Recension: Lionville "A world of fools" (Frontiers)

Gruppen LIONVILLE har släppt två plattor tidigare på lilla skivbolaget Avenue Of Allies, två mycket uppskattade plattor som fans av både västkustpop, AOR och melodiös rock har kunnat uppskatta. De båda plattorna släpptes 2011 och 2012, sedan har det varit helt tyst om bandet, som bildades av gitarristen och låtskrivaren Stefano Lionetti tillsammans med sin bror Alessandro. De har fått hjälp av bland andra Bruce Gaitsch på gitarr, Pierpaolo ”Zorro” Monti (Shining Line) på trummor, Alessandro Del Vecchio (Hardline, Eden’s Curse) på keyboards och Anna Portalupi (Hardline) på bas på tidigare album. Numera så är det bara Stefano som finns kvar, tillsammans med svenske sångaren Lars Säfsund (Work OF Art, Enbound) som också varit med från början.

Lars är ju en av vårt lands absolut bästa sångare och han har satt en hög nivå på det här bandets sound och därför så har förväntningarna på detta efterlängtade tredje album varit väldigt höga, åtminstone från min sida. Nya albumet har fått namnet ”A world of fools” och släpps den här gången på italienska Frontiers Records., ett helt naturligt val eftersom bandets musik är mer eller mindre ett varumärke på hur det ska låta på det bolaget. Men man har valt att låta gitarrerna och den mer AOR-iga sidan av bandet ta mer plats den här gången, på gott och ont.

Plattan inleds med ”I will wait” och här sätter LIONVILLE årgång 2017 ribban, där gitarren är något mer dominerande och soundet mer åt Giant än åt Boulevard, Richard Marx eller Toto. Melodierna finns där och det låter riktigt snyggt produktionsmässigt, men samtidigt verkar det som man producerat bort lite av nerven i musiken.

”Bring me back our love” är en av plattans höjdpunkter och både band och sångare är i toppklass. Titelspåret är ett annat av mina favoritspår och refrängen bjuder på härliga harmonier och melodislingor.

Mot slutet av plattan så presenterar bandet låtar som påminner mig om vad som gjorde att de två första albumen gick varma ganska länge i min ljudanläggning och ett strålande exempel är ”One more night” som låter en hel del Toto och har en grymt stark refräng. ”Our good goodbye” är också en stark låt i riktig Toto stil, som är enda spåret på albumet där Lars inte sjunger, utan det är Stefano själv som tar ton och det gör han faktiskt riktigt bra. Dessutom så gillar jag också skarpt avslutande balladen ”Image of your soul”, en låt som skulle kunna vara hämtad från någon av bandets två tidigare album.

LIONVILLEs tredje platta är riktigt bra AOR/melodiös rock, men jag är ändå lite besviken. Låtarna är i snitt något svagare och några få spår har ännu inte fastnat över huvud taget i min skalle. Den är snyggt producerad och musikerna, speciellt sångaren Lars Säfsund, är i världsklass. Det blir lite tråkigt ibland och det verkar som om man ansträngt sig lite väl mycket för anpassa sig till Frontiers stall. Med reservation rekommenderad!

Betyg: 7/10

Toto ”—”

Giant ”—”

1.       I will wait

2.       Show me the love

3.       Bring me back our love

4.       Heaven is right here

5.       A world of fools

6.       One more night

7.       All I want

8.       Living on the edge

9.       Our good goodbye

10.   Paradise

11.   Image of your soul

 Här kan se videon till inledningslåten "I will wait"!

Här kan du se videon till låten "Bring me back our love"!

Recension: Age Of Reflection "In the heat of the night" (AOR Heaven)

Ännu ett svenskt AOR band har fått möjligheten att släppa nyskrivna låtar på det tyska skivbolaget AOR Heaven. Den här gången heter bandet AGE OF REFLECTION och medlemmarna består av folk från band som ONEbyONE och Seven Tears och bandet har sin bas i Västerås. Det var gitarristen Carl Berglund som tillsammans med bassisten Jan Skärming som började skriva låtar med 80-tals stuk och man hade under en längre tid lyssnat på de gamla stora giganterna från det decenniet, för att hitta inspiration.

I maj 2016 valdes fyra låtar ut som lades upp på Spotify och i augusti så hade bandet kontrakt med AOR Heaven för ett helt album. Och nu är vi i februari 2017 och då ligger plattan, som fått namnet ”In the heat of the night” klar för att släppas. Snabbt ska det gå!

Plattan består av tio spår plus en alternativ version av låten ”Every time”, en av plattans bästa spår. Allt är producerat av bandet själva, men man har fått hjälp med mastrings- och mixningsarbetet från ingen mindre än Erik Mårtensson (Eclipse). Nu hjälper det kanske inte alltför mycket då ljudbilden från början, det vill säga det arbete som grabbarna gjort själva, inte är den allra bästa. Flera av låtarna är ganska snarlika och soundet på plattan blir därför stundtals lite för likriktat och det är lite synd, för det här är ett lovande band som kanske behöver lite mer tid på sig för att kunna leverera något riktigt bra. Kanske gick det här lite för fort, eller?

