Recension: One Desire "One Desire (Frontiers)

Har Ni hört låten ””Hurt” med nya finska AOR bandet ONE DESIRE? Trots att mars 2017 innebär nya plattor som släppts på Frontiers Records från stora band som House Of Lords, Eclipse och Night Ranger, så var det plattan med nykomlingarna ONE DESIRE som jag var mest nyfiken på. ”Hurt” är en sådan där låt som man bara hör någon gång per år, om ens det, den perfekta låten som får alla sinnen i kroppen att reagera, bombastisk och med oerhört sinnrika melodiösa lösningar. Den här låten är stark kandidat till årets bästa låt!

Frontiers har gått ut hårt med den här debuten och de brukar inte göra så med vad som helst så mina förhoppningar och förväntningar har varit höga. Nu har jag intensivkört plattan under några dagar och jag känner mig mer eller mindre överkörd av dessa finnars magiska behandling av en genre där man skulle kunna tro att allt redan gjorts. Plattan inleder med tidigare nämnda ”Hurt”, vilket egentligen är ett fatalt feltänk. Här finns massor av starka låtar som har en viss tendens att försvagas efter denna massiva inledningslåt. Detta är plattan enda svaghet, om man nu kan kalla det för svaghet, för risken är att lyssnaren tappar intresset för resten av ONE DESIRE’s magiska musik, just på grund av att ”Hurt” är så in i baljan bra!

Nåväl, ytterligare en låt har släppts på ”singel” och det är låten ”Apologize” och det här är också en grymt stark låt och de här grabbarna har troligen sneglat på svenska band som Treat och H.E.A.T. för visst låter det här ”svenskt” på ett positivt vis!

Lite pojkbandsvarning blir det med låten ”Love injection”, då det här är en modernare variant av AOR, men jag kan inte låta bli att sjunga med i refrängen, som är beroendeframkallande. Därför blir alla moderna tekniska lösningar förlåtna…för den här gången.

Första lite lugnare spåret heter ”Falling apart” och är en fantastisk power ballad som ha en riktigt grym refräng och sångaren André Linman (ex-Sturm Und Drang) har en stämma som med lätthet skapar en magisk stämning.

”Straight through the heart” har även den en grymt stark refräng som är lättnynnad, kanske även här lite pojkbandsvarning, men som med tidigare nämnda ”Love injection” så lyckas bandet plocka det bästa från flera olika världar och sätta ihop det till något som fungerar perfekt.

Ja, på tal om starka refränger, här kommer en till; ”Whenever I’m dreaming”, med massor av snygga harmonier och ”Do you believe” är också helt okej och i min smak!

Det är också rätt befriande att bandet fläskar på rejält i metaldängan ”Buried alive”, som naturligtvis är lika melodiös som tidigare låtar men som sticker ut just för att det finns en tyngd likt melodiös metal.

Plattan avslutas med en vacker ballad, kallad ”This is where the heartbreak begins” och verket är fullbordat på ett excellent vis!

ONE DESIRE kommer att göra avtryck i musikens värld, men kanske inte så mycket som grundare och trummisen, Ossi Sivula, så kaxigt proklamerar; ”Vi gör musik med siktet att kunna förändra världen”. Men de här finska grabbarna kommer med största säkerhet att förändra världen för de flesta AOR och Melodic Rock älskare för det här, mina vänner, är verkligen världsklass!

Betyg. 10/10

Treat ”—”

Wigelius ”—”

1.       Hurt

2.       Apologize

3.       Love injection

4.       Turn back time

5.       Falling apart

6.       Straight through the heart

7.       Whenever I’m dreaming

8.       Do you believe

9.       Buried alive

10.   This is where the heartbreak begins

 Här kan du se videon till låten "Hurt"!

Här hittar du video till senaste singeln "Apologize"!

Recension: Lioncage "The second strike" (Pride & Joy Music)

”The second strike” är tyska bandet LIONCAGE andra album. Bandet bildades över några öl på en rockfestival av sångaren Thorsten Bertermann, trummisen Torsten Landsberger och gitarristen Lars König och efter två års låtskrivande och inspelningar av demo så släpptes debutalbumet ”Done at last” i Europa och Japan. LIONCAGE blev ett band som det talades om bland AOR och MR kretsar och därför så släpps nya plattan på up-and-coming bolaget Pride & Joy Music.

I pressreleasen hyllar bandet Toto, Huey Lewis, Survivor, Journey och Foreigner, bara för att nämna några influenser, men när jag nu lyssnat mig genom plattan några gånger så tycker jag istället att det låter mer åt Francis Dunnerys soloplattor, Sad Café eller Little River Band, det vill säga vuxenrock med melodiösa förtecken. Inget dåligt i det men den här sortens musik tenderar ofta att bli lite

lätt tråkigt och platt om man inte har riktigt starka låtar.

