Recension: Eclipse "Monumentum" (Frontiers)

Album nummer sex från svenska melodiösa hårdrockarna ECLIPSE är redan här, bara två år sedan den magnifika plattan ”Armageddonize” släpptes, en platta som fick bandet att i stort sett turnera non stop till dess att man under slutet av förra året åter gick in och förberedde inspelningarna av vad som skulle bli nya plattan ”Monumentum”. Bandets gitarrist och sångare Erik Mårtensson säger att man den här gången bara ville ha låtar med som får publiken att lyfta knytnäven högt i luften och skråla med i refrängerna. Det är i alla fall det som Erik själv värdesätter när han går och ser ett band live.

Och visst innehåller den här plattan tio spår där det är mer än lämpligt att lyfta näven och sjunga med, men, som en när vän till mig sa i helgen, det var inte så bra att ECLIPSE var med i Melodifestivalen förra året för nu låter många av låtarna mer hårdrocksschlager än vad jag vill ha! Han har en poäng och jag håller på många sätt med för flera av låtarna låter tillrättalagda och är farligt nära att bli banala. Jag har till exempel svårt för ”The downfall of Eden” som är någon hybrid av Gary Moore och Poodles, fast med en refräng som troligen hade platsat i Sveriges mesta musiktävling.

Nu tror säkert var och en av Er att jag kommer att dissa den här plattan totalt, men så är det faktiskt inte. Men anledningen att jag tar upp just Eclipse medverkan i Melodifestivalen är att jag nu hör resultatet av den medverkan i form av låtar som känns mer utstuderade och tillrättalagda och det är helt klart att ECLIPSE satsar stenhårt på att bredda sin publik, men med bibehållen stenhård hårdrock som varumärke.

Detta kommer kanske att fungera, men jag är inte helt säker, för de elva spår som ”Monumetum” består av känns inte lika angelägna som bandets två senaste plattor, ”Bleed and scream” och ”Armageddonize”. Ja, avslutande ”Black rain” är kanske plattans undantag, för här känns bandets kompromisslösa tunga melodiösa hårdrock igen, med en större frihet i både melodi och tyngd. Dessutom så gillar jag skarpt låten ”Jaded” som har en rejäl refrängdänga som sätter sig benhårt.

Inledande ”Vertigo” startat plattan i ett härligt tempo, och låten har en bra hook och den följs upp av första singeln från plattan ”Never look back”, en låt som jag tyckte saknade en riktigt stark refräng första gången jag hörde den och den inställningen har inte ändrats sedan dess. Nyligen släppta singeln ”Hurt” är också en av plattans bättre spår, en ballad som har en mycket stark vers, men där jag tycker att refrängen är lite svagare.

ECLIPSE är kanske Sveriges bästa melodiösa hårdrocksband för tillfället, men jag hade högre förväntningar på den här plattan, men man kan ju inte alltid få små underverk. ”Monumentum” är mycket bra men inte monumental…

Betyg: 7/10

Poodles ”—”

Treat ”—”

1.       Vertigo

2.       Never look back

3.       Killing me

4.       The downfall of Eden

5.       Hurt

6.       Jaded

7.       Born to lead

8.       For better or for worse

9.       No way back

10.   Night comes crawling

11.   Black rain

 Här kan du se videon till låten "Never look back"!