Recension: Long Distance Calling "Boundless" (Inside Out)

I Tyskland har bandet LONG DISTANCE CALLING sin plattform, närmare bestämt i staden Münster som ligger några mil från Holländska gränsen i den nordvästra delen av det tyska riket. Gruppen består av fyra individer som tillsammans startade sin bana på skiva genom att släppa instrumentala plattor med atmosfärisk rockmusik. När jag tänker instrumental rockmusik så är det ofta något av bandets instrument, oftast gitarren, som ersätter sångaren, så tillvida att det instrumentet spelar en huvudroll i låtarna och spelat melodier och solon. Så är det inte i detta fall. David Jordan och Florian Füntmann på varsin gitarr, Janosch Rathmer på trummor och Jan Hoffmann på bass spelar som en enhet och det existerar varken solon eller ”melodier” när de skapar sin musik.

Bandet släppte sin första platta, ”Satellite bay” 2007 och har sedan släppt fyra album till, varav de fyra senare släppts via Superball Music och det senaste albumet via Inside Out Music. Superball Music är ett bolag som släpper ny intressant modern gränsöverskrivande musik, ofta med progressiv botten, och som är ett sidobolag till Inside Out där man testar nya band och artister som inte riktigt passar in i Inside Outs profil. Eftersom Inside Outs utbud har breddats de senaste åren så verkar det som om LONG DISTANCE CALLING numera passar in i det bolagets katalog och även nya plattan ”Boundless” släpps där.

Jag kom i kontakt med LDC via albumet ”The flood inside”, som släpptes 2013. Det var en av det årets bättre album, och det var också en platta där LDC experimenterade med sångare. Ja, jag säger experimenterade eftersom de tidigare inte haft någon sångare i uppsättningen. Man hade i och för sig använt sig av gästande sångare tidigare, men det var första gången som man hade en sångare som medlem i bandet. Det var en mycket imponerande och kraftfull platta med snygga episka partier, där sången så väl passade in i bandets snygga kompositioner.

Även på plattan ”TRIPS” från 2016 så använde man sig av sångare, men så här i efterhand så har det visat sig att kvartetten i bandet aldrig var nöjd med resultatet av dessa två plattor. Därför är nya albumet ”Boundless” totalt sångfritt och det är både dess styrka och dess svaghet. I all sin storslagenhet och atmosfäriska ljudbild så saknar jag något. Albumet inleder med ”Out there”, en dryga nio minuter lång låt som inleder med trummor och distad bas och det låter U2, Anathema, Tool och Katatonia. Inledningen byggs upp och de två gitarrerna avger olika ljud som tillsammans bildar en enhet. Men jag kan inte hjälpa att jag sitter och väntar på sången, för det finns sällan melodi i bandets arrangemang. Det låter som om jag fått en instrumental version som extra bonus till den riktiga skivan. Och resten av albumet lider av samma problem tyvärr, men kompositionerna är väldigt snygga och skapar mycket stämning.

LONG DISTANCE CALLINGs musik är spännande, men för min egen del måste det bli i mindre doser. Att lyssna på hela platta i 50 minuter blir lite för mycket och de genomarbetade atmosfäriska och förföriska teman som vävts samman till de åtta spår som albumet består av, blir gärna till bakgrundsskval i längden. Det händer helt enkelt för lite och det blir enformigt i längden. Jag ser mig inte som konventionell när det kommer till musik och älskar när något sticker ut och är nytt och annorlunda, men det här fungerar inte riktigt på mig. Flera av plattans spår hade lätt kunnat adderas sång till, men det får jag kanske göra själv då. Ett nytt koncept kanske?

Betyg: 6/10

Anathema ”—”

Tool ”—”

1.       Out there

2.       Ascending

3.       In the clouds

4.       Like a river

5.       The far side

6.       On the verge

7.       Weightless

Skydivers

Följ med bandet ut på  skogspromenad i låten "Out there"!