Recension: Sunstorm "Edge of tomorrow" (Frontiers)

Från Fandango, via Rainbow och Yngwie Malmsteen, uppåt med Deep Purple och den platta som Richie Blackmore själv utnämnt som sin favorit av det bandets senare alster, ”Slaves and masters”, en uppsjö av soloplattor och 2014 års supergrupp Rated X, så måste man förstå vilken levande legend som Joe Lynn Turner är. Få sångare har haft en så framgångsrik karriär som Joe, utan att för den delen vara superkändis. Under senare år så har han dessutom släppt tre album under namnet SUNSTORM, som har varit ett av italienska skivbolaget Frontiers Records mest framgångsrika koncept. För ett koncept är precis vad SUNSTORM är, där bland annat Alessandro Del Vecchio, Daniel Palmqvist och Sören Kronqvist skrivit låtar till Joe.

I maj månad släpptes album nummer fyra, kallat ”Edge of tomorrow” och SUNSTORM har tidigare släppt tre plattor i ren klassisk AOR stil, men nya plattan är lite tuffare, där bland annat gitarristen Simone Mularoni från italienska progressiva metalbandet DGM återfinns. Joe har inte släppt ett soloalbum sedan 2007, men innan dess så släppte han ungefär vartannat år klassisk hårdrock a la Deep Purple och Rainbow under eget namn. Nya SUNSTORM plattan påminner om det som Joe gjorde i slutet av 1990-talet fram till 2007, med en stark influens av Rainbow och Deep Purple, och vissa inslag av Whitesnake.

Plattan inleds med den grymt starka ”Don’t walk away from a goodbye”, som är plattans i särklass bästa spår. Som spår nummer två hittar vi titelspåret, som också är en riktigt härlig hårdrockslåt i klassiskt snitt, medan ”Nothing left to say” ljuder förbi utan att jag egentligen reagerar.

”Heart of the storm” är däremot ett spår som sticker ut ur mängden, kanske inte i först hand för kvaliteten, utan för att Simones gitarr är inställd på metalläge. Plattans tyngsta spår alltså, men inte någon av de bättre.

Nä, trots att jag inte har varit allför förtjust över tidigare AOR plattor, då jag inte riktigt tycker att Joe’s röst är anpassad för denna stil, så får låtarna inte heller blir för tunga för då passar han inte heller riktigt in. En låt som ”The sound of goodbye” är däremot som klippt och skuren för honom och han gör den så lysande och grymt bra och en känslosam power ballad som ”The darkness of this dawn” behärskar Joe bäst, samtidigt som det här är en supersnygg låt med starka teman och refräng.

På plattans fem sista spår så tappar man farten, ja kanske inte tempot som sådant då flera av spåren är ganska snabba, men det känns lite som att idéerna tuggas om och om, men inget av dessa spår fastnar hos mig. Tyvärr känns SUNSTORM’s nya album något trött och oinspirerat och hur mycket Turner än jobbar så kan han inte lyfta låtmaterialet. Bra, men inte mer.

Betyg: 6/10

Rainbow ”—”

Whitesnake ”—”

1.       Don’t walk away from a goodbye

2.       Edge of tomorrow

3.       Nothing left to say

4.       Heart of a storm

5.       The sound of goodbye

6.       The darkness of this dawn

7.       You hold me down

8.       Angel eyes

9.       Everything you’ve got

10.   Tangled in blue

11.   Burning fire

 Här kan du se den snygga och påkostade videon till titelspåret på nya plattan!

Länk här!

Recension: Astrakhan "Adrenaline kiss" (Dead End Exit Records)

Jag sitter och läser lite på det medföljande releaseblad som finns till svenska progrockbandet ASTRAKHAN’s andra platta ”Adrenalie kiss”, som precis är aktuellt att släppas. Det står att bandets musik påminner om Opeth, Led Zeppelin och Pain OF Salvation och det har jag inte jättemycket att invända mot. Speciellt inte referensen till Pain Of Salvation som är klockren. Mer om det senare. Bandet skall sorteras under 70-tals progrock eller hårdrock och det är heller inget att orda om, men nästa specificering är målgrupp, där man listat: ”män 75% ålder: 18-44 OCH kvinnor 25% ålder: 18-34”. Nja, det känns helt fel.

ASTRAKHAN debuterade för tre år sedan med albumet ”Retrospective” som är en progressiv resa inte långt från hur Pain Of Salvation lät på sina första plattor. ”Retrospective” är en alldeles lysande debutplatta från ett band som består av idel rutinerade musiker, Alexander Lycke på sång är en framgångsrik musikalartist som har haft huvudroller ibland andra Jesus Christ Superstar, Hair, American Idiot och Les Miserables, bröderna Per och Jörgen Schelander på bas och keyboards, Martin Larsson på trummor och Marcus Jidell på gitarr. Dessa musiker har förflutet i Evergrey, Pain Of Salvation och Royal Hunt. Debuten nådde inte ut till den breda publiken och många har troligtvis aldrig hört albumet, men jag rekommenderar verkligen att leta efter denna progressiva godbit.

