Recension: Astrakhan "Adrenaline kiss" (Dead End Exit Records)

Jag sitter och läser lite på det medföljande releaseblad som finns till svenska progrockbandet ASTRAKHAN’s andra platta ”Adrenalie kiss”, som precis är aktuellt att släppas. Det står att bandets musik påminner om Opeth, Led Zeppelin och Pain OF Salvation och det har jag inte jättemycket att invända mot. Speciellt inte referensen till Pain Of Salvation som är klockren. Mer om det senare. Bandet skall sorteras under 70-tals progrock eller hårdrock och det är heller inget att orda om, men nästa specificering är målgrupp, där man listat: ”män 75% ålder: 18-44 OCH kvinnor 25% ålder: 18-34”. Nja, det känns helt fel.

ASTRAKHAN debuterade för tre år sedan med albumet ”Retrospective” som är en progressiv resa inte långt från hur Pain Of Salvation lät på sina första plattor. ”Retrospective” är en alldeles lysande debutplatta från ett band som består av idel rutinerade musiker, Alexander Lycke på sång är en framgångsrik musikalartist som har haft huvudroller ibland andra Jesus Christ Superstar, Hair, American Idiot och Les Miserables, bröderna Per och Jörgen Schelander på bas och keyboards, Martin Larsson på trummor och Marcus Jidell på gitarr. Dessa musiker har förflutet i Evergrey, Pain Of Salvation och Royal Hunt. Debuten nådde inte ut till den breda publiken och många har troligtvis aldrig hört albumet, men jag rekommenderar verkligen att leta efter denna progressiva godbit.

Nya albumet kommer att ha uppbackning av Sound Pollution i Sverige och av GerMusica internationellt och det kommer att betyda att bandet får den uppmärksamhet som de förtjänar. Jag har haft höga förväntningar inför den här plattan och dessa förväntningar har delvis infriats, men tyvärr så håller nya plattan inte lika hög kvalitet som debuten.

”Adrenaline kiss” har en mörkare och dystrare stämning än debuten och spår som ”Wisdom of massdestruction” och ”Alive” är låtar som har allvarliga teman i texterna. Det är därför tur att den längre ”Silver dreams” ”lättar upp” stämningen däremellan. Alla tre spåren är oerhört snygga och det här är ett välpolerat band som har gjort en mycket välljudande platta och Alexander Lycke är en naturbegåvning som sångare, konstigt nog så är ASTRAKHAN hans första band.

I titelspåret låter bandet som Deep Purple, ungefär runt ”Perfect strangers”, med ett tema som är hämtat ur arabiska tonskalan. En snygg och stark låt som sedan följs av ”One more day” som också har en härligt ”udda” touch, och även ”Gravity” är spännande med härligt kryddade teman och udda takter. Här briljerar också gitarristen Marcus Jidell, den gamle Evergrey medlemmen.  Däremellan har bandet placerat en mindre bra lugnare låt, kallad ”Ballad de Rhodes” och avslutande ”Stockholm”, som sjungs på svenska, är bara onödig och tråkig, med ett försök att skriva en sorts hatkärleks text till hemstaden Stockholm.

Eftersom Pain Of Salvation inte släppt ett ”riktigt” progressivt album sedan 2007 års ”Scarsick” så är ASTRAKHAN en ny, spännande akt i genren som fyller ett tomrum som jag är säker på att fler än jag vill fylla. Åtminstone till dess att Daniel Gildenlöw får tummen ur och göra ny och spännande musik. ”Adrenaline kiss” är inte lika stark som debuten, men en absolut vinnare i längden!

Betyg: 8/10

Pain Of Salvation ”Remedy lane”

Deep Purple “Perfect strangers”

1.       Hear me now

2.       ‘Wisdom of massdestruction

3.       Silver dreams

4.       Alive

5.       Adrenaline kiss

6.       One more day

7.       Ballade de Rhodes

8.       Gravity

9.       Stockholm

 Här hittar du länk till låten "Alive"

Recension: Vega "Who we are" (Frontiers)

Bröderna Tom och James Martin är kända namn för alla Er som brukar fastna för artister som släpper album via italienska bolaget Frontiers Records. De har skrivit låtar till nästan alla av artisterna och grupperna i bolagets stall, känns det som, och det har en naturlig förmåga att skriva melodiösa rocklåtar som fastnar. Bröderna har också ett eget band i form av VEGA, som släppt två av sina tidigare alster på samma bolag. Nu är det dags för bandets fjärde album, ”Who we are” och när det handlar om VEGA’s musik så skulle man lätt kunna missta dem för Def Leppard, då de faktiskt låter kusligt likt ibland, som i låtar som den magnifika ”Every little monster” eller den snygga balladen ”Nothing is forever”.

