Recension: Glenn Hughes "Resonate" (Frontiers)

GLENN HUGHES behöver ingen närmare presentation, Trapeze, Deep Purple, Hughes-Thrall, Black Country Communion, California Breed och samarbetet med Tony Iommi är presentation nog. Dessutom har GLENN släppt åtskilliga soloplattor, med varierande kvalitet, och Stevie Wonder har deklarerat att han har HUGHES som sin favoritsångare bland vita soulsångare. För GLENN har massor av soul i sin röst, det hade han redan på Deep Purples tid, vilket är en unik kombination till den hårdrock och metal som karln spelat genom åren.

Det är nu hela åtta år sedan som GLENN HUGHES släppte ett album i eget namn, men det har inte riktigt funnits tid bland alla projekt som han varit inblandad i de senaste åren. Men nu är det dags och i dagarna så har albumet ”Resonate” släppts på Frontiers Records, ett album med elva nyskrivna spår. Med i studion har GLENNs senaste liveband funnits, det vill säga Pontus Enborg på trummor, Sören Andersen på gitarr och Lachey Doley på keyboards. Själv spelar ju GLENN på basen och självaste Chad Smith från Red Hot Chilipeppers, som GLENN spelat med flera gånger tidigare, gästar på inledande, tunga ”Heavy” och avslutande ”Long time gone”.

Som sagt, inledande ”Heavy”, är just det…tung. Men samtidigt mer åt soulhållet med en hel del funk i botten. Det här är det som GLENN HUGHES är bäst på, göra ett hopkok av hårdrocken, soul och funk. Han sjunger fortfarande fantastiskt på skiva, till skillnad från när han sjunger live då han har en viss tendens att skrika i stället för att sjunga.

”My town” fortsätter med samma recept, en låt som Ni kanske redan hört som första smakprov från det här albumet. Snygg låt med vackert melodiös refräng och en tyngre refräng.

Riktigt tungt blir det i låten ”Flow” som suggestivt lunkar fram med massiva kliv och det är både tajt och snyggt.

”Let it shine” är en av mina personliga favoriter, en låt med riktigt snygga harmonier, bra refräng och det omisskännliga soundet från en av rockens allra största sångprofiler.

”Steady” osar av soul och har en riktigt snygg brygga innan den svagare refrängen inleder och i ”God of money” återgår GLENN till det tyngre landskapet, vassa gitarrer och en mörkare framtoning.

Ett annat riktigt snyggt nummer är den lugna och fina ”When I fall” där GLENNs röst visar upp den souliga sidan av registret på ett mycket förtjänstfullt sätt.

Åtta år och efterlängtat? Ja, efter halvdana plattor från Black Country Communion och California Breed så är ”Resonate” efterlängtad. Och det här är också det bästa som GLENN släppt ifrån sig på mycket länge!

Betyg: 8/10

Hughes-Thrall ”—”

1.       Heavy

2.       My town

3.       Flow

4.       Let it shine

5.       Steady

6.       God of money

7.       How long

8.       When I fall

9.       Landmines

10.   Stumble & go

11.   Long time gone

12. Nothing's the same (Bonus track deluxe edition)

Här kan du se och höra videon till "Heavy"!

Recension: Pretty Maids "Kingmaker" (Frontiers)

Tre år har gått sedan danska PRETTY MAIDS släppte sitt förra ”riktiga” album, ”Motherland, ett album som togs emot med öppna armar av fansen och som befäste danskarnas nya, uppdaterade metalsound. Detta sound hörde vi första gången med det numera klassiska albumet ”Pandemonium” som överraskade alla 2010, då bandet varit på dekis under ganska lång tid. 2012 firade bandet, där bara sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer finns kvar sedan starten, genom att släppa den grymma live-DVD’n ”It comes alive”, men trots den aktningsvärda åldern på PRETTY MAIDS som band, så hörs detta som tur är inte när det är dags för nya plattan ”Kingmaker”!

Ronnie Atkins ser alltid ut som om han ger det allra sista som han har kvar i sin kropp när han sjunger, men faktum är att han bara blir bättre och bättre för varje platta, och Ken Hammers gitarr riff är här tyngre och elakare än någonsin. Men PRETTY MAIDS styrka är, och har alltid varit, att man kan röra sig från det tyngsta rockriffet (typ titelspåret ”Kingmaker”) till en vacker power ballad (”Last beuty on earth”) och båda låtarna fungerar lika intensivt och elegant.

Plattan inleds med dramatik i ”When God took a day off” och texten är extra aktuell och tänkvärd, inte minst när det gäller utgången av det amerikanska valet. Rasande snygg låt som är grymt snyggt producerad, där inledningen skapar stämningen i låten direkt med en avlägsen kyrkklocka och sjungande munkar som upptakt.

Låten ”Kingmaker” är minst lika fantastisk och det låter snortajt när bandet drar igång, mycket tack vare den hårt slående trummisen Allan Tschicaja, som också imponerar varje gång jag ser bandet live.

