Recension: Toby Hitchcock "Reckoning (Frontiers)

Tillsammans med svenske trummisen och producenten Daniel Flores och svenske gitarristen Michael Palace så passar amerikanske sångaren TOBY HITCHCOCK på att släppa sitt andra soloalbum, när kollegan i Pride Of Lions, Jim Peterik, är i full gång med att färdigställa ett nytt album med ett av sina andra band, World Stage. Ja, för Er som inte riktigt har koll på vem TOBY HITCHCOCK är, så slog han väl mer eller mindre ned som en bomb, när det självbetitlade debutalbumet med bandet Pride Of Lions släpptes för 16 år sedan. Jim Peterik, som ju har ett förflutet i det klassiska amerikanska bandet Survivor, och skrivit odödliga hits som ”Eye of the tiger” och ”Burning heart”, hörde TOBY i en studio av en slump och insåg direkt att han var tvungen att göra något tillsammans med honom.

Efter ytterligare fyra studioplattor med Pride Of Lions så har man lagt bandet på is ett tag, bland annat för att Peterik skall ägna sig åt andra musikaliska äventyr. Då passar alltså TOBY på att förverkliga sina. TOBY har beskrivits som en hybrid av Toto’s Bobby Kimball (en ung sådan!). Styx’s Dennis De Young och Lou Gramm från Foreigner, men samtidigt så har TOBY HITCHCOCK naturligtvis en helt egen röst som är oerhört kraftfull och känslofull.

Nya albumet heter ”Reckoning” och man får ganska naturligt en viss känsla av Pride Of Lions när man hör inledande ”No surrender”, men samtidigt så låter det också Daniel Flores om den här låten, typ bandet Find Me. Det är AOR på hög nivå, fylld med massor av dramatik och då jag ansåg att senaste Pride Of Lions-plattan var ganska svag så är det kul att det här betydligt bättre. ”No surrender” är en suverän inledning och även ”Promise me” är en härligt ”stor” AOR-dänga, med en härlig vers med massor av keyboards som leder fram till en riktig ”killer”-refräng.

Balladen ”Show me how to live” är alltför blödig i min smak och låter mer som smörig, kristen pop, men TOBY sjunger oerhört starkt och man förstår att det här är ett spår som han känner mycket för. Mig tilltalar den dock inte.

Nej, vi glömmer spår tre och hoppar istället direkt till nästa spår, ”Behind the lies” där TOBY är tillbaka i det härligt svulstiga AOR träsket, med massor av härliga keyboardmattor! Och det fortsätter även på ”Fighting for my life” och ”Serenity”, som är två av de starkare spåren på albumet.

Men bäst på albumet är den makalösa ”Queen untouchable”, ett spår som inte släpper taget om mig, med en riktigt stark refräng och suverän inlevelse i sången från TOBY.

Plattans fyra sista spår går i samma melodiösa still men det är kanske bara avslutande ”Someone like you” som håller samma standard som de bästa på det här albumet. En grymt stark sångare som här får svensk hjälp att göra en riktigt bra AOR platta!

Betyg: 8/10

Pride Of Lions ”—”

Find Me ”—”

1.       No surrender

2.       Promise me

3.       Show me how to live

4.       Behind the lies

5.       Fighting for my life

6.       Serenity

7.       Queen untouchable

8.       Gift of flight

9.       Don’t leave

10.   This is our world

11.   Someone like you

Här ser Du videon till låten "Promise me"!

Recension: Starbreaker "Dysphoria" (Frontiers)

Tony Harnell åker ut och in ur bandet TNT, men nu undrar jag om han någonsin kommer att återvända till sitt forna band, efter utträdet för snart två år sedan. Återigen är det fokus på bandet STARBREAKER istället, ett samarbete som startade redan 2005 tillsammans med Primal Fear-gitarristen Magnus Karlsson Det som började som ett sidoprojekt för Harnell, med debutalbumet från 2005, blev sedermera en huvudsyssla på album nummer två, ”Love’s dying wish”, som släpptes tre år senare.

Debuten var en härligt tung platta med snygga melodiösa låtar, och förutom Harnell och Karlsson fanns också trummisen John Macaluso och bassisten Fabrizio Grossi med i inledningen. Men Fabrizio byttes ut inför album nummer två, och bassisten heter fortfarande Jonni Lightfoot på album nummer tre, ”Dysphoria”, som precis släppts ut på marknaden, elva år efter senaste albumet.

Att höra Tony Harnells höga och ljusa stämma är alltid en fröjd för öronen. Vem har inte mästerverk som TNT’s ”Tell no tales” och ”Intuition” i sin samling att njuta till när andan faller på, plattor som bör finnas i varje sann rockares samling. Därför är det extra intressant med den här plattan, då det var evigheter sedan som vi hörde Tony sjunga rock. Ett tag turnérade han med Skid Row, men det har inte spelats in någon platta med det bandet och med senaste återinträdet med TNT så blev det heller inget inspelat. Om inte jag räknat helt fel så var det faktiskt med förra STARBREAKER plattan som Tony senast rockade till det med attityd! Då räknar jag inte med de loja plattorna i eget namn, med stil mer mot poprock och americana, som han släppt under tiden.

Jag var inte speciellt förtjust i ”Love’s dying wish”, som var flera snäpp tyngre och mörkare än STARBREAKERs debutalbum och nya plattan ”Dysphoria” inleder med ren ondska och rejäl fart i låten ”Pure evil”, en låt som mycket väl skulle kunna komma från ”Love’s dying wish”. Det här var inte riktigt vad jag hoppats på, men efter de inledande power metal tongångarna så blir ”Dysphoria” ett riktigt varierat album, med ytterligare nio mycket snygga låtar som varierar från ballad till melodiös metal.

