Recensioni: Bulletrain "What you fear the most" (AOR Heaven)

Helsingborgsbandet BULLETRAIN debuterade för två år sedan med albumet ”Start talking” på tyska AOR Heaven. Det här bandet kunde släppt sin debut redan 2011 då George Siegl, som står bakom AOR Heaven och numera avsomnade broderlabeln Metal Heaven, fick upp ögonen för de unga rockarna, tack vare en låt som de spelat in i Chris Laney’s studio. Men ödet ville något annat då bandets sångare plötsligt klev av. Det var att starta om och grabbarna hittade sin nye sångare under inspelningen av debutplattan , som de bestämde att de skulle bekosta själva. Valet föll på Sebastian Sundberg, som även finns med på album nummer två som AOR Heaven nu släpper.

BULLETRAIN fick fina recensioner för debuten och man jämfördes bland annat med CrashDiet, Crazy Lixx och det här bandet spelar också sleazig rock, fast lite hårdare och tyngre än de svenska stora namnen i genren. Nya plattan, ”What you fear the most” är än lite tyngre än debuten och bandet låter mer metal än sleaze, men de bästa spåren på plattan lutar ändå mot det skitigare och sleazigare.

Allra bäst är ”We salute you” som totalt har invaderat min hjärna, en låt med en kanonrefräng och som låter som ett skitigt Van Halen. Soundet är tungt och kristallklart, tack vare flera kända namn, som lagt sina känsliga händer till produktionen. Men det finns flera riktigt starka låtar på plattan såsom ”Can’t get away”, som är en rak, tung låt med en grym refräng och singelspåret ”Fear”, som man också gjort en riktigt bra video till som du hitta länk till nedan.

Och låtarna ”Feed the fire” samt ”Wet, tired and lonely” däremellan är det heller inget fel på, där bandet fått till riktigt snygga låtar med starka refränger.

”Old lighthouse” inleder med ett instrumentalt parti med akustisk gitarr innan resten av bandet stämmer in i en lite lugnare början innan refrängen kommer. Då är BULLETRAIN tillbaka i det råa raka soundet som de bäst behärskar.

Däremot känner jag inte alls för ”Fight with me” som bara innehåller energi och lite hjärna och avslutande ”Far away” saknar den rätta hooken.

BULLETRAIN följer upp sin debutplatta med en bra platta med ett lite tyngre sound. ”We salute you” är en ny favorit i den varma hösten och gillar du Crazy Lixx och Crashdiet så kommer du att gilla BULLETRAIN också!

Betyg: 7/10

Crazy Lixx ”—”

Crashdiet ”—”

1.       Memory lane

2.       Love lies

3.       Can’t get away

4.       Fight with me

5.       We salute you

6.       Feed the fire

7.       Wet, tired & loney

8.       Old lighthouse

9.       Fear

10.   Far away

 Här kan du se den coola videon till låten "Fear"!

Recension: Imperial State Electric "All through the night" (Psychout)

Sex skivsläpp, varav en liveplatta, på lika många år är något väldigt ovanligt i dagens musikvärld, men så är inte IMPERIAL STATE ELECTRIC ett vanligt rockband. Bakom bandet finns svenske Nicke Andersson med förflutet i Entombed och Hellacopters och hans motto är att det skall var enkelt och spontant. ”Kunde banden göra två plattor om året på 60- och 70-talet så skall det väl gå nu….det ska inte behöva ta fyra år att få ihop en platta med rock’n’roll låtar på max fyra-fem ackord.”

Många rockband har försökt att hålla detta motto men få har lyckats. Nicke är en av dessa nu verksamma rockare som kan låta tidlös och fortfarande skapa intressant rock för 2010-talet. En av ISE’s fans är faktiskt Tom Petty, en av dessa rocklegender som också klarat att vara tidlös men samtidigt har tillfört något eget. Nicke Andersson och övriga grabbar i IMPERIAL STATE ELECTRIC är framgångrika därför att de inte sätter gränser, de flirtar med country, Beatles, Ramones och Electric Light Orchestra på samma platta och sätter samtidigt en unik prägel på det tidlösa.

Nya plattan heter ”All throught the night” och består av tio spår som klockar in strax över halvtimmen, lika lagom som en gammal vinylplatta, inget tomrum och ingen utfyllnad. Det här är egentligen inte min bag alls, men jag har fastnat för det som Nicke har skapat med ISE, då det finns så snygga melodier, harmonier och refränger att man bara inte kan låta bli att gilla det här.

Inledande ”Empire of fire” är 70-talshårdrock a la Budgie eller Cream, medan titelspåret låter åt ELO eller som om det vore producerat med Phil Spector i bakhuvudet. ”Remove your doubt” är melodiös i all sin punkighet och country numret ”Break it down” fungerar till och med på mig som annars får svåra utslag så fort jag hör steelguitar.

Refränger som i ”Would you lie”, ”Bad timing”, Tom Petty-aktiga ”No sleeping” eller popiga ”Read me wrong” är svåra att värja sig mot och jag kommer på mig själv med att nynna med i dessa delikatesser.

