Recension: Soul Secret "Babel" (Pride & Joy Music)

Från Italien kommer det flera duktiga och framgångsrika progressiva metalband. Ett av dessa är SOUL SECRET, men de är kanske inte det mest kända av dem. Detta band har dock funnits sedan 2004 och släppt tre album tidigare. Senast de hördes av var med konceptplattan ”4”, en platta som jag själv inte hört. Den enda av bandets plattor som jag faktiskt hört tidigare är debuten ”Flowing portraits” som släpptes 2008, en platta som inte imponerade speciellt på mig. Det som fick mig intresserad var att man hyrt in sångaren Mark Basile (DGM), som jag hört tidigare och gillade. Nu är bandet aktuellt med sitt fjärde album, som fått namnet ”Babel”.

”Babel” är ytterligare ett konceptalbum, som handlar om sökandet efter Gud. Ja, det kan låta pretentiöst, och jag lovar det är det också. Historien utspelar sig på ett rymdskepp. Två astronauter, kallade Sam och Adriel, är på väg ut i rymden tillsammans med en mycket sofistikerad dator, kallad logOS, som är utrustad med det absolut senaste inom teknologi som man kunna uppbringa. När de till slut når ”The City Of Gods” så upptäcker de att det finns ingen där…

Spännande eller inte, det finns lite talad dialog i den här historien och jag hade gärna sett att man strukit det, för det är så sanslöst krystat och riktigt dåligt gjort. Usel inlevelse och märkligt skådespeleri från personer som troligtvis aldrig tidigare gjort något liknande.

Nåväl, plattan står inte och faller för lite prat, för SOUL SECRET är ett progressivt band som rör sig både i rock och metal kretsar. Dessutom så finns det infall av jazz (”What we’re all about”), fusion avsnittet i den långa avslutande ”In the hardest of times” och latino pop i samma låt.

Flera av spåren är ganska komplexa i sina arrangemang. Ett sådant exempel är den mörkare och tyngre ”Will they?” eller ”Entering the city of Gods”, där bandet visar upp sin bästa sida av brutna takter och svårtillgängliga passager. Det här är otvetydigt ett mycket kompetent band som ibland är overkligt samspelta, men allt som oftast så glömmer de att skriva melodier som man kommer ihåg.

Trots vissa betänkligheter som jag här tidigare beklagat mig över så är det är ett intressant band, just av den anledningen att musiken är komplex och varierad. Man har turnerat vid olika tillfällen tillsammans med band som Vanden Plas, Subsignal och gjorde nyligen en konsert som förband till Mike Portnoy’s Shatterd Fortress, där man framförde hela nya albumet ”Babel”. Någonstans bland dessa band passar SOUL SECRET perfekt in, med mer åt rock hållet än åt metal hållet.

Progressiv metal är en ganska uttjatad genre och det händer inte så vansinnigt mycket nytt bland dagens band. SOUL SECRET är inte heller speciellt nyskapande, men det finns ändå något hos det här bandet som gör att jag kan sätta mer ner och lyssna på deras senaste ”Babel” igen. Rekommendabelt med viss tvekan?

Betyg: 6/10

Vanden Plas ”—”

DGM ”—”

1.       Prologue

2.       What we’re all about

3.       A shadow on the surface

4.       Will they?

5.       logOS

6.       Awakened by the light

7.       Entering the city of Gods

8.       The cuckoo’s nest

9.       Newton’s law

10.   In the hardest of times

 Smakprov i form av video till låten "What we're all about" ser du här!

Recension: Isildurs Bane & Steve Hogarth "Colours not found in nature" (Ataraxia)

”Sagan om den irländska älgen” såg dagens ljus redan 1984, Halmstadkollektivet ISILDURS BANEs debutalbum, som bandet själva bekostade och släppte på vinylskiva. Ända sedan den dagen så har all produktion av LP-skivor, CD och DVD släpps på helt egen hand, utan inblandning av större skivbolag och ISILDURS BANEs historia i musikvärlden är med fog unik och speciell. Inte bara på sättet som man arbetat tillsammans under åren, utan och stilmässigt, då ISILDURS musik inte alltid handlar om rock och modern musik, utan ofta förknippas med klassisk musik och nutida klassiska kompositörer. Där har bandet, eller numera kollektivet, ISILDURS BANE en del beröringspunkter med en av världens största musikgenier genom tiderna, Frank Zappa. Och är det någon som man kan sätta som referenspunkt till musiken så ligger herr Zappa ganska nära till hands.