Sedan får vi prov på paret Atkins/Hammers förmåga att skriva ”hitlåtar”, med låten ”Face the world” som har en refräng som sitter precis där den ska för att man senare går omkring och nynnar med ett fånigt leende på läpparna.

”Humanize me” är ännu en tung låt med massor av dramatik, där Hammer’s gitarr är vässad till det yttersta, samtidigt som Ronnie tänjer sin röst till det allra yttersta. Behöver jag säga att refrängen är kanon!?

”Bull’s eye” är en mellanlåt med en grymt stark refräng innan den snabba och tunga ”King of the right here right now” drar igång, ytterligare en av favoriterna på den här eminenta platta. Stark refräng och ett tungt och kompakt sound.

Sedan byter bandet sound än en gång med 80-tals influerade ”Heavens little devil” som har en ovanligt melodiös refräng som det är lätt att sjunga med i och trots att inledningen till ”Civilized monsters” skvallrar om ytterligare en lugnare låt så dröjer det bara cirka 50 sekunder innan vi hör en av plattans snabbaste och tyngsta spår!

Även nästa spår är ytterst tungt och groovy, den mörka ”Sickening” som återkopplar till samma tema som man textmässigt började på med inledningsspåret, oron över vissa mörka och allvarliga krafter som sakta men säkert tar greppet om vår värld.

Än en gång levererar PRETTY MAIDS ett fantastiskt bra album och den här gången tycker jag att man överträffat sig själva. Det finns kanske inte något riktigt topp som det gjort på de två senaste albumen, men det finns desto fler grymt starka låtar vilket gör ”Kingmaker” till den jämnaste PRETTY MAIDS plattan hittills. Dessutom tror jag visst att gitarrist och skribent Janne Stark fått sitta modell på omslaget, eller?...

Betyg: 9/10

Pretty Maids ”Pandemonium”

Pretty Maids ”Motherland”

1.       When God took a day off

2.       King maker

3.       Face the world

4.       Humanize me

5.       Last beauty onearth

6.       Bull’s eye

7.       King of the right here right now

8.       Heavens little devil

9.       Civilized monsters

10.   Sickening

11.   Was that what you wanted

12.   King maker (Extended version) (Digital bonus track)

 Här kan du se och höra videon till titelspåret "Kingmaker"!

Recension: Niva "Atmospherical" (AOR Heaven)

Tony NIVA kanske inte är ett namn som så många känner till, men han har faktiskt sjungit i band som Swedish Erotica, Axia och Lion’s Share. Dessutom så har Tony släppt inte mindre än fem plattor under bandnamnet NIVA och som nu är här med album nummer sex, ”Atmospherical”, nyligen släppt på tyska labeln AOR Heaven. En av de sex plattorna är i och för sig släppt under namnet Oxygen i Europa, plattan ”Final warning” som Frontiers hittade via sin japanska samarbetspartner, och släppte ut ett år efter originalet, som då hette ”Gold from the future”. Det var NIVA’s andra platta, uppföljaren till debuten ”No capitulation”, som släpptes hela 17 år tidigare.

Tony NIVA växte upp med Dio, Joe Lynn Turner och Geoff Tate och har influerats en del röstmässigt av alla tre herrar. Musikaliskt så har bandet NIVA legat mer åt melodiös rock eller AOR sedan återkomsten med ”Gold from the future” 2011, och framför allt så kan jag rekommendera plattan ”Incremental IV” som släpptes för två år sedan, ett underbart melodiöst album med den ena fantastiska låten efter den andra.

På nya plattan så har Tony samarbetat med Lars Chriss från Lion’s Share, och han har både skrivit låtar tillsammans med Tony och producerat plattan. Dessutom så hittar vi ytterligare musiker som tidigare spelat i Lion’s Share, keyboardisten Kay Backlund och bassisten Andy Loos (som bara fanns med i bandet under inspelningarna av första plattan 1994). Och man har även valt att spela in en ny version av Lion’s Shares debutsingel ”I’m on a roll” inför den här plattan, en låt som smälter in på ett perfekt sätt bland de övriga nio, nyskrivna, låtarna.

Av detta kanske Ni redan dragit slutsatsen att nya plattan är tyngre och mer åt melodiös metal än NIVA’s tre senaste plattor, förutom förra årets bedrövliga ”Relievin’ rain” som var en samling låtar som egentligen skulle släppts som uppföljare till NIVA’s debut.

Inledande låten ”Dressed to kill” är en riktig killer, en tung låt med en dramatisk inledning med ett återkommande tema som bygger låten fram till refrängen. En refräng som bryter av markant och gör att man som lyssnare genast reagerar. En perfekt inledning som direkt får min uppmärksamhet!

