Recension: Rick Springfield "The snake king" (Frontiers)

Bluesplatta med RICK SPRINGFIELD? What? Ungefär så tänkte jag när nyheten om att den 69-årige rock- och skådislegenden var på gång med ny platta med bluestema, gick ut i etern över världen. Men, tänkte jag sedan, det är väl en naturlig utveckling efter den countryinfluerade förra plattan, ”Rocket science” som släpptes för två år sedan. Jag är inget större fan av country och ”Rocket science” var inte heller någon större succé i min värld. Dock var plattan ändå bättre än vad jag befarat från början. I likhet med country så är jag inte heller en jättefantast av blues, men blues är ett stort begrepp och när RICK tar sig an bluesen så gör han det helt och hållet på sitt sätt. Och för att lugna alla SPRINGFIELD fans därute så är det ganska få av låtarna som faktiskt är ren blues, så som de flesta uppfattar musikstilen.

”The devil that you know” tillhör de “riktiga” bluesrökarna på albumet, men RICK känns naturligtvis igen, tack vara sin speciella sångröst. Men vad som kanske inte alla visste är att han också är en grym gitarrist, vilket han bevisar här.

”Judas tree” är nästa spår som dyker rakt ner i Mississippi deltat, med snyggt piano, bluesigt perfekt munspelslir och så en skitig gitarr som toppen på produktionen. Det här är troligen inte alls vad du förväntar dig att höra med RICK SPRINGFIELD, och hur skeptisk jag än har varit inför den här plattan så måste jag kapitulera och säga att det svänger rejält häftigt!

”Jesus was an atheist” har också ett fett munspel I arrangemanget och RICK sjunger känslofyllt om ett av sina favoritämnen, nämligen religion. Eller ska jag säga närmast hånfullt, för ingen har väl missat att RICK under lång tid plågats av demoner och depressioner. Han har ofta sökt livsåskådning i olika filosofiska teorier men verkar aldrig fått svar eller hjälp den vägen. Kristendomen verkar vara mer eller mindre förhatlig i SPRINGFIELDs ögon, för även ”God don’t care” handlar om detta ämne. Här är bluesreferenserna också med, men SPRINGFIELD låter mer åt Kenny Wayne Shepard än southern blues.

Bluesigt blir det även i den snabba ”Suicide manifesto”, men här verkar de musikaliska idéerna tagit slut och låten passerar ovanligt obemärkt förbi.

Vackrare är den mer akustiska ”Blues for the disillusioned”, med en melodi som är riktigt snygg och där låten musikaliskt hamnar någonstans i gränslandet mellan blues, country och singer-songwriter tradition.

Plattan avslutas med en riktig maratonlåt, åtminstone med SPRINGFIELD mått mätt. ”Orpheus in the underworld” är dryga tio minuter lång och RICK sjunger genom HELA låten, inga solon eller annat tjafs. Och vilken sång har levererar, eller rättare sagt text. Det här ligger i John Mellencamp klass, men jag måste säga att det här är bättre. RICK imponerar oerhört och han har många stränga på sin lyra som han behärskar väldigt bra.

Hade han låtit bli att låta den obehagliga ”jullåten” ”Santa is an anagram” infinna sig i den här härliga samlingen låtar så hade jag varit helnöjd. Och då menar jag inte för textens skull utan mer åt den bagatellartade låten i helhet.

Till sist så skall jag bara säga att inledande ”In the land of the blind” är det spår som låter mest ”gamla” RICK SPRINGFIELD, men som också hade passat alldeles utmärkt in på förra albumet, ”Rocket science”, då arrangemanget innehållet en del countryreferenser.

”The snake king” är mycket bättre än vad man skulle kunna tro. Speciellt eftersom den introducerades som SPRINGFIELD’s bluesplatta. Nu är det ganska mycket blues på plattan, men det beror ganska mycket på vad man har för referenser när det gäller blues. Gillar du Joe Bonamassa, Robben Ford eller Jeff Healey och samtidigt gillar melodiös rock så är nya RICK SPRINGFIELD plattan, hans sjuttonde hittills, absolut något för dig!

Betyg: 8/10

Joe Bonamassa ”—”

John Mellencamp ”—”

1.       In the land of the blind

2.       The devil that you know

3.       Little demon

4.       Judas tree

5.       Jesus was an atheist

6.       The snake king

7.       God don’t care

8.       The voodoo house

9.       Suicide manifesto

10.   Blues for the disillusioned

11.   Santa is an anagram

12.   Orpheus in the underworld

 Här hittar du videon till låten "In the land of the blind"!