Nya albumet kommer att ha uppbackning av Sound Pollution i Sverige och av GerMusica internationellt och det kommer att betyda att bandet får den uppmärksamhet som de förtjänar. Jag har haft höga förväntningar inför den här plattan och dessa förväntningar har delvis infriats, men tyvärr så håller nya plattan inte lika hög kvalitet som debuten.

”Adrenaline kiss” har en mörkare och dystrare stämning än debuten och spår som ”Wisdom of massdestruction” och ”Alive” är låtar som har allvarliga teman i texterna. Det är därför tur att den längre ”Silver dreams” ”lättar upp” stämningen däremellan. Alla tre spåren är oerhört snygga och det här är ett välpolerat band som har gjort en mycket välljudande platta och Alexander Lycke är en naturbegåvning som sångare, konstigt nog så är ASTRAKHAN hans första band.

I titelspåret låter bandet som Deep Purple, ungefär runt ”Perfect strangers”, med ett tema som är hämtat ur arabiska tonskalan. En snygg och stark låt som sedan följs av ”One more day” som också har en härligt ”udda” touch, och även ”Gravity” är spännande med härligt kryddade teman och udda takter. Här briljerar också gitarristen Marcus Jidell, den gamle Evergrey medlemmen.  Däremellan har bandet placerat en mindre bra lugnare låt, kallad ”Ballad de Rhodes” och avslutande ”Stockholm”, som sjungs på svenska, är bara onödig och tråkig, med ett försök att skriva en sorts hatkärleks text till hemstaden Stockholm.

Eftersom Pain Of Salvation inte släppt ett ”riktigt” progressivt album sedan 2007 års ”Scarsick” så är ASTRAKHAN en ny, spännande akt i genren som fyller ett tomrum som jag är säker på att fler än jag vill fylla. Åtminstone till dess att Daniel Gildenlöw får tummen ur och göra ny och spännande musik. ”Adrenaline kiss” är inte lika stark som debuten, men en absolut vinnare i längden!

Betyg: 8/10

Pain Of Salvation ”Remedy lane”

Deep Purple “Perfect strangers”

1.       Hear me now

2.       ‘Wisdom of massdestruction

3.       Silver dreams

4.       Alive

5.       Adrenaline kiss

6.       One more day

7.       Ballade de Rhodes

8.       Gravity

9.       Stockholm

 Här hittar du länk till låten "Alive"

Recension: Vega "Who we are" (Frontiers)

Bröderna Tom och James Martin är kända namn för alla Er som brukar fastna för artister som släpper album via italienska bolaget Frontiers Records. De har skrivit låtar till nästan alla av artisterna och grupperna i bolagets stall, känns det som, och det har en naturlig förmåga att skriva melodiösa rocklåtar som fastnar. Bröderna har också ett eget band i form av VEGA, som släppt två av sina tidigare alster på samma bolag. Nu är det dags för bandets fjärde album, ”Who we are” och när det handlar om VEGA’s musik så skulle man lätt kunna missta dem för Def Leppard, då de faktiskt låter kusligt likt ibland, som i låtar som den magnifika ”Every little monster” eller den snygga balladen ”Nothing is forever”.

Precis som med förra albumet ”Stereo messiah”, som släpptes 2014, så har man tagit hjälp av ingen mindre än Harry Hess (Harem Scarem), men han har fått uppgiften att både producera och mixa nya plattan. Detta har han gjort med bravur och visst låter det också en hel del Harem Scarem om de elva nya spåren, mest hör man det på ”White flag” och låten med plattans snyggaste refräng, ”For our sins”.

VEGA’s två senaste plattor, ”What the hell!” och ”Stereo Messiah” är plattor som nämns bland respektive års bästa plattor, och det helt välförtjänt. Dock tror jag inte att nya plattan ”Who we are” kommer att bli en lika stor ”klassiker”, åtminstone inte i min bok. Det här är bättre än de flesta andra releaser i samma genre, men om man jämför VEGA’s musikaliska alster så är tyvärr ”Who we are” ett steg tillbaka. ”We got it all” är grymt bra Def Leppard rock och likaså den tidigare nämnda ”Every little monster”, och det finns egentligen inte ett enda dåligt spår på den här plattan. Men låtarna är snäppet mindre intressanta än tidigare.

När bröderna skriver låtar till andra band så anpassar man sig att låtarna är i stil med artisten eller bandet, och det är möjligt att idéerna till slut sinar vilket inte är så konstigt. Jag låter troligtvis lite kritisk, vilket inte är meningen, men efter att ha gett bandets debut betyget 8 och de två nästkommande plattorna betyget 9 var, så ger jag nya plattan en åtta. Det är väl inte så dåligt, eller hur?

