Recension: Isildurs Bane "Off the radar" (Ataraxia)

Ketchupeffekten. Ingenting kommer ut, hur mycket man än slår på flaskan. Och när det väl kommer så kommer allt på en gång. ISILDURS BANE hade uppehåll i skivproduktionen under fjorton år och sedan släpper man två album under samma år! Bara några få månader mellan varandra dessutom!

Samarbetet mellan ISILDURS BANE och sångaren Steve Hogarth från Marillion, var en storslagen musikalisk upplevelse som verkligen var lyckad ur många musikaliska dimensioner. Plattan har rönt stor uppmärksamhet världen över, vilket kanske gjort att nya albumet ”Off the radar”, just kommit lite utanför radarn på mer än ett sätt.

Plattan innehåller sex spår, plus ett bonusspår ”Uvertyr/Open (Live 2016)”. ISILDURS BANE är tillbaka till sitt ursprung, men ändå inte; plattan är helt instrumental, men man har här provat lite mer ambienta musikaliska ljudbilder. Alla kompositioner är signerade Mats Johansson och han har använt sig mycket av synthar den här gången, vilket gör att ISILDURS BANES sound låter mer modernt är tidigare. Samtidigt så blandas arrangemangen upp med en hel del akustiska instrument, där Luca Cabreses trumpet har en stor roll, och där Klas Assarssons marimba och vibrafon färgar ljudbilden på ett Zappa-eskt vis.

”Xenolith” är stycket som imponerar stort, skulle jag vilja påstå. Det här är en 10 minuter lång musikalisk resa där korsningen mellan det klassiska ISILDURS BANE och det mer moderna IB, fungerar alldeles förträffligt. Klas har massor att göra i just det här stycket och samspelet mellan slagverken, Mats synthar, Alex Cronés basarbete och det spännande arrangemanget, gör att den här låten nästan dödar resten av plattan. Pat Mastelotto (King Crimson, Mr. Mister) gästar också på olika typer av percussion.

Ja, det kanske är att ta i att ”Xenolith” ligger i en annan division, men det spåret är den enda som jag fortfarande kommer ihåg, när CD-spelaren är avstängd. Detta trots att plattan ändå inleder riktigt starkt med ”Drive! Part 1-3”, där första delen inleds med ett tema på fiol som jag tror är återanvänt från någon tidigare platta med IB (har inte hunnit kolla upp det så rätta mig gärna om jag har fel!). En snygg inledning, men där låten haltar under del två och tre.

Nästa spår är titelspåret där saxofonen, tillsammans med en basklarinett, spelade av Axel Croné, är huvudinstrumenten, tillsammans med Calabreses trumpet, och det akustiska blåset har en framträdande roll även i ”Goodbye Berlin” och speciellt den märkliga ”Endless air”, där jazz, avantgard och modern klassisk musik möts i elektronisk miljö.

Plattan avslutas med ett bonusspår, ”Uvertyr/Open”, som är inspelat live 2016. Det här är ett stycke framfört av Christian Saggese på akustisk gitarr, och bryter av helt och hållet från den tidigare moderna och ofta svårtillgängliga musiken, genom att framföra ett stycke som påminner en hel del om John Williams och, i vissa delar, om hans stora hit ”Cavatina” från filmen ”The deer hunter”. Snyggt, men egentligen helt malplacé.

Låtarna på ”Off the radar” är skrivna under perioden 2011 till 2017 och Mats Johansson är, som konstnär, en sökare. En intressant platta från ett alltid intressant band, men som får stå i skuggan av ”Color not found in nature”.

Betyg: 6/10 (Låten ”Xenolith” 10/10!)

Terje Rypdal ”—”

Frank Zappa ”—”

1.       Drive! Part 1-3

2.       Off the radar

3.       Under your new moon

4.       Xenolith

5.       Goodbye Berlin

6.       Endless air

7.       Uvertyr / Open (Live 2016) (Bonus track)

Recension: Raintimes "Raintimes (Frontiers)

December månad var lite hektisk. Därför så ligger jag efter med tänkta recensioner. RAINTIMES är ett nytt band, vars platta släpptes i början av december, så Du kanske redan har sett och hört den. Men jag tänkte ändå skriva några rader för att jag tycker att det är den värd.

