Recension: Dare "Sacred ground" (Legend Records)

Efter förhandsinformation om engelska AOR bandet DARE’s nya platta, ”Sacred ground”, som skvallrade om bästa albumet sedan bandets fantastiska debutplatta, så var jag naturligtvis rejält nyfiken på hur det skulle låta. Därför så tog jag med mig plattan under min semester och förhoppningarna om en återgång till hur bandet lät på den numera klassiska plattan ”Out of the silence” från 1988, fanns där någonstans. Faktum är att ”Out of silence” tillhör de tio album som jag skulle ta med mig till en öde ö, ett album som bjuder på musik och låtar som till viss del har format mig på flera sätt, både som musikaliskt fan och som människa.

Men efter ”Out of silence” så har det inte varit så mycket med bandet DARE och den tidigare Thin Lizzy keyboardisten Darren Wharton. ”Blood from a stone” kom tre år senare och då hade bandet ett ultimatum från sitt skivbolag att ”tuffa till sig”, annars så skulle man inte få fortsätta sitt kontrakt. Resultatet blev en stor flopp, men jag har ändå omvärderat den direkta besvikelse som jag hade när jag första gången hörde plattan och sedan aldrig mer rörde den, förrän för några år sedan när den återutgavs på CD. Faktum är att det är DARE’s nästa bästa platta i karriären.

Nytt kontrakt skrevs med tyska MTM Records som släppte ”Calm before the storm”, när Darren återhämtat sig från sågningarna av ”Blood from a stone” ytterligare sju år in i framtiden, till året 1998. Det här är en platta som Darren själv aldrig var riktigt nöjd med och han gjorde därför en ”Calm before the storm 2” fjorton år senare. Jag tappade helt intresset i och med ”Calm before the storm” och mer tråkigt och tröttare blev det tydligen för varje platta som bandet släppte ifrån sig.

Nya ”Sacred ground” tar vid där de senaste fem plattorna avslutades. Men faktiskt så glimrar det till på några av plattans elva spår. ”Days of summer” är inte helt dum och har en refräng som är ovanligt livfull och melodiös för att vara DARE av idag, och Vinny Burns gitarr har fått lite mer utrymme över lag på nya plattan.

Snyggast på nya plattan är balladen ”Like the first time” som har en melodi som påminner lite i stil om hur det lät på debutplattan. Dock är arrangemanget onödigt fegt tycker jag.

Även avslutande ”Along the heather” kan rekommenderas, med riktigt snygg refräng. Annars är det mest lika segt som ett vältuggat tuggummi och kanske att de keltiska inslagen i DARE’s musik inte tilltalar mig helt och hållet. Men ska det vara så svårt att skriva låtar lika briljanta som på debuten igen?

Betyg: 5/10

Dare ”Calm before the storm”

Dare “Beneath the shining water”

1.       Home

2.       I’ll hear you pray

3.       Strength

4.       Everytime we say goodbye

5.       Days of summer

6.       Until

7.       On my own

8.       All our brass was gold

9.       You carried me

10.   Like the first time

11.   Along the heather

 Här kan du höra "Days of summer" från nya platta!

Recension: Karmakanic "Dot" (Inside Out)

Efter några veckors välbehövlig semester så är det dags att bege sig tillbaka till mitt ordinarie arbete och samtidigt så tänkte jag komma ifatt lite med några releaser som släppts ut under tiden som jag vilat upp mig. Under årets semester så har jag lyssnat ovanligt lite på musik över huvud taget och för en gångs skull så har jag faktiskt kunnat uppskatta ”tystnaden”. Tystnaden har jag skrivit inom citat, då det knappats finns att hitta den totala tystnaden när man bor i en turiststad och själv åkt omkring som turist. Men några plattor har jag haft med mig och den som jag lyssnat absolut mest på är KARMAKANIC’s femte album ”Dot”, som släpptes för två veckor sedan. Svenska KARMAKANIC är ju bassisten Jonas Reingold’s (Flower Kings, Agents Of Mercy, Kaipa, Tangent) skötebarn och han har även denna gång skrivit i stort sett all musik till albumet.

