Recension: Pride Of Lions "Fearless" (Frontiers)

PRIDE OF LIONS är en av de band som haft längst livslängd hos skivbolaget Frontiers Records. Redan 2003 släpptes den självbetitlade debuten, en platta som fick genomgående stående ovationer från både publik och recensenter och via plattorna ”The destiny stone”, ”Live in Belgium”, ”The roaring of dreams” och ”Immortal” så är det nu dags för bandets femte studioalbum, ”Fearless”. Inför nya plattan så gick låtskrivaren, gitarristen och sångaren Jim Peterik (Survivor, Ides OF March) igenom varje släppt album för att ta reda på vad som egentligen är PRIDE OF LIONS framgångsrecept. Därefter skrevs det tolv nya spår i rätt POS anda och resultatet är precis släppt i din favoritskivbutik.

Förutom Jim så är det framför allt sångaren Toby Hitchcock som man förknippar med det här bandet. Toby var helt okänd och ett fynd som Jim hittat av en slump, men som genom åren blivit en av de sångare som så starkt förknippas med melodiös rock och AOR. Därför är det verkligen synd att Jim envisas med att sjunga själv på PRIDE OF LIONS album, för hans röst har starka begränsningar i jämförelse. Därför känns en låt som ”The tell” som en besvikelse, då jag hellre hört Toby göra denna pärla själv. Lite samma fenomen som med svenska Roxette, där Per Gessle aldrig förstått hur sanslöst illa han sjunger och borde hålla sig till det han är bäst på….

För Er som tidigare är bekanta med PRIDE OF LIONS musik, så vet Ni vad som väntar. Ny albumet innehåller inga som helst överraskningar och trots ett knippe av riktigt bra låtar så blir det i längden ganska tråkigt. Jag har alltid varit svag för Peteriks låtsnickeri, men med åren så har min fascination avtagit, då det blir upprepningar efter upprepningar. Nya plattan bjuder dessutom på flera spår som lutar mer åt något som man kanske skulle kunna kalla amerikansk schlager, en modern karikatyr av showartister såsom, Sammy Davis Jr, Dean Martin eller Barbra Streisand. Lyssna till exempel på låten som heter just ”In caricature” eller ”Silent music” så förstår Ni kanske vad jag menar, där man nästan kan se dansare som virvlar över scenen runt Jim och Toby i en pråligt påkostad Las Vegas show.

Bästa spåret är ändå en av de som låter mest ”schlager”, avslutningsspåret ”Unmasking the mystery”, som har en helt oemotståndlig refräng som jag har svårt att värja mig mot. Här är det också Toby som har hela ansvaret som sångare. Däremot så har jag svårt för låtar som den inledande ”All I see is You!” som känns lite väl banal.

Njae, PRIDE OF LIONS står och stampar på samma ställe och jag måste erkänna att låtmaterialet inte håller alls samma standard som på de tidigare plattorna. Kanske dags för en förnyelse eller nytt samarbete för Toby, som redan gjort ett riktigt bra album i eget namn, ett projekt som han gjorde tillsammans med Erik Mårtensson (Eclipse) och han bör satsa på sin egen karriär i fortsättningen.

Betyg: 6/10

1.       All I see is you!

2.       The tell

3.       In caricature

4.       Silent music

5.       Fearless

6.       Everlasting love

7.       Freedom of the night

8.       The light in your eyes

9.       Rising up

10.   The silence says it all

11.   Faster than a prayer

12.   Unmasking the mystery

 Här hittar du videon till låten "All I see is you!"

Här kan du höra balladen "The light in your eyes"

Recension: Jack Russell's Great White "He saw it coming" (Frontiers)

JACK RUSSEL’s GREAT WHITE indikerar i namnet att detta inte är detsamma GREAT WHITE som på 80-talet levererade klassiska plattor som ”Once bitten…” och ”…twice shy”, men JACK RUSSELL är mannen med den gyllene rockrösten som för alltid kommer att förknippas med bandet GREAT WHITE. JACK fick mer eller mindre sparken ur originalbandet 2010, eftersom han hade oerhörda problem med sin hälsa. Detta på grund av lång tids användande av diverse substanser och faktum är att JACK var oerhört nära att stryka med när han var tvungen att genomgå en akut operation. Men i december 2011 var JACK RUSSELL tillbaka med sitt eget GREAT WHITE, eftersom han inte var välkommen tillbaka i sitt eget band. Numera arbetar JACK tillsammans med Tony Montana, som en gång i tiden var bassist i GREAT WHITE, men som numera lirar gitarr och keyboard i den här versionen av GREAT WHITE.