Bandets musik har mycket influenser från 80-talens stora rockhjältar, såsom Journey, Foreigner, Survivor, Honeymoon Suite och REO Speedwagon, men samtidigt så har man inte glömt sina rötter i svensk musik. Det låter också en del modernt klassisk retro AOR som svenska band, såsom Miss Behaviour, Last Autumn’s Dream och några till.

Låtar som tidigare nämnda ”Every time”, inledande ”Borderline”, den härligt melodiösa ”The mirror never lies” och balladen ”Always” är riktigt bra, med snygga melodier och ett närmast klassiskt AOR sound. ”Evelyn” är lite tyngre, men fortfarande med en snygg refräng och även ”You are my light” tillhör mina favoriter från det här albumet. Den sistnämnda är en låt som inleder lugnt och vackert med ett ensamt piano för att sedan dra igång med hela bandet. Refrängen är riktigt snygg, dock lite för lite varierad.

AGE OF REFLECTIONs styrka är att man på kort tid skrivit ett knippe riktigt bra låtar. Plattan är något ojämn och det finns några fillers, såsom titelspåret, trots ett viktigt tema, inte har några melodier som man kommer ihåg. Dessutom så är produktionen lite svagare än genomsnittet och det låter lite lågbudget, vilket är lite trist.

Jag hoppas att det här bandet kommer tillbaka med en uppföljare om några år, för det här är en intressant debut som gör att jag gärna hör mer. Tipset är att fila lite mer på både sound och låtskrivande så kommer det här att bli riktigt bra!

Betyg: 6/10

Seven Tears ”—”

Miss Behaviour ”—”

1.       Borderline

2.       The mirror never lies

3.       Everytime

4.       In the heat of the night

5.       Always

6.       Evelyn

7.       Blame it on myheart

8.       Now and forever

9.       You are the light

10.   Dying for your love

11.   Every time (Alternative Version)

 Här kan du se och höra låten "Blame it on the night"!

Recension: Bonafide "Flames" (Off Yer Rocka)

Det är alltid lika spännande att plocka in en ny CD med svenska rockbandet BONAFIDE i CD-spelaren. Det här bandet har genom gedigna och grymt bra plattor verkligen satt sitt namn på rockkartan, speciellt i England där de turnérat flitigt de senaste åren. Bandet har också seglat upp som ett av de pålitligaste när det gäller att leverera plattor som håller hela vägen, åtminstone är det så i min värld! Det är nu två år sedan som förra albumet, ”Denim devils”, släpptes och nya plattan ”Flames” blir album nummer 6, och detta har man lyckats leverera inom loppet av tio år.

Pontus Snibb heter mannen bakom bandet, som startade som ett enmansband och som sedan dess sett flera kompetenta musiker passera förbi. Idag består bandet av, förutom Snibb, Anders Rosell på gitarr, Martin Ekelund på bas och Niklas Matsson på trummor. Dessa skånepågar flankeras på flera spår av en gospelkör, något som kryddar bandets annars så AC/DC doftande rock på ett briljant sätt. Detta är den enda nyheten på nya albumet, annars så låter det lika rakt, ärligt, rått och förbannat bra som tidigare!

Plattan inleds bastant med ”Back in flames” där Pontus ljusa, lite hesa röst egentligen är det enda som skvallrar om att det här inte är en ny AC/DC låt och singeln ”Smoke and fire”, som släpptes strax innan jul, har vuxit fram till att vara en av BONAFIDES absolut bästa låtar någonsin, men en envis refräng som inte släpper i första taget.

”Power down” är en tyngre låt med blues i botten och en liten knorr i refrängriffet.

”Bottle of Jack” är en lättsamt retlig tung rocklåt med en härligt enkel refräng som genast kommer mig att tänka på AC/DC, mycket tack vare gitarr riffet, men också den enkla refrängen.

Gospelkören hör vi i låten ”Written in stone” och här låter bandet faktiskt lite åt Black Crowes och det här är en av plattans riktiga höjdare. En annan låt som jag också gillar skarpt är ”Like it now” där kören också finns med i refrängen. En glad och positiv bilåkarlåt helt enkelt!

Efterföljande tre spår kanske flyger lite mer obemärkt förbi, men det är gedigna låtar med stark power och produktionen är verkligen bra, då det låter live och man har lyckats att införliva livekänslan på ett riktigt bra sätt.

Avslutande lugna bluesiga ”Under your spell” är en helt fantastisk låt där man återigen använder magin från gospelkören. Detta i samband med Pontus egen känslofulla röst och nerviga gitarrspel så skapas musik när den är som bäst. Lysande!

BONAFIDE har gjort det igen och jag vill nog påstå att det här är bandet bästa platta hittills. Missa inte bandets turné i Sverige i april. Det är väl värt ett besök!