Recension: P.A.L. "Prime" (AOR Heaven)

Akronymet P.A.L. står för Pettersson, Andersson och Ljunggren. Det är tre herrar som har sysslat med musik under många år och som heter Peo, Peter och Roger i förnamn. De härstammar alla från Bert Karlsson’s hemstad Skara, eller i dess omgivning, och bandet bildades faktiskt redan 1987 i Peos studio Vanäs, men då under namnet Escape. Trettio år senare så debuterar de tre på skiva under namnet P.A.L. och har gjort albumet ”Prime” tillsammans med trummisen Mauritz Petersson. Det är gitarristen Roger Ljunggren som skrivit all musiken och Peter står för arrangemangen, har producerat albumet och dessutom spelat bas. Peo Pettersson sjunger och spelar keyboards.

Kanske känner Ni igen namnet Peo Pettersson, som gjort en del plattor i det egna namnet Peo, och då har det handlat om mycket melodiös AOR och det är där som P.A.L. landar också musikaliskt. Plattan innehåller elva spår som i struktur är ganska lika, vers-refräng-vers-refräng-solo-refräng. Roger Ljunggrens gitarrsolon är faktiskt ganska intressanta då hans spel är extremt melodiöst, lika melodiösa som plattans starka refränger.

AOR Heaven släpper för det mesta bra plattor och större delen av dessa under senare år har varit med svenska band och artister. Svenska musiker är specialister på att skriva melodiös rock och AOR och det går hem i många hörn av världen. P.A.L. är inget undantag och den här trion tar melodiöst till en högre nivå. Jag menar inget illa när jag säger det här men grabbarna har något mer gemensamt med Bert Karlsson än bara att de är från samma stad. Det låter ”folkligt” och det här är en platta som borde sälja massor med sin trallvänliga AOR, men som alla vet så fungerar inte den här musikstilen i svenska folkhem längre.

För att göra en jämförelse med Peos egna plattor, eftersom det här ligger i samma liga, så är det en ovanligt jämn och bra samling låtar. Jag kan i och för sig tycka att de flesta låtar följer samma mall lite för mycket, men det är en samling grymt starka refränger som man får till sig i stället. Det finns flera riktigt bra låtar såsom ”Heads or tales”, som inleder plattan, och redan efter trettio sekunder kommer refrängen. Varför dra ut på det, egentligen!

”Carry on” är en låt med sug och en grymt stark refräng som det är lätt att skråla med i och ”Hiding away from love” kan kandidera till plattans starkaste låt med en vass vers och en grymt beroendeframkallande refräng.

Andra favoriter är låten ”Wildfire” och balladen ”What we could have been” är riktigt snygg. Ett tungt riff inleder ”River runs dry” och resten av låten är också tung för att vara AOR, men det är fortfarande melodiöst och refrängen är, naturligtvis, mer än lovligt melodiös. Slutligen så går jag gärna igång på ”Older and wiser”, en låt som skulle kunna vara skriven om undertecknad!

Avslutande ”One step away” är också riktigt snygg, en lugnare och vacker låt med väl uppbyggd melodiösa inslag och ytterligare en riktigt stark refräng.

Svensk AOR är känd för sin kvalitet. P.A.L. är inget undantag, men kanske inte en platta som tillhör det absoluta toppskitet. Peo har en bra röst, Rogers gitarrspel är ofta mycket melodiöst, men produktionen är något trist och det blir lite upprepning här och där. Trots det, en platta att kolla upp för alla AOR fans där ute!

Betyg: 7/10

Peo ”—”

Wigelius ”—”

1.       Heads or tales

2.       Carry on

3.       Hiding away from love

4.       Double nature

5.       Wildfire

6.       What we could have been

7.       Nowhere left to go

8.       River runs dry

9.       Older and wiser

10.   Leaving this town

11.   One step away

 Här kan du höra låten "Double nature"!

Recension: Perfect Beings "Vier" (Inside Out)

Tyska skivbolaget Inside Out går hårt ut så här i början av 2018. Först ut var det klassiska holländska progressiva bandet Kayak med sitt sjuttonde album och bara veckan efter så släpper bolaget ett nytt intressant album med en av modern tids intressantaste progressiva band, nämligen amerikanska PERFECT BEINGS. Det här bandet uppstod så sent som för fem år sedan, då multiinstrumentalisten Johannes Luley (Moth Vellum, solo) träffade sångaren Ryan Hurtgen i sin egen studio i Los Angeles. 2014 släpptes första albumet ”Perfect beings I” som innehöll snyggt producerad progressiv rock med en hel del melodiösa inslag och även uppföljaren ”Perfect beings II” var en, så kallad, crossover progressiv platta, där ett och ett halvt ben stod i progressiv rock och den andra halvan i melodiös rock.

