Recension: Bonafide "Flames" (Off Yer Rocka)

Det är alltid lika spännande att plocka in en ny CD med svenska rockbandet BONAFIDE i CD-spelaren. Det här bandet har genom gedigna och grymt bra plattor verkligen satt sitt namn på rockkartan, speciellt i England där de turnérat flitigt de senaste åren. Bandet har också seglat upp som ett av de pålitligaste när det gäller att leverera plattor som håller hela vägen, åtminstone är det så i min värld! Det är nu två år sedan som förra albumet, ”Denim devils”, släpptes och nya plattan ”Flames” blir album nummer 6, och detta har man lyckats leverera inom loppet av tio år.

Pontus Snibb heter mannen bakom bandet, som startade som ett enmansband och som sedan dess sett flera kompetenta musiker passera förbi. Idag består bandet av, förutom Snibb, Anders Rosell på gitarr, Martin Ekelund på bas och Niklas Matsson på trummor. Dessa skånepågar flankeras på flera spår av en gospelkör, något som kryddar bandets annars så AC/DC doftande rock på ett briljant sätt. Detta är den enda nyheten på nya albumet, annars så låter det lika rakt, ärligt, rått och förbannat bra som tidigare!

Plattan inleds bastant med ”Back in flames” där Pontus ljusa, lite hesa röst egentligen är det enda som skvallrar om att det här inte är en ny AC/DC låt och singeln ”Smoke and fire”, som släpptes strax innan jul, har vuxit fram till att vara en av BONAFIDES absolut bästa låtar någonsin, men en envis refräng som inte släpper i första taget.

”Power down” är en tyngre låt med blues i botten och en liten knorr i refrängriffet.

”Bottle of Jack” är en lättsamt retlig tung rocklåt med en härligt enkel refräng som genast kommer mig att tänka på AC/DC, mycket tack vare gitarr riffet, men också den enkla refrängen.

Gospelkören hör vi i låten ”Written in stone” och här låter bandet faktiskt lite åt Black Crowes och det här är en av plattans riktiga höjdare. En annan låt som jag också gillar skarpt är ”Like it now” där kören också finns med i refrängen. En glad och positiv bilåkarlåt helt enkelt!

Efterföljande tre spår kanske flyger lite mer obemärkt förbi, men det är gedigna låtar med stark power och produktionen är verkligen bra, då det låter live och man har lyckats att införliva livekänslan på ett riktigt bra sätt.

Avslutande lugna bluesiga ”Under your spell” är en helt fantastisk låt där man återigen använder magin från gospelkören. Detta i samband med Pontus egen känslofulla röst och nerviga gitarrspel så skapas musik när den är som bäst. Lysande!

BONAFIDE har gjort det igen och jag vill nog påstå att det här är bandet bästa platta hittills. Missa inte bandets turné i Sverige i april. Det är väl värt ett besök!

Betyg: 8/10

AC/DC ”—”

Black Crowes ”—”

1.       Back in flames

2.       Smoke and fire

3.       Power down

4.       Bottle of Jack

5.       Written in stone

6.       Like it now

7.       Keep a safe distance

8.       Gotta go

9.       Flipside groovin’

10.   Under your spell

 Här kan du höra låten "Smoke & fire"!

Recension: Mute Gods "Tardigrades will inherit the earth" (Inside Out)

Redan ett drygt år efter debutplattan ”Do nothing till you hear from me”, så är trion MUTE GODS tillbaka med album nummer två som man kallat ”Tardigrades will inherit the earth”. Trion leds av bassisten Nick Beggs, som har haft en brokig historia som musiker, först genombrottet med popbandet Kajagoogoo på 1980-talet, men sedan som del i band bakom artister som Belinda Carlisle, Gary Numan, Kim Wilde och Seal. Numera delar han sina färdigheter som basist med två av de riktigt stora inom den moderna progressiva rocken, nämligen Steve Hackett och Steven Wilson. Däremellan så har han alltså också tid med MUTE GODS, ett band som också består av keyboardisten Roger King, som alltid verkar ha funnits vid Steve Hacketts sida och alltså är bandkollega även i Hackett’s band, och så trummisen Marco Minnemann, som för tillfället också spelar i Steven Wilsons band och följaktligen är bandkollega med Beggs där.

”Tardigrades” är en djurfamilj som på svenska kallas trögkrypare, eller björndjur, som av forskar anses vara den levande organism på planeten som är mest tålig. Man har hittat detta 0.05 till 1 mm lilla djur överleva i vakuum på utsidan av en rymdstation såväl som på insidan av ett kärnkraftverk! Att MUTE GODS använder detta lilla djur som titel på nya albumet beror på att temat handlar om vår existens, om vår allt snabbare väg mot en trolig självutrotning och våra alltmer felaktig politiska och miljövidriga beslut och vad dessa får för konsekvenser. Det handlar också om hur vi blir lurade och vilseledda av media och hur detta påverkar demokratins grundstommar.