Betyg: 8/10

Def Leppard ”—”

Harem Scarem ”—”

1.       Explode

2.       We got it all

3.       Every little monster

4.       Nothing is forever

5.       White flag

6.       For our sins

7.       Generation now

8.       Ignite

9.       Saving grace

10.   If not you

11.   Hurts so bad

Här kan du lyssna på spåret "We got it all" från plattan!

 

Recension: Frost* "Falling satellites" (Inside Out)

Det progressiva bandet FROST* är ett projekt som startades 2005 av musikern och låtskrivaren Jem Godfrey, som skrivit hits till bland andra Atomic Kitten, Stephen Gatley och Blue. Han ville pröva på att skriva annan musik än den topplistebaserade pop som han under några år så framgångsrikt gjort sig ett namn på. InsideOut satsade på att ge ut albumet ”Milliontown” 2006, FROST*’s debut, som rönte massor av beröm världen över av i stort sett alla recensenter och tidningar. Jag har fortfarande det albumet som en av mina absoluta favoriter från 2000-talets första decennium. FROST* lät annorlunda och de magnifika låtarna var, och är, en milstolpe inom progressiv rock.

Året efter lade Jem ner bandet, men ångrade sig strax därefter och en uppföljare, en mörkare och lite tuffare platta kallad ”Experiments in mass appeal” kom ut två år senare. Även denna platta var ruskigt bra, dock var det inte samma fullträff som debuten, vilket ingen kan begära. Ytterligare två år senare släpptes ett livealbum, kallat ”The Philadelphia experiment”, som innehöll två nya låtar, varav den långa och underbart härliga ”The dividing line” fick hoppet om ett nytt album att börja gro.

Men det dröjde ända fram till 2013 innan vi fick ett nytt livstecken från Jem och hans nya upplaga av FROST*, där Nathan King (Level 42) tagit över som bassist efter John Jowitt (IQ) och Nick D’Virgilio (Spock’s Beard) bytts ut mot Craig Blundell (Steven Wilson) bakom trummorna. Jem och sångaren och gitarristen John Mitchell (Arena, It Bites, Lonely Robot) fanns fortfarande kvar i bandet när man släppte ytterligare en ”live”-platta, ”The Rockfield files”, som är inspelad utan publik i Rockfield Studios och släpptes som en kombo CD och DVD, betydligt bättre än vad man skulle kunna tro, faktiskt!

På den plattan fanns ytterligare ett nytt spår, ”Heartstrings”, en av Jem’s allra bästa kompositioner någonsin, och nu måste det väl ändå komma ett nytt helt album med helt nytt material, eller?

Jo, den som väntar tillräckligt länge får det man önskar sig och i år, 2016, så släpper FROST* sitt tredje studioalbum, kallat ”Falling satellites”, mycket efterlängtat av massor av fans naturligtvis. Vi hittar låten ”Heartstrings” i en studioversion, som inte skiljer sig speciellt mycket från den version som fanns på ”The Rockfield files”. Den inleder andra delen av albumet, en lång sångcykel bestående av albumets sex sista spår, kallat ”Sunlight”, där vi också kan höra gitarristen Joe Satriani gästspela. Denna svit har sina ljusa stunder, men i det stora hela så är låtarna ganska mediokra och inte alls i klass med material från FROST*’s två tidigare album.

Plattan inleds med den korta ”First day” innan ”Numbers” tar över och man känner genast igen FROST*’s speciella sound och tillsammans med ”Heartstrings” så är det här behållningen på plattan. För tyvärr, tyvärr, så lyfter det aldrig på ”Falling satellites” utan plattan är märkbart tunn på bra teman och bra låtar. ”Towerblock” är ett tydligt exempel på att Jem visserligen har en viss ”konstnärlig frihet”, men där experimentet med hackande ljudcollage bara blir irriterande i längden och avsaknaden av en röd tråd bara gör låten tröttsam.

”Signs” får också godkänt, och det är ett spår där John Mitchell sjunger lead, vilket gör att den påminner mer om John’s senaste projekt med Lonely Robot än något som FROST* tidigare gjort. ”Lights out” är också en riktigt snygg popballad i stil med 80-talsbandet Buggles, men håller sig tyvärr långt ifrån den standard som det här bandet visat upp tidigare.

”Falling satellites” är en stor besvikelse, speciellt när vi fått vänta så länge på nytt material från FROST*.  Jag har ändå låtit plattan rulla runt i ett par veckor i min spelare för jag ville så gärna att det här skulle vara så fantastiskt. Tji fick jag, och troligen också en hel del fans därute…

Betyg: 6/10

Lonely Robot ”—”

It Bites ”—”

1.       First day

2.       Numbers

3.       Towerblock

4.       Signs

5.       Lights out

6.       Heartstrings

7.       Closerto the sun

8.       The raging against the dying of the light blues in 7/8

9.       Nice day for it…

10.   Hypoventilate

11.   Last day

12.   Latern (Bonus track)

13.   British wintertime (Bonus track)

 Här kan du lyssna på låten "Heartstrings"!