Recension: Lione-Conti "Lione-Conti" (Frontiers)

Ett av italienska skivbolaget Frontiers Records största egna skapelser är samarbetet mellan de två megatunga sångarna Jorn Lande och Russel Allen, som till dags dato släppt fyra framgångsrika plattor. Frontiers och dess grundare, Serfino Perugino, har försökt upprepa dessa framgångar med duon Michael Kiske och Amanda Somerville, men det blev aldrig lika stort. Nu har man tänkt till igen och satt ihop två av power metallens stora profiler, Alessandro CONTI och Fabio LIONE, som båda härstammar från italienska bandet Rhapsodys brokiga familjeträd.

CONTI sjunger också i ett annat italienskt band, nämligen Trick Or Treat, som under 2016 släppte platta på just Frontiers Records, men han handplockades av Luca Turilli när Turilli och Alex Staropoli, som startade Rhapsody, gick skilda vägar och skapade var sitt Rhapsody, i CONTI’s fall Luca Turilli’s Rhapsody.

Fabio LIONE var med i originaluppsättningen av Rhapsody ända fram till spliten då han valde att följa med Staropoli till hans version av bandet som fick heta Rhapsody Of Fire. Ett lite märkligt historiskt förlopp som här får en förening i form av att de båda sångarna gör en platta ihop och duon kallar sig kort och gott LIONE – CONTI.

Precis som när det gäller Allen Landes plattor så är det en tredje part som står bakom låtskrivandet och producerandet. I det här faller så handlar det om DGM’s gitarrist och låtskrivare de senaste åren, Simone Mularoni. Han har skrivit tio låtar för de två rösterna och som i mångt och mycket påminner om Allen Lande, men som är bra mycket tyngre och snabbare. Tänk en välkryddad soppa på Rhapsody, DGM och Allen/Lande så kommer man ganska nära LIONE-CONTI’s sound.

Jag brukar först lyssna på musiken när jag gör mina recensioner för att strax innan jag börjar skriva läsa medföljande faktablad. Den här gången så reagerade jag faktiskt inte på namnen LIONE-CONTI och således så märkte jag inte att det är två sångare som sjunger på plattan innan jag läst vilka som dolde sig bakom namnen. De har nämligen ganska lika röster och det är kanske en lite nackdel, då det inte går att urskilja vem som sjunger vad. Men båda grabbarna har grymma röster och det är inte tu tal om att det här är en het platta för alla metalvänner.

Bästa spåret är ”Outcome” som har ett grymt tungt gitarr riff i låtens inledning och det här är härligt tungt och melodiöst med stark sång och fantastisk vers och refräng.

Även ”You’re falling” är en stark låt med vasst gitarr riff och melodiös refräng. På trummor hittar vi Marco Lanciotti (Elvenking, Hell In The Club) som visar att han är en kompetent slagverkare av klass, men om jag skall gnälla lite grand så är trumljudet lite trist. Men tillsammans med Simone och keyboardisten Filippo Martignano (Synful Ira) så blir det här riktigt tungt, tajt och härligt.

”Somebody else” bryter av de tre snabba låtarna i starten med en magnifik och vacker inledning för att efter någon minut brisera i en superbt snygg refräng. En kraftfull powerballad om man säger så!

Åter till snabba dubbeltrampande baskaggar och taggiga gitarrer blir det i ”Misbeliever” som påminner om en Circus Maximus låt i refrängen, men som likväl är strålande snygg och Mularonis gitarrsolo är i världsklass.

”Glories” är låten som står närmast Rhapsodys gamla sound, med ettrigt dubbeltramp på bastrummorna och snabba gitarrer från Mularoni, samt ett snabbt solo på keyboards från Flippo mot slutet. En bra refräng till en tajt och majestätisk låt.

Med en maffig dramatik a la Kamelot inleder man låten ”Truth” som är en av mina favoriter på plattan, tack vare just dramatiken och ännu en stark refräng där de båda sångarna sjunger grymma stämmor.

Och det är just refrängerna som är den här plattans största tillgång. Annars hade en låt som ”Gravity” knappast tilltalat mig. Men samtidigt är Mularoni en mästare på att arrangera med intressanta och intrigerande inslag. En platta som är en stor överraskning för egen del, då jag aldrig varit någon Rhapsody fantast och inte heller var speciellt förtjust i Trick Or Treat plattan. Men stor eloge till Simone Mularoni för bra låtar och en härlig produktion!

