Recension: Harem Scarem "United" (Frontiers)

2014 kom kanadensiska bandet HAREM SCAREMs senaste studioplatta, kallad ”Thirteen”, och det var första riktiga studiosläppet med nya låtar som bandet gjort sedan ett kortare uppehåll. Jag var faktiskt inte speciellt förtjust i det albumet och är heller inte den platta som jag väljer idag när jag vill lyssna på HAREM SCAREM. En liten besvikelse som bandet har att leva upp till, nu när nya albumet ”United” släpps, tre år efter ”Thirteen”. Konstigt nog känns det inte som tre år, och kanske beror det på att liveplattan ”Live at the Phoenix” släpptes sent 2015. Det är en konsertfilm som jag tittat på många gånger för HAREM SCAREM är ett mycket kompetent liveband, trots att sångare Harry Hess inte har det mest effektiva rörelseschemat! Och så har bandet gjort massor av fantastisk musik på sina tolv tidigare studioplattor!

”United” är mycket efterlängtat och själv så var det albumet den första av de nya släppen i maj som jag började lyssna på. HAREM SCAREM har genom åren varit ett av de mest spelade i min lilla lägenhet och det är ett band som för det mest levererar grymt starka låtar och korta, men genomarbetade plattor. ”United” består av elva nyskriva spår och klockar in på runt 45 minuter och det är ovanligt långt för att vara en HAREM SCAREM platta!

Kort men naggande god skulle man kunna säga om ”United”, som inleder med ett spår just heter ”United” och HAREM SCAREMs speciella sound går inte att ta miste på. Dels så hör vi Pete Lesperance patenterade gitarrsound och så Harry Hess karaktäristiska röst och tillsammans med Creighton Doane på trummor och nyaste medlemmen Stan Miczek på bas så får man direkt vad man förväntar sig. Och titelspåret är en riktig pärla med en tajt vers och en stensäker refräng som jag älskar redan efter första gången jag hör den.

Gitarrplockandet känns än mer igen i låten ”Here today gone tomorrow” och även det här spåret har en fantastisk refräng som det inte råder något tvivel om att jag kommer att gå och nynna på en hel del i sommar.

Den struttiga ”Gravity” frälser också på samma sätt som de två tidigare spåren, nämligen med en refräng som sitter som berg efter första gången och även ”Sinking ship” fungerar alldeles utmärkt, men det är ett spår som jag hört under en längre tid. Det var nämligen första låten som jag hörde och den klickade inte riktigt de första gångerna, men vilken refräng det är även här!

”One of life’s mysteries” är plattans ballad och det brukar HAREM SCAREM vara bra på och den här låten är inget undantag. Refrängen, vänner, refrängen!

”No regrets” är en snabb låt med Lesperance speciella sätt att bygga riff, snygg refräng och ett oerhört tajt komp och ”Bite the bullet” är superläcker med en grym refräng och ett typiskt HAREM SCAREM sound.

Ja, ”United” är plattan som HAREM SCAREM tar revansch med, åtminstone i min bok. ”Thirteen” var lite halvsval, ojämn och inte riktigt vad jag hade väntat på efter flera år av tystnad. Nya plattan reparerar allt, men elva spår som är det bästa och starkaste som bandet har levererat på länge. En favorit inför sommarsemestern!

Betyg: 9/10

Def Leppard ”—”

Night Ranger ”—”

1.       United

2.       Here today gone tomorrow

3.       Gravity

4.       Sinking ship

5.       One of life’s mysteries

6.       No regrets

7.       Bite the bullet

8.       Things I know

9.       The sky is falling

10.   Heaven and earth

11.   Indestructable

 Se videon till "Here today gone tomorrow" här!

Se videon till "Sinking ship" här!

Recension: Gungfly "On her journey to the sun (Inside Out)

Den 11:e juli förra året så kom det en press release från svenska bandet Beardfish att de hade gått skilda vägar och att resan därmed var slut. Men bandets huvudman, Rikard Sjöblom, sångare, keyboardist, gitarrist och låtskrivare, är en man som inte kan sitta still. Och kanske är det just därför som Beardfish inte längre existerar. Under förra året så blev han medlem i engelska bandet Big Big Train, han släppte soloplattan ”The unbendable sleep” och nu är det dags för Rikards andra band, sedan 2009, GUNGFLY att släppa sitt tredje studioalbum. Jag tror att vem som helst hade fått det svårt att få ihop allt det så att alla inblandade blev nöjda…

GUNGFLY var ett slags soloprojekt från början som numera har vuxit fram som ett helt band, med bröderna Petter och Rasmus Diamant på trummor och bas samt Sverker Magnusson på keyboards och David Zackrisson från Beardfish på gitarr. Dessutom har man alldeles nyligen hittar ytterligare en keyboardist i form av Martin Borgh, vilket gör att man live ibland är hela tre stycken som trakterar vita och svarta tangenter. Men Rikards speciella form av 70-tals retro sound finns fortfarande där och likheterna mellan Beardfish och GUNGFLY är väldigt många. Faktiskt så många att nya plattan ”On her journey to the sun” likväl hade kunnat släppts under Beardfish’s namn omdet inte vore för att medlemmarna inte är desamma.