En av de spår som vi hörde innan albumet släpptes, såsom ett smakprov via YouTube, är ”Wild butterflies”, som är en av plattans starkare spår. Även ”Last December” är ett snyggt melodiöst metalspår, där Tony Harnells röst får det att låta lite gammal hederlig TNT-klass, om det inte vore för Karlssons tyngre gitarrspel.

Melodiöst blir det också i ”My heart belongs to you” och låtarna ”Fire away” och ”Bright star blind me”, som vi hittar lite längre ner i låtlistan, är lysande exempel på Magnus Karlssons låtskrivartalang. Det handlar om melodiös hårdrock och passar Harnell’s röst perfekt.

Största utropstecknen på den här plattan är faktiskt de två lugnaste spåren, den supervackra balladen ”Beautiful one”, där Tony sjunger med en sådan känsla att man ryser i hela kroppen, och ”How many more goodbyes”, som inleder lugnt för att strax gå över i en tung refräng som åtminstone jag inte kan få ur skallen.

Nya STARBREAKER plattan är sannerligen efterlängtad, inte minst för att få höra Tony Harnell sjunga rock igen. Men samtidigt så är det här precis den platta som vi hoppades på, tung rock men utan alltför mycket powermetal, samt en röst som tillhör en av de bästa i världen. Bandet avslutar med en cover, ”Starbreaker” från Judas Priest’s låtskatt, men bandet eget material är betydligt mer intressant. En härlig återkomst för både bandet STARBREAKER och för Tony Harnell!!

Betyg: 8/10

TNT ”—”

Pretty Maids ”—”

1.       Pure evil

2.       Wild butterflies

3.       Last December

4.       My heart belongs to you

5.       Beautiful one

6.       Dysphoria

7.       How many more goodbyes

8.       Fire away

9.       Bright star blind me

10.   Starbreaker

Här kan Du höra låten "Wild butterflies"!

Recension: Inglorious "Ride to nowhere" (Frontiers)

Platta nummer tre från ”The future of British Rock”, enligt Classic Rock Magazine, bandet INGLORIOUS. Det här bandet slog sig fram med dunder och brak, och lite hjälp från italienska skivbolaget Frontiers Records, 2016 med sitt självbetitlade album. Det visade sig att Serafino Perugino, som är Frontiers Records grundare, satsat helt rätt, då det är en av det bolagets största säljare de senaste åren. Uppföljaren kom redan året efter, ”II”, och var lite tyngre men fortfarande ett bevis på att INGLORIOUS var på väg att bli något stort. När nu bandet är klart med album nummer tre så låter de inte riktigt lika skitiga som tidigare, men det är en fröjd att höra sångaren Nathan James i högform.

Bandet spenderade större delen av 2018 i en studio, och än en gång så är det den legendariske producenten Kevin Shirley (Aerosmith, Led Zeppelin) som mixat ljudbilden och rattat de ljudfiler som grabbarna spelat in. Resultatet är över förväntan faktiskt. Nathan har tonat ner lite på de högsta tonerna och sjunger mer ”normalt” och ibland närmar han sig David Coverdale i coolhet och känslighet.

Nya albumet heter ”Ride to nowhere” och har kanske inte världens mest iögonfallande omslagsbild, men musiken är värd all vikt i guld.  Plattan inleder med första singelsläppet, den härligt melodiösa ”Where are you know?”, en av många favoriter på den här CD’n. En grym refräng som gör att åtminstone jag inte kan sitta still!

Även ”Freak show” har en stark refräng och det är en tajt låt där hela bandet står i centrum. Det låter ”live” och Kevin Shirley är en mästare på att få det att låta organiskt och analogt bland alla ettor och nollor. Sedan kan man ju också välja att inhandla den här plattan på vinyl så blir det än mer analogt!

Lugnare blir det i ”Never alone” som går i ”falsk valstakt”, och vilken röst Nathan har och hur han bevisar vart skåpet ska stå. En riktig gåshudslåt!

”Tomorrow” låter väldigt mycket Whitesnake, speciellt i refrängen, som är grymt snygg och melodiös. Tillhör definitivt ett av de starkaste spåren på plattan och på låten ”Queen” så påminns jag av Richie Kotzen, lite funk och soul som smyger sig in i den feta rocken. Lyssna speciellt på det korta men hejdlöst härliga solot.

”Liar” har också en smittande refräng, det svänger grymt och tajt, precis som det också gör i låten ”Time to go” och efter dessa två spår så inser jag också att INGLORIOUS lämnat de 70-talsinspirerade två tidigare plattorna för en mer modern approach, och det är ett lyckokast då det här kan vara en av årets bästa rockplattor som släpps redan i januari.

Med ett lite annorlunda sound, större variation i låtmaterialet, elva nya spår och ett tajtare sound så levererar INGLORIOUS ett superstarkt album som jag härmed rekommenderar alla att införskaffa!

Betyg: 9/10

Rival Sons ”—”

Bad Company ”--

1.       Where are you know?

2.       Freak show

3.       Never alone

4.       Tomorrow

5.       Queen

6.       Liar

7.       Time to go

8.       I don’t know you

9.       While she sleeps

10.   Ride to nowhere

11.   Glory days

Här kan du höra plattans inledande spår "Where are you know?" !