”Dot” består egentligen bara av fyra spår och plattan kretsar i första hand kring den långa ”God, the universe and everything else no one really cares about”, ett spår som sträcker ut sig i närmare halvtimmen och som är uppdelad i två delar. Idén till låten fick Jonas från en text av den världsberömde författaren och astronomen Carl Sagan, en kort text som beskriver hur otroligt liten och betydelselös vår planet är i det stora, stora universum. Texten skrevs till en bild som var tagen av rymdsonden Voyager 1 redan 1990, när den var på väg ut ur vårt solsystem. Bilden visade jorden som en mycket liten prick (Dot), inte mycket större än en pixel av bilden, vilken i Jonas hjärna satte igång funderingar om varför det är så viktigt för vår art att kriga, erövra mark och annat onödigt tjafs, när man egentligen kan välja kärleken och att leva och må bra tillsammans, oavsett bakgrund. En mycket bra och aktuell tanke som jag helt och hållet delar med Jonas!

Som vanligt finns Göran Edman med på sång, men även skånske Nils Erikson sjunger på två av plattans spår, ”Higher ground” och ”Travelling minds”, och båda dessa spår är helt fantastiska kompositioner, varav ”Higher ground” är en ny favorit i min spelare. Även Lalle Larsson finns med på keyboards och hans närvaro gör att Jonas musik blir mer dynamisk, då Lalle har så mycket fusion och jazz i sin spelstil, trots att han egentligen är klassiskt utbildad. På trummor hittar vi Morgan Ågren (Frank Zappa, Kaipa, Steve Vai, Tony Iommi m.fl) och Krister Jonson på gitarr.

Gästar gör Jonas kollega från Tangent, Andy Tillison, som varit med och skrivit ”singelspåret” ”Steer by the stars”, och som också passar på att spela hammond på både den låten och på ”God…”. Dessutom fick Jonas extra hjälp med gitarrer från österrikaren Andy Bartosch och med flöjt och sax från Ray Aichinger, som också kommer från samma land.

”Dot” är ett mästerverk, dessutom så blir upplevelsen total när Jonas tar mig genom hela ”God…” på den medföljande DVD’n och presenterar de olika delarna av det halvtimmeslånga verket och hur han satte ihop alla delar i låten. Ett nytt och mycket uppskattat drag som gör att man som lyssnare får se ännu längre in i artistens/konstnärens vision och tanke med musiken. ”God…” är ett helt fantastiskt stycke musik som har så många vackra variationer på ett par olika teman och som hålls ihop så snyggt tack vare ett briljant arrangemang.

”Higher ground” är ändå min favorit, ett spår som handlar om Jonas erfarenhet av att växa upp i en mindre svensk stad, där oerhört snygga teman och sångpartier hålls ihop av ännu ett smart arrangemang.

Det har blivit lite av en tradition, för på varje platta så finns det också en rak och melodiös ”singel” och ”Steer by the stars” skulle mycket väl kunna fungera på radion då refrängen är helt lysande snygg. Innan del två av ”God…” avslutar albumet byggs förväntan upp med låten ”Traveling minds” som är en oerhört snygg, episkt uppbyggd symfoni av progressiva tongångar a la Yes eller Genesis.

Som sagt, ”Dot” är ett litet mästerverk och det här kan mycket väl vara 2016 års bästa progressiva alster. Det innebär att, om du inte redan gjort det, så behöver du gå in på närmaste skivkrängarsida på nätet och klicka plattan till varukorgen. Dessutom så bör du satsa på digipacken som även innehåller en DVD med nästa två och en halv timmes godsaker, bland annat en hel konsert inspelad från RosFest 2012, samt diverse intervjuer. Gör det nu!