Nåväl, JACK RUSSELL har alltid haft rösten, men jag har faktiskt själv aldrig fastnat för GREAT WHITE som fenomen, trots att jag alltid gillat RUSSELL’s röst. Han gjorde en soloplatta 2002, ”For you”, som inte alls lät som GREAT WHITE, men som jag faktiskt gillade riktigt mycket när den släpptes. Det var en platta som var betydligt lugnare och drog mer åt vuxenpop/rock, men jag gillade låtarna och RUSSELL sjöng helt fantastiskt på plattan.

Så det är med viss nyfikenhet som jag lyssnat mig genom nya plattan ”He saw it coming”, men jag har verkligen inte mycket till övers för det här. Inledningen är riktigt bra, ”Sign of the times” inleder snarlikt Boston’s världshit ”More than a feeling” och här låter det mycket gammal klassisk GREAT WHITE i soundet. Snygg låt med en riktigt bra refräng.

”She moves me” fungerar också för mig, men det här är lite annorlunda med en funkig soulton i botten. JACK sjunger grymt bra och låten är helt okej.

”Crazy” är en lättsam struttig rocklåt där JACK leker sig fram, men där låten aldrig riktigt lyfter och tyvärr så blir det bara värre och sämre ju längre som plattan snurrar. Jag vill gärna tycka om det här eftersom JACK är en grym sångare och trots sina svåra år så verkar rösten inte tagit stryk något nämnvärt. Men bottennapp som den sliskiga ”Anything for you” och den klämkäcka a capella låten ”Godspeed” får mig verkligen att vilja hämta skämskudden.

Efter en lång och trogen tjänst, närmare bestämt dryga 30 år, så är det lite tragiskt att det slutar så här, för det här måste väl ändå vara slutet för JACK RUSSELL och hans version av GREAT WHITE….

Betyg: 4/10

1.       Sign of the times

2.       She moves me

3.       Crazy

4.       Love don’t live here

5.       My addiction

6.       Anything for you

7.       He saw it comin’

8.       Don’t let me go

9.       Spy vs spy

10.   Blame it on the night

11.   Godspeed

 Här kan du och höra bandet i den inledande låten "Sign of the times"!

Recension: Stephen Pearcy "Smash (Frontiers)

STEPHEN PEARCY känner de flesta till som sångare i gamla 80-tals sleazerockarna Ratt, men STEPHEN har sedan 2002 också satsat på sig själv och släppt fem plattor i eget namn och nu är han högaktuell med sitt sjätte album, kallat ”Smash”. Plattan släpps via italienska Frontiers Records, vilket kommer att sätta STEPHEN mer i fokus än på bra länge. Ratt gjorde ju en mycket kompetent comeback 2010 med albumet ”Infestation”, där bandet verkligen visade att de fortfarande är en kraft att räkna med. Nu är det alltså dags för STEPHEN själv att krama ur det bästa han kan och albumet ”Smash” har rullat flera gånger i CD-spelaren den senaste veckan.

PEARCY är en mångsysslare och har flera strängar på sin lyra än att spela rock’n’roll. Han är inblandad i skapandet av olika TV program, han producerar och skriver naturligtvis musik och han är också ett företag där han marknadsför och säljer sin egen uppfinning, ”Mic knuckles”, som är en typ av mikrofonhållare. Dessutom så skriver han jinglar och musik till olika TV och filmprojekt, något som har blivit en miljardindustri och där de flesta musiker idag tjänar sina pengar. Rock’n roll kan man tyvärr inte leva på….

”Smash” låter naturligtvis en hel del Ratt, men är även en resa runt i musikhistorien. Plattan är mer varierad än vad en Ratt platta brukar vara och ska jag vara helt ärlig så har jag inte hört någon av PEARCYs tidigare soloplattor.

Inledande ”I know I’m crazy” låter en hel del Alice Cooper och det är faktiskt något som genomsyrar flera spår på albumet, såsom ”Dead roses” och ”Jamie”, där soundet lutar åt den sleaziga garagehårdrock som ofta förknippas med Cooper, åtminstone i tidernas begynnelse och under senare år.

”Ten miles wide” är singelspår från plattan och en härligt rak rökare där STEPHENs raspiga röst jobbar stenhårt, och där refrängen är en glasklar hit.