Har LIONCAGE då vad som krävs? Nja, vid en första anblick så låter det här inte helt fel, melodiös poprock med en twist av lite jazziga ackord här och där, en liten westcoast ambition kanske. Inledande ”Mysterious angel” är ganska rak och har en skön refräng som är lätt att ta in, medan efterföljande ”Lights” uppvisar mer åt westcoast hållet. Man skulle kunna säga att LIONCAGE blandar AOR, west coast och melodiös rock och gör Melodic West Oriented Rock (MWOR) kanske?

Efter ”Lights”, som har en av plattans bättre refränger, fortsätter bandet med en låt som är snarlik i upplägg och takt, ”Sunrise”, men som inte har samma vassa refräng.

En annan av plattans behållningar är låten ”The other side of the moon” som har en refräng som inte så lite påminner om något som Francis Dunnery (It Bites) kunde ha skrivit och jag gillar även tyngden och den starka refrängen i ”When dragons fall”.

”Let it in” är ett snyggt nummer och på ”Secrets” lär gitarristen Tim Pierce (Rock Springfield, Elton John, Michael Jackson m.fl.) ha lagt sina gitarrslingor, men det här är en hopplöst daterad låt som ligger i gränslandet mellan Spandau Ballet och Simply Red men där det  samtidigt låter It Bites eftersom sångare Bertermann är röstlik Francis Dunnery. Synthblåset som kommer en bit in i inledningen av låten måste härstamma från det glada 90-talet….

Resten av plattan är ganska tråkig, ointressant och fegt producerad, även om ljudbilden inte alls är dålig, men jag går inte riktigt igång på LIONCAGE. Är du inne på AOR och west coast så ta dig ändå tid att lyssna för du kanske hör något som jag inte hör, men själv så kommer jag nog att glömma LIONCAGE rätt så snart…

Betyg: 6/10

Francis Dunnery ”—”

Sad Café ”—”

1.       Mysterious angel

2.       Lights

3.       Sunrise

4.       The other side of the moon

5.       When dragons fall

6.       Journeyman

7.       Let itin

8.       Secrets

9.       Colours

10.   Save the day

 Smakprov från plattan i form av låten "Save the day"!

Recension: Steve Hackett "The night siren" (Inside Out)

STEVE HACKETT har varit, och kommer alltid att vara, den Genesis medlem som betytt mest för mig. Ok, Peter Gabriel var den som var klart mest intressant fram till albumet ”So” och filmmusiken ”Passion”, men sedan har han blivit alltför pretentiös och tråkig. STEVE HACKETT har i och för sig haft sina dalar, men han har alltid stått för det progressiva, det vill säga att han väljer den kreativa vägen och söker sig till nya vägar inom musiken. Han är en av få musiker i världen som med värdighet har lyckats att göra ”cover” på sig själv, genom att släppa två album med enbart musik från perioden med Genesis och dessutom varit ute och framgångsrikt turnérat med ”Genesis Revisited”.

När han efter fyra års tystnad från ny egen musik återkom 2015 med albumet ”Wolflight” så var det med ny magisk energi och det var en fantastiskt bra platta, full av progressiv musik utan några gränser och ramtänkande. Den plattan följer han nu upp med albumet ”The night siren” som släpps i dagarna, ett album som tar steget än mer mot det okonventionella där HACKET medvetet arrangerar låtarna så att man inte har en aning vad nästa steg innebär i låtstrukturen. Det finns så mycket musikaliska idéer att STEVEs leklusta tar över lite FÖR mycket ibland.

I dagens oroliga värld med mycket rädsla och oro, segregation och intolerans, så vill HACKETT göra en platta som förenar hela världen med förståelse för varandra och gemenskap. Därför har han bjudit in musiker från olika kulturer och musikstilar för att belysa just detta. Vi hör musiker från Island, Azerbadjan, Israel, Ungern och Skottland, som spelar på traditionella instrument för att färga STEVEs musik än mer med olika influenser än vad vi normalt brukar få. Vi har dessutom bidrag från svenske Nad Sylvan på låten ”Inca terra”, som funnits med HACKETT tidigare, speciellt under perioden när han turnérade med Genesis materialet.

Plattan inleder med den mäktiga ”Behind the smoke” som startar med en ensam gitarr och STEVE’s oefterhärmliga sångstämma, men låter bygger snabbt upp ett tema som vi får följa under en längre stund innan låten byter karaktär och det är en typisk låt där man inte riktigt vet hur det kommer att sluta. En av plattans starkaste spår!

Ett annat spår som jag fastnar för är ”Fifty miles from the north pole” som i inledningen blandar James Bond tema med Alan Parsons Project, för att sedan verkligen ge sig ut på en upptäcktsresa i musikens förlovande land. Både läskigt och imponerande!

Ett efterlängtat avbrott från alla musikaliska infall och tilltag är den vackra ”Other side of the wall”, som i stort sett är helt akustisk med gitarr och stråkar som enda instrument, bakom HACKETT’s sång.

Bästa spåret är ytterligare ett av de mer konventionella spåren, den lite melankoliska ”West to east” där HACKETT återigen använder sig av den akustiska gitarren och där refrängen är grymt stark.