Nu är det fjorton år sedan ISILDURS BANE senast släppte ifrån sig ny musik i form av fysisk CD-skiva och historien bakom den här nya plattan uppstod i och med de, på senare år, årliga IB Expo dagarna, då man kan bevista flertalet musikaliska workshops och där bandet bjuder in musiker från hela världen. Detta avslutas med en mycket uppskattad och välbesökt konsert där alla musiker tillsammans framför musik, både nyskriven och gammal. Här har namn som trummisen Pat Mastellotto, keyboardisten Richard Barbieri, bassisten Tony Levin, trummisen Marco Minnemann och gitarristen Adrian Belew medverkat genom åren, bara för att nämna några.

2013 så tog Richard Barbieri med sig en ”kompis” till IB Expo. Denna ”kompis” var ingen mindre än Marillions sångare Steve Hogarth, och tycke uppstod direkt mellan Steve och framför allt ISIDURS BANEs huvudkompositör Mats Johansson, vilket resulterade i att man förra året framförde ett verk som kallades ”Colours not found in nature” under IB Expo. Detta stycke var ett rent samarbete mellan Mats och Steve, som inte bara skrivit all text och sång, utan också bidragit med musik. Nu har alltså hela verket spelats in på skiva också och delats upp i sex stycken och en speltid på dryga fyrtio minuter.

Mats har alltså inte komponerat någon ny musik sedan i början av 2000-talet, så projektet blev en utmaning för honom att se om han fortfarande hade förmågan att skriva och det är också första gången som han gjort det tillsammans med någon annan, om jag fått rätt information. Så uruppförandet inför ISILDURS BANEs 40-årsjubileum som grupp blev en succé, i och med den nykomponerade musiken. De sex spår som verket består av är ganska olika, men har en gemensam nämnare; det är gjort med kärlek och intresse för att liera olika sorter och stilar av musik.

Mitt favoritspår på albumet är den vackra ””Diamonds and amnesia” som låter extremt mycket Kate Bush i mina öron, med mycket stämning och större delen akustiska instrument. Ovanpå det rör sig Hogarth röst som en jojo i känslor och uttryck. Normalt så är jag faktiskt inte så förtjust i hans sätt att sjunga, ofta med en ganska svårt sluddrig stil, men här är han alldeles briljant och lysande. Jag är i och för sig ingen jättestor Marillion fantast, utan gillar Hogarths tidigare material, framför allt i gruppen Europeans, som levde ett ganska undanskymt liv i mitten av 1980-talet. Deras platta ”Recurring dreams” från 1984 är ett mästerverk som kombinerar dåtidens synth-era med en modern progressiv stil.

Albumets längsta spår är ”The love and the affair” och det här är något av det snyggaste som ISILDURS BANE släppt på skiva någonsin. Och samtidigt så låter det här ganska långt ifrån hur man är van vid att bandet brukar låta. Här har kanske Hogarth haft en del att säga till om även när det gäller musiken, vad vet jag. Faktum är att det tidigare inte var speciellt vanligt med sång på ISILDURS BANEs plattor!

Ett annat spår där Hogarth troligtivs varit med och påverkat musikaliskt kan mycket väl vara ”The random fires”, för det låter en hel del engelsk 60-talspop i harmonierna, och jag vet att Steve är ett stort fan av bland annat Lennon och McCartneys musik. Inslag finns naturligtvis från ISILDURS klassiska art musik, speciellt efter första refrängen. En spännande och kul låt med flera olika vändningar.

”Peripheral vision” är svidande vacker med smakfulla stråkar som inslag i ljudbilden. Steves röst brister och det är ingen skönsång direkt, men det hindrar inte att han lägger ner sin själ och inlevelse till fullo. Låten har en melankolisk och grymt snygg refräng som byggs upp med mer instrumentering för varje gång den återkommer.

”Colours not found in nature” är en mycket intressant platta där lyssnaren bjuds på äkta progressiv rock/pop från två olika världar. ISILDURS hybrid av Zappa, engelsk Canterburystil och klassisk kammarensemble och Marillions mer moderna sätt att se på den progressiva rockens ställning i världen. Kombinationen fungerar alldeles utmärkt och det här är ett album som förhoppningsvis också kan få ut ISILDURS BANEs rykte till de som inte redan är invigda. Trots att bandet funnits till i dryga 40 år så är det skrämmande få som hört talas om dem, eller hört någon musik som bandet släppt. Detta lär det säkert bli ändring på tack vare den här plattan.