I ”Shut down baby” leker STEPHEN lite Led Zeppelin där gitarristen Chris Hager gästar på slide gitarr och i den lite småtöntiga ”Lollipop” så försöker han sig på att härma Steven Tyler i Aerosmith. Nä, skämt åsido, det är inte alls så illa utan det här fungerar riktigt bra och jag gillar att STEPHEN blandar och ger så att det blir lite variation.

Mitt favoritspår från den här plattan är ”Want too much”, en tyngre låt med ett läckert gitarr riff och en envis refräng som sitter som klister hos mig. Även avslutningen på plattan är riktigt bra, där avslutande balladen ”Summers end” är en snygg och levande avrundning på ett överraskande vitalt och bra album!

Betyg: 7/10

Alice Cooper ”—”

Aerosmith ”—”

1.       I know I’m crazy

2.       Ten miles wide

3.       Shut down baby

4.       Dead roses

5.       Lollipop

6.       Hit me with a bullet

7.       Rain

8.       Want too much

9.       Wat do ya think

10.   Jamie

11.   I can’t take it

12.   Passion infinity

13.   Summers end

 Här kan du kolla in videon till låten "I can't take it"!

Recension: Murder Of My Sweet "Echoes of the aftermath" (Frontiers)

Svenska MURDER OF MY SWEET är aktuella med sitt fjärde album och mannen bakom bandet heter Daniel Flores, en multiinstrumentalist som även visat sig ha talang som låtskrivare och producent. Många känner säkert igen hans namn från andra plattor, såsom Frontiers acten Find Me, men hans huvudinstrument är trots allt trummor, något som han spealde med sitt första band, Mind’s Eye.

Förutom Daniel så är det sångerskan Angelica Rylin som man förknippar mest med MURDER OF MY SWEET, då det är denna duo som varit intakt sedan starten för tio år sedan. Övriga musiker är Christopher Vetter på gitarr och Patrik Janson på bas.

Bandets förra album, ”Beth out of hell” var ett konceptalbum, där gruppens cineastiska och melodiösa popmetal drogs till sin spets och albumet rönte massor av lysande recensioner världen över. Själv så älskade jag plattan under ett kort tag, men tröttande ganska snabbt, precis som jag gjort med de två tidigare plattorna. Detta har jag funderat en hel del på, för bandets musik är grymt välproducerat och jag älskar den här typen av musik, där det ofta blir dramatiskt och där inspirationen är hämtad från filmmusik och klassisk musik. För att beskriva MURDER OF MY SWEET så kanske man kan säga att bandet är en kommersiellare version av Kamelot, eller?

Men faktum kvarstår att jag snabbt tröttnar på bandets plattor, som jag alla gett höga betyg. Nya albumet, ”Echoes of the aftermath” är lite rakare och har lite ”enklare” melodier, men fortfarande med Flores genuina prägel och stil, och plattans tolv spår håller nästan lika hög klass som tidigare. Inledande ”Sleeping giant” är helt lysande och en av gruppens bästa låtar hittills, med mycket drama och film i botten och en liten del ABBA som extrakrydda. Men när jag lyssnat på den här låten ett antal gånger så slår det mig vad som hela tiden stört mig; Angelica Rylins röst.

Förlåt Angelica, du har en grymt snygg och bra röst och det är inte meningen att klanka ner på någon, men tänk om det varit någon kraftfull sångare, typ Tommy Karevik, som tagit sig an den här låten, med en större pondus och med ett bredare register? MURDER OF MY SWEET startades med inspirationen just från kraften ur filmvärlden och där har Daniel lyckats fullt ut, men för att det skall fungera helt och hållet så kanske en sångare/sångerska (ja det finns naturligtvis!) med rätt dramatik i rösten vore att föredra inför Angelicas felfria och änglalika röst.

Nåväl, nya albumet har massor av riktigt snygga låtar, framför allt då inledande, redan tidigare nämnda, ”Sleeping giant”, men även ”Personal hell”, ”Racing heart”, ”Flatline”, ”In risk of rain” och den avslutande vackra balladen ”Inside, outside” är låtar som jag gärna rekommenderar. Att inte nya plattan håller riktigt lika hög nivå som förra albumet är bara en liten petitess, för låtmässigt så är det här ändå väl godkänt. Men det återstår att se hur lång tid det tar den här gången innan jag tröttnar.

Betyg: 8/10

1.       Sleeping giant

2.       Personal hell

3.       Racing heart

4.       Cry wolf

5.       Echoes of the aftermath

6.       Flatline

7.       Loud as a whisper

8.       Shining after dark

9.       Ode to everyone

10.   Go on

11.   In risk of rain

12.   Inside, outside

 Här hittar du låten "Personal hell" som promovideo!