Tyvärr tog det bra lång tid innan jag blev riktigt klok på den här plattan, det låter klassiskt STEVE HACKETT, men det är så mycket av allting att låtarna drunknar i varandra och det blir lite för mycket av allt det goda. Dessutom så tycker jag att HACKETT upprepar sig lite här och där; lyssna bland annat på en av gitarrprylarna i den instrumentala ”El niño” som vi kunde hör för första gången på låten ”Please don’t touch” på plattan med samma namn. För det tredje så saknas de där riktigt intressant låtarna som vi blivit bortskämda med att HACKETT bjuder oss på.

”The night siren” är ett misch-masch av idéer, teman och utkast som STEVE pusslat ihop till små musikaliska historier, något som han normalt sett är mästare på. Den här gången saknar jag lite av HACKETT’s normalt magiska förmåga att pussla rätt och kanske att han pusslar lite för mycket. Det blir lite mastigt att lyssna sig genom hela plattan på en gång och flera av låtarna förtjänar att lyftas fram mer ur den massiva vägg av olika teman som det bjuda på. En bra platta är det naturligtvis, men en liten besvikelse när det gäller STEVE HACKETT.

Betyg: 7/10

1.       Behind the smoke

2.       Martian sea

3.       Fifty miles from the north pole

4.       El niño

5.       Other side of the wall

6.       Anything but love

7.       Inca terra

8.       In another life

9.       In the skeleton gallery

10.   West to east

11.   The gift

 Här kan du se den snygga videon till låten "Behind the smoke"!

Recension: Place Vendome "Close to the sun" (Frontiers)

Frontiers Records grundare och CEO Serafino Perugino är hjärnan bakom många bandprojekt som troligen aldrig ens skulle bli realiserade om inte han hade funnits. Han har korsat olika musikers talanger med varandra på ett närmast kirurgiskt sätt och faktum är att det oftast blivit riktigt bra. Ett av dessa bandprojekt som har blivit mest långlivat är PLACE VENDOME, där den gamle Helloween sångaren Michael Kiske får utlopp för sina mer melodiösa rocktalanger. Den numera klassiska debuten från bandet som släpptes 2005 har fått stå modell för efterkommande liknande projekt, men det är faktiskt få som lyckats lika bra och blivit lika populära bland fansen.

Sedan 2005 har Kiske återkommit till Place Vendome, tillsammans med sin bandkollega Dennis Ward från Unisonic, med jämna mellanrum. 2008 släpptes albumet ”Streets of fire” och fem år senare så var det dags för album nummer tre, ”Thunder in the distance”. Nu släpper bandet sitt fjärde album, kallat ”Close to the sun”, och konceptet är detsamma, specialskrivna låtar hämtas från olika låtskrivare och Kiske levererar sång med sin omisskännliga stämma.

Den här gången så hittar vi bidrag från DGM’s låtskrivare Simone Mularoni, som står för hela tre av plattans tolv spår, ”Close to the sun”, ””Across the times” och plattans enda cover i ”Hereafter” från DGM’s lysande platta ”FrAme”, Magnus Karlsson (Primal Fear) som släppte till låten ”Falling star”, Michael Palace (Palace) som skrivit ”Light before the dark”, Alessandro Del Vecchio som komponerat både ”Strong” och ”Yesterday is gone”, Jani Liimatainen (Cain’s Offering) som står för ”Welcome to the edge” och Olaf Thorsen (Labyrinth) som skrivit låtarna ”Helen” och ”Riding the ghost” tillsammans med sångaren Fabio Lione (Angra, Rhapsody).

Vid första lyssningen så måste jag säga att det låter ganska trist och jag gillar absolut inte när Kiske går ner två oktaver, såsom i låten ”Welcome to the edge”, för då låter han som en parodi på Elvis-kopian Brolle. Nä, han behöver ligga högre i sitt register för att förmedla rätt känsla och en låt som ”Strong” gör han kanonbra.

Nya albumet tycker jag bjuder på fler tyngre och snabbare låtar än tidigare och när man tittar på vem som skrivit låtarna så kommer flera från metalvärlden, såsom Labyrinth, DGM och Primal Fear. Det svajar något från låt till låt, och ”Welcome to the edge” tror jag många kommer att ha som favorit, trots det annorlunda sångsätt som Kiske visar upp här.

Personligen så är det tidigare nämnda ”Strong”, samt ”Across the times” och ”Yesterday is gone” de låtar som sticker ut. Övriga spår är ganska mediokra och jag är lite besviken på ”Close to the sun”. Den känns lite avslagen och låtmaterialet hade kunnat vara lite bättre. Kanske är det så att gnistan saknas eller så är det jag som inte är tillräckligt mottaglig, men en liten besvikelse är det allt…

Betyg: 6/10

Unisonic ”—”

Pink Cream 69 ”—”

1.       Close to the sun

2.       Welcome to the edge

3.       Hereafter

4.       Strong

5.       Across the times

6.       Riding the ghost

7.       Light before the dark

8.       Falling star

9.       Breathing

10.   Yesterday is gone

11.   Helen

12.   Distant skies

 Här kan du höra låten "Welcome to the edge"!

Hör låten "Light before the dark" här!