Måste också kommentera omslaget som är ett av de bättre som jag sett på länge.  Designer Matti Engdahl har nog hämtat en hel del inspiration från Storm Thorgerson och Hipgnosis! Fantastiskt att titta på!

Betyg: 8/10

Marillion ”—”

Frank Zappa ”—”

1.       Ice pop

2.       The random fires

3.       Peripheral vision

4.       The love and the affair

5.       Diamonds and amnesia

6.       Incandescent

 Här kan du höra det mäktiga spåret "The love and the affair"!

Recension: Ten "Gothica" (Frontiers)

Engelska bandet TEN är bandet som bara fortsätter och fortsätter och platta efter platta släpps och ofta så är det ganska ointressant, men då och då så lyckas bandets ende låtskrivare och sångare Gary Hughes med att blixtra till och göra en platta som faktiskt fungerar. I början av bandets historia så levererade man ett pärlband med riktigt bra melodiösa rockplattor, där albumen ”The name of the rose” och ”The robe” fortfarande får anses som bandets bästa alster. Det är nu tjugo år sedan dessa båda plattor släpptes och numera så har TEN en diskografi som innehåller hela tretton studioplattor, en liveplatta och två samlingar och det är riktigt imponerande. Dock så lider flera av TENs plattor av dålig kvalitet i form av usel produktion och det är få av de tretton studioplattorna som är riktigt bra.

TEN började släppa sina första plattor på numera avsomnade tyska bolaget MTM Music för att sedan släppa en hel radda med plattor på Frontiers Records, senast 2012 med albumet ”Heresy and creed”, ett inte helt lyckat album som resulterade i att bandet släppte sina två närmaste plattor på lilla Rocktopia Records, albumen ”Albion” och ”Isla de muerta”. Har jag förstått det rätt så sålde faktiskt senaste plattan ”Isla de muerta” riktigt bra så nu är TEN tillbaka på Frontiers Records med nya plattan ”Gothica”.

Och numera är TEN ett band som består av en fast bas på sju personer, som alla varit med på de tre senaste albumen, vilket kanske har gjort att plattorna blivit bättre och bättre. Nya albumet är faktiskt ett av de bättre som bandet har släppt och inleds med den långa och typiska TEN-låten ”The grail”, men som kanske låter lite tyngre och ”mörkare” än vad TEN fansen brukar få höra. Gary Hughes brukar skriva texter om mörka tider inom historien, kärlekens baksidor och andra kusligheter och den här gången har han grävt ännu djupare in i människors mörka vrår och mardrömmar vilket alltså avspeglar sig i bandets sound.

Men man känner naturligtvis igen sig ganska väl, då TEN har ett mycket karaktäristiskt sound, inte minst av Gary Hughes’ röst som det inte går att ta miste på. ”The grail” är maffig och snygg och de smått progressiva inslag som bandet ibland brukar införa är tydliga här.

”Jekyll and Hyde” inleder med ett gitarriff som inte är långt från det på klassiska poplåten ”My Sharona”, för att sedan bli en ganska konventionell och typisk TEN dänga. Ingen av plattans bättre dock.

Men ”Travellers” är en låt som vuxit fram som en av mina stora favoritlåtar just nu. Här kombinerar TEN det bästa, ofta melankoliska, som man gjort med en snygg refräng. En härlig låt som jag gärna sätter på repeat.

”A man for all seasons” inleder med ett lugnt instrumentalt parti med ett vackert arrangemang med tyngdpunkt på engelsk folkmusik. Men låten drar sedan igång på riktigt med hela bandet med en hel del vassa och tyngre gitarrer.

”The wild king of winter” inleder också väldigt lugnt och försiktigt för att sedan utvecklas till en ganska struttig sak, med ett arrangemang som får anses vara typiskt för det här bandet. Snygg refräng dock!

Första singel från plattan var ”Paragon”, dock har det inte gjorts någon riktig video till den här låten (där har man faktiskt satsat på ”Travellers” istället). Det här är en låt i moll med snygga harmonier och ett härligt gitarrspel från någon av de tre gitarristerna i bandet.

Ett cirkustema inleder ”Welcome to the freakshow” som jag också håller som en av de bättre låtarna från plattan. Detsamma gäller för ”La-luna dra-cu-la”, ett spår som andas en del Gary Moore kan man tycka. Refrängen smittar gärna av sig, undrar varför…

I och med ”Gothica” är TEN tillbaka på Frontiers Records och det låter bättre än på riktigt länge. En platta med variation och flera riktigt bra och melodiösa låtar. Stark återkomst!

