Recension: Defiants "Defiants" (Frontiers)

DEFIANTS är ett nytt, hett, så kallat, superband som ser dagens ljus tack vare italienska Frontiers Records. Och namnen Paul Laine, Bruno Ravel och Rob Marcello bör få många fans av Danger Danger att flåsa lite extra, då all dessa tre herrar spelat, eller spelar, i detta band. Sångaren Paul Laine har sjungit på fyra av Danger Dangers studioplattor, och han var den som efterträdde originalsångaren Ted Poley, som återvände när bandet släppte sitt senaste album, ”Revolve”, 2009. Rob Marcello, som för övrigt är född i Sverige, har bara hunnit med en platta med Danger Danger och således så är det första gången som han och Paul samsas på samma skiva…

Det brukar vattnas i de flesta melodiösa rockers mungipor när man börjar prata om Danger Danger och bandet har byggt upp en hög status, trots, eller kanske tack vare, att man inte släppt mer än sju album sedan starten 1989. Så visst är det här en mycket intressant platta på pappret, och när Frontiers släpper mellan fyra och fem plattor i månaden så blir det ibland svårt att välja vilken av releaserna som jag skall hugga in på först. Denna månad så blev det prio på Treat, som Ni kan läsa om lite längre ner på denna blogg, och den plattan levde verkligen upp till förväntningarna. DEFIANTS har det marknadsförts hårt för på olika medier och därför är april månad mycket intressant för oss som gilla melodiös hårdrock. Det var dock svårt att ställa om från Treat till DEFIANTS, för allt verkar så blekt inför de svenska vikingarnas mästerverk, men efter några extra dagar i CD-spelaren så växer debuten med DEFIANTS fram som ännu en av vårens allra bästa releaser inom den här genren!

Det brukar vara vilda diskussioner om vem av Ted Poley och Paul Laine som är bästa sångaren i Danger Danger, och eftersom Ted Poley är tillbaka i bandet, som firade sin 25-årsdag med en större turné förra året, så ville grundare Bruno Ravel återigen knyta kontakten med Paul och därför står jag nu med en platta med DEFIANTS i handen. Paul sjunger gudomligt bra och de tolv spår som presenteras på debutplattan är inget annat än julafton för Danger Danger fans och alla andra nördar när det gäller den här musiken. Ofta låter det som ett marginellt snällare Danger Danger som tar hjälp av Bon Jovi och arenarocken från 1980-talet klingar rätt bekant och man blir nostalgiskt berörd.

”Take me back” är ett sådant spår som andas storhetstiden då Bon Jovi fyllde vilken jättearena som helst. Man kan riktigt höra publiken som vrålar med i ”wooah wooah” i refrängen, en refräng som får mig att rysa av välbehag. Satans snyggt helt enkelt!

Likadant gäller ”Runaway” (som inte är en cover på Bon Jovis stora hit!) som är så mycket av det som är positivt från USA, cruisin’, sol och värme. Jag kommer definitivt att ha detta i bilen i sommar!

Ännu en suveränt positiv låt är ”Lil’ miss rock’n’roll” som kombinerar sleazerockande band från L. A med New Jersey a la Bon Jovi. Det här är fullständigt omöjligt att sitta still till!

Snabb jämförelse med tidigare nämnda Treat  är att DEFIANTS skapar musik utifrån klassiskt beprövade formler, medan Treat vågar utmana dessa formler något. Vem som är bäst får Ni avgöra, men klart är att jag själv föredrar Treat, med DEFIANTS tätt i följet. Oerhört snygg melodiös hårdrock!

Betyg:9/10

Bon Jovi ”—”

Danger Danger ”—”

1.       Intro (Carillon’s theme)

2.       Love and bullets

3.       When the lights go down

4.       Waiting on a heartbreak

5.       Runaway

6.       Lil’ Miss Rock’n’Roll

7.       The last kiss

8.       Save me tonight

9.       Take me back

10.   We all fall down

11.   That’s when I’ll stop lovin’you

12.   Underneath the stars

 Smakprov från albumet i form av smått fantastiska låten  "Runaway"

Recension: Treat "Ghost of graceland" (Frontiers)

Svenska TREAT är aktuell med nytt album, sex år efter det fantastiska albumet ”Coup de grace”. Att nya plattan, ”Ghost of graceland” blivit av är ingen självklarhet då det hette att bandet skulle göra sin avskedskonsert på Sweden Rock 2013, som sedan byggdes på med fler datum under sommaren som blev till en turné framåt slutet av året och sedan började de numera medelålders herrarna att blicka framåt mot nya äventyr. Ett äventyr som så här långt resulterat i bandets sjunde studioplatta under sin dryga 30-åriga karriär.

Förra plattan, ”Coup de grace” var så nära ett mästerverk i genren som man kan komma med åtminstone två riktigt rysligt bra klassiker i melodiös rock, i form av låtarna ”Roar” och ”Skies of Mongolia”. Dessutom så var resten av plattan också fylld alldeles lysande melodiös hårdrock av allra yppersta kvalitet. En riktig tiopoängare faktiskt! Hur i hela friden skall man kunna toppa det?