Betyg: 8/10

AC/DC ”—”

Black Crowes ”—”

1.       Back in flames

2.       Smoke and fire

3.       Power down

4.       Bottle of Jack

5.       Written in stone

6.       Like it now

7.       Keep a safe distance

8.       Gotta go

9.       Flipside groovin’

10.   Under your spell

 Här kan du höra låten "Smoke & fire"!

Recension: Mute Gods "Tardigrades will inherit the earth" (Inside Out)

Redan ett drygt år efter debutplattan ”Do nothing till you hear from me”, så är trion MUTE GODS tillbaka med album nummer två som man kallat ”Tardigrades will inherit the earth”. Trion leds av bassisten Nick Beggs, som har haft en brokig historia som musiker, först genombrottet med popbandet Kajagoogoo på 1980-talet, men sedan som del i band bakom artister som Belinda Carlisle, Gary Numan, Kim Wilde och Seal. Numera delar han sina färdigheter som basist med två av de riktigt stora inom den moderna progressiva rocken, nämligen Steve Hackett och Steven Wilson. Däremellan så har han alltså också tid med MUTE GODS, ett band som också består av keyboardisten Roger King, som alltid verkar ha funnits vid Steve Hacketts sida och alltså är bandkollega även i Hackett’s band, och så trummisen Marco Minnemann, som för tillfället också spelar i Steven Wilsons band och följaktligen är bandkollega med Beggs där.

”Tardigrades” är en djurfamilj som på svenska kallas trögkrypare, eller björndjur, som av forskar anses vara den levande organism på planeten som är mest tålig. Man har hittat detta 0.05 till 1 mm lilla djur överleva i vakuum på utsidan av en rymdstation såväl som på insidan av ett kärnkraftverk! Att MUTE GODS använder detta lilla djur som titel på nya albumet beror på att temat handlar om vår existens, om vår allt snabbare väg mot en trolig självutrotning och våra alltmer felaktig politiska och miljövidriga beslut och vad dessa får för konsekvenser. Det handlar också om hur vi blir lurade och vilseledda av media och hur detta påverkar demokratins grundstommar.

Nya plattan har ett mörkt och nästan lite domedagsinspirerat tema, men MUTE GODS musik är än mer varierat och kittlande inspirerande än på debuten. Det börjar med ”Saltatio mortis”, ett kort instrumentalt stycke musik signerat Roger King som beskrivs som en begravningsmarsch för mänskligheten, till avslutande smöriga ”Stranger than fiction”, en låt som Nick skrev till sin fru och som är enda låten med ett positivt budskap på albumet. Däremellan sprider bandet sin musik mellan indiepop, progressiv rock och nästan metal.

Den här plattan är bättre än debuten och jag gillar verkligen MUTE GODS sound, som är rikligt varierat och udda på många sätt. Ta till exempel Nick Beggs sångröst som är väldigt skör och späd, men samtidigt så använder han rösten på väldigt olika sätt och på det viset så får varje låt på plattan en egen karaktär.

”Animal army” är första låten med sång och eftersom Nick är vegetarian så blir budskapet i låten en motaktion mot alla de övergrepp som vi människor gjort på alla djur under så många år. En grymt snygg låt med starkt melodiös refräng.

”We can’t carry on” har ett rakt budskap om att vi måste ändra våra destruktiva vanor nu och låten ackompanjeras av ett mäktigt mässande melodiöst tema och en snygg refräng.

”The dumbing of the stupid” är plattans tyngsta spår och det låter rejält ruffigt och nästan lite punkigt, men samtidigt så är det här en väldigt komplex låt med udda takt och ett excellent trumspel från Minnemann.

”Early warning” är lugnare låt med tre olika historier sammanvävda till en och därefter kommer det härliga titelspåret som snabbt fastnar med en envis refräng.

Ytterligare en låt skulle jag vilja rekommendera och det är ”The singing fish of Batticaloa” som är en sann berättelse om en plats på Sri Lanka där man kan uppleva just detta fenomen. Det här är en härligt laidback låt med snygga harmonier och bra melodier. Dessutom så kan man höra den sjungande fisken i inledningen av låten från en upptagning som BBC gjorde under ett reportage för några rå sedan.

MUTE GODS levererar en bättre platta som uppföljare till sin debut, vilket inte hör till vanligheterna. Och det bara ett år efter förra albumet släpptes. Snyggt och härligt progressiv rock med en liten knorr!

Betyg: 9/10

Steven Wilson ”—”

XTC ”—”

1.       Saltatio mortis

2.       Animal army

3.       We can’t carry on

4.       The dumbing ofthe stupid

5.       Early warning

6.       Tardigrades will inherit the earth

7.       Window onto the sun

8.       Lament

9.       The singing fish of Batticaloa

10.   The Andromeda strain

11.   Stranger than fiction

 Här kan du höra den mäktiga "We can't carry on"!