Nya albumet är en resa in i Rikards sätt att se på världen och musiken är nästan alltid i dur, med starka progressiva och psykedeliska förtecken, nästan lite flower power i atmosfären. Även omslaget är målat i starka och varma färger, långt ifrån de mörka färger som är absolut vanligast när man tittar på dagens skivomslag.

Att jämföra tidigare plattor från GUNGFLY är inte speciellt givande, för egentligen är nya plattan en del i ett nytt kapitel och denna början är inte alls dumt. Jag har ibland haft lite svårt för Beardfish, men tidigare plattor med GUNGFLY har varit riktigt bra. Nu låter GUNGFLY lite mer som Beardfish gjorde och därför så är jag faktiskt lite besviken. Jag hade hoppats att GUNGFLY’s lite mer experimentella sida hade fått leva kvar, men så är det inte. ”On her journey to the sun” är en lång platta som tar ett tag att ta sig igenom men intrycket är att jag vill haft något mer.  För alla Beardfish fans så är det bara att gratulera för ni kommer absolut inte att bli besvikna. Jag är inte direkt besviken, men ändå inte riktigt nöjd. Och för Er som missat GUNGFLY tidigare så kommer det som bonus en ”best-of” platta från bandets två tidigare plattor.

Bästa spåret är det instrumentala spåret ”Polymixia” som kombinerar Zappa med Made In Sweden på ett genialt sätt då den nästan tolv minuter långa låten består av flera härliga teman, varav avslutande delen är speciellt bra.

Dessutom så gillar jag den tyngre låten ”My hero” som har ett snyggt tema med variationer som följer låten igenom.

Även den långa avslutande ”The river of sadness” är snygg där Rikard också spelar dragspel, det första instrument som han lärde sig. Här finns en hel del härliga teman och de är smakfullt sammansvetsade i ett bra arrangemang.

Som sagt, ett album som inte helt igenom är till belåtenhet för min del, men som förvaltar den speciella stil som Rikard Sjöblom lärt oss att gilla i Beardfish…

Betyg: 7/10

1.       Of the orb

2.       On her journey to the sun

3.       He held an axe

4.       My hero

5.       If you fall, Pt 1

6.       Polymixia

7.       Over my eyes

8.       Old demons die hard

9.       Keith (The son of sun)

10.   The river of sadness

11.   All a dream

Här kan du se videon till titelspåret!

Recension: Crazy Lixx "Ruff justice" (Frontiers)

Svenska CRAZY LIXX jubilerar med femton år i hetluften och släpper samtidigt sitt femte studioalbum, kallat ”Ruff justice” Bandet slog igenom med plattan ”Loud minority” 2007 och sedan 2010 så har bandet haft ett nära samarbete med italienska Frontiers Records.  Inför nya plattan så har man fått nya gitarrister i form av Chrisse Olsson och Jens Lundgren och bandets sleaziga hårdrock har nog aldrig varit så melodiös som på nya plattan.

Albumet består av 10 nyskrivna låtar, varav två kommer att finna med i det nya spelet ”Friday the 13th” som släpps i slutet av maj till flera olika konsoller. Dessa är låtarna ”XIII” och ”Live before I die” och den förstnämnda låten har man nog lyssnat en hel del på Alice Cooper innan man skrev, för här finns en hel del referenser till låtar som till exempel ”Poison”.

Bandet jämför nya plattan med albumet ”New religion” som var första plattan som släpptes på Frontiers, och säger att det finns den där känslan runt hela nya plattan som de tycker att de själva har saknat sedan det albumet.

Jag tycker att nya albumet visar att CRAZY LIXX har massor av kvaliteter som flera andra sleazerockband saknar. Framför allt så är CRAZY LIXX stora styrka att de har en bra variation i låtarna.

”Wild child” är en bra inledning där vi hör bandet så som vi är vana att höra dem, med vassa gitarrer och ett härligt drag, samt med en stark refräng.

Tidigare nämnda ”XIII” är en av plattans starkaste spår och här låter det mer klassisk 80-tals hårdrock och refrängen är hur bra som helst.

Ett annat av mina favoritspår är den snygga ”Walk the wire” som har ett gitarriff som väcker minnen. Inte unikt på något sätt men så oerhört snyggt och melodierna både i verser och refräng är riktigt bra!

