Engelska bandet TEN är bandet som bara fortsätter och
fortsätter och platta efter platta släpps och ofta så är det ganska
ointressant, men då och då så lyckas bandets ende låtskrivare och sångare Gary
Hughes med att blixtra till och göra en platta som faktiskt fungerar. I början
av bandets historia så levererade man ett pärlband med riktigt bra melodiösa
rockplattor, där albumen ”The name of the rose” och ”The robe” fortfarande får
anses som bandets bästa alster. Det är nu tjugo år sedan dessa båda plattor
släpptes och numera så har TEN en diskografi som innehåller hela tretton
studioplattor, en liveplatta och två samlingar och det är riktigt imponerande.
Dock så lider flera av TENs plattor av dålig kvalitet i form av usel produktion
och det är få av de tretton studioplattorna som är riktigt bra.
TEN började släppa sina första plattor på numera avsomnade
tyska bolaget MTM Music för att sedan släppa en hel radda med plattor på
Frontiers Records, senast 2012 med albumet ”Heresy and creed”, ett inte helt lyckat
album som resulterade i att bandet släppte sina två närmaste plattor på lilla
Rocktopia Records, albumen ”Albion” och ”Isla de muerta”. Har jag förstått det
rätt så sålde faktiskt senaste plattan ”Isla de muerta” riktigt bra så nu är
TEN tillbaka på Frontiers Records med nya plattan ”Gothica”.
Och numera är TEN ett band som består av en fast bas på sju
personer, som alla varit med på de tre senaste albumen, vilket kanske har gjort
att plattorna blivit bättre och bättre. Nya albumet är faktiskt ett av de
bättre som bandet har släppt och inleds med den långa och typiska TEN-låten
”The grail”, men som kanske låter lite tyngre och ”mörkare” än vad TEN fansen
brukar få höra. Gary Hughes brukar skriva texter om mörka tider inom historien,
kärlekens baksidor och andra kusligheter och den här gången har han grävt ännu
djupare in i människors mörka vrår och mardrömmar vilket alltså avspeglar sig i
bandets sound.
Men man känner naturligtvis igen sig ganska väl, då TEN har
ett mycket karaktäristiskt sound, inte minst av Gary Hughes’ röst som det inte
går att ta miste på. ”The grail” är maffig och snygg och de smått progressiva
inslag som bandet ibland brukar införa är tydliga här.
”Jekyll and Hyde” inleder med ett gitarriff som inte är
långt från det på klassiska poplåten ”My Sharona”, för att sedan bli en ganska
konventionell och typisk TEN dänga. Ingen av plattans bättre dock.
Men ”Travellers” är en låt som vuxit fram som en av mina
stora favoritlåtar just nu. Här kombinerar TEN det bästa, ofta melankoliska,
som man gjort med en snygg refräng. En härlig låt som jag gärna sätter på
repeat.
”A man for all seasons” inleder med ett lugnt instrumentalt
parti med ett vackert arrangemang med tyngdpunkt på engelsk folkmusik. Men
låten drar sedan igång på riktigt med hela bandet med en hel del vassa och
tyngre gitarrer.
”The wild king of winter” inleder också väldigt lugnt och
försiktigt för att sedan utvecklas till en ganska struttig sak, med ett
arrangemang som får anses vara typiskt för det här bandet. Snygg refräng dock!
Första singel från plattan var ”Paragon”, dock har det inte
gjorts någon riktig video till den här låten (där har man faktiskt satsat på
”Travellers” istället). Det här är en låt i moll med snygga harmonier och ett
härligt gitarrspel från någon av de tre gitarristerna i bandet.
Ett cirkustema inleder ”Welcome to the freakshow” som jag
också håller som en av de bättre låtarna från plattan. Detsamma gäller för
”La-luna dra-cu-la”, ett spår som andas en del Gary Moore kan man tycka.
Refrängen smittar gärna av sig, undrar varför…
I och med ”Gothica” är TEN tillbaka på Frontiers Records och
det låter bättre än på riktigt länge. En platta med variation och flera riktigt
bra och melodiösa låtar. Stark återkomst!
Betyg: 7/10
Gary Moore ”—”
Dare ”—”
1.
The grail
2.
Jekyll and Hyde
3.
Travellers
4.
A man for all seasons
5.
In my dreams
6.
The wild king of winter
7.
Paragon
8.
Welcome to the freak show
9.
La luna dra-cu-la
10.
Into darkness
Här kan du se videon till låten "Travellers"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar