Recension: White Widdow "Silhouette" (AOR Heaven)

Från Australien kommer WHITE WIDDOW som precis släppt sitt fjärde album ”Silhouette”. Jag har lyssnat lite grand tidigare på bandet, men inte riktigt fastnat för deras musik, trots att det handlar om rejält keyboarddränkt AOR, med en hel del influenser från klassiska band som Night Ranger, Giuffria, FM eller Survivor. Jag älskar klassisk AOR, speciellt om den kommer från USA, men WHITE WIDDOW har tidigare legat mer åt brittisk AOR och låtit mer åt FM, Heartland eller The Ladder. Nya albumet visar upp ett band som skruvat lite mer på retrorattarna och faktiskt så finns det en hel del riktigt sköna låtar.

Bandet släppte första plattan 2010, med en snabb uppföljare 2011 och båda plattorna fick bra recensioner i Europa, vilket medförde att man turnerade en del här, så också i Sverige. Under 2012 så turnerade man också som support åt engelska bandet Ten. Sedan tog bandet en längre paus, mest beroende på att trummisen Geroge Kristy dog i en olycka. Kvar från originalbandet är bröderna Jules och Xavier Millis, sång respektive keyboards, samt gitarristen Enzo Almanzi, och med ny trummis (Noel Tenny) och bassist (Ben Webster) så kom album nummer tre, ”Crossfire” under 2014. Nu två år senare så är samma kvintett ute på turné i Europa igen och supportar nya plattan.

”Silhouette” är WHITE WIDDOW bästa platta hittills och man har dels fått ordning på soundet och dessutom slipat en hel del på låtskrivandet. Det finns en hel del riktigt snygga låtar och jag kan rekommendera bland annat inledande ”Stranded” som inleder med synthar som har sound som är direkt hämtade från 80-talet. Även följande låt, ”Surrender my heart” skulle kunna vara hämtad från någon platta som släpptes för trettio år sedan, och även här så är refrängen riktigt snygg. Plus till snygga körer!

Riktigt snygg är power balladen ”Last chance for love” som har en grym refräng och det här är helt klart bästa spåret på albumet. Klart kompetent är även nästföljande låt, ”Wild at heart” där tempot har dragits upp igen. Snygga melodier både i vers och refräng och även här så är det ett stort plus för körerna.

Ytterligare ett spår tål att nämnas och det är ”Game of love” där gitarristen Enzo Almanzi får lite mer utrymme. Snyggt gitarr riff och en stark refräng.

Sångare Jules Millis har en något tråkig sångröst och trumsoundet är bedrövligt rakt genom hela plattan men det är inget fel på låtsnickeriet. WHITE WIDDOW har med nya albumet tagit ett steg upp i karriären. Det är inte ett perfekt album, men om bandet orkar ett tag till så kanske man är helt hemma på platta nummer åtta, eller nåt…

Betyg: 7/10

FM ”—”

Survivor ”—”

1.       Stranded

2.       Surrender my heart

3.       Living for the night

4.       Last chance for love

5.       Wild at heart

6.       Damage is done

7.       Game of love

8.       Smile for the camera

9.       Waited

10.   Sleeping with the enemy

 Här kan du se videon till låten "Surrender my heart"!