My God! Att lyssna på BLACK STONE CHERRY är svettigt nog,
men att lyssna och skriva recension på årets hittills varmaste dag är näst
intill outhärdligt. Ja, jag klagar inte på värmen och jag klagar absolut inte
på BLACK STONE CHERRYs råa sydstatssväng, som nu är inne på sitt sjätte
studioalbum på sjutton år, men kombinationen kan vara tuff för Er med svagt
hjärta! Nä, jag skojar lite! Nya plattan heter ”Family tree” och hyllar alla de
klassiska band och artister som denna kvartett växte upp med. Som unga
tonåringar växte de upp i en replokal där två av deras fäder lirade ihop
låtmaterial i bandet Kentucky Headhunters, och med affischer på Cream, Led
Zeppelin, Montrose, The Faces och Uriah Heep på väggarna, så influerades dessa
unga rocksjälar åt ett visst håll.
Detta är ena temat på ”Family tree”, det andra är att de
fyra herrarna, Chris Robinson på sång och gitarr, Ben Wells på gitarr, John
Lawhon på bas och John Fred Young på trummor, hållit ihop sedan starten, och
vuxit ihop till en familj och ett namn inom rockvärlden som hyllas för varje
gång som det dyker upp nytt material på skiva. Förra albumet, ”Kentucky”, kom
för två år sedan och var första plattan för Mascot Records. Detta blev en stor
succé och förväntningarna inför nya albumet är därför skyhöga. Men frukta inte
alla fans, BLACK STONE CHERRY levererar precis det som man vill att de ska
göra.
Inledande låten ”Bad habit” är bara 3:15 lång, men en rejäl
käftsmäll som svänger grymt och sydstadsgunget är tungt och bluesigt med
attityd. Stygg sång och rått gitarrspel till kompet från bas och trummor som är
snortajt! Tempot i låten dras ner och blir astungt i solopartiet, för att ta
fart igen i sista refrängpartiet. Ett snyggt och lite oväntat drag!
”Burnin’” är ZZ Top för 2020-talet, välkänt tunggung med de
obligatoriska markeringarna som även passar BLACK STONES CHERRYs tyngre sound perfekt.
Svettigt och köttigt så det skvätter om det.
Av någon anledning kommer jag att tänka på Robert Palmer när
jag hör ”New kinda feeling’”, speciellt i den grymma refrängen. Det här är
betydligt tyngre än vad Robert gjorde medan han levde, och med en stor skopa
sydstatsfeeling. Och som det svänger!
Bandet tar ner tempot först i spår fem på albumet, den
vackra ”My last breath”, som inleder med Robinsons sång och en orgel. Det här
låter som en blivande klassiker, full av soul, slide guitar, blås och kvinnor i
kören på refrängen. Så snyggt och så mycket feeling så jag utnämner den till
bästa spåret på plattan!
Tillbaka till den absoluta förfiningen av groovy hardrock
och låten ”Southern fried Friday night”, ytterligare ett tajt och tungt bevis
på att det här bandet är hetast på sydstatshimlen just nu. Plattan har spelats
in utan extern producent och Chris Robertson har själv mixat fram det ultimata
rockljudet, fett, rått och som bör spelas högt.
”Family tree” består av 13 spår och det är en
totalupplevelse i energi, närvaro och fingertoppskänsla. Att bjuda in Warren
Hayes från Gov’t Mule på både sång och gitarr, i den suggestiva ”Dancing in the
rain” är ett genidrag, rent och skärt.
Men plattan svänger vidare hårt och melodiöst. Refrängerna
och melodierna är raka, pang på och enkla att sjunga med i redan efter första
gången de framträder. Hyllningen till ”James Brown” känns dock inte riktigt
lika angelägen som övriga spår på plattan med visst svänger det attans så
mycket även här!
”Family tree” är en platta som förstärker BLACK STONE
CHERRY’s position som nutidens kungar av sydstadsrock. Så som sydstatsrock
låter på 2020-talet…Så är det bara.
Betyg: 8/10
ZZ Top ”—”
Lynyrd Skynyrd ”—”
1.
Bad habit
2.
Burnin’
3.
New kinda feelin’
4. Carry me on down the road
5.
My last breath
6.
Southern fried Friday night
7.
Dancin’ in the rain
8.
Ain’t nobody
9.
James Brown
10.
You got the blues
11.
I need a woman
12.
Get me over you
13.
Family tree
Här kan Du höra den tunga "Southern fried Friday night"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar