Recension: Sunstrike "Ready to strike (AOR Heaven)

Svensk AOR har alltid rönt stor uppmärksamhet och vi är duktiga i det här landet på att skriva melodiösa rocklåtar. Det har jag skrivit om många gånger tidigare. SUNSTRIKE debuterade för två år sedan med en mycket intressant platta (som du kan läsa om lite längre ner på denna blogg!) kallad ”Rock your world”. Den kanske inte var den mest nyskapande platta och det är egentligen svårt att hitta ett SUNSTRIKE sound, men bandet, som består av Christian Eriksson (Twilight Force, Theander Expression) på sång, Joachim Nordlund (Astral Doors) på gitarr och bas, Johan Lindstedt (Astral Doors) på trummor, Mats Gesar (Thalamus) på gitarr och Fredrik Plahn (Prey) på keyboards, är rutinerade musiker sedan innan.

Idén till SUNSTRIKE grundades av Joachim, Johan och Christian, som alltid haft en svaghet för AOR, där band som Europe, Treat och Deep Purple var band som såg till att de en gång i tiden började spela musik. Seden blev det i och för sig tyngre rock som de mest sysslat med, och viljan har alltid funnits där att pröva på att spela AOR. På debuten fanns också bassisten Björn Lundqvist (Twilight Force) med, men han var tyvärr nödd att tacka nej när grabbarna ville gå in i studio och spela in platta nummer två, som fått namnet ”Ready to strike”.

I studion har grabbarna jobbat fram elva nya spår, som sedan mixats och mastrats av ingen mindre än Erik Mårtensson (Eclipse) och soundet är det absolut inget fel på. Det är inte heller några större fel på de låtar som man valt att spela in, men nya albumet känns inte lika intressant som debuten. Inledande ”Head over heels” är i och för sig en riktigt bra och tung rocklåt med ett snyggt riff där keyboarden också har en stor roll.  Men sedan kommer ”A piece of the action”, som jag kan förstå att man vill ha med då det är en übermelodiös rocklåt med en riktig huliganrefräng, men jag tycker faktiskt att det låter lite ”för mycket”.

Som tur är så rockar man vidare med ”Fireworks” och den grymma ”Hurricane”, ett spår som är lite lugnare och som har ett härligt 80-talssound. Här låter det en hel del Treat och refrängen är en riktig pudelfrissa!

”I stand by you” är plattans stora ballad, någonstans i paritet med tidiga Bon Jovi och refrängen känns oerhört bekant, vilket gjorde att jag första gången trodde att det var en cover.

Och lite av den känslan har man i nästan varje nummer som SUNSTRIKE bjuder på, och det är det som är problemet med plattan. Det låter lite för likt något som tidigare gjorts och SUNSTRIKE fortsätter att sakna en egen stil och ett eget uttrycksätt. Det är i och för sig inte så enkelt, och trots att Christian Eriksson är en stark sångare, så saknar rösten ett sätt att berätta för publiken att det är Christian Eriksson som sjunger.

”Ready to strike” är ingen dålig platta, men bandet anstränger sig kanske lite för hårt att införliva sina förebilders sätt att skriva och utrycka sig musikaliskt. Debuten var bättre och kanske gick det lite för snabbt mellan plattorna…

Betyg: 6/10

Treat  ”—”

Bon Jovi ”—”

1.       Head over heels

2.       A piece of the action

3.       Firework

4.       Hurricane

5.       I stand by you

6.       Rock this house

7.       Angel in my room

8.       Someone to love

9.       Turned to stone

10.   Heaven

11.   Sail away

 Här kan du höra plattans bästa spår, "Head over heels"

Från Arkivet (2014): Sunstrike "Ready to strike" (AOR Heaven)

Inför nya albumet kommer här recension ur arkivet, SUNSTRIKE's debutplatta "Rock your world". Recension av bandets andra album kommer snart!

Att vi svenskar är bra på att skriva melodiös musik det är mer än väl dokumenterat numera. Att det också kryllar av bra musiker och hela tiden bildas nya intressanta band, det beror bland annat på den svenska modellen med kommunala musikskolor, ungdomar har lätt att kunna lära sig att spela själva och i grupp. Det växer därför fram band efter band som flera utländska skivbolag signar, då svensk musik står högt i kurs över nästan hela världen. Konstigt nog så är det i Sverige som melodiös rock, hårdrock och metal går sämst att sälja in…

Nåväl, här har vi ytterligare ett nytt band att lägga på minnet, nämligen SUNSTRIKE, som tydligen har sin bas i mellersta delen av Sverige, Falun och Borlänge. Bandet bildades av gitarristen Joachim Nordlund och trummisen Johan Lindstedt tillsammans med sångaren Christian Hedgren, som vi senast hörde med bandet Theander Expression, men som också sjunger med Twilight Force. Joachim och Johan hittar man också i det betydligt tyngre metalbandet Astral Doors, men grabbarna har alltid haft en viss fäbless för melodiös rock, typ Europe, Treat och naturligtvis för klassiska band som till exempel Deep Purple.

Och ”Rock your world” är ett album med 12 nyskrivna spår i stil med Europe, H.E.A.T., Eclipse, Dynazty och Impera. Det låter svenskt men också med en hel del influenser från band som Pretty Maids, Gotthard och Danger Danger. De första gångerna som jag lyssnade igenom ”Rock your world” så lät det mest som allting annat i samma genre, men snart så lyckades bandet övertyga mig med klassiskt snygga låtar, bra gitarr riff och en bra sångröst i Christian Hedgren.

Första låten heter ”Power of the dreams” och inleder med en mullrande bas, trummor och strax också gitarrer och en fet keyboardmatta, som läggs av Fredrik Plahn (Prey) som fått uppdraget att krydda SUNSTRIKEs ljudbild med lite vita och svarta tangenter. Det här låter faktiskt lite tidigt Bon Jovi och refrängen är stark och körerna är riktigt bra.

Därefter följer plattans två bästa spår, titelspåret som låter lite Europe eller aktuella H.E.A.T. och som har en refräng som är som en mindre hit och ”Fireball” är minst lika grym med en tung och härlig refräng som snabbt fastnar.

Mer åt AOR hållet blir det på den snygga och positiva ”Right track” och även ”Roll the dice” är mer AOR med en riktigt ”popig” refräng, men de korta och briljanta gitarrinslagen gör att det låter betydligt ”farligare” än det som spelas på radion…

Inledningen på den tunga ”Rock it out” är riktigt snygg enbart med keyboards. Det låter sedan lite för mycket Europes  ”Rock the night” i refrängen för att det ska vara riktigt okej. Och ”Never let you go” lutar mer åt Last Autumns Dream och passar inte riktigt in i övrig samling låtar på den här plattan.

Däremot är balladen ”Higher” riktigt snygg, både arrangemangsmässigt och som komposition. Christian sjunger dessutom den här låten fantastiskt bra och blir därför lätt en av favoriterna på albumet.

Det här var en av dessa plattor som behövde mogna innan jag förstod hur bra den är. Kanske är det så att man är för bortskämd när det gäller nya svenska band. Visserligen så låter inte SUNSTRIKE fräscht, nytt eller eget och det är lätt att bunta ihop den musiken med ett dussintals andra liknande plattor. Men ge den lite tid, för det här är riktigt bra!

Betyg: 8/10

H.E.A.T. ”—”

Europe ”—”

1.       Power of the dreams

2.       Rock your world

3.       Fireball

4.       Right track

5.       Roll the dice

6.       Rock it out

7.       Never let you go

8.       Higher

9.       Scream and shout

10.   Into the light

11.   Edge o flight

12.   Heat of the night

Recension: Peo "Welcome to the party" (AOR Heaven)

Någon som kommer ihåg albumet ”Look what I’ve started” med PEO från 1995? Skulle inte tro det. Någon som kanske har den utgåva som MTM Music gav ut tio år senare? Inte det heller. Sedan dess så har PEO Pettersson släppt ytterligare några, ibland rätt så uddlösa plattor i egen regi, men även medverkat som musiker på över 250 inspelningar, allt enligt det releaseblad som beskriver lite kort vem PEO är. Man kan enkelt uttryckt säga att PEO Pettersson är en väl dold hemlighet hos den stora skaran lyssnare av musik, men kanske även hos dem som annars älskar AOR och melodiös rock.

PEO har precis i dagarna släppt sitt nionde (!) album i eget namn på AOR Heaven och troligen haft lite större budget att göra sitt nya album, ”Welcome to the party”, än normalt. Dessutom så har han fått en hel del hjälp från låtskrivaren och gitarristen Roger Ljunggren (Niva, T’Bell, Oxygen, Grand Illusion, CC Rock m. fl.) med just låtskrivande och gitarrspel, välbehövlig sådan om Ni frågar mig. PEO började sin karriär i band som Leviticus och Axia och hans solodebut är idag lite av ett samlarobjekt, men efterföljande plattor har varit väldigt ojämna, där stilen varit mer tillbakalutad, från akustisk pop, västkustpop och melodiös rock.

”Welcome to the party” är ingen kioskvältare eller större sensation, men innehåller elva riktigt snygga AOR spår, där mina favoriter är ”Break another heart”, ”You got it going on”, ”Coming out” och ”Love a woman” som alla är positiva låtar som går i dur och bara det är egentligen ganska fantastiskt. Kanske att ”Welcome to the party” kan göra att fler får upp ögonen för denne svenske entusiast!

PEO spelar själv bas och keyboards och sjunger allt på albumet och Roger Ljunggren spelar alla gitarrer och han imponerar riktigt ordentligt med synnerligen snygga och melodiösa solon. På trummor hittar vi Tony Morra, ett internationellt namn som jobbat med bland andra Rick Cua, Van Zant, Steve Overland och Los Angeles.