Nya plattan har ett mörkt och nästan lite domedagsinspirerat tema, men MUTE GODS musik är än mer varierat och kittlande inspirerande än på debuten. Det börjar med ”Saltatio mortis”, ett kort instrumentalt stycke musik signerat Roger King som beskrivs som en begravningsmarsch för mänskligheten, till avslutande smöriga ”Stranger than fiction”, en låt som Nick skrev till sin fru och som är enda låten med ett positivt budskap på albumet. Däremellan sprider bandet sin musik mellan indiepop, progressiv rock och nästan metal.

Den här plattan är bättre än debuten och jag gillar verkligen MUTE GODS sound, som är rikligt varierat och udda på många sätt. Ta till exempel Nick Beggs sångröst som är väldigt skör och späd, men samtidigt så använder han rösten på väldigt olika sätt och på det viset så får varje låt på plattan en egen karaktär.

”Animal army” är första låten med sång och eftersom Nick är vegetarian så blir budskapet i låten en motaktion mot alla de övergrepp som vi människor gjort på alla djur under så många år. En grymt snygg låt med starkt melodiös refräng.

”We can’t carry on” har ett rakt budskap om att vi måste ändra våra destruktiva vanor nu och låten ackompanjeras av ett mäktigt mässande melodiöst tema och en snygg refräng.

”The dumbing of the stupid” är plattans tyngsta spår och det låter rejält ruffigt och nästan lite punkigt, men samtidigt så är det här en väldigt komplex låt med udda takt och ett excellent trumspel från Minnemann.

”Early warning” är lugnare låt med tre olika historier sammanvävda till en och därefter kommer det härliga titelspåret som snabbt fastnar med en envis refräng.

Ytterligare en låt skulle jag vilja rekommendera och det är ”The singing fish of Batticaloa” som är en sann berättelse om en plats på Sri Lanka där man kan uppleva just detta fenomen. Det här är en härligt laidback låt med snygga harmonier och bra melodier. Dessutom så kan man höra den sjungande fisken i inledningen av låten från en upptagning som BBC gjorde under ett reportage för några rå sedan.

MUTE GODS levererar en bättre platta som uppföljare till sin debut, vilket inte hör till vanligheterna. Och det bara ett år efter förra albumet släpptes. Snyggt och härligt progressiv rock med en liten knorr!

Betyg: 9/10

Steven Wilson ”—”

XTC ”—”

1.       Saltatio mortis

2.       Animal army

3.       We can’t carry on

4.       The dumbing ofthe stupid

5.       Early warning

6.       Tardigrades will inherit the earth

7.       Window onto the sun

8.       Lament

9.       The singing fish of Batticaloa

10.   The Andromeda strain

11.   Stranger than fiction

 Här kan du höra den mäktiga "We can't carry on"!

Recension: Pride Of Lions "Fearless" (Frontiers)

PRIDE OF LIONS är en av de band som haft längst livslängd hos skivbolaget Frontiers Records. Redan 2003 släpptes den självbetitlade debuten, en platta som fick genomgående stående ovationer från både publik och recensenter och via plattorna ”The destiny stone”, ”Live in Belgium”, ”The roaring of dreams” och ”Immortal” så är det nu dags för bandets femte studioalbum, ”Fearless”. Inför nya plattan så gick låtskrivaren, gitarristen och sångaren Jim Peterik (Survivor, Ides OF March) igenom varje släppt album för att ta reda på vad som egentligen är PRIDE OF LIONS framgångsrecept. Därefter skrevs det tolv nya spår i rätt POS anda och resultatet är precis släppt i din favoritskivbutik.

Förutom Jim så är det framför allt sångaren Toby Hitchcock som man förknippar med det här bandet. Toby var helt okänd och ett fynd som Jim hittat av en slump, men som genom åren blivit en av de sångare som så starkt förknippas med melodiös rock och AOR. Därför är det verkligen synd att Jim envisas med att sjunga själv på PRIDE OF LIONS album, för hans röst har starka begränsningar i jämförelse. Därför känns en låt som ”The tell” som en besvikelse, då jag hellre hört Toby göra denna pärla själv. Lite samma fenomen som med svenska Roxette, där Per Gessle aldrig förstått hur sanslöst illa han sjunger och borde hålla sig till det han är bäst på….

För Er som tidigare är bekanta med PRIDE OF LIONS musik, så vet Ni vad som väntar. Ny albumet innehåller inga som helst överraskningar och trots ett knippe av riktigt bra låtar så blir det i längden ganska tråkigt. Jag har alltid varit svag för Peteriks låtsnickeri, men med åren så har min fascination avtagit, då det blir upprepningar efter upprepningar. Nya plattan bjuder dessutom på flera spår som lutar mer åt något som man kanske skulle kunna kalla amerikansk schlager, en modern karikatyr av showartister såsom, Sammy Davis Jr, Dean Martin eller Barbra Streisand. Lyssna till exempel på låten som heter just ”In caricature” eller ”Silent music” så förstår Ni kanske vad jag menar, där man nästan kan se dansare som virvlar över scenen runt Jim och Toby i en pråligt påkostad Las Vegas show.