Betyg:10/10

Flower Kings ”—”

Tangent ”—”

1.       Dot (intro)

2.       God, the universe and everything else no one really cares about – Part I

3.       Higher ground

4.       Steer by the stars

5.       Traveling minds

6.       God, the universe and everything else no one really cares about –Part II

 Här kan du se och höra singelspåret "Steer by the stars" !

Recension: Elephant Plaza "Momentum" (Progress Records)

Någon mer än jag som var besviken på Magie Pies senaste release, ”King for a day”? Då kan du istället läsa vidare för ELEPHANT PLAZA är en avstickare från det bandet, då vi hittar sångaren och keyboardisten Gilbert Marshall som hjärnan bakom det här bandet. Dessutom så hör vi också Eirikur Hauksson sjunga på några av plattans spår och han är också sångare i Magic Pie. För att än mer koppla ELEPHANT PLAZA till Magic Pie så finns också trummisen Olav Rygg med i uppsättningen, som tidigare var anlitad som ljudtekniker hos MP och det bandets originalbassist, John Kamphaug, finns också här.

Gilbert slutade i Magic Pie 2012, för att satsa mer på sitt eget projekt, som har rötter så långt tillbaka som till 2006, då han och kompisen Espen Mikarlsen började göra musik ihop. Men det gick trögt för ELEPHANT PLAZA i början, då Gilberts fokus fanns hos Magic Pie, men man började åtminstone forma den musik som vi nu kan njuta av på albumet ”Momentum”, som nyligen släpptes på lilla svenska bolaget Progress Records. Espen kunde tyvärr inte lägga den tid som behövdes på bandet och han försvann därför 2013. Numera består bandet av sex musiker och alla i bandet verkar kunna sjunga, men man har också en del gästsångare i form av Anett Lunde, Maria Bentzen och tidigare nämnda Eirikur Hauksson.

Efter att ha lyssnat på den här plattan i bilen ett tag så är jag mer eller mindre såld. Det känns som ett litet äventyr varje gång plattan går i mål och som lyssnare så får man besöka olika tidsperioder inom progressiv musik. Först och främst så hörs det ganska tydligt att man har en viss kärlek till Pink Floyd; främst plattans fyra första spår, där den mycket positiva och vackra ”All the way” toppar, en låt som korsar Pink Floyd’s stora låtar ”Us and them” och ” Alan's Psychedelic Breakfast”. Dessutom är det lite kul med den korta, men tydliga, ”hyllningen” till Jeff Wayne’s stora 70-talsepos ”War of the worlds” i slutet på ”Paralyzed”.

”The quested” är uppdelad i två delar och här låter ELEPHANT PLAZA lite mer moderna och det är lätt att ta till Porcupine Tree som referens här. Del två sjungs av Anett Linde med en tyngd och intensitet som hedrar henne, då hon tar sin rock’n’roll fantasi ända upp på scenen.

”Wishful thinking” är en mycket vacker lugn låt som påminner lite grand om Camel, runt ”Breathless”-plattan.

Avslutar plattan gör titelspåret ”Momentum”, som delats upp i fem delar, och som sträcker sig nära tjugo minuter i speltid. Det är just här som man kan skilja agnarna mot vetet, då det inte är alltför lätt att fylla den tiden så att lyssnaren håller sig intresserad hela tiden. Men här är det inga som helst problem.

Hela albumet är grymt bra och det måste kännas underbart att efter tio år i födelse, äntligen få komma ut till alla fans av progressiv rock. Nu gäller det bara att ladda om och bevisa att det finns mer att ge för jag kommer att ha höga förväntningar nästa gång!

Betyg: 9/10

Magic Pie ”—”

Pink Floyd ”—”

1.       Naked

2.       Southwest

3.       Paralyzed

4.       All the way

5.       The quested – page 1 – Start it all again

6.       The quested – page 2 – Rock’n’roll fantasy

7.       The human race – prologue

8.       The human race

9.       Wishful thinking

10.   Momentum

a)      Momentum

b)      Moments of emotions

c)       The dream

d)      Struggle within

e)      Redemption

Här kan du se och höra låten "Naked"! 