Hört talas om banden Charming Grace och Shining Line? Nä, tänkte väl det. Båda banden har släppt plattor på det lilla bolaget Avenue Of Allies, båda banden kommer från Italien och trummisen hette Pierpaolo ”Zorro” Monti i båda banden. Han har nu tagit steget vidare och skapat ett nytt band, som enligt egen utsago är en hyllning till den amerikanska gruppen The Storm, som släppte två plattor under nittiotalet. The Storm bestod av folk bland annat från Boston och Journey, men trots att medlemmarna hette Gregg Rolie, Ross Valory , Josh Ramos och Kevin Chalfant, för att nämna några som fanns med under bandets korta levnad, så hände det inte så mycket kommersiellt, trots att båda skivorna av många anses vara klassiker inom melodiös rock.

RAINTIMES är i och för sig inte i samma klass som The Storm, men den här debutplattan är fylld av snygg, klassisk melodiös rock och AOR. Förutom ”Zorro”, som verkar vara den som skriver låtmaterialet tillsammans med Davide Barbieri (Wheels Of Fire, Shining Line), så består bandet av Davide på keyboards, Andrea Gipponi på bas, svenske Sven Larsson på gitarr och ingen mindre än Michael Shotton (Von Groove) på sång.  Kul med Shotton, det var ett tag sedan man hörde honom på något nyinspelat.

Albumet består av elva spår, som med kärlek, stjäl från alla de stora banden, såsom Journey, REO Speedwagon, Von Groove och tidigare nämnda The Storm. Det här är en platta som lika gärna hade kunnat härstamma från sent åttiotal eller i början på nittiotalet. Davides synthar är tidstypiska och Sven Larsson melodiösa melodier på gitarren är härligt snygga.

Bästa spåren albumet är den lugna ”Swan” och efterföljande ”I need tonight”, men jag gillar faktiskt plattan som en helhet. Tyvärr är låtarna i plattans inledning lite svaga, men plattan tar sig efter tre-fyra låtar. Det låter betydligt bättre än både Davides och ”Zorro”’s tidigare grupper, Shining Line och Charming Grace. En platta att kolla upp om Du till exempel gillar Lionville, och förstås Von Groove, eftersom det alltid är en fröjd att höra Michael Shottons härliga stämma!

Betyg: 7

Lionville ”—”

Von Groove ”—”

1.       Forever gone

2.       Make my day

3.       Don’t ever give up

4.       Swan

5.       I need you tonight

6.       Raintimes

7.       Just a little bit more

8.       Empty days

9.       Together as friends

10.   Missing piece

11.   I see the light

Du kan se och höra den vackra "Swan" här!

 

Recension: JoNo "Life" (Frontiers)

Kan det vara så att svenska bandet JoNo äntligen ska få sitt välförtjänta genombrott? Ja, mycket talar för det eftersom italienska bolaget Frontiers Records kontrakterat bandet för deras fjärde alster, kallat ”Life”. Historien med JoNo började 2006, då första albumet släpptes, en platta som egentligen var meningen bli en soloplatta i sångaren Johan Norrbys namn. Därav namnet JoNo. Men med tiden så insåg Johan att bandformatet var bättre och han har inte vilka musiker som helst som bandkamrater. Gitarristen Stefan Helleblad är också medlem i holländska bandet Within Temptation sedan 2011 och trummisen Nicka Hellenberg har också förflutet i samma band. Både Johan Carlgren på keyboards och piano samt bassisten Janne Henriksson är ofta anlitade sessionmusiker, både på scen och i studio.

Första gången jag hörde bandet var med deras andra album, ”Requiem”, som släpptes 2013. Det är en av mina favoritplattor från det året och har man hört Johan Norrby sjunga en gång så glömmer man honom inte. Antingen så älskar men det man hör eller så gör man det inte. Han låter som en korsning mellan Russel Mael från Sparks och Freddie Mercury, fast med en än mer teatralisk ådra. Jag har aldrig tidigare hört en sångare, eller sångerska heller för den delen, som kan hålla ut en ton på en konsonant på det sätt som Johan gör. Normalt så håller man alltid ut en ton på en vokal och det är näst intill omöjligt att göra det på en konsonant. Bokstäverna L, N och M fungerar (långa konsonanter), men det är inte lätt att få tryck i sången, men Johan fixar det lite då och då. Och det låter fullständigt magiskt!