Ytterligare spår som jag kan rekommendera är ”Hunter of the heart” som är en snygg låt i traditionell sleazerock stil, där referenser som Mötley Crüe och Poison dyker upp i huvudet och härligt melodiösa ”Snakes in paradise” som har en riktigt snygg gitarrslinga som snabbt sätter sig och sticker ut från mängden.

Balladen med stort B heter ”If it’s love” och här är det läge för att det kommer att bli mobilljusbombning i publiken under kommande turné! Storslaget och maffig!

Det verkar som om CRAZY LIXX fått något av en nytändning i och med medlemsbytet för det här är en riktigt bra platta, som jag lyssnat på med glädje under de senaste veckorna.

CRAZY LIXX är just nu Sveriges bästa band i sin genre!

Betyg: 8/10

Sixx AM ”—”

Alice Cooper ”—”

1.       Wild child

2.       XIII

3.       Walk the wire

4.       Shot with a needle of love

5.       Killer

6.       Hunter of the heart

7.       Snakes in paradise

8.       If it’s love

9.       Kiss of Judas

10.   Live before I die

 Här hittar du videon till inledande spåret "Wild child"!

Recension: Pyramaze "Contingent" (Inner Wound)

Nu är det dags för danska bandet PYRAMAZE att bevisa att förra albumet, ”Disciples of the sun”, som kom 2015, inte var en tillfällighet. PYRAMAZE startade 2004 och då ingick amerikanske sångaren Lance King i bandet och följaktligen så släpptes också bandets första album på King’s egen label Nightmare Records. Numera så återfinns PYRAMAZE på det lilla svenska bolaget Inner Wound Recordings och inför bandets återkomst 2015, ”Disciples of the sun” var första plattan på sju år, så var också drygt halva bandet utbytt. Nuvarande sångaren heter Terje Harøy och var en av orsakerna som just den plattan hamnade i mångas fokus under 2015. Terje har en attans kraftfull röst om man säger så och gör att man direkt lånar ett öra till det här bandets musik.

En annan orsak var att Jacob Hansen stod som gitarrist, bassist och producent, samma Jacob som står som ägare till den berömda Hansen Studios. Bandet blev högintressant i och med detta, men det innebär inte att resten av bandet på något sätt skall förminskas. Den tunga rytmsektionen består av trummisen Morten Gade Sørensen och tidigare nämnde bassisten Jacob Hansen. Keyboardisten kallar sig Jonah W. och gitarrist är Toke Skjønnemand och tillsammans så lirar de grabbarna en tung melodiös metal med cineastiskt progressiva förtecken. Men fokus ligger i första hand på starka melodier och refränger och det var något som förra plattan tydligt pressenterade.

Nya plattan är i alla avseenden lika stark, dels så är melodierna fantastiskt starka  och bandets sound är stort, tungt och maffigt! Lyssna gärna på spår som inledande ”Land of information” som har ett gitarriff med stor igenkänningskoefficient, en tyngd och produktion som verkligen är superb. Snygg låt med stark refräng!

”Kingdom of solace” är än mer vassare med en riktigt härlig refräng, dramatiskt arrangerad och här får band som Kamelot och Symphony X se upp!

”Star men” går i valstakt, men tyngden i musiken är långt ifrån det man förväntar sig när man säger ordet vals. Det här handlar om vassa gitarrer, kraftfull sång, svulstiga synthar och pampigt arrangemang. Snyggt och mörkt!

Titeln på nya plattan är ”Contingent” och är PYRAMAZE femte platta. Det har hänt en hel del med bandets sound, bara till det positiva och så som de låter år 2017 så är det här ett band som är helt i klass med de riktigt stora. Plattan fortsätter med grymma låtar med sanslöst snygga refränger, såsom ”A world divided”, men soundet är mörkt och plattans tema är en post-apokalyptisk historia byggd på händelser som är aktuella, alienation, misstänksamhet, terror och polariseringen runt om i världen. ”Contingent” betyder i detta fall troligen styrka i form av trupp- eller gruppstyrka och människans vilja och förståelse att alltid slåss för orättvisor och oförrätter.

PYRAMAZE är ett band på frammarsch, men har varit aktiva under ganska lång tid. Nu har man hittat sitt sound och nya plattan är ännu en riktigt härlig pärla med tyngd, snyggt producerad med topnotch ljud, mycket power och grymt bra låtar helt enkelt. Rekommenderas varmt!

Betyg: 9/10

Kamelot ”—”

Symphony X ”—”

1.       Land of information

2.       Kingdom of solace

3.       Star men

4.       A world divided

5.       Nemesis

6.       Contingent – Part 1: The campaign

7.       20 second century

8.       Obsession

9.       Heir apparent

10.   Contingent – Part 2: The hammer of remnant

11.   Under restraint

12.   The tides that wont change

13.   Symphony of tears

Här kan du se videon till låten "A world divided"!

Lyric video till låten "Kingdom of solace" hittar du här!