Betyg: 8/10

DGM ”—”

Allen-Lande ”—”

1.       Ascension

2.       Outcome

3.       You’re falling

4.       Somebody else

5.       Misbeliever

6.       Destruction show

7.       Glories

8.       Truth

9.       Gravity

10.   Crosswinds

 Här kan du se och höra inledningslåten "Ascension"!

Recension: Long Distance Calling "Boundless" (Inside Out)

I Tyskland har bandet LONG DISTANCE CALLING sin plattform, närmare bestämt i staden Münster som ligger några mil från Holländska gränsen i den nordvästra delen av det tyska riket. Gruppen består av fyra individer som tillsammans startade sin bana på skiva genom att släppa instrumentala plattor med atmosfärisk rockmusik. När jag tänker instrumental rockmusik så är det ofta något av bandets instrument, oftast gitarren, som ersätter sångaren, så tillvida att det instrumentet spelar en huvudroll i låtarna och spelat melodier och solon. Så är det inte i detta fall. David Jordan och Florian Füntmann på varsin gitarr, Janosch Rathmer på trummor och Jan Hoffmann på bass spelar som en enhet och det existerar varken solon eller ”melodier” när de skapar sin musik.

Bandet släppte sin första platta, ”Satellite bay” 2007 och har sedan släppt fyra album till, varav de fyra senare släppts via Superball Music och det senaste albumet via Inside Out Music. Superball Music är ett bolag som släpper ny intressant modern gränsöverskrivande musik, ofta med progressiv botten, och som är ett sidobolag till Inside Out där man testar nya band och artister som inte riktigt passar in i Inside Outs profil. Eftersom Inside Outs utbud har breddats de senaste åren så verkar det som om LONG DISTANCE CALLING numera passar in i det bolagets katalog och även nya plattan ”Boundless” släpps där.

Jag kom i kontakt med LDC via albumet ”The flood inside”, som släpptes 2013. Det var en av det årets bättre album, och det var också en platta där LDC experimenterade med sångare. Ja, jag säger experimenterade eftersom de tidigare inte haft någon sångare i uppsättningen. Man hade i och för sig använt sig av gästande sångare tidigare, men det var första gången som man hade en sångare som medlem i bandet. Det var en mycket imponerande och kraftfull platta med snygga episka partier, där sången så väl passade in i bandets snygga kompositioner.

Även på plattan ”TRIPS” från 2016 så använde man sig av sångare, men så här i efterhand så har det visat sig att kvartetten i bandet aldrig var nöjd med resultatet av dessa två plattor. Därför är nya albumet ”Boundless” totalt sångfritt och det är både dess styrka och dess svaghet. I all sin storslagenhet och atmosfäriska ljudbild så saknar jag något. Albumet inleder med ”Out there”, en dryga nio minuter lång låt som inleder med trummor och distad bas och det låter U2, Anathema, Tool och Katatonia. Inledningen byggs upp och de två gitarrerna avger olika ljud som tillsammans bildar en enhet. Men jag kan inte hjälpa att jag sitter och väntar på sången, för det finns sällan melodi i bandets arrangemang. Det låter som om jag fått en instrumental version som extra bonus till den riktiga skivan. Och resten av albumet lider av samma problem tyvärr, men kompositionerna är väldigt snygga och skapar mycket stämning.

LONG DISTANCE CALLINGs musik är spännande, men för min egen del måste det bli i mindre doser. Att lyssna på hela platta i 50 minuter blir lite för mycket och de genomarbetade atmosfäriska och förföriska teman som vävts samman till de åtta spår som albumet består av, blir gärna till bakgrundsskval i längden. Det händer helt enkelt för lite och det blir enformigt i längden. Jag ser mig inte som konventionell när det kommer till musik och älskar när något sticker ut och är nytt och annorlunda, men det här fungerar inte riktigt på mig. Flera av plattans spår hade lätt kunnat adderas sång till, men det får jag kanske göra själv då. Ett nytt koncept kanske?

Betyg: 6/10

Anathema ”—”

Tool ”—”

1.       Out there

2.       Ascending

3.       In the clouds

4.       Like a river

5.       The far side

6.       On the verge

7.       Weightless

Skydivers

Följ med bandet ut på  skogspromenad i låten "Out there"!

