Recension: Pink Cream 69 "Headstrong" (Frontiers)

30 år har gått sedan det tyska bandet PINK CREAM 69 bildades och under den tiden så har gruppen släppt elva album och är nu aktuella med sitt tolfte epos, ”Headstrong”. Och för att göra jubileet lite mer intressant för fansen så har man, förutom att ha skrivit tio nya låtar, lagt till en hel bonusplatta med en konsert från 2013, med några av bandets mest omtyckta låtar från hela karriären. Bandet bildades av sångaren Andi Deris, gitarristen Alfred Koffler och trummisen Kosta Zafirou och strax efter så anslöt sig bassisten Dennis Ward också. Numera så är det bara Ward och Koffler som finns kvar av originalmedlemmarna, då Andi lämnade PINK CREAM 69 1993 för att sedan ha haft en framgångsrik karriär i powermetalbandet Helloween. Trummisen Zafirou lämnade bandet 2012 för bland annat Unisonic och istället så hittar vi numera Chris Schmidt, som kom från Wicked Sensation, på den stolen. Dessutom så finns också gitarristen Uwe Reitenauer (Place Vendome, Bob Catley) med i gruppen sedan några år tillbaka. Som ersättare för Andi Deris så har man sedan dess haft engelsmannen David Readman som den stora vokala resursen i bandet.

Det har gått fyra år sedan senaste albumet, ”Ceremonial” släpptes och den plattan var en lite besvikelse, efter den magnifika plattan ”In10sity” som släpptes 2007. Bandet tar ganska lång tid mellan sina album och därför så är det naturligtvis höga förväntningar som gäller. Och ”Headstrong” är ett starkt album av bästa melodiösa rockklass och ett steg tillbaka till hur man är van att PINK CREAM 69 ska låta. Det handlar om starka låtar med starka melodier, ett tungt och tajt sound, grymma gitarr riff och en sångröst som är en av de bättre i klassen.

Inledande ”We bow to none” är en snabb låt med ett vasst gitarriff, smattrande trummor och David Readmans sångröst som toppen på isberget. En snygg refräng och en stark öppning på den här plattan är ett faktum.

”Walls come down” är också stark och tung låt med en refräng som gärna stannar kvar och ”Unite and divine” fyller bara på det redan positiva intrycket som man får efter de inledande två låtarna. Jag gillar verkligen refrängen iden här låten riktigt skarpt!

”No more fear” låter som en hybrid av Pretty Maids och Whitesnake, en urstark refräng där Readman jobbar stenhårt. Inledande gitarriffet är stentufft!

Tempot dras ner i den känslosamma ”Man of sorrow” och även det här är en låt med härligt melodiös inramning och en grymt bra refräng. Även här låter det faktiskt lite Whitesnake.

Inledningen till plattans andra lugna låt påminner ganska mycket om ”Stairway to heaven”, men kommer undan med det då refrängen bryter av denna likhet. Snygg inledning med akustiska gitarrer och känslosam sång från Readman. En av plattans bästa spår faktiskt!

En framtida livefavorit kan säkert ”Bloodsucker” bli, som har en refräng som jag kan tänka mig att många kommer att lägga på minnet och sjunga med i. En smittande refrängmelodi hjälper dessutom till i denna process!

”Headstrong” åtföljs alltså också av en live platta där bandet gör nio spår och det låter riktigt bra, naturligtvis, eftersom PINK CREAM 69 är ett grymt bra liveband. Och i det stora hela så är det här en mycket vital platta från en vital 30-åring. Grymt stark platta!

Betyg: 8/10

Unisonic ”—”

Pretty Maids ”—”

CD1:

1.       We bow to none

2.       Walls come down

3.       Unite and divide

4.       No more fear

5.       Man of sorrow

6.       Path of destiny

7.       Vagrant of the night

8.       Bloodsucker

9.       Whistleblower

10.   The other man

CD2: (Live in Ludwigsburg 2013)

1.       Special

2.       Talk to the moon

3.       Break the silence

4.       Do you like it like that

5.       The spirit

6.       Livin’ my life for you

7.       Wasted years

8.       Welcome to the night

9.       Shame

 Här har Du länken till videon till låten "Walls come down"!