 

Recension: Crazy Lixx "Sound of the live minority" (Frontiers)

Under sjuttio- och åttiotalets glada dagar så var liveplattan något av en höjdpunkt på en artist eller bands karriär. Idag är det knappast så längre och därför så är det mer vanligt att den tidigare obligatoriska liveplattan har blivit en kombinerad DVD/Blu-Ray och CD produkt som fansen vill ha. Att se bandet live, dessutom i surroundljud, är oftast en klart bättre upplevelse, när i stort sett alla har den typen av ljudanläggning hemma. CD’n tar du med ut i bilen, eller rippar ner den till ett USB eller liknande för att även kunna köra musiken där.

Därför är det kanske en liten besvikelse att svenska CRAZY LIXX väljer att ”bara” släppa nya liveplattan, ”Sound of the live minority” på CD. Ett explosivt liveband som CRAZY LIXX borde passa perfekt i DVD formatet om man får grabbarna i högupplöst bild och ett bra tryck i ljudet. Varför man valt att bara släppa det här materialet i CD version kan det ju finnas olika anledningar till och dem tänker jag inte ens spekulera i här. För bandets sångare, Danny Rexon, säger att det skivsläppet är en milstolpe i CRAZY LIXX historia. Dels så är det ett perfekt sätt att summera ett årtionde i rockens tecken där bandet presenterar det bästa ur bandets repertoar från fyra album, men det kan också markera ett avslut på bandets mest framgångsrika line-up, då båda gitarristerna Andreas Z Eriksson och Edd Liam valt att hoppa av bandet.

Liveupptagningen är tagen från Bang Your Head festivalen i Balingen, Tyskland från förra året och det var Erikssons allra sista spelning med CRAZY LIXX. Numera återfinns Andreas i det nya utmärkta engelska bandet Inglorious och vid tiden för den här konserten så hade Edd redan slutat och ersatts av gitarristen Jens Lundgren.

Inspelningen som gjorts är troligtvis inte redigerad alltför mycket, vilket är positivt. Mycket mellansnack finns kvar och det gör att det verkligen låter live och trots att bandet är grymt tajt så finns det små missar här och där. Det gör att det blir mer liv i musiken och det är alltid positivt när en liveplatta verkligen låter live. För mixandet står Chris Laney som tidigare mycket framgångsrikt mixat andra liveplattor, med bland andra Europe och Talisman.

Att CRAZY LIXX tillhör de allra bästa banden inom den så kallade svenska sleaze vågen, det står väldigt klart när man hör plattans 13 spår, plus intro. Det är rock’n’roll med klar nerv och starka melodiösa refränger. Bandet är tajt och Danny sjunger med en knivskarp och samtidigt lagom raspig stämma. Att höra ”hits” som ”Heroes are forever”, ”Girls of the 80’s”, ”Hell raising women” och ”21 til I die” live blir naturligtvis ruffigare och tuffare än hur det låter på studioplattorna, men det här är absolut rätt forum för det här bandets musik. Det här är riktigt bra, men jag hade blivit ännu mer nöjd om jag också hade kunnat se hela konserten på min nyinköpta Panasonic TV. Då hade upplevelsen varit total.

Betyg: 7/10

Poodles ”—”

Crashdiet ”—”

1. Intro
2. Rock and a Hard Place
3. Lock up your Daughter
4. Blame it on Love
5. Sound of the Loud Minority
6. Riot Avenue
7. Call to Action
8. Road to Babylon
9. My Medicine (R.O.C.K)
10. Hell Raising Women
11. Girls of the 80's (+ intro for Heroes are Forever)
12. Heroes are Forever
13. Whiskey Tango Foxtrot
14. 21' Til I Die

Här kan du höra spåret "Rock and a hard place"!