Recension: Blood Red Saints "Love hate conspiracies" (AOR Heaven)

Engelska BLOOD RED SAINTS debuterade 2015 på Frontiers Records med plattan ”Speedway”, en samling låtar som lät mycket engelsk AOR, typ Heartland eller FM. Fast lite mer anonymt och lite mindre bra. Albumet var helt okej, men jag hade inte riktigt förväntat mig att bandet, som består av Peter Godfrey (In Faith) på sång, Rob Naylor (Angels Or Kings) på bas och Lee Revill (Gary Hughes Band) på gitarr och de två nya herrarna Neil Hibbs (Shy) på gitarr och Andy Chemney (Angels Or Kings), skulle få förnyat förtroende och återkomma med en uppföljare. Nu är det i och för sig inte Frontiers som släpper nya albumet utan AOR Heaven, men ändå.

”Love hate conspiracies” inleder med ”Another freak” och genast hör man att något förändrats i bandets ljudbild. Det har blivit lite mörkare och lite hårdare och mycket har man nog nytillskottet, gitarristen Neil Hibbs att tacka för det. Influenserna från engelsk AOR finns kvar men kanske inte just i detta nummer utan bandet låter här mer modernt och rått.

I ”Live & die” har man nog fått en överdos av tidiga Bon Jovi, för Pete låter här och där nästan som John Francis Bongiovi, Jr i rösten. En riktigt bra och snygg låt som sätter sig på hjärnan.

”Wake up” är också en riktigt bra power ballad med snygga melodier och en läcker refräng och soundet är starkt sent 80-tal, någonstans mellan Def Leppard och Bon Jovi, med en lite twist av danska Pretty Maids. Redan här så har denna engelska kvintett övertygat mig att de var värdiga att få en andra chans!

För den här plattan blir bara bättre och bättre för varje gång jag hör den. Det släpps en hel del melodiös rock och AOR under ett år och det är några få plattor som man brukar komma ihåg. Fortsättningen av det här albumet håller i stort sett samma goda kvalitet som inledningen så jag är övertygad att det här blir en av de plattor som jag kommer att minnas bäst från det här året. Balladen ”Exit wounds” är en av plattans starkaste med en riktigt grym refräng och den tunga ”Something in your kiss” är en modern Def Leppard-lik låt som vuxit fram som en av mina favoriter på albumet.

Riktigt snygg är titelspåret, som också har en viss Def Leppard skugga över sig, och som har en grymt stark refräng samt i likhet Def Leppard, ett modernt uppdaterat arrangemang.

Albumets andra ballad heter ”Arms wide open” och är även det en stark låt, där bandet flirtar vilt med Bon Jovi influenser. BLOOD RED SAINTS låter faktiskt så som jag tror många tycker att Bon Jovi borde låta, så som megarockbandet lät när de var som bäst.

I ”Is it over” gästar sångaren Paul Laine både som sångare och som låtskrivare, då han sjunger duett med Pete i en lite ruffigare låt som har mycket charm. Paul Laine känner säkert de flesta igen från Danger Danger och från bandet Defiants som släppte en av 2016 års starkaste album.

Ytterligare en gästlåtskrivare finns representerad på albumet och det är Steve Brown från Trixter och Tokyo Motor Fist som skrivit plattans avslutningsspår, ”Turn on the night”. En värdig avslutning med en rockrökare med starkt Trixtersound.

”Love hate conspiracies” är inget annat än en härlig överraskning! Jag var lie tveksam först, men efter några genomkörare så blev plattan bättre och bättre. Mycket positivt och starkt från ett av engelsk melodiös rocks stora framtidshopp, eller?

Betyg: 8/10

Def Leppard ”—”

Bon Jovi ”—”

1.       Another freak

2.       Live & die

3.       Wake up

4.       Exit wounds

5.       Something in your kiss

6.       Love hate conspiracies

7.       Arms wide open

8.       Is it over

9.       Sometimes

10.   Rise again

11.   Turn on the night

 Här ser du videon till låten "Live & die"!