IMPERIAL STATE ELECTRIC förvaltar ett rockarv med stor känslighet och för en oinvigd så kan det säkert vara svårt att precisera när musiken egentligen är inspelad. Det skulle lika gärna kunna vara 1966, 1976 som 2016. Imponerande och grymt härlig chosefri rock’n’roll som lever efter epitetet ”less-is-more”!

Betyg: 8/10

Beatles ”Beatles for sale”

 Cheap Trick ”Heaven tonight”

1.       Empire of fire

2.       All through the night

3.       Remove your doubt

4.       Break it down

5.       Over and over again

6.       Bad timing

7.       Read me wrong

8.       Get off the boo hoo train

9.       Would you lie

10.   No sleeping

 Här kan du se en kort teaser från nya albumet!

Recension: Kansas "The prelude implicit" (Inside Out)

Amerikanska progrockbandet KANSAS är ett av de viktigaste banden i mitt eget musiksökande. Jag ramlade på bandet i en kompis storebrors pojkrum i mitten av 1970-talet, strax efter att bandet släppt sitt stora epos ”Song for America”. Detta var KANSAS andra platta och än håller jag den platta som bandets absolut bästa platta, kanske det i mångt och mycket också beror på en tonårsstinn ung grabb som sökte och fann något nytt i musiken. Strax efter så släppte man ”Masque”, som jag också spelade totalt sönder och Kerry Livgren var stora idolen och jag ville låta som Steve Walsh när jag sjöng.

Samtidigt så hade jag fått sommarjobb i stan största skivaffär, där alla hatade KANSAS och allt vad progressiv rock hette. Svensk progmusik var däremot det stora samtalsämnet, eller jazzrock och på den vägen så blev Frank Zappa en annan stor husgud för mig på den tiden. Men det är en annan historia. KANSAS släppte sedan ”Leftoverture” och ”Point of know return”, som jag började lyssna på först när man släppte liveplattan ”Two for the show”, Då hade jag börjat jobba i en annan skivaffär och där kunde jag själv bestämma vad jag ville lyssna på. Därför blev ”Monolith” och efterföljande ”Audio-vision” betydligt mer välspelade alster i min skivsamling.

Jag har följt KANSAS när bandet kanske inte varit riktigt lika intressanta, som ”Freak of nature”, men de kunde fortfarande göra bra musik, och plattan ”In the spirit of things” tillhör en av mina favoriter med bandet. Även senaste studioplattan ”Somewhere to elsewhere”, som kom för 16 år sedan är riktigt bra. Därför så var jag oerhört spänd på nya plattan ”The prelude implicit”, när det basunerades ut att bandet äntligen ville skriva nytt. En av anledningarna att det dröjt så länge med ny platta har tydligen varit sångaren Steve Walsh, som inte alls ville spela in nytt material, då han ansåg att det inte skulle finnas fans som var intresserade av att köpa musiken. Nu finns inte Steve kvar i bandet, då han slutade 2014, mest på grund av att rösten inte höll längre.

KANSAS bildades redan 1970 och kvar finns bara trummisen Phil Ehart, men gitarristen Richard Williams kom med innan debutalbumet släpptes 1974. För övrigt så är det bassisten Billy Greer som är äldst och ersatte originalbassisten Dave Hope 1984. Nye sångaren heter Ronnie Platt och hans röst är ruskigt lik Steve Walsh, vilket störde mig i början när jag började lyssna på nya ”The prelude implicit”. Dessutom så var jag oerhört besviken på hur plattan lät. Jag vet egentligen inte varför, och vad jag hade förväntat mig, men jag har lyssnat mycket på den här plattan. Mer än vad jag brukar göra med de flesta andra plattor som jag recenserar. Varför? Det här måste ju vara bra!

Och den här plattan är riktigt, riktigt bra. Soundet är typiskt KANSAS och man har gått tillbaka till hur det lät i början, men med en modern touch. Det är bra, då jag är helt övertygad att det är så här de flesta fans vill att KANSAS ska låta.

Plattan består av tio spår (plus två på den obligatoriska specialutgåvan) och de flesta spåren är normallånga, utom låten ”The voyage of eight eighteen”, som är dryga åtta minuter lång och som påminner en hel del i struktur om de spår som jag älskade med KANSAS i min ungdom, som Kerry Livgren oftast hade skrivit. Det här är ett fantastiskt spår som visar storheten i det här bandet.

Kanske har Ni redan hört inledande ”With this heart”, som släpptes som singel för ett tag sedan. Det här är typiskt KANSAS, men inte någon av plattans bättre spår. Nä, då rekommenderar jag hellre ”Visibility zero” som är så mycket klassisk KANSAS som man kan begära. Snyggt inledande tema och mycket vacker vers och refräng.

Mycket fiol förväntar man sig i KANSAS musik och numera heter violinisten David Ragsdale, som är tillbaka i bandet sedan 2006. ”The unsung heroes” bjuder på snygga harmonier både från sångaren Ronnie Platt och violinisten Ragsdale.