Ja, man kan ju gå ut hårt och leverera lika melodiös hårdrock där refrängerna inte är lika förutbestämda som mycket är i den här genren. TREAT, eller kanske i första hand bandets förste låtskrivare Anders Wikström, är mästare på att spetsa till melodierna med harmonier som är utöver det vanliga. Ta ett spår som ”Better the devil you know” som inleder med ett riktigt klassiskt härligt gitarr riff och en vers som vilket annat band i samma klass kan leverera. Men när man kommer till refrängen så är det så underbart melodiöst och man löser ackordföljderna på ett annorlunda vis än vad alla andra band brukar göra. Man tar inte den enkla vägen utan läser och färgar musiken på ett mer livfullt vis, något som man också kan beteckna som något typiskt svenskt.

Och TREAT visade på förra plattan att man har känsla för hur man leker runt med harmonier och det har man fortsatt med på nya plattan med stor framgång.

Lika snygg är ”Endangered”, så snygg att jag ryser av välbehag när refrängen drar igång, så snygg att jag inte kan låta bli att le så där fånigt för att jag mår så ofantligt bra av att höra så här bra musik!

I ”Inferno” lyckas man stjäla lite i temat från ABBA och det är så snyggt, så kärleksfullt och så förbenat bra och jag är hur såld som helst på den här låten.

Och när ”Endangered” tonat ut med sin fantastiska refräng så startar ”Alien earthlings”, vars refräng är minst lika ”jaw-dropping”, en låt som har tyngd, ett driv och där refrängen är magisk och håren reser sig flertalet gånger när jag lyssnar mig genom den här plattan.

Bandet består av samma kärna som förra gången, men ny på bas är Pontus Egberg (Ignition, King Diamond, Poodles) som tagit över efter Nalle Påhlson från senaste plattan och Fredrik Thomander som spelat med bandet live de senaste åren. Robert Ernlund sjunger på elva av de tolv spåren, och Anders Wikström debuterar som sångare på den vackra balladen ”Together alone”. Tillsammans med Patrick Appelgren på keyboards och trummisen Jamie Borger så har TREAT gjort det igen. Fullständigt makalöst lysande och ännu en klassiker från detta långlivade svenska band. Men fantastiska låtar som ”Better the devil you know”, ”Endangered”, ”Alien earthlings”, ”Nonstop madness” och ”House on fire” så har jag god musik att lyssna på länge, men låt det inte ta sex år igen innan nästa platta tack!

Betyg: 10/10

Europe ”—”

Bon Jovi ”—”

1.       Ghost of graceland

2.       I don’t miss the misery

3.       Better the devil you know

4.       Do your own stunts

5.       Endangered

6.       Inferno

7.       Alien earthlings

8.       Nonstop madness

9.       Too late to die young

10.   House of fire

11.   Together alone

12.   Everything to everyone

 Smakprov från platta i from av titelspåret hittar Du här!

Recension: Messenger "Threnodies" (Inside Out)

En av 2014 års mest intressanta debuter var engelska MESSENGER’s ”Illusory vlues”, en tillbakablick in i den tidiga psykedeliska sidan av 70-talets progressiva rock, där Pink Floyd verkar ha varit en stor inspiration. Bandet gjorde succé vid flera av Europas stora festivaler och fick bland annat pris vid den årliga Progressive Rock galan. Detta har inneburit att det mest progressiva rockbolaget under de senaste åren skrivit kontrakt för att släppa MESSENGER’s nya platta. Därför så är det alltså Inside Out som släpper platta nummer två med bandet och den har fått namnet ”Threnodies”.

Redan i inledande ”Calyx” så kan man skönja en liten svängning i MESSENGERs musik. De inledande tonerna påminner faktiskt om ett spår från Stakka bo’s sorgligt underskattade album, ”Jr.”, där det låter ”depp-rock”, indie och soul på en och samma gång. Dessutom kryddar bandet med sin egen psych och udda progressiva rock. Jag ska naturligtvis inte jämföra MESSENGER med Stakka Bo men en av bandets sångare är ganska röstlik Johan Renck!

Det här tilltalar inte mig riktigt och även ”Oracles of war”, som sedan följer, är svår att smälta, när man har bandets förra platta i minne. Det här spåret är en hybrid av tidig Pink Floyd, Soundtrack Of Our Lives och Black Sabbath på ett märkligt, men ändå lite spännande sätt.

Det är först med ”Balearic blue” som jag känner igen det MESSENGER som var så lysande och klart på debutalbumet. Det finns stråk av det som vi idag kallar den polska vågen, och det är lätt att härleda det lite till det landets storheter, Riverside, fast med en med psykedelisk touch. Men fortfarande så lyckas inte MESSENGER övertyga mig på samma sätt som debuten gjorde.