Jag var besviken på JoNo’s förra album, ”Silence”, som kändes oengagerad och som inte hade speciellt bra låtmaterial, bara några få låtar överlever för att lyssnas på idag. Därför så var jag oerhört nyfiken på nya plattan och ”Life” är troligtvis JoNo’s mästerverk! Det är också en av årets absolut bästa plattor så jag behöver egentligen inte säga mer än att det är bara att köpa den här plattan. Ni kommer inte att ångra Er!

Men jag kan inte avluta recensionen riktigt än, utan jag vill gärna kommentera några av de alldeles briljanta låtarna som finns på albumet. Inledande ”Sailors” är en typisk JoNo låt med struttigt trumkomp och en jäkla massa Sparks i blodet. En fantastisk låt som skapar en annorlunda stämning och Norrby är så lysande som sångare, då han alltid ligger lite på gränsen att spela över. Jag har aldrig sett det här bandet live, men Gud vad jag skulle vilja!

”Crown” fortsätter plattan och är en alldeles lysande låt med en knivskarp refräng.

Den officiella singeln från albumet är ”No return”, som behöver lite tid på sig för att mogna och blomma ut. Refrängen är storslagen, teatralisk och skulle göra sig perfekt i musikalarrangemang också.

Lite tango bjuder bandet upp till i ”On the other side” och konstigt nog så fungerar det alldeles utmärkt. En låt med ett härligt arrangemang som sticker ut.

”Down side” är mitt favoritspår, en dryga sju minuter skapelse full av dramatik och ett filmiskt sound, likt ett soundtrack till en svartvit stumfilm. Nästan provocerande vackert och enastående snyggt!

”To be near you” är ett lugnt spår som också klockar in en bit över sju minuter, men när låten är slut så känns den nästa för kort. Johan sjunger med så mycket känsla att det fullkomligt vibrerar känslor ur högtalarna.

”My love” är Paris på 1930-talet fast med Queen influenser (Hur fick jag ihop det?). Den här låten skulle kunna varit en cover på en varitédänga där Josephine Baker dyker upp i sin banankjol och förför. Stefans gitarrsolo för tankar till Brian May från Queen och kombinationen är oerhört spännande.

Både ”The  magician” och låten ”Trust” är grymt bra spår med influenser från tidigare nämnda Sparks och Queen, men man kan också höra Saga, svenska A.C.T och lite Meat Loaf i JoNo’s musik. Avslutande ”The march” skiljer sig från övriga låtar och är en fantastiskt vacker låt där Johans alla känslor gör att det blir så starkt. Dessutom är jag helt tagen av det vackra arrangemanget där Johans röst ackompanjeras av piano och diverse klassiska blåsinstrument. Ett vågat stycke musik som inte alls brukar förknippas med Frontiers, men så är ju inte JoNo som alla andra band.

En fantastisk upplevelse och ett fantastiskt band som gjort en fantastisk platta!

Betyg: 10/10

Sparks ”—”

Queen ”—”

1.       Sailors

2.       Crown

3.       No return

4.       On the other side

5.       Downside

6.       To be near you

7.       My love

8.       The magician

9.       Trust

10.   The march

Video till låten "No return" kan du se här!

 

Recension: Wildness "Wildness (AOR Heaven)

I fotspåren efter band som H.E.A.T., Dynazty, Art Nation och Eclipse, så presenteras här ytterligare ett svenskt rockband, med starka rötter i 80-talets melodiösa AOR rörelse. WILDNESS består av fyra unga och grymt duktiga musiker som verkar ha en förkärlek för melodiösa och snygga refränger som är kryddade med vassa gitarrer och mattor av keyboards. Jag hör massor av influenser från musik som var stor för flera decennier sedan, men jag hör framför allt att WILDNESS lyssnat en hel del på sina svenska nutida framgångsrika bröder, såsom de tidigare uppräknade banden. Det vill säga dagens nya svenska våg av melodiös rock.