Båda plattorna är riktigt bra och när det nu är dags för album nummer tre så har man skrivit avtal med just Inside Out och nya plattan har fått titeln ”Vier”. Detta betyder fyra på tyska och anledningen till detta är troligen att plattan är utgiven i första hand som dubbel vinylplatta med en låt på varje sida, samt att poängtera Johannes ursprung, då han är född i Tyskland. För Er som hört och gillat PERFECT BEINGS två tidigare plattor så är det troligen ingen högoddsare att Ni kommer att hugga in på nya skapelsen också, MEN nya albumet låter en hel del annorlunda mot det två tidigare albumen.

”Vier” består alltså av fyra stycken musik, som i sin tur är uppdelade i fyra eller fem delar. Först ut är ”Guedra”, en komposition som sprider stil från modern indierock, progrock, jazz och första gången jag hörde ”A new pyramid”, som är första delen av ”Guedra”, så fördes tankarna till de moderna progressiva rockbanden MoeTar och Bent Knee, trots att PERFECT BEINGS sångare är en man. Men övergången till ”The blue lake of understanding” innehåller en hel del element av ambienta slag, något som vi kommer att komma tillbaka till senare. Temat i stycket ”Enter the center” är något som återkommer i albumet sista låt, men här blir det en hybrid av Radiohead, Pure Reason Revolution och Pink Floyd, speciellt när saxofonen så stämningsfullt lägger sina långsamma toner i mitten av låten.

”The golden arc” är där PERFECT BEINGS helt har bytt ut sin tidigare så melodiösa prakt. Här är det mer stämningsfullt, långa stycken helt instrumentalt och även i vissa partier åt klassikt håll, med akustiskt piano, träblåsinstrument och även violiner i kompet. Inledande ”The persimmon tree” är mer filmmusik, eller modern klassisk musik är progressiv rock. Det här är ett mycket udda, men fantastisk stycke musik som jag tror att både inbitna PERFECT BEINGS fans och nya nyfikna lyssnare kommer att reagera över. Storslaget och mäktigt!

”Vibrational” inleder med ett stycke musik, kallat ”The system and beyond”, vars första del flirtar med elektronisk musik a la Tangerine Dream och gör det även när sången kommer in efter ungefär halva tiden. Övriga delar i stycket spänner över akustisk stämningsfull pop (”Mysteries, not answers”), Yes influerad progressiv rock (”Altars of the Gods”), märkligt Radiohead-konstigt (”Everywhere at once”) och stämningsfullt vackert (”Insomnia”). PERFECT BEINGS verkar inte ha satt några gränser när det skrivit ihop den nya musiken och faktum är att, trots att det spretar ordentligt, det fungerar alldeles lysande. Men det här är en platta där varje del i praktiken inte går att plocka ut utan är finurligt placerad på rätt ställe och det innebär att det här är ett album som måste lyssnas på från början till slut för att man som lyssnare skall få rätt upplevelse. En konstnärlig enhet som ingen kan ifrågasätta!

Avslutande ”Anunnaki” är lika vibrerande av idéer och tilltag som de övriga tre kompositionerna och det här är musik som berör, som förundrar, som fascinerar och som imponerar. Enligt uppgift ska man framföra musiken på ROSFest i Gettysburg i maj. Jag skulle verkligen vilja se och höra hur de löser att göra denna komplexa musik på scen. Ett stycke näst intill mästerverk!

Betyg: 9/10

Låter inte som något annat, men samtidigt som mycket annat!

1.       Guedra

2.       The golden arc

3.       Vibrational

4.       Anunnaki

 Lyssna på "Mysteries, not answers" från"Vibrational" här!

 Ytterligare smakprov är "Patters of light" från "Annuki" !

Tredje smakprovet heter "A new pyramid" från "Guedra"!

 

Recension: Kayak "Seventeen" (Inside Out)

I Holland är symfonisk och progressiv rock oerhört stort och många av dagens band har Ekseption och Focus, samt rockband som Shocking Blue, Earth & Fire och Golden Earring att tacka för framgångarna. Men det finns ett band som egentligen är större än alla dessa och vars historia går tillbaka ända till 1972. Det är bandet KAYAK, som, med undantag för en period mellan 1982 och 2000, har varit mycket aktiva och har fortfarande en stor skar fans över hela världen. Deras genombrott internationellt kom med albumet ”Starlight dancer”, som släpptes 1977. Därefter har bandet släppt klassiker som ”Periscope life”, ”Merlin” och ”Nostradamus-The fate of man”, de två sistnämnda konceptplattor som uppförts på scen som rockopera.

