Recension: Docker's Guild "The Heisenberg diaries - Book A: Sounds of future past" (Lion Music)

Jag blev så lycklig när jag såg att vi äntligen skulle få en uppföljare till första delen av de nio utlovade i jättemastodontverket och rockopera sviten som keyboardisten Douglas R Docker har tänkt släppa ifrån sig under namnet DOCKER’S GUILD. Debuten kom 2012 och då fick vi stifta bekantskapen med en annorlunda hybridras som hade utplåning av jordens befolkning som nummer ett på sin agenda. ”The mystic technocracy – Season I:The age of ignorance” tyckte jag var en av de årets absolut intressantaste album, en rockopera som lät som en rockopera och med flera mycket meriterade musiker med, såsom John Payne (Asia), Göran Edman, Amanda Somerville, Tony Mills, Guthrie Govan och Tony Franklin, som hjälpte Biloxi-keyboardisten framåt med sitt projekt.

Sammanlagt skall det alltså bli nio plattor, åtminstone är det var Douglas planerat, men det har tagit lång tid att få likvida medel till att släppa album nummer två, ”The Heisenburg diaries – Book A: Sounds of future past”. För hela idén bygger på så kallad ”fund raising”, blanda annat via PledgeMusic, som har blivit mer och mer vanligt, där artisterna ber fansen att investera i den kommande inspelningen. Med nuvarande takt så lär inte jag få uppleva album nummer nio och det känns lite surt. Eller?

Som sagt, jag hyllade, med all rätt, första plattan i denna serie och har faktiskt fått med några av mina hyllningsrader i den påkostade releasefolder som skivbolaget har tryckt upp, vilket jag naturligtvis är stolt över!! Nya albumet är en ”mellanplatta”, en av fyra, som skall släppas mellan de fem säsonger av originalhistorien som kommer att spelas in. Dessa fyra album kommer att beröra var sin av fyra olika karaktärer i storyn. Först ut är det Dr. Jack Heisenberg som man får veta lite mer om, eller får man det? För jag förstår faktiskt inte så mycket av vad det är som DOCKER har tänkt sig egentligen.

Jag läste nyligen att Douglas var så otroligt nöjd med sitt nya album och att det är en dröm, sedan han var en 12-årig yngling, som gått i uppfyllelse. ”The Heisenberg diaries – Book A: Sounds of future past” består bara av covers. Och inte vilka covers som helst, utan filmmusik från några av filmhistoriens alla science fiction filmer, såsom ”Flash Gordon”, Barbarella, ”The neverending story”, ”Doctor Who” och ”Dune”. Varför? Jag förstår inte!

Visserligen är det oftast snyggt gjort, förutom en ytterst gräslig version av kräkmedlet ”The neverening story”, som var hemsk redan när Limahl sjöng den för tusen år sedan. Men jag förstår inte vad det här har med själva historien som DOCKER själv har byggt upp och haussat för en hel värld av fans när det gäller rockopera och konceptplattor. Han gör stor sak av att bandet som spelar på plattan endast består av tjejer (förutom han själv), och det lär vara första gången någonsin som en rockopera framförs av ett band som endast består av det kvinnliga könet. Plattan blir tyvärr inte bättre för det, och faktiskt tycker jag lite synd om de inblandade, som alla är erkänt duktiga på det de gör.

Det här är en av de absolut största besvikelser som jag någonsin varit med om och jag förstår inte varför DOCKER låter sitt ego styra i det här fallet. Risken att det kommer att bli en fortsättning på den här rockoperan är nog minimal, för hur i hela världen skall han få någon som vill satsa på nästa verk efter det här magplasket?

Betyg: 3/10

Docker’s Guild ”The mystic technocracy – Season I: The age of ignorance”

Intergalactic Touring Band “—“

1.       Space: 1999 year one main theme

2.       Flash Gordon suite

3.       Barbarella

4.       Suspension

5.       When the wind blows

6.       The neverending story

7.       Red dwarf theme

8.       Babylon 5’s final episode suite

9.       Doctor Who main theme

10.   UFO main theme

11.   The black hole end title

12.   Space-patrol (Raumpatrouille)

13.   Dune suite

14.   Space: 1999 year two main theme

 Om Du trots allt är nyfiken på att lyssna på smakprov från albumet så kan du göra det här:

https://www.youtube.com/watch?v=LFDcZotEFIU

Recension: Shakra "High noon" (AFM Records)

Det finns ett schweiziskt rocksound. Krokus har satt prägel på detta lilla bergsland mitt i Europa på så sätt att många av arvtagarna lirar lika rak, melodiös tung och svängig rock’n roll som det gamla klassiska hårdrocksbandet. Under många år har vi fått höra briljant radiovänlig hårdrock från giganterna Gotthard, men när deras sångare, amerikanen Steve Lee, så tragiskt gick bort så har plattorna inte varit riktigt lika intressanta av någon anledning. Då har ett annat rutinerat och troget band från alpernas säte tagit sig fram som en ny favorit för många, nämligen SHAKRA.

Efter att ha harvat runt i skuggan av Krokus och Gotthard, så steg SHAKRA fram på allvar med albumet ”Back on track”, som släpptes på AFM Records 2011. Det var den största framgången för bandet sedan starten 1997. Sanningen är att bandet till dags dato har släppt hela 10 studioalbum och nu är alltså bandets nya album precis släppt, kallat ”High noon”. Man har också separerat från sångaren John Prakesh och tagit originalsångaren Mark Fox till nåder. Man har rett ut allt gammalt groll och sedan sensommaren 2014 så har Mark alltså återtagit sin plats och ordningen är återställd.

Jag hade absolut inget emot John som sångare och på förra plattan, ”Powerplay”, införlivade han faktiskt lite moderna inslag, men dessa är helt borta nu och man känner så väl igen SHAKRA’s speciella sound och Mark’s hesa röst. Som första singel, och första spår på plattan, så säger bandet ”Hello” och kanske är det också så att Mark sjunger den här med extra inlevelse då han säkert ser det som en efterlängtad återkomst, både för fansen och för honom själv. Låten är en typisk SHAKRA rocker med tungt, snabbt komp och en supermelodiös refräng.

Låten ”High noon” är lite långsammare, lite tyngre och något groovigare. Gitarrerna från Thom och Thomas rasar på i inledningen för att sakta klinga av inför versen då Mark raspande sjunger den vemodiga melodin som följs av det inledande riffet som refräng. Snyggt och stabilt.

Tungt så det förslår blir det igen i ”Into your heart” där bandet är så tajt och så kraftfullt att jag inte kan sitta still. Så enkelt, så simpelt men så bra!

De nedstämda tuggande gitarrerna i inledningen av ”Around the world” avlöses av en ganska lättviktig vers, men refrängen är grymt melodiös.

Och de snygga och enkla gitarriffen rullar på i kombination med riktigt bra refränger, ”Eye to eye” låter en hel del AC/DC i versen men mer åt Def Leppard i refrängen, ”Is it real” låter mycket Gotthard men också AC/DC, för att sedan brytas av helt och hållet av balladen ”Life’s what you need”, som naturligtvis har en riktigt stark refräng.

Plattan tappar därefter lite fart, men inte fart när det gället tempo i låtarna. Bästa av plattans avslutande låtar är ”Raise your hands” som har en refräng värd att skråla med i.

SHAKRA kan man säga är pånyttfödda, med en återvändande sångare som säkert kommer att få de flesta fans att jubla. Rak och härligt ärlig pang på rödbetan hårdrock som bara kan produceras i Schweiz!

Betyg: 8/10

Gotthard ”—”

Krokus ”—”

1.       Hello

2.       High noon

3.       Into your heart

4.       Around the world

5.       Eye to eye

6.       Is it real

7.       Life’s what you need

8.       The storm

9.       Raise your hands

10.   Stand tall

11.   Watch me burn

12.   Wild and hungry

Och varför inte lyssna på  titelspåret:

https://www.youtube.com/watch?v=6WhxpzkxW-I

Recension: Nordic Union "Nordic Union" (Frontiers)

NORDIC UNION är precis som namnet avslöjar, ett projekt mellan två nordiska musiker. Och en italiensk skivbolags-VD kanske skall tilläggas. För i vanlig stil så är det Frontiers Records överhuvud Serfino Perugino som sammanfört Erik Mårtensson från Eclipse och sångaren Ronnie Atkins från klassiska danska bandet Pretty Maids för ett av många framgångsrika samarbeten mellan redan kontrakterade bands medlemmar. Erik har under senare år skrivit en hel del musik och producerat till flera av bolagets releaser, såsom W.E.T.- där han också ingår -, Adrenalin Rush, Jimi Jamison och Toby Hitchcock och har blivit en av de framgångsrika låtskrivare som Serafino tagit under sina vingar. Ronnie Atkins har lika mycket rutin i rösten som han har rynkor i ansiktet och hans röst verkar bara bli bättre med åren.

Den här debutplattan skvallrar om ett sound som mest kan beskrivas som ett melodiösare Pretty Maids eller åt svenska H.E.A.T. hållet. Plattan inleder med två riktiga höjdarspår, den mäktiga och starka ”The war has begun” med grym refräng och tung produktion, och så kanske plattans bästa spår, ”Hypocrisy”, ett spår som håller lika hög standard som de bästa spåren från Eclipse’s kanonalbum, ”Armageddonize”, som bandet släppte förra året.

Nästa låt som verkligen sticker ut är den tunga och snabba ”When death is callng”. Gitarr riffet har en lätt keltisk touch och refrängen är urstark där Ronnie sjunger grymt bra.

Övriga spår som bör nämnas är ”21 guns” och den melodiösa ”Falling”, och även resten av plattan håller högklass. Men jag måste säga att jag väljer hellre en av de senaste Pretty Maids plattorna eller senaste Eclipse plattan framför NORDIC UNION. Det här är topp klass Melodic Rock, men det blir lite lätt rutinartat ibland, trots att Ronnie är en grym sångare.

Låtmaterialet är bra men inte sensationellt, som med Eclipse egna plattor. Men galet vore det väl om Erik lämnar ifrån sig sina bästa låtar. Naturligtvis märks det mycket väl att alla låtarna är specialskrivna till Ronnie, då de passar perfekt till hans härligt raspiga röst, men kanske finns det ett och annat guldkorn som Erik skrivit under den här sessionen som senare kommer att hamna på hans eget bands kommande platta. Vad vet jag.

Förutom Ronnie och Erik så finns också Eclipse trummis Magnus Ulfstedt med på den här plattan. Dessutom så har Erik fått hjälp med gitarr solon från Thomas Larsson (Glenn Hughes, Baltimoore), Fredrik Folkare (Unleashed) och Magnus Henriksson som är Eriks bandkamrat i Eclipse.

Just det, power balladen ”True love awaits you” glömde jag att nämna. Det här är en låt med en mycket stark refräng som också tillhör de spår som jag kommer att komma ihåg från den här ändå fullt godkända plattan.

Betyg: 7/10

H.E.A.T. ”—”

Pretty Maids ”—”

1.       The war has begun

2.       Hypocrisy

3.       Wide awake

4.       Every heartbeat

5.       When death is calling

6.       21 guns

7.       Falling

8.       The other side

9.       Point of no return

10.   True love awaits you

11.   Go

 Här hittar du länk till det fantastiska spåret: "Hipocrisy"

https://www.youtube.com/watch?v=wnpEoYU02iE

Recension: Resurrection Kings "Resurrection Kings" (Frontiers)