Betyg: 7/10

Gary Moore ”—”

Dare ”—”

1.       The grail

2.       Jekyll and Hyde

3.       Travellers

4.       A man for all seasons

5.       In my dreams

6.       The wild king of winter

7.       Paragon

8.       Welcome to the freak show

9.       La luna dra-cu-la

10.   Into darkness

 Här kan du se videon till låten "Travellers"!

Recension: All 4 1 "The world's best hope" (Frontiers)

Frontiers Records VD Serafino Perugino är en jäkel på att koppla ihop musiker i olika konstellationer som också lyckas med konststycket att leverera riktigt bra melodiös rock. Exemplen är många genom åren, men några av de mest framgångsrika är Allen-Lande, Somerville-Kiske, First Signal, Khymera och Find Me, och Serafino ligger inte på latsidan utan nu är har han tutat ihop sångaren Terry Brock (Strangeways, Giant) med sångaren och bassisten Robert Berry (Three, Alliance) och gitarristen Gary Pihl (Boston, Sammy Hagar, Alliance) samt trummisen Matt Starr (Mr. Big, Ace Frehley). Tillsammans bildar de bandet ALL 4 1 och är en av releaserna i juli på bolaget med debutalbumet ”The world’s best hope”.

Man kan tycka vad man vill om de här konstellationerna som skivbolaget kreerar, men det är förvånansvärt ofta som resultatet blir bra. Det handlar naturligtvis för det mesta om redan rutinerade musiker och kan dess inte skriva eget material så har Frontiers också massor av låtskrivare i sitt stall som kan bidra med material.

Med bakgrund i ovan nämnda band så förväntar man sig att det ska låta väldigt melodiöst och klassiskt och det är precis det det gör också. Inga överraskningar alltså och för de som alltid vill att artister och band skall utvecklas, ni kan sluta att läsa nu, för ni kommer bara att bli besvikna. Plattan innehåller elva nyskrivna spår som skulle kunna vara låtar som skrivits i slutet av 1980-talet, då världen var full av Bon Jovis och Aerosmiths. Terry Brock var verksam i Strangeways som släppte tre fantastiska plattor mellan 1985 och 1989 och om man korsar hur det bandet lät med Alliance som gjorde tre riktigt bra plattor mellan 1996 och 1998, så kommer man ganska nära kärnan av hur ALL 4 1 låter.

”After the rain” är första spåret och det här är klassisk melodiös rock där sommaren sliter i håret, samtidigt som du kör en nedcabbad bil, synthar i låtens inledning och varm och positiv inramning.

”Cyanide” är lite tuffare med lite tyngre gitarrer och jag kommer att tänka på en klassisk Foreigner och det här en av plattans bättre spår där refrängen är superstark!

Bra är också ”Down life’s page” som låter som en klassisk Bon Jovi dänga med stora fotbollskörer i slutet av låten och en stark refräng.

Vissa av plattans låtar är visserligen melodiösa och snygga men de vill inte riktigt lyfta, men jag kan starkt rekommendera ”Walk alone” som låter lite som Pride Of Lions och power balladen ”Don’t surrender (To love)” är också riktigt snygg och jag älskar det smakfullt melodiösa solo som gitarristen Gary Pihl river av.

Bästa spåret är ”Hero in your life” som har en refräng som verkligen sätter sig direkt. Härligt trallvänlig och som man blir riktigt glad att höra.

Nästan lika bra refräng bjuds det på i låten ”Never back down again” och ”Who knows” är också en riktigt skön låt med ett härligt stomp i kompet. Även den här låten har en stark melodi i refrängen.

ALL 4 1 är riktigt bra och välspelad musik med tyngdpunkt på melodiös rock med klassiskt snitt. De fyra medlemmarna har massor av rutin och det hörs. Det blir aldrig tråkigt men det är ibland en skör tråd till att bli lite för rutinerat…

Betyg: 7/10

Foreigner ”—”

1.       After the rain

2.       Cyanide

3.       Down life’s page

4.       Mother don’t cry

5.       Show me the way

6.       Walk alone

7.       Don’t surrender (To love)

8.       Hero in your life

9.       Never back down again

10.   Who knows

11.   The world’s best hope

 Här kan du se videon till låten "After the rain"!