WILDNESS kommer från Stockholm, och det hela började 2013 med att trummisen Erik Modin och gitarristerna Pontus Sköld och Adam Holmström skrev låtar tillsammans, med idén om att musiken skulle bestå av stora keyboards, tunga gitarrer och stora trummor, kombinerat med låtar med starka och skrålvänliga refränger. Nu har faktiskt inte bandet någon keyboardspelare, utan det är troligen producenten och musikern Erik Wigelius (Wigelius, Care Of Night) som står för den delen, och för Er som är bekanta med dessa två projekt sedan tidigare vet att keyboarden ligger långt fram i ljudbilden. När det gäller WILDNESS har alla instrument lika stor del i soundet, men utan keyboards så hade WILDNESS låtit annorlunda.

Under våren 2014 hittade man sångaren Gabriel Lindmark och nu var bandet ett faktum, man släppte singeln ”Collide” på eget bevåg 2015, och låten blev genast efterfrågad på flera digitala medier och på radiostationer speciellaserade på AOR och Melodic Rock. En andra singel, ”Turning the pages”, släpptes strax efter nyår 2016 och då sökte George Siegl, från det tyska skivbolaget AOR Heaven, upp grabbarna och ville skriva kontrakt, vilket gjorde strax efter. Nu är debutalbumet precis släppt och en av årets bästa plattor i genren är ett faktum.

För WILDNESS har stor kapacitet och har, troligen mycket tack vare Erik Wigelius, hittat ett vinnande uttryckssätt, där alla delar är perfekta. Jag kan inte låta bli att jämföra den utmärkte sångaren, Gabriel Lindmark, med både Erik Mårtensson (Eclipse) och Erik Grönwall (H.E.A.T.). Och i de lugnare partierna så låter han faktiskt lite som Grand Illusions fantastiske frontman, Peter Sundell. Låtmaterialet är också en del av WILDNESS styrka och jag kan tänka mig att många fans av musikstilen världen över kommer hålla det här albumet som en av årets allra bästa.

Plattan inleds med låten ”War inside my head” och det här är en av plattans starkaste spår med skitsnyggt gitarr riff, lyckliga keyboards och en perfekt refräng som jag omedelbart skrålar med i.

”Stranger” är också ett spår som jag blir så euforisk av där jag snabbt känner, ”det här är bra!”. Gabriel låter som Peter Sundell i verserna och trycker sedan på rejält i den snygga refrängen.

Därefter radar man upp mina två favoritlåtar från det här albumet, ”Shadowland”, där alla delar i den melodiösa sången är perfekt och ”Alibi” som jag går omkring och sjunger på i tid och otid. En grym låt!

Först som femte spår dyker ”Collide” upp, första singeln som bandet släppte, men låten har fått en ny kostym som fungerar alldeles utmärkt. Refrängen är perfekt!

Säg de få plattor som håller samma intensiva melodiösa kvalitet rakt igenom, och även WILDNESS debut droppar lite efter de fem första spåren. Men det finns några spår som ändå bör nämnas, såsom ”Falling down”, där bandet blir riktigt tunga och snabba med ett nummer där gitarrerna får mer utrymme, och balladen ”The flame” börjar med piano och ett gitarr riff som låter mer westcoast än AOR. Låten byggs successivt upp och blommar ut och blir en riktigt snygg power ballad.

Plattan avslutas med bandets andrasingel, ”Turning the pages”, som inleder försiktigt men snart övergår i en riktigt snygg låt med stark melodiös refräng.

Jag är inte helt och hållet golvad, men jag kommer alla gånger att välja WILDNESS från det här året framför besvikelser såsom H.E.A.T.’s märkligt tama ”Into the great unknown” och Eclipse ovanligt mediokra ”Momentum”. Tillsammans med ett annat nytt namn på AOR Heaven, nämligen Code Red, så är WILDNESS de svenska band som imponerat mest på mig inom AOR i år. Men ingen slår naturligtvis finska One Desire…

Betyg: 8/10

H.E.A.T. ”-”

Wigelius ”—”

1.       War inside my head

2.       Stranger

3.       Shadowland

4.       Alibi

5.       Collide

6.       Highlands

7.       Your last romance

8.       Down in the city

9.       Falling down

10.   The flame

11.   Welcome the night

12.   Turning the pages

Lyssna på låten "Alibi" här!

 

News: Ny låt från Rick Springfield!

Ny låt från kommande plattan "The snake king" med rockikonen Rick Springfield. Lyssna och njut och kommentera gärna vad Du tycker. Albumet kommer i början av 2018 på Frontiers Records.