Frontiers Records är skivbolaget som gjort sig kända på att återuppliva gamla klassiska band, men också - speciellt under senare år – ”inspirerat” musiker att pröva nya konstellationer. Detta har utvecklats till att många grymt bra plattor släppts med s.k. supergrupper. Ett sådant band får väl RESURRECTION KINGS räknas till, då det är ett band som kretsar kring gitarristen Craig Goldy (Dio, Giuffria, Rough Cutt), som gjorde några demos tillsammans med sångaren Chas West, en mindre namnkunnig röstkonstnär som ändå är oerhört rutinerad i band som Bonham, Foreigner, Tribe Of Gypsies, Tango Down, Red Dragon Cartel och Lynch Mob. Efter att ha skickat låtarna till Frontiers Records så fick dessa två skivkontrakt tack vare den Zeppelin influerade låten ”Livin’ out loud”.

Alltså var man nu tvungen att hitta en bassist och trummis och valet föll på Sean McNabb (Lynch Mob, Dokken, Quiet Riot) respektive den extremt rutinerade slagverkaren Vinny Appice (Black Sabbath, Dio, Heaven & Hell, Rick Derringer, Mark Boals och kommande Last In Line). En imponerande sättning i kompet alltså. Resultatet av deras insatser i studion, tillsammans med Froniters in-house producent Alessandro Del Vecchio, är ett album som presenterar elva nyskrivna spår som låter klassisk rock typ Dio möter Led Zeppelin, med inslag av Foreigner och Dokken.

Inledningen av albumet är mycket imponerande, med ”Distant prayer” som första spår där Goldy lirar skjortan av de flesta gitarrister med sitt briljanta spel. Jag håller på att ”Livin’ out loud” är albumets höjdare, en suggestiv låt som bygger mycket på Led Zeppelins intrikata sätt att bygga upp sina låtar, med udda infall och ett groovy sound.

”Wash away” låter rakare och det är inte svårt att referera till David Coverdale och Whitesnake, när man lugnare ner sig inför första versen. Låten byggs sedan upp med ett tungt stick innan en melodiös refräng.

Även ”Who do you run to” låter en hel del Whitesnake runt ”1987” plattan, men också både Giant och Winger, med stort retrosound, vasst gitarrspel och rejält ös i Chas West pipa.

Favoritspår nummer två på detta album är den grymt härliga ”Fallin’ for you” som levererar en hel del genomtänkta harmonier och lysande riff. Det här är en av de få låtar på albumet som faktiskt fastnar ordentligt, och när jag säger en av få så innebär det inte att den här debutplattan är dålig alls. MEN…

Trots att det i varje spår innehåller intressanta riff, arrangemang och till och med starka refränger, såsom i ännu en Whitesnake-pastisch, ”Never say goodbye”, så vill det helt enkelt inte lyfta helt och hållet. Jag har lyssnat en hel del på den här plattan den senaste tiden och tyvärr så tappar jag intresset ganska ofta, speciellt under de sista fem spåren. Det saknas helt enkelt det där lilla extra och en och annan tyngre melodiös refräng.

En helt okej platta som har sina riktigt bra stunder, med stark sång och sanslöst duktiga musiker. Tyvärr så har man glömt att även bra musiker behöver bra låtar för att bli riktigt intressanta.

Betyg: 6/10

Whitesnake ”—”

Led Zeppelin ”—”

01. Distant Prayer
02. Livin’ Out Loud
03. Wash Away
04. Who Do You Run To
05. Fallin’ For You
06. Never Say Goodbye
07. Path Of Love
08. Had Enough
09. Don’t Have To Fight No More
10. Silent Wonder
11. What You Take

Smakprov: "Who do you run to"

https://www.youtube.com/watch?v=3FjAJJiCrKg

Recension: Primal Fear "Rulebreaker (Frontiers)

Tyska metalgiganterna PRIMAL FEAR har precis släppt sitt femte album på italienska Frontiers Records och än en gång är det danske Jacob Hansen som står som ljudtrollkarl, tillsammans med bandets egen Mat Sinner. Men den här gången så har man faktiskt tagit sig till Danmark och spelat in hela platta in Jacobs studio. Det här är PRIMAL FEARs elfte studioalbum totalt och deras popularitet hos fansen har aldrig varit större. Förra plattan, ”Delivering the black” är det album med bandet som placerat sig högst upp på tyska listan någonsin, på plats 13. Nu säljs det kanske inte lika mycket plattor i volym sett som det gjorde runt 1997, när bandet släppte sitt debutalbum, men det här är ändå något som grabbarna är oerhört stolta över.