Recension: Vandenberg's Moonkings "MKII" (Mascot)

Adrian Vandenberg är ett aktat namn i musikbranschen. Som gitarrist så anses han av många att vara närmare Gud än påven, men faktum är att han inte har behövt göra speciellt mycket för att bli berömd. Man skulle däremot kunna säga att han varit på rätt plats vid rätt tillfälle. Han är döpt till Ad van der Berg och är född i Holland och startade sitt eget band, Vandenberg, redan 1981 och skivkontrakt skrevs ett år senare med det gigantiska amerikanska bolaget Atlantic Records. Tre album släpptes under tre år, men bandet Vandenberg slog aldrig igenom på någon högre nivå.

Det var först när Adrian gästade på Whitesnakes klassiska platta, ”1987”, och David Coverdale strax därefter gjorde förfrågan till Adrian om han ville med på turné, som saker och ting började lossna på riktigt. Adrian ersatte då John Sykes, som sparkades strax innan plattan var klar. Turnén blev en jättesuccé och Coverdale och Vandenberg började skriva nytt material till kommande albumet ”Slip of the tongue”, men Adrian skadade sig, oturligt nog, lagom tills dess att det var dags att gå in i studio. Därför är det Steve Vai som hörs framföra alla gitarrer på albumet. Vandenberg var dock tillbaka, tillsammans med Vai, på efterföljande turné. Vandenberg fortsatte samarbete med Coverdale även på det mer avskalade albumet ”Restless heart”.

Sedan dess så har man inte hört så värst mycket från den hyllade gitarristen, förrän 2014, när Vandenberg nya band VANDENBERG’s MOONKINGS debuterade med albumet med samma namn. En platta fylld med klassisk hårdrock, i stil med Whitesnake, men med en något ”mognare” inramning. Det albumet blev väl mottaget och det bidrog till att Adrian ville fortsätta med samma band, fyra tidigare ganska okända holländare, och nu är alltså uppföljaren klar, kallad ”MK II”. På debutplattan dök också självaste Coverdale upp på låten ”Sailing ships” där David tog över sången från MOONKINGS ordinarie sångare, Jan Hoving, men på nya plattan så får Jan sköta all sång själv.

Och Jan har en perfekt röst för att framföra Vandebergs låtar med rätt känsla och inlevelse. Han har en lagom raspig ton och i inledande ”Tightrope” visar han att han har pondus nog att stå upp emot vilken klassisk sångare som helst. Och med en tung, dynamisk grund i Mart Nijen på trummor och Sem Christoffel på bas, så förstår jag att Vandenberg trivs, då han får tid att koncentrera sig på sitt gitarrspel. Och Adrian håller en proffsig nivå i sitt spel, integrerar sin gitarr i bandet, samtidigt som han visar vart skåpet ska stå i lagom stora portioner. Ordet lagom är symbolen för MOONKINGS, men med en stor portion kvalitet.

Adrian är skicklig att skriva låtar som man genast kan sjunga med i, och ett tag var jag helt säker på att låten ”Ready for the taking” är en cover, men jag kan inte hitta originalet någonstans så jag får väl förutsätta att det är Vandenberg som skrivit låten med den oerhört bekanta refrängen. Det är dock en grymt snygg och stark låt som snabbt fastnar, med en bluesig och skön feeling.

Det här är en ganska trevlig platta, som bjuder på ett knippe bra låtar, där, förutom ”Tightrope” och ”Ready for the taking”, jag kan rekommendera den lite lugnare ”Angel in black”, ”The fire” som har ett grymt driv, den melodiösa ”What doesn’t kill you”, samt den lika melodiösa ”New day”. En platta som befäster Vandenbergs storhet som låtskrivare och gitarrist!

Betyg: 7/10

Whitesnake ”—”

1.       Tightrope

2.       Reputation

3.       Angel in black

4.       The fire

5.       Walk away

6.       All or nothing

7.       What doesn’t kill you

8.       Ready for the taking

9.       New day

10.   Love runs out

11.   If you can’t handle the heat

Här kan de se videon till låten "What doesn't kill you"!

 

Recension: Bigfoot "Bigfoot" (Frontiers)

Italienska Frontiers Records fortsätter att spotta ut plattor i ett rasande tempo. Under åren så har bolaget gått från två-tre releaser i månaden till normalt fyra till fem. De två senaste månaderna så har det varit sex releaser per månad och då är det inte så konstigt om en och annan platta faller utanför deras normalt mycket höga kvalitetströskel. Den här månaden kommer jag inte ens att bry mig om att recensera L.A. Guns nya ”efterlängtade” epos ”The missing peace” som är ett enda långt trist och tråkigt ”Jasså?”. Och varför man skrivit kontrakt med det nya engelska bandet BIGFOOT är en liten gåta, då det här inte är en platta som alls håller ställningarna. Kanske beror det på bolagskamraterna Inglorious stora framgångar som Frontiers letar efter band i samma fåra, vad vet jag.

BIGFOOT är engelsk hårdrock, som sprider sig mellan Ten och The Answer, och det som ändå är positivt är att det här bandet slår mycket av den raka och klassiska melodiösa rock som det släpps en hel del plattor varje år, men det här bandet, såsom så många andra, har svårt att få fram sin egen identitet och det låter som ”alla andra”. Närstående band med samma stil, som har identitet på något sätt är ofta berikade med en sångare som har en unik röst, såsom Danny Vaughn och Tyketto, Cormac Neeson och The Answer och Nathan James från Inglorious. Men trots att Anthony Ellis, som är sångare i BIGFOOT har en stark och grym pipa, så har han inget speciellt varumärke som talar om att det är han som sjunger.

Bandet verkar vara tajt och tungt och troligen bra live, men på skiva så tappar man livekänslan, som är så viktig i den här typen av rock. Debutalbumet inleder riktigt tungt med låten ”Karma”, men det här är inte någon låt som jag valt att inleda plattan med om jag vore A&R på Frontiers. Men så beror det kanske också lite på hur man vill profilera sig.

”The fear” är första singel från albumet och det här är en ganska ”ruffig” sak med en refräng som påminner en hel del om engelska gruppen Ten, och som inte heller riktigt presenterar bandet på rätt sätt, tycker jag. För resten av albumet lutar mer åt en form av klassisk rock med AOR inslag.

”Tell me a lie” är däremot en låt i min smak, med ett snyggt inledande gitarr riff och en snygg refräng, och jag gillar också energin i ”Eat your words” som också har ett snyggt lite funkigt gitarr riff och snygga melodistämmor.

”Prisoner of war” är också en riktigt hygglig låt och även ”Freak show” fungerar med sin tunga energi och härliga groove.

Och det är inget fel på drivet och intensiteten i bandets musik, men det sticker inte ut och jag blir aldrig riktigt berörd.

Kanske dags för Frontiers att sålla lite i sina utgivningar?

Betyg: 5/10

Tyketto ”—”

Rival Sons ”—”

1.       Karma

2.       The fear

3.       Tell me a lie

4.       Forever alone

5.       Eat your words

6.       Prisoner of war

7.       Freak whow

8.       I dare you

9.       The devil in me

10.   Uninvited

11.   Yours

 Här kan du se videon till "The fear"!

Recension: Phantom 5 "Play to win" (Frontiers)

Tysk melodiös metal har genom åren visat sig vara riktigt populärt utanför landets gränser. Band såsom Bonfire, Mad Max, Jaded Heart, Casanova, Fair Warning och Scorpions är bara några av de band som fans ofta lista som sina favoriter inom genren. Bonfire är ett av mina favoritband och Casanova var också riktigt bra under de år som bandet var aktivt. Tysk musik i stort har ett ganska speciellt sound, oavsett om det handlar om pop, rock, metal eller dansmusik. Det finns en hårdhet och saknar lite för ofta en känslighet som band från andra länder gärna implementerar. Det var någon som en gång sa att ”tyskar inte kan sjunga blues – det låter för jävligt för språket är för hårt och passar inte för att uttrycka känslor”. Det ligger något i det. Nu sjunger ju samtliga uppräknande band på engelska, men ändå….