Precis som med förra albumet ”Stereo messiah”, som släpptes 2014, så har man tagit hjälp av ingen mindre än Harry Hess (Harem Scarem), men han har fått uppgiften att både producera och mixa nya plattan. Detta har han gjort med bravur och visst låter det också en hel del Harem Scarem om de elva nya spåren, mest hör man det på ”White flag” och låten med plattans snyggaste refräng, ”For our sins”.

VEGA’s två senaste plattor, ”What the hell!” och ”Stereo Messiah” är plattor som nämns bland respektive års bästa plattor, och det helt välförtjänt. Dock tror jag inte att nya plattan ”Who we are” kommer att bli en lika stor ”klassiker”, åtminstone inte i min bok. Det här är bättre än de flesta andra releaser i samma genre, men om man jämför VEGA’s musikaliska alster så är tyvärr ”Who we are” ett steg tillbaka. ”We got it all” är grymt bra Def Leppard rock och likaså den tidigare nämnda ”Every little monster”, och det finns egentligen inte ett enda dåligt spår på den här plattan. Men låtarna är snäppet mindre intressanta än tidigare.

När bröderna skriver låtar till andra band så anpassar man sig att låtarna är i stil med artisten eller bandet, och det är möjligt att idéerna till slut sinar vilket inte är så konstigt. Jag låter troligtvis lite kritisk, vilket inte är meningen, men efter att ha gett bandets debut betyget 8 och de två nästkommande plattorna betyget 9 var, så ger jag nya plattan en åtta. Det är väl inte så dåligt, eller hur?

Betyg: 8/10

Def Leppard ”—”

Harem Scarem ”—”

1.       Explode

2.       We got it all

3.       Every little monster

4.       Nothing is forever

5.       White flag

6.       For our sins

7.       Generation now

8.       Ignite

9.       Saving grace

10.   If not you

11.   Hurts so bad

Här kan du lyssna på spåret "We got it all" från plattan!

 

Recension: Frost* "Falling satellites" (Inside Out)

Det progressiva bandet FROST* är ett projekt som startades 2005 av musikern och låtskrivaren Jem Godfrey, som skrivit hits till bland andra Atomic Kitten, Stephen Gatley och Blue. Han ville pröva på att skriva annan musik än den topplistebaserade pop som han under några år så framgångsrikt gjort sig ett namn på. InsideOut satsade på att ge ut albumet ”Milliontown” 2006, FROST*’s debut, som rönte massor av beröm världen över av i stort sett alla recensenter och tidningar. Jag har fortfarande det albumet som en av mina absoluta favoriter från 2000-talets första decennium. FROST* lät annorlunda och de magnifika låtarna var, och är, en milstolpe inom progressiv rock.

Året efter lade Jem ner bandet, men ångrade sig strax därefter och en uppföljare, en mörkare och lite tuffare platta kallad ”Experiments in mass appeal” kom ut två år senare. Även denna platta var ruskigt bra, dock var det inte samma fullträff som debuten, vilket ingen kan begära. Ytterligare två år senare släpptes ett livealbum, kallat ”The Philadelphia experiment”, som innehöll två nya låtar, varav den långa och underbart härliga ”The dividing line” fick hoppet om ett nytt album att börja gro.

Men det dröjde ända fram till 2013 innan vi fick ett nytt livstecken från Jem och hans nya upplaga av FROST*, där Nathan King (Level 42) tagit över som bassist efter John Jowitt (IQ) och Nick D’Virgilio (Spock’s Beard) bytts ut mot Craig Blundell (Steven Wilson) bakom trummorna. Jem och sångaren och gitarristen John Mitchell (Arena, It Bites, Lonely Robot) fanns fortfarande kvar i bandet när man släppte ytterligare en ”live”-platta, ”The Rockfield files”, som är inspelad utan publik i Rockfield Studios och släpptes som en kombo CD och DVD, betydligt bättre än vad man skulle kunna tro, faktiskt!

På den plattan fanns ytterligare ett nytt spår, ”Heartstrings”, en av Jem’s allra bästa kompositioner någonsin, och nu måste det väl ändå komma ett nytt helt album med helt nytt material, eller?