Nya plattan heter ”Rulebreaker” och bandet själva utnämner albumet till sitt starkaste hittills. Sångaren, Ralf Scheepers, säger att de aldrig haft så mycket energi, och så mycket inspiration att skriva musik som det haft inför den här plattan. Och visst har man dragit åt dem melodiösa skruvarna ytterligare ett snäpp, och tio, av plattan elva spår, är grymt starka, raka, tunga och skrålvänliga metalepos. Det låter en hel del Accept, med Udo Dirkschneider i spetsen, om PRIMAL FEAR, fast jag aldrig varit någon större Accept fantast så anser jag nog att det här är bättre. Vad jag menar är att PRIMAL FEAR skalar ner alla onödiga utsvävningar och satsar på tyngd, enkelhet och stora mastodontrefränger. ”Breaker” heter här ”Angel of mercy” och ”Balls to the wall” är ”The end is near”, det är tungt groovigt och precis så perfekt som man vill att PRIMAL FEAR skall låta.

”The end is near” har nästan inget gitarriff alls, utan Alex Beyrodt och återkommande gitarrist Tom Naumann tuggar monotont genom hela låten och låter Ralf Scheepers göra grovjobbet och refrängen är urstark.

”Bullet & tears” har en nästan lika stark refräng liksom titelspåret, två av plattans starkaste spår, och även ”In metal we trust” är det svårt att inte sjunga med i refrängen.

Plattan bryter sedan av i den långa, drygt elva minuter, ”We walk in fear”, som är ett spår som har starka drag av progressiv power metal och man får mer vibbar av Avantasia eller Allen Lande. Det här är en mycket pompös och stark låt som i och för sig kräver lite mer av lyssnaren än vad de första fem spåren på albumet gör, men det är väl värt att sätta sig in i låten.

Övrig fem spår på albumet tar vid där ”In metal we trust” avslutade, det vill säga tung och rak metal med starka melodier och refränger. ”The devil in me” är tung och långsam med snygga gitarrer i inledningen av låten, pang-på-rödbetan refräng i typisk Accept stil och en knivskarp produktion.

”Constant heart” är power metal på hög nivå, men efterföljande ”The sky is burning” är kanske en något ovanlig låt från PRIMAL FEAR. Det är ett lugnare, powerballad liknande, spår där Ralf sjunger ovanligt vackert och fint. Ett starkt spår som jag tror kommer att förvåna en del av fansen.

Plattan avslutas sedan med den snabba ”Raving mad”, om du inte kommer att köpa deluxe utgåvan, där också låtarna ”Final call” och ”Don’t say you’ve never been warned” också finns med, plus en bonus-DVD med lite smått och gott.

PRIMAL FEAR levererar än en gång ett starkt album, där varumärket förstärks med enkla refränger och en tyngd som det är svårt att sitta still till. Troligen kommer ”Rulebreaker” att slå förra plattans rekord som nummer 13 på tyska topplistan!

Betyg: 8/10

Accept ”—”

Judas Priest ”—”

1.       Angels of mercy

2.       The end is near

3.       Bullets & tears

4.       Rulebreaker

5.       In metal we trust

6.       We walk without fear

7.       At war with the world

8.       The devil in me

9.       Constant heart

10.   The sky is burning

11.   Raving mad

12.   Final call (Deluxe edition)

13.   Don’t say you’ve never been warned (Deluxe edition)

 Här hittar du smakprov från albumet:

https://www.youtube.com/watch?v=BE_14ueyQME