Förra året så släppte Frontiers Records en platta med ett nytt tyskt band som lät precis som Mad Max korsat med Bonfire och Casanova, och kanske var inte det så konstigt när bandet PHANTOM 5 bestod av folk som tidigare spelat med dessa band. Trummisen Axel Kruse har bankat sina skinn i flera år i bandet Mad Max, tillsammans med sångaren, bassisten och gitarristen Michael Voss, som också fanns med i både Casanova och aktuella bandet Wolfpakk. Sångare i bandet är ingen mindre än Claus Lessmann, som varit frontfigur i Bonfire sedan 1986, men som valde att hoppa av det bandet till förmån för Phantom 5 för två år sedan. Sist, men inte minst, så finns gitarristen Robert Boebel från ett annat tyskt band, nämligen Frontline, på gitarr.

Debuten var en ganska trist historia, som tydligen sålde väldigt bra, för nu är bandet redan klara med sin uppföljare som fått namnet ”Play to win”. Nya albumet är ett bra snäpp bättre än debuten, då det finns ett gäng med riktigt slagfärdiga rockdängor att hojat med till. Jag har en ny favoritlåt i titelspåret, som inleder med ett riktigt snyggt och melodiöst gitarriff, där Michael och Robert spelar snygga stämmor och som återkommer i den härligt melodiösa refrängen.

Men det finns några pärlor till som jag gärna rekommenderar, såsom ”Crossfire”, en riktigt tung sak med vassa gitarrer i inledande riffet och här är refrängen också riktigt bra, där Lessmann sjunger över det härligt maffiga gitarrerna.

”Baptised” är en annan bra och klassiskt inramad tung rocklåt som lätt fastnar och det är lätt att jämföra med Bonfire, då Lessmanns karaktäristiska stämma är så väl förknippad med det bandet.

Bra refräng får du också i låten ”Read your mind”, som inleder med 80-talsinspirerade synthar som extra krydda.

Ytterligare spår som jag tycker är helt okej är ”Child soldiers” som också har en tänkvärd text, dock så är resten av plattan lite mer intetsägande. Plattan har ett tungt och bra producerat sound och det låter bättre än debuten. Snygg och klassisk melodiös hårdrock med influenser från slutet av 1980. Kan kanske vara nåt?

Betyg: 7/10

Bonfire ”—”

Casanova ”—”

1.       The change in you

2.       Crossfire

3.       Baptised

4.       Read your mind

5.       Play to win

6.       Child soldiers

7.       Do you believe in love

8.       Phantom child

9.       Had enuff

10.   Shadows dance

11.   Reach out

Här kan du se videon till låten "Crossfire"!

 

Recension: Von Hertzen Brothers "War is over!" (Music Theories Recordings/Mascot Label Group)

”War is over”! Tänk om de tre orden vore en sanning över hela vår värld. Kommer vi någonsin globalt kunna utbrista denna korta, men kraftfulla, mening tillsammans? Ja i Finland så sitter det tre bröder som gjort ett helt album vars tema är riktat åt vår mänsklighets tokigheter och vår ras oförmåga att hålla sams och leva i samförstånd. ”Vi måste först visualisera och fundera på hur freden ska se ut. Även om det bara är pyttesmå steg i ditt medvetande och hjärta så kommer det gradvis at spridas och utvecklas så att vi kan nå målet!”. Detta säger Mikko, som är en av tre bröder VON HERTZEN i guppen VON HERTZEN BROTHERS, som nu är aktuella med sitt nya album, som alltså heter ”War is over!”. Det är mycket kloka ord och om det skulle innebära att det blev fred på jorden så skulle jag gå runt och tvinga alla att lyssna på den här plattan!