Det finns inte så mycket mer att orda om när det gäller den här plattan, mer än att den passar bäst i bilen när man cruisar fram i sommarvärmen. Då behöver man positiv musik så att man kör lugnt och harmoniskt. Jag tycker nog att Peo har gjort sin bästa platta här och jag hoppas att fler hittar till honom och att han fortsätter samarbetet med Ljunggren så kan det säkert bli bra i fortsättningen också!

Betyg: 7/10

Radioactive ”—”

Johnny Lima ”—”

1.       Welcome to the party

2.       The promise

3.       You’ve got it going on

4.       Coming out

5.       Break another heart

6.       Sweet dreams

7.       Eilene

8.       It’s all coming back to me

9.       Love a woman

10.   The apple of temptation

11.   Dangerous

 Här kan du höra smakprov från plattan i form av låten "Coming out"

Recension: Drive, She Said "Pedal to the metal" (Frontiers)

DRIVE, SHE SAID består av keyboardisten Mark Mangold (Touch, Mystic Healer, The Sign) och sångaren Al Fritsch och det här är ett band som dykt upp lite då och då som gubben I lådan, mitt emellan sina andra musikaliska åtaganden. Men det hela började med debutalbumet, ”Drive, She Said”, som släpptes via CBS 1989 och där fanns stora namn som Fiona, Bob och Bruce Kulick, Kenny Aronoff och Benny Mardones med och hjälpte till. Tyvärr så stod mäktiga CBS inför en stor strukturomvandling och DRIVE, SHE SAID var en av många band som då var signade till skivjätten, men som inte fick någon större uppbackning och fick kicken strax efteråt.

Men framgångarna i Europa gjorde att man skrev på för Music for Nations och fram till 1993 så släpptes ytterligare två album. Men bandet slog aldrig så stort som de kanske egentligen borde, än en gång tack vare att grungen tagit över fansens gillande. Mark och Al fortsatte sina musikaliska äventyr på annat håll men höll kontakten och 2003 var det dags för ett nytt försök med bandet, den här gången på initiativ av Frontiers Records, men plattan ”Real life” höll inte riktigt den kvalitet som fansen hade förväntat sig.

När Mark Mangold spelade med sitt gamla band Touch på Firefest 2014 så kom ett nytt sug att göra musik tillsammans med Al och nu är man alltså där med nya albumet, ”Pedal to the metal”, bandets femte studioalbum på tjugosex år. Den här gången så släpps plattan återigen på Frontiers, men man har tagit hjälp av ett gäng svenska musiker, såsom Tommy Denander, Göran Edman, Daniel Palmqvist (Murder Of My Sweet) och Pontus Engborg (Paulo Mendonca, Glenn Hughes). Dessutom hittar man namn som Ted Poley, Alessandro del Vecchio och Kenny Aronoff som hjälpt till med inspelningarna och Fiona är tillbaka och sjunger duett med Al på låten ”In your arms”.

Jag kan inte säga att jag har varit något större fan av DRIVE, SHE SAID’s tidigare plattor, men nya plattan är absolut något som du kanske vill  kolla in om du gillar AOR på gränsen till melodiös hårdrock. De inledande låtarna, ”Touch” och ”Pedal to the metal”, är riktigt bra arenarock och faktum är att inspelningarna låter 80-tal utan att för den skull låta dammigt. Den första gången som jag hörde titelspåret så trodde jag att de sjöng ”Hello to the butthole” i refrängen och blev lite lätt chockad (hehe…not!), innan jag förstod att textraden är ”Pedal to the metal”. Något slirig sång med massor av körpålägg gör att det är svårt att höra texten. Grymt bra låt annars!

Och plattan bjuder på fler snygga AOR dängor, fram till den vackra balladen ”In your arms” som låter en hel del Hearts 80-talsera och det är alltid kul att höra Fiona på skiva, vilket inte är alltför ofta. Men de tre återstående låtarna på plattan borde inte ha fått vara med. Det här låter mer som 80-tals discorock och i ”I’m the nite” har man dessutom letat fram en gammal trummaskin från den eran.

Plattan avslutas med ”All I wanna do” som är en helt akustisk låt och jag känner så väl igen den här låten, men har inte lyckats hitta om det är en cover eller vem som i så fall har gjort originalet. Någon som vet?

Plattans första nio spår är härligt skön AOR och riktigt bra låtar, bättre än jag hört från den här duon tidigare. Men de tre sista spåren drar ner betyget väsentligt.

Betyg: 6/10

Giuffria ”—”

Touch ”—”

1. Touch
2. Pedal To The Metal
3. In R Blood
4. Said It All
5. Writing On The Wall
6. Rainbows And Hurricanes
7. Love Will Win In The End
8. Rain Of Fire
9. In Your Arms
10. IM The Nyte
11. Lost In You
12. All I Wanna Do

Här hittad du ett kollage av låtarna från plattan! Sampler!