Bästa spåret är ändå en av de som låter mest ”schlager”, avslutningsspåret ”Unmasking the mystery”, som har en helt oemotståndlig refräng som jag har svårt att värja mig mot. Här är det också Toby som har hela ansvaret som sångare. Däremot så har jag svårt för låtar som den inledande ”All I see is You!” som känns lite väl banal.

Njae, PRIDE OF LIONS står och stampar på samma ställe och jag måste erkänna att låtmaterialet inte håller alls samma standard som på de tidigare plattorna. Kanske dags för en förnyelse eller nytt samarbete för Toby, som redan gjort ett riktigt bra album i eget namn, ett projekt som han gjorde tillsammans med Erik Mårtensson (Eclipse) och han bör satsa på sin egen karriär i fortsättningen.

Betyg: 6/10

1.       All I see is you!

2.       The tell

3.       In caricature

4.       Silent music

5.       Fearless

6.       Everlasting love

7.       Freedom of the night

8.       The light in your eyes

9.       Rising up

10.   The silence says it all

11.   Faster than a prayer

12.   Unmasking the mystery

 Här hittar du videon till låten "All I see is you!"

Här kan du höra balladen "The light in your eyes"

Recension: Jack Russell's Great White "He saw it coming" (Frontiers)

JACK RUSSEL’s GREAT WHITE indikerar i namnet att detta inte är detsamma GREAT WHITE som på 80-talet levererade klassiska plattor som ”Once bitten…” och ”…twice shy”, men JACK RUSSELL är mannen med den gyllene rockrösten som för alltid kommer att förknippas med bandet GREAT WHITE. JACK fick mer eller mindre sparken ur originalbandet 2010, eftersom han hade oerhörda problem med sin hälsa. Detta på grund av lång tids användande av diverse substanser och faktum är att JACK var oerhört nära att stryka med när han var tvungen att genomgå en akut operation. Men i december 2011 var JACK RUSSELL tillbaka med sitt eget GREAT WHITE, eftersom han inte var välkommen tillbaka i sitt eget band. Numera arbetar JACK tillsammans med Tony Montana, som en gång i tiden var bassist i GREAT WHITE, men som numera lirar gitarr och keyboard i den här versionen av GREAT WHITE.

Nåväl, JACK RUSSELL har alltid haft rösten, men jag har faktiskt själv aldrig fastnat för GREAT WHITE som fenomen, trots att jag alltid gillat RUSSELL’s röst. Han gjorde en soloplatta 2002, ”For you”, som inte alls lät som GREAT WHITE, men som jag faktiskt gillade riktigt mycket när den släpptes. Det var en platta som var betydligt lugnare och drog mer åt vuxenpop/rock, men jag gillade låtarna och RUSSELL sjöng helt fantastiskt på plattan.

Så det är med viss nyfikenhet som jag lyssnat mig genom nya plattan ”He saw it coming”, men jag har verkligen inte mycket till övers för det här. Inledningen är riktigt bra, ”Sign of the times” inleder snarlikt Boston’s världshit ”More than a feeling” och här låter det mycket gammal klassisk GREAT WHITE i soundet. Snygg låt med en riktigt bra refräng.

”She moves me” fungerar också för mig, men det här är lite annorlunda med en funkig soulton i botten. JACK sjunger grymt bra och låten är helt okej.

”Crazy” är en lättsam struttig rocklåt där JACK leker sig fram, men där låten aldrig riktigt lyfter och tyvärr så blir det bara värre och sämre ju längre som plattan snurrar. Jag vill gärna tycka om det här eftersom JACK är en grym sångare och trots sina svåra år så verkar rösten inte tagit stryk något nämnvärt. Men bottennapp som den sliskiga ”Anything for you” och den klämkäcka a capella låten ”Godspeed” får mig verkligen att vilja hämta skämskudden.

Efter en lång och trogen tjänst, närmare bestämt dryga 30 år, så är det lite tragiskt att det slutar så här, för det här måste väl ändå vara slutet för JACK RUSSELL och hans version av GREAT WHITE….

Betyg: 4/10

1.       Sign of the times

2.       She moves me

3.       Crazy

4.       Love don’t live here

5.       My addiction

6.       Anything for you

7.       He saw it comin’

8.       Don’t let me go

9.       Spy vs spy

10.   Blame it on the night

11.   Godspeed

 Här kan du och höra bandet i den inledande låten "Sign of the times"!