Recension: Rick Springfield "The snake king" (Frontiers)

Bluesplatta med RICK SPRINGFIELD? What? Ungefär så tänkte jag när nyheten om att den 69-årige rock- och skådislegenden var på gång med ny platta med bluestema, gick ut i etern över världen. Men, tänkte jag sedan, det är väl en naturlig utveckling efter den countryinfluerade förra plattan, ”Rocket science” som släpptes för två år sedan. Jag är inget större fan av country och ”Rocket science” var inte heller någon större succé i min värld. Dock var plattan ändå bättre än vad jag befarat från början. I likhet med country så är jag inte heller en jättefantast av blues, men blues är ett stort begrepp och när RICK tar sig an bluesen så gör han det helt och hållet på sitt sätt. Och för att lugna alla SPRINGFIELD fans därute så är det ganska få av låtarna som faktiskt är ren blues, så som de flesta uppfattar musikstilen.

”The devil that you know” tillhör de “riktiga” bluesrökarna på albumet, men RICK känns naturligtvis igen, tack vara sin speciella sångröst. Men vad som kanske inte alla visste är att han också är en grym gitarrist, vilket han bevisar här.

”Judas tree” är nästa spår som dyker rakt ner i Mississippi deltat, med snyggt piano, bluesigt perfekt munspelslir och så en skitig gitarr som toppen på produktionen. Det här är troligen inte alls vad du förväntar dig att höra med RICK SPRINGFIELD, och hur skeptisk jag än har varit inför den här plattan så måste jag kapitulera och säga att det svänger rejält häftigt!

”Jesus was an atheist” har också ett fett munspel I arrangemanget och RICK sjunger känslofyllt om ett av sina favoritämnen, nämligen religion. Eller ska jag säga närmast hånfullt, för ingen har väl missat att RICK under lång tid plågats av demoner och depressioner. Han har ofta sökt livsåskådning i olika filosofiska teorier men verkar aldrig fått svar eller hjälp den vägen. Kristendomen verkar vara mer eller mindre förhatlig i SPRINGFIELDs ögon, för även ”God don’t care” handlar om detta ämne. Här är bluesreferenserna också med, men SPRINGFIELD låter mer åt Kenny Wayne Shepard än southern blues.

Bluesigt blir det även i den snabba ”Suicide manifesto”, men här verkar de musikaliska idéerna tagit slut och låten passerar ovanligt obemärkt förbi.

Vackrare är den mer akustiska ”Blues for the disillusioned”, med en melodi som är riktigt snygg och där låten musikaliskt hamnar någonstans i gränslandet mellan blues, country och singer-songwriter tradition.

Plattan avslutas med en riktig maratonlåt, åtminstone med SPRINGFIELD mått mätt. ”Orpheus in the underworld” är dryga tio minuter lång och RICK sjunger genom HELA låten, inga solon eller annat tjafs. Och vilken sång har levererar, eller rättare sagt text. Det här ligger i John Mellencamp klass, men jag måste säga att det här är bättre. RICK imponerar oerhört och han har många stränga på sin lyra som han behärskar väldigt bra.

Hade han låtit bli att låta den obehagliga ”jullåten” ”Santa is an anagram” infinna sig i den här härliga samlingen låtar så hade jag varit helnöjd. Och då menar jag inte för textens skull utan mer åt den bagatellartade låten i helhet.

Till sist så skall jag bara säga att inledande ”In the land of the blind” är det spår som låter mest ”gamla” RICK SPRINGFIELD, men som också hade passat alldeles utmärkt in på förra albumet, ”Rocket science”, då arrangemanget innehållet en del countryreferenser.

”The snake king” är mycket bättre än vad man skulle kunna tro. Speciellt eftersom den introducerades som SPRINGFIELD’s bluesplatta. Nu är det ganska mycket blues på plattan, men det beror ganska mycket på vad man har för referenser när det gäller blues. Gillar du Joe Bonamassa, Robben Ford eller Jeff Healey och samtidigt gillar melodiös rock så är nya RICK SPRINGFIELD plattan, hans sjuttonde hittills, absolut något för dig!

Betyg: 8/10

Joe Bonamassa ”—”

John Mellencamp ”—”

1.       In the land of the blind

2.       The devil that you know

3.       Little demon

4.       Judas tree

5.       Jesus was an atheist

6.       The snake king

7.       God don’t care

8.       The voodoo house

9.       Suicide manifesto

10.   Blues for the disillusioned

11.   Santa is an anagram

12.   Orpheus in the underworld

 Här hittar du videon till låten "In the land of the blind"!