Jo, den som väntar tillräckligt länge får det man önskar sig och i år, 2016, så släpper FROST* sitt tredje studioalbum, kallat ”Falling satellites”, mycket efterlängtat av massor av fans naturligtvis. Vi hittar låten ”Heartstrings” i en studioversion, som inte skiljer sig speciellt mycket från den version som fanns på ”The Rockfield files”. Den inleder andra delen av albumet, en lång sångcykel bestående av albumets sex sista spår, kallat ”Sunlight”, där vi också kan höra gitarristen Joe Satriani gästspela. Denna svit har sina ljusa stunder, men i det stora hela så är låtarna ganska mediokra och inte alls i klass med material från FROST*’s två tidigare album.

Plattan inleds med den korta ”First day” innan ”Numbers” tar över och man känner genast igen FROST*’s speciella sound och tillsammans med ”Heartstrings” så är det här behållningen på plattan. För tyvärr, tyvärr, så lyfter det aldrig på ”Falling satellites” utan plattan är märkbart tunn på bra teman och bra låtar. ”Towerblock” är ett tydligt exempel på att Jem visserligen har en viss ”konstnärlig frihet”, men där experimentet med hackande ljudcollage bara blir irriterande i längden och avsaknaden av en röd tråd bara gör låten tröttsam.

”Signs” får också godkänt, och det är ett spår där John Mitchell sjunger lead, vilket gör att den påminner mer om John’s senaste projekt med Lonely Robot än något som FROST* tidigare gjort. ”Lights out” är också en riktigt snygg popballad i stil med 80-talsbandet Buggles, men håller sig tyvärr långt ifrån den standard som det här bandet visat upp tidigare.

”Falling satellites” är en stor besvikelse, speciellt när vi fått vänta så länge på nytt material från FROST*.  Jag har ändå låtit plattan rulla runt i ett par veckor i min spelare för jag ville så gärna att det här skulle vara så fantastiskt. Tji fick jag, och troligen också en hel del fans därute…

Betyg: 6/10

Lonely Robot ”—”

It Bites ”—”

1.       First day

2.       Numbers

3.       Towerblock

4.       Signs

5.       Lights out

6.       Heartstrings

7.       Closerto the sun

8.       The raging against the dying of the light blues in 7/8

9.       Nice day for it…

10.   Hypoventilate

11.   Last day

12.   Latern (Bonus track)

13.   British wintertime (Bonus track)

 Här kan du lyssna på låten "Heartstrings"!

Recension: Ted Poley "Beyond the fade" (Frontiers)

Efter nio år är sångaren och trummisen TED POLEY tillbaka med sitt tredje soloalbum, ”Beyond the fade”. Det har tagit tid, men den som väntar på något gott väntar ju alltid för länge, eller hur det nu var…

Vi har lärt oss känna TED’s kapacitet som sångare i bandet Danger Danger, som för några år sedan besökte Sweden Rock Festival och naturligtvis gjorde stor succé. Bandet gjorde också en spelning på Frontiers Rock Festival senare samma år och då kom idén upp om TED var sugen på att släppa ett nytt album. Det vara han inte sen att svara ja på och då började arbetet med att hitta låtar. Valet föll på bröderna Tom och James Martin från gruppen Vega, som förresten också är aktuella med nytt album, vilket jag kommer att komma tillbaka om lite längre fram i maj på den här bloggen!

Låtarna är skrivna för att passa TED’s mjukare sida, något som också var fallet på POLEY’s förra platta, ”Smile”. ”Beyond the fade” låter mycket engelsk AOR med dragning åt amerikansk och gitarristen Mario Percudani får det att ofta låta Journey om den här plattan. Förutom Mario så består bandet bakom TED av ytterligare två italienska musiker, den mycket meriterade bassisten Anna Portalupi (Hardline, Issa, Lionville) och den allestädes närvarande Alessandro del Vecchio som sköter både trummor, keyboards och körsången.

AOR med en tydlig dragning åt 80-talet är alltid en intressant koppling, men det betyder inte per automatik att det blir bra. TED’s tidigare två soloplattor har varit sådär, men nu visar han vart skåpet ska stå, naturligtvis med mycket hjälp av bröderna James som står för elva mycket snygga kompositioner.

”Let’s start something”, ”Everything we are” och “Hands of love” är trion låtar som startar plattan och det här är grymt snyggt och tidlöst bra. Speciellt är det ”Everything we are” som jag fastnar för med ett klassiskt riff i inledningen och en härlig refräng som grädde på moset.

