Recension: Maschine "Naturalis" (Inside Out)

Tre år efter debuten så står bandet MASCHINE där i kulisserna med en uppföljare, kallad ”Naturalis”. Tre år efter debuten så är gitarristen Luk Machin alltså tillbaka efter en längre tids sjukdom, där han också hunnit reflektera över vår världs respons på människornas oaktsamma vård av densamma. Efter debuten med ”Rubidium”, som tog nästa fem år att spela in, så har Machin ersatt hela bandet med nya människor och sedan två år tillbaka så består bandet av Daniel Mashal på bas, Marie-Eve de Gaultier på keyboards och sång, Elliott Fuller på gitarr och James Stewart på trummor. Troligen har han lärt sig att ombyte förnöjer och utvecklar av mästaren och tidigare bandledaren Andy Tillison i Tangent, som Luke var del av under tre år.

Debuten med MASCHINE var en ganska spretig historia där man kunde höra influenser från både It Bites, Tangent, Pain Of Salvation och Genesis och influenserna från It Bites förre sångare och gitarrist, Francis Dunnery, finns kvar även denna gång och då menar jag i första hand gitarrspelet, men också i viss mån arrangemangsmässigt i låtarna. Men Luke och kompani har jobbat hårt för att få ihop en platta som låter MASCHINE, där Luke är ansvarig för allt låtskrivande men där alla i bandet har varit med och arrangerat. De har lyckats riktigt bra tycker jag, dock så är även den här plattan lite ojämn.

Inledande ”Resistance” är en tolv minuter lång progressiv dröm där alla element är snyggt hopsatta och det här en perfekt öppning som sedan övergår i det kortare spåret ”Night and day”. Här låter det en hel del Francis Dunnery, trots att det är Marie-Eve som är den som sjunger huvuddelen av låten.

En av de bättre spåren är ”Make believe” där också Marie-Eve hörs mest i sången. Jag kommer att tänka på det nu avsomnade bandet Pure Reason Revolution när jag hör den här låten och det låter lite indie progressivt om Ni förstår vad jag menar. Sensuell sång är aldrig fel dock…

En betydligt popigare låt är ”Hidden in plain sight” där spelet mellan Lukes och Marie-Eves röster är nyckeln. Här låter det lite new wave pop möter jazz korsat med Magenta. Spännande låt fram till cirka två minuter innan slutet då det jazziga tar över för mycket.

Plattans två sista spår är också de bästa. Speciellt så gillar jag avslutande ”Megacyma” som inleder med vissa Pink Floyd influenser, för att sedan övergå till tyngre tongångar med snygga och härligt progressiva teman under de nästan tolv minuter som låten håller på.

Jag är lite ambivalent när det kommer till det här bandet, men det här är en betydligt mer homogen platta än debuten. Hade man dragit ner något på de jazzigare inslagen så kunde det här varit en kandidat till en av årets bättre progressiva rockplattor. Något ojämn men med ett par riktigt, riktigt härliga progressiva epos!

Betyg: 7/10

Francis Dunnery ”—”

Pure Reason Revolution ”—”

1.       Resistance

2.       Night and day

3.       Make believe

4.       Hidden in plain sight

5.       A new reality

6.       Megacyma

7.       Eye pt. 2 (Live in Veruno) (Bonus track)

8.       Rubidum (Live in Veruno) (Bonus track)

 Här kan se och höra låten "Megacyma"!