En annan favorit är ”Rhythm in the spirit” som har härligt progressiva teman och en grymt snygg brygga till refräng och efterföljande refräng är också riktigt bra. Sedan är ju både ”Camouflage” och ”Crowded isolation” precis det KANSAS alltid handlat om, rock’n roll med det där lilla extra som förgyller och förlänger intrycket.

KANSAS har aldrig riktigt varit borta från rockscenen, men man har de senaste femton åren turnérat runt på gamla bedrifter. Nu behöver man inte skämmas över att lägga in flertalet nya spår i sin liveshow. Det här är rent ut sagt skitbra!

Betyg: 9/10

Kansas ”Point of know return”

Kansas “In the spirit of things”

1.       Whit this heart

2.       Visibility zero

3.       The unsung heroes

4.       Rhythm in the spirit

5.       Refugee

6.       The voyage of eight eighteen

7.       Camouflage

8.       Summer

9.       Crowded isolation

10.   Section 60

11.   Home on the range (Deluxe edition)

12.   Oh Shenandoah (Deluxe edition)

 Här kan du se och höra ett medley från plattan!

Recension: Narnia "Narnia" (Narnia Songs)

NARNIA är en av få riktigt stora kristna metalband som nått ut till en större publik, även den sekulära delen av metalfansen. Från 1997 och fram till bandets avsked 2010, så hann bandet med att släppa sex studioplattor, turnera världen över och spela tillsammans med Ronnie James Dio, Yngwie Malmsteen och Stratovarius, bara för att nämna några. Trots NARNIA’s starkt kristna texter så har man nått ut till en stor publik och likt Stryper lockat metalnördar från alla läger att headbanga till deras melodiösa metal.

Bakom NARNIA står framför allt två tunga namn, sångaren Christian Liljegren och gitarrvirtuosen Carl Johan Grimmark, som tillsammans med trummisen Andreas Johansson och keyboardisten Martin Härenstam är originalmedlemmar sedan starten, nu när NARNIA återförenats och släpper ny platta. På bas finns Andreas Passmark (Royal Hunt, Rob Rock), som funnits med i bandet sedan 2001.

Nya plattan är första sedan 2008, då man släppte albumet ”Course of a generation”, en platta där Christian ersattes av German Pasqual på grund av personliga skäl. Nya plattan består av nio nyskrivna spår, kort och gott kallad ”NARNIA”, och målet för bandet var att skriva ihop den bästa platta som NARNIA någonsin släppt!

Jag kan inte bedöma riktigt om det här är bandets bästa platta, då jag inte hört riktigt allt som man gjort tidigare, men eftersom jag specialstuderat just den här plattan ganska hårt under några veckor så kan jag i alla fall säga att jag är mycket positivt överraskad över resultatet. Att Grimmark är en grym gitarrist det visste jag sedan tidigare, bland annat med det senaste projektet som han varit inblandad i, det suveräna bandet Empire 21, men också med Planet Alliance, Audiovision, Jerusalem, Divinefire, Rob Rock och soloplattan med German Pascual. Christian har också många järn i leden och har, förutom att figurera på plattor med bland andra Divinefire, Golden Ressurection och Audiovision, de senaste åren också uppmärksammat andra band och artister via sitt eget skivbolag; Liljegren Records.

Nya albumet visar att NARNIA har mycket kvar att ge, och har du inget emot att få raka kristna budskap så är det här en platta av yttersta kvalitet. Plattan inleds med ”Reaching for the top” och Christian hälsar alla välkommen med textraden:

”Here we are, we’re on the road again”

En ytterst allvarlig uppmaning till alla andra metalband där ute, som lär få tuff konkurrens, nu när NARNIA är tillbaka i toppform.

”I still believe” är en grymt stark låt med ett musikaliskt tema som har starka inslag av irländsk folkmusik, och tempot är snabbt med dubbla baskaggar. En härligt snygg refräng som snabbt sätter sig i skallen!

”On the highest mountain” är en annan favorit på plattan, en tung låt med vassa gitarrer och snygga melodiösa sångpartier, samt ytterligare en grymt stark refräng.

”Thank you” lugnar ner tempot under dryga fem minuter, en ballad som är riktigt snygg och annorlunda mot övriga låtar på albumet. När man drar upp tempot igen så ljuder ”One way to the promised land” ut ur högtalarna, en lagom dramatiskt upplagd låt med härliga harmonier och ännu en stark refräng.

Ytterligare fyra spår finns på plattan, dock ingen lika bra som de fem första, men kvaliteten är hög ändå. Högre än vad många andra band mäktar med. En riktigt, riktigt bra platta som rockar på rejält och har alla inblandade i himlen rätt musiksmak så lär de säkert var fest däruppe när plattan släpps!

Betyg: 8/10

Bloodbound ”—”

Serious Black ”—”

1.       Reaching for the top

2.       I still believe

3.       On the highest mountain

4.       Thank you

5.       One way to the promised land

6.       Messengers

7.       Who do you follow?

8.       Moving on

9.       Set the world on fire

Här kan du se och hör det grymma inledningsspåret "Reaching for the top"!