Enda kvarvarande originalmedlemmen är keyboardisten Ton Scherpenzeel, som numera skriver all musik, och som han skriver! För Er som är bekant med KAYAK sedan tidigare så förstår Ni vad jag menar. Han är en kompositör som gör musik med stora, vackra melodier, samtidigt som han gärna skriver längre stycken, som små historier som berättas med musik. Han har, men sitt KAYAK, hittills skrivit fyra rockoperor, och sammanlagt släppt sexton plattor. Nu kommer album nummer sjutton, kort och gott kallat ”Seventeen”.

Under årens gång så har det passerat flera intressanta musiker i bandet, men trummisen Pim Koopman, var den som var med och grundade KAYAK en gång i tiden och han är minst lika skyldig till KAYAKs sound och framgångar, som Ton är. Tyvärr gick han bort mycket hastigt 2009, mitt under turnerandet med albumet ”Letters from Utopia” och det var mycket nära att KAYAK också hade försvunnit bort i glömska. Efter ytterligare en rockopera, i form av ”Cleopatra” 2014, så drabbades bandet av ett nytt bakslag, då bandets två dåvarande sångare hoppade av samtidigt, strax innan man skulle framföra ”Cleopatra” från scen.

Men skam den som ger sig. Ton har sedan dess bytt ut hela bandet och dessutom skrivit kontrakt med tyska Inside Out för att släppa nya albumet, och numera består bandet av sångaren Bart Schwertmann, en grym gitarrist vid namn Marcel Singor, svenske Kristoffer Gildenlöw (Pain Of Salvation, Neal Morse European Live Band) på bas och den fantastiske trummisen Collin Leijenaar (Affector, Neal Morse European Live Band), men på nya albumet finns varken Kristoffer eller Collin med. Dessa har Ton plockat in efter det att albumet spelades in, av den anledningen att dessa två herrar inte fanns tillgängliga. Kristoffer finns i och för sig med på spåret ”Cracks”, men övrig bas står Ton själv för.

”Seventeen” är en blandning av kortare, popigare spår, som samsas med längre progressiva symfoniska stycken, såsom ”Cracks”, ”Walk through fire” och plattans bästa spår, den makalöst imponerade ”La peregrina”, som du kan hitta länk till längst ner i recensionen. Och det är så som KAYAK brukar vara, en samling mycket bra låtar, oavsett om de är långa och komplicerade, eller, som i fallen ”All that I want” eller inledande ”Somebody” intelligenta popstycken som det är lätt att sjunga med till.

”La peregrina” var en ”Hallelujah-moment” när jag hörde plattan för första gången. Jäklar vilken låt, där mycket händer på nästan 12 minuter. Låtens inledning påminner lite om engelska Camel, ett band som Ton under en tid spelade med, för att sedan dra lyssnaren med på en musikalisk resa som man aldrig vill ska ta slut.

”Cracks” är den andra av mina favoriter, ett stycke musik som berör mig oerhört, med snyggt arrangemang och flera grymt melodiösa teman.

Av de kortare spåren så är det ”All that I want” som fastnat mest hos mig med en envist melodiös refräng som gärna får stanna kvar länge.

Jag gillar också den korta ”Love, sail away” som har en touch av folkmusik i botten. En vacker sång, nästan lika vacker som den avslutande ”To an end”, som är en perfekt avslutning.

Tilläggas kan att Camel’s Andy Latimer gästar på den instrumentala ”Ripples on the water”, ett annat vackert spår som är skrivet just med Andy i tankarna. Första delen av låten spelar Andy akustisk gitarr, men när han tar den elektriska guran i slutet av låten så känns Andys specialle sounf igen direkt.

”Seventeen” släpps fyrtiofem år efter debuten ”See see the sun”, men Ton Scherpenzeel’s musik är fortfarande lika vital, om inte än mer vital, än i början av 1970-talet. En grymt bra inledning på det nya progressiva året!

Betyg: 9/10

Camel ”—”

Enid ”—”

1.       Somebody

2.       La peregrina

3.       Falling

4.       Feathers and tar

5.       Walk through fire

6.       Ripples on the water

7.       All that I want

8.       X marks the spot

9.       God on our side

10.   Love, sail away

11.   Cracks

12.   To an end

 Här kan Du se och njuta till låten "La Peregrina"!