Norska Issa sjunger duett i den lugnare och mycket vackra ”The perfect crime” och ”Stars” låter en hel del Journey i refrängen. En annan av plattans höjdare är låten ”Higher” (!) med en klassisk AOR touch i den mäktiga refrängen.

”Where I lost you” har en lite mer modern approach men är likväl snyggt melodiös och power balladen ”We are young” är en låt som passar TED POLEY perfekt.

Min absoluta favorit, på plattan”Beneath the stars” kommer faktiskt sist, och det är ytterligare en power ballad som byggs upp mycket snyggt med det genomgående temat i låtens inledning och sedan en vers som bara kompas av piano och en avlägsen gitarr. TED’s röst är helt i fokus och sedan byggs låten upp successivt och avslutas med låtens genomgående tema som repeteras några gånger. Lysande snyggt!

TED POLEY’s ”Beyond the fade” är Frontiers bästa release under månaden maj detta år! En mycket snygg AOR platta.

Betyg: 8/10

Journey ”—”

Vega ”—”

1. Let's Start Something
2. Everything We Are
3. Hands Of Love
4. The Perfect Crime
5. Stars
6. Higher
7. Where I Lost You
8. You Won't See Me Cryin'
9. We Are Young
10. Sirens
11. Beneath The Stars

Här kan du se och höra TED POLEY i låten "Higher"! 

 

Från Arkivet (2007): Ted Poley "Smile" (Frontiers)

En återblick till 2007 och TED POLEY's andra soloplatta kommer här! I väntan på recension av nya plattan "Beyond the fade" som alldeles nyligen släppts på Frontiers Records!

TED POLEY känner de flesta igen från Danger Danger, men hur många vet att han satt bakom trummorna på det amerikanska pomprockbandet Prophet’s debutplatta? Han är betydligt mer känd som sångare och det hann bli tre album med Danger Danger, som han gick med 1988, innan det blev strul med alltihop och nye sångaren Paul Laine tog över rodret. Tredje plattan, ”Cockroach” släpptes först 2001 och då som dubbel-CD, där båda sångarna sjunger samma låtar på var sin av skivorna. Numera återfinns TED POLEY återigen med Danger Danger, men han är för tillfället mest aktuell med sitt andra soloalbum, ”Smile”.

Med sig på nya albumet har han den förre King Kobra-gitarristen JK Northrup, som, förutom att spela gitarr och bas, även har producerat skivan. Keyboards spelar Eric Rango (Ramos, Takara) och på trummor hittar vi Dan Zoid. TED har skrivit allt material själv tillsammans med James Martin (Khymera, House Of Lords) och man skulle kunna tro att det låter som Danger Danger, men POLEY är betydligt snällare än så. Tänk er hellre en hybrid av Johnny Lima och Enuff Z’Nuff så kommer vi närmare sanningen. Det är otroligt melodiöst och det finns låtar som jag inte riktigt köper vid de första genomkörarna. Titelspåret ”Smile” är ett av dem, men efter några gånger så växer låten fram till en av mina favoriter.

Northrup’s produktionsjobb är OK, men ljudbilden är lite torr och trist. POLEY’s speciella stämma ligger ibland lite för långt fram i mixen, men jag ger det ändå godkänt. Det låter grymt mycket retro 80-tal och det är absolut inget fel i det, men vissa låtar känns ibland som om de är tagna ur en tonårsfinnig collagefilm. ”What if she knew” tillhör dessa, men jag kommer ändå på mig själv att jag nynnar på den och det kan vara både bra och dåligt. Jag bestämmer mig i POLEY’s fall att det är något bra.

Med hooks i varje låt så borde ”Smile” vara en given succé, men jag efterlyser att han sprängt in en och annan lite tuffare, råare låt för att få lite mer variation. Jag hade hoppats att det bakom den intressanta titeln ”If I can’t change your heart (Then let me blow your mind)” hade varit en riktig Danger Danger-rökare, men tyvärr så blev jag lite besviken där. En bra och melodiöst supergräddad platta med bra sång från POLEY och bra gitarrspel från Northrup, som helt klart är köpvärd!

Betyg: 7/10

Johnny Lima ”—”

Enuff Z’Nuff ”—”

1. Waiting line
2. Going blind
3. Smile
4. What if she knew
5. More than goodbye
6. Luv on me
7. If I can’t change your heart (Then let me blow your mind)
8. Why can’t we pretend that it’s over?
9. Life keeps spinning me round
10. Where it ends
11. Will ya
12. Reprise (If I can’t change your heart)