”Deja vu” är en lugnare låt med ett vackert tema, stark refräng och ”Spirit of the night” tar oss tillbaka till den tyngre melodiösa metalen och hade Lion’s Share släppt platta idag så kunde det mycket väl ha låtit så här.

En av mina favoritspår är ”Forbidden lover” en rak och enkel låt där Lars Chriss lägger feta tuggande gitarr mattor till Tony NIVA’s höga och starka melodiösa stämma. Likadant gäller låten ”Evil rose” och i båda låtars fall så är det melodierna som prioriteras. Grymt snyggt och kompetent!

Ytterligare ett spår som tillhör favoriterna är ”The mountain” som lutar sig mer AOR hållet och som har en fantastiskt snygg refräng.

Trots att NIVA har tuffat till sig och gått mer åt metalhållet med nya plattan så har bandet inte blivit mindre melodiösa och det här är tio spår som verkligen ÄR melodiösa. Men förra excellenta plattan ”Incremental IV” var faktiskt bättre. Trots det så är den här plattan grym och något som jag absolut rekommenderar!

8/10

Lion’s Share ”—”

Bloodbound ”—”

1.       Dressed to kill

2.       Deja vu

3.       Spirit of the night

4.       Forbidden lover

5.       I’m on a roll

6.       Evil rose

7.       Raise your voice

8.       The mountain

9.       Play our songs

10.   Wall of bricks

Här kan du se och höra låten "Dressed to kill"!

Recension: Tyketto "Reach" (Frontiers)

En av fyra släpp från italienska Frontiers Records under oktober månad är TYKETTO, som nu släpper sitt femte studioalbum sedan debuten 1991. Nya albumet har fått namnet ”Reach” efter första singeln som släpptes från plattan, en snygg rocklåt i typisk Danny Vaughn anda, rak melodiös rock med ett uns av countryrock i botten. Danny var med redan från början och debuten med albumet ”Don’t come easy”, men hoppade av efter album nummer två, ”Strength in numbers” som kom tre år senare. Bandet släppte ytterligare ett album, kallat ”Shine”, där Steve Augeri sjöng, som då kom från Tall Stories och som senare skulle dyka upp i Journey under en kortare tid.

2012 var TYKETTO plötsligt tillbaka, och släppte ett riktigt bra album på just Frontiers Records. Danny Vaughn var tillbaka, tillsammans med ytterligare två originalmedlemmar, gitarristen Brooke St. James och trummisen Michael Clayton, och ”Dig in deep” fick ett varmt mottagande från fansen. På nya albumet så är det bara Danny och Michael kvar från ursprungsbandet, men vad gör väl det när det fortfarande låter som man förväntar sig. Lite lugnare rocklåtar med countryinfluenser blandas med lite tyngre spår. Men nya albumet väger mer åt det tyngre, rockigare hållet än vad ”Dig in deep” gjorde och det ser jag som en tillgång.

Inledande ”Reach” är en bra låt, men det är när man kommit in en bit i låtlistan som det verkligen börjar hända saker. Jag kan varmt rekommendera låtar som ”I need it now”, en rocklåt med mer attityd och mer riv i gitarrerna än förr, troligtvis mycket tack vare nye gitarristen Chris Green (Rubycon Cross, Furyon), eller ”Tearing down the sky”, där Chris är ännu råare i sitt spel. Plattans klart bästa spår!

En annan ny medlem är keyboardisten Ged Rylands som vi annars hört med band som Ten och Rage Of Angels, men svarta och vita tangenter är mycket sparsamt använda på albumet. Och det är än en gång Chris som imponerar på den bluesigare och tunga ”The fastest man alive” som också är en av plattans bättre spår. Även ”Remember my name” har ett tungt riff, en bluesig sång från Danny och ett tajt komp.

Bästa lugna spåret heter ”Scream” och ligger näst sist på albumet. Det här är en riktig pärla och faktiskt låter det lite Bon Jovi, när de var bra en gång för länge sedan.

TYKETTO levererar i och med nya albumet ”Reach” en platta som fansen kan förvänta sig. Gitarr soundet är något tyngre och det är mindre midtempospår och lite mer drag under galoscherna, för att ta till en gammal klyscha. Inget uppseendeväckande men absolut bra!

Betyg: 7/10

Bon Jovi ”—”

Riverdogs ”—”

1.       Reach

2.       Big money

3.       Kick like a mule

4.       Circle the wagons

5.       I need it now

6.       Tearing down the sky

7.       Letting go

8.       The fastest man alive

9.       Remember my name

10.   Sparks will fly

11.   Scream

12.   The run

Här kan du se videon till titelspåret "Reach"!

Kommande: Leprous DVD!

Norska metal proggarna LEPROUS släpper sin första live-konsert på DVD och 2CD den 25/11!
Nedan kan du se ett smakprov från konserten som spelades in Rockerfeller Music Hall tidigare i år. Det här kommer att bli en höjdare, var så säker!

Länk till låten "Slave!