Och fortsättningen av plattan lever inte heller upp till hur det lät på ”Illusory blues” vilket är riktigt tråkigt, då MESSENGER kändes som ett av de nya, spännande banden som skulle axlar manteln i en ny generation av intressanta progressiva rockband. ”Threnodies” är en blandning av modern progressiv rock och indierock med ekon från psykedelisk rock från det märkligt levande 70-talet. Men de sju spår som MESSENGER presenterar på nya plattan vill inte på allvar engagera eller beröra. Det känns faktiskt lite trött och oinspirerat och efter flera genomkörare så fastnar inte ett enda av plattan spår. En stor besvikelse faktiskt…

Betyg: 5/10

Soundtrack Of Our Lives ”—”

Pink Floyd ”—”

1.       Calyx

2.       Oracles of war

3.       Balearic blue

4.       Celestial spheres

5.       Nocturne

6.       Pareidolia

7.       Crown of ashes

 Smakprov på plattan här!

Recension: Knifeworld "Bottled out of Eden" (Inside Out)

För två år sedan släppte det udda engelska rockbandet KNIFEWORLD sitt andra album, på det respekterade skivbolaget Inside Out. Man har en viss förväntan på plattor som släpps på detta bolag och kvalitativ progressiv rock och metal har man kunnat höra en masse, samtidigt som nya förmågor har tagit plats i musikens värld tack vare dem. Men för dem som inte hört KNIFEWORLDs första platta, eller var bekant med Kavus Torabis kvirkiga engelska pop i bandet Cardiacs, hade en ny musikalisk värld att upptäcka i och med albumet ”The unravelling”. Det var en platta som tagit lång tid att spela in och som också innebar en personligt tung tid för Torabi. Resultatet var magnifik poprock med klara indie och new wave inslag, draperade i progressiv rock, och band som XTC, Oingo Boingo, Utopia och även stråk av Frank Zappa kunde höras.

Nu släpper bandet sin tredje platta och man ville den här gången inte spendera en massa tid i studion så man bokade bara in nio dagar och det är vad nya albumet ”Bottled out of Eden” har fått på sig för att mogna till en färdig produkt. Den stora skillnaden är att nya plattan låter mer live och mer organisk i jämförelse med den tungt producerade ”The ravelling”. KNIFEWOLRD håller sig med en del oväntade instrument i sin sättning vilket gör att man bland annat hör en hel del blåsinstrument, såsom saxofoner, klarinett och bastuba. Bandet består av åtta musiker, varav tre är blåsare och dessa instrument används flitigt vilket gör att ljudbilden är rejält annorlunda mot allt som Inside Out annars släpper ifrån sig.

Dessutom så har Kavus sånghjälp på flera av spåren av två av bandets medlemmar som råkar vara kvinnor, vilket också varierar sånginslagen. Sammantaget så blir bandets musik en smältdegel av lite allt möjligt, men nya albumet är betydligt popigare än förra plattan, och den som förväntar sig experimentellt och progressivt tror jag kommer att bli lite besviken, trots att det här inte handlar alls om någon konventionell popmusik. Nej, KNIFEWORLD är allt annat än radiovänligt popskval för det finns annorlunda lösningar i varje riff och i varje arrangemang. Kavus Torabi är en nutida Andy Partridge (XTC) eller möjligen Todd Rundgren och har mer släktskap med engelsk folkmusik och new wave än med utstuderad progressiv rock, typ Spock’s Beard, Flower Kings eller Bearfish, några av det riktigt stora artisterna i Inside Outs artiststall.

Jag känner spontant inte samma entusiasm för det här albumet som jag gjorde för ”The unraveling” och det beror mest på att jag saknar de mest galet experimentella inslagen som gjorde förra platta så lysande. Det kan också bli lite för lättviktigt popigt i längden för min del, men Torabi är en härlig figur i musikvärlden som verkligen går sin egen väg och vågar vara egen. ”Foul temple” är ett av de spår där bandet tar ut svängarna mer, ett spår som i stort är akustiskt och där det vackra samsas med dissonant fulhet. ”I must set fire to your portrait” är ren indiepop med en intelligent touch och också ett spår där man tar ut svängarna och töjer på konventionerna. Ett spår som jag är säker på att Frank Zappa hade gillat.

Bäst på plattan är inledande ”High / Aflame” vars arrangemang innehåller en hel del österländska element och det känns lite kosmiskt och ”flummigt”.

”Bottled out of Eden” är en sångcykel som är inspirerad av erfarenheter kring nära och käras bortgång, låtarna handlar om förluster men också om att hitta hoppet igen efter en sådan förlust. Trots ett ämne som måste ses som tragiskt och negativt så är inte musiken direkt i moll. Jag är inte lika entusiastisk som jag var efter att lyssnat på förra plattan men det här är ändå härligt udda och annorlunda!

Betyg: 7/10

XTC ”—”

Iamthemorning ”—”

1.       High / Aflame

2.       The germ inside

3.       I am lost

4.       The deathless

5.       Foul temple

6.       Vision of the bent path

7.       I must set fire to your portrait

8.       Lowered into necromancy

9.       A dream about a dream

10.   Secret words

11.   Feel the sorcery

 Lyssna på låten "High / Aflame" här!