VON HERTZEN BROTHERS är ett band som aldrig riktigt fått sitt stora internationella genombrott, men som är riktigt stora i sitt hemland Finland. När man pratar om bandet i media så beskrivs deras musik som progressiv, men med en stark feeling av AOR, och den beskrivningen är faktiskt inte så dum. För de tre bröderna kan verkligen leverera rena hitlåtar, såsom titelspåret ”New day rising” från gruppens förra album med samma namn, eller den vackra ”Flower and rust” från albumet ”Nine lives”. Eller nysläppta låten ”The arsonist”, som finns med på nya albumet, en låt som har en urstark refräng och där bandet låter som en hybrid mellan 30 Seconds To Mars och Biffy Clyro. Den här låten saknar egentligen helt progressiva inslag utan lutar mer åt en modern form av AOR eller indie rock!

”War is over!” är Mikko, Kie och Jonnes sjätte album sedan starten 2001 och nu vill man profilera sig mer utanför Finlands gränser och därför så har man skrivit avtal med Mascot Label Group, som kommer att distribuera plattan internationellt. Jag har följt det här bandet sedan 2011, och plattan ”Stars aligned”, men har inte blivit riktigt klok på om jag gillat det jag hört. Plattorna har varit ganska ojämna och det har varit högt och lågt i låtmaterialet, rena hits blandat med trista bagateller. På nya albumet har de tre bröderna skrivet låtar var och en för sig, och konstigt nog så är resultatet mer homogent än tidigare.

Plattan inleder med det långa titelspåret, ”War is over!”, som jag måste säga är det klart bästa som det här bandet gjort någonsin. Detta är en lång svit med flera olika snygga teman som man arrangerat ihop till en majestätisk låt med flera dimensioner. Avslutande temat återkommer i slutlåten, ”Beyond the storm”. Grymt mäktigt!

”To the end of the world” är en snygg och råare form av modern rock, där influenser från band som Foo Fighters eller senaste tidens Opeth kan genomskina. Stark refräng även här!

”The arsonist” är en riktig hitlåt i mina öron, modern, stark rock med en tuff attityd och stora melodiösa teman och en grym refräng.

Sedan fullkomligt älskar jag den maffiga inledningen till ”Jerusalem”, en magnifik låt som jag gärna skulle vilja se på en stor arena med ett häftigt ljud och en grandios ljusshow! Låt sedan hela världen vara åskådare och vagga till det suggestiva kompet.

Den vackra akustiska inledningen i ”Who are you?” varar i tre fjärdedelar av låten innan man blåser på med allt man har. Ett episkt stycke musik som väcker känslor varken man vill eller inte.

Tyngsta låten på plattan är den ilskna ”Blindsight” där gitarrer har en starkt framträdande roll, som följs av en ny grymt starkt melodiös låt med ett smått galopperande komp. Låten heter ”Long lost sailor” och är en av plattans höjdpunkter.

”Wanderlust” är nästan fyra minuter helt naket och nära med sång endast ackompanjerat av gitarr och lite atmosfäriska synthar. Oerhört skört och vackert och en kontrast till avslutande ”Beyond the storm”, som i och för sig inleder trevande, men som byggs upp till en kraftfull vägg av musik och en värdig avslutning på ett album som överraskade mig mycket positivt. Det här är en av höstens bästa plattor, oavsett om man gillar progressiv rock, AOR eller modern indiebetonad hårdrock. Strålande!

Betyg: 9/10

30 Seconds To Mars ”—”

Biffy Clyro ”—”

1.       War is over

2.       To the end of the world

3.       The arsonist

4.       Jerusalem

5.       Frozen butterlfies

6.       Who are you?

7.       Blindsight

8.       Long lost sailor

9.       Wanderlust

10.   Beyond the storm

 Här hittar du låten "The arsonist"!

Här kan du också lyssna till den fantastiska låten "War is over"!