyggt 80-talssound med tydlig svensk prägel och en ganska trevlig refräng.

Bästa låten kommer sedan i ”Winter in paradise”, som då också är titelspåret på albumet. Här inleder man med feta keyboards och en vass gitarr och soundet är klassiskt AOR, snyggt och effektivt.

Sedan tar plattan en lite annan väg mot poprock, som i den struttiga ”Madeleine” och soulig bluesrock, som bjuds i det urtråkiga spåret ”Miracle”.

Åter mot AOR och lite tidig Europe feeling blir det när ”Carry on” tar vid, men låten saknar en bra refräng och puttrar på utan att jag blir direkt berörd. Även ”Surrender” drar åt AOR hållet med hackande synthtema i inledningen, men även här så saknar jag bra melodier och en refräng som håller.

Kanske att AOR Heaven har finkammat vårt avlånga land efter nya talanger tillräckligt nu och att det inte finns mer att tillföra just för tillfället, för SWEET MARY JANE är ett band som jag har svårt att tänka mig kommer att bli långvarigt. Några riktig bra låtar i inledningen av plattan, men sedan sjunker kvaliteten markant.

Betyg: 5/10

Grand Slam ”—”

1.       Fire in your eyes

2.       No retreat, no surrender

3.       Winter in paradise

4.       Madeleine

5.       Miracle

6.       Carry on

7.       Angel of time

8.       Surrender

9.       Keep the fire burning

10.   Don’t be too late

 Här